GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Kejsarens hemlighet. Alexander I och Fjodor Kusmitsch.

Historisk undersökning enligt nyaste källor [1]

Karl von Schoultz

Legenden att kejsar Alexander I under namnet Fjodor Kusmitsch levat i Sibirien till år 1864 har redan en längre tid väckt historieforskarnas intresse.

Det ligger något rörande vackert i avsägelsen av all kejsarmakt och därmed förenade jordiska ärebetygelser hos en monark, som i en eremits stränga liv sökt frid med sitt oroliga samvete. Det är som om en gloria av helighet skulle sväva över honom. Redan i slutet av sin regering sökte Alexander I genom läsning av den heliga skrift finna vägen till försoning av de synder, vilka allt sedan hans faders mord tyngt på hans samvete. Man kan lätt förstå, att det måste betraktas som en rikshemlighet, då en rysk kejsare frivilligt lämnar sin tron, redan särskilt, såsom i detta fall, i anseende till den bristande juridiska form, under vilken denna avsägelse skulle ägt rum. Dock förefaller det nog så besynnerligt, att denna hemlighet så strängt bevarats av de följande ryska monarkerna, icke allenast för den stora allmänheten, utan även för alla medlemmar av den kejserliga familjen, ehuru ett öppet tillkännagivande, vid slutet av kejsar Nikolai I:s regering om kejsar Alexanders frivilliga avgång, endast kunnat förhöja »Alexander den Välsignades» livsgärning.

Även sådana historieskrivare som storfursten Nikolai Mihailovitsch sökte utforska sanningen i denna fråga, men ännu i slutet av 19:de århundradet var åtskilligt viktigt material ej tillgängligt för honom.

Såsom storfursten själv därom berättade, var det ofta för honom omöjligt att skaffa sig de nödiga uppgifterna vid forskningarna i denna fråga. Tvenne tjänstemän, som av honom speciellt kommenderats till Sibirien för att hos prästerskapet i de trakter, där åldringen Fjodor Kusmitsch uppehållit sig, förfråga sig om dennes personlighet, stötte som oftast på detta prästerskaps hårdnackade tystnad, enär det erhållit överprokuratorn Pobjedonostsevs uttryckliga order att ej meddela några som helst uppgifter i denna fråga. Även hade storfursten för avsikt att införskaffa nödiga handlingar från Nikolai II:s personliga arkiv, men arkivföreståndaren meddelade storfursten, att kejsaren uttryckligen förbjudit att åt någon, vem det än måtte vara, lämna tillträde till de arkiv, där handlingarna från Alexander I:s regering förvarades. Även hade sig storfursten bekant, att Nikolai I egenhändigt uppbränt stora mängder av arkivalier, som hänfört sig till hans föregångares regeringstid.

Storfurst Nikolai Mihailovitsch hade emellertid utverkat av Nikolai II tillstånd att låta öppna Alexander I:s kista i Petro-Pavlovska katedralen, men senare blev detta tillstånd på storfurst Wladimir Alexandrovitschs enträgna framställning återkallat, enär den senare ansåg ett dylikt förfarande för helgerån. Senare erhållna uppgifter, om vilka det längre fram skall talas, giva rättighet att påstå, att Alexander I:s kista i Petro-Pavlovska katedralen stått tom sedan kuriren Moskovs lik därifrån blivit bortfört. Jämsides med de officiella myndigheternas hemlighetsfullhet och arkivkällornas otillgänglighet hava även privata personer, som känt till ett och annat genom sina släktingar, föredragit att tiga, enär de haft reda på att allt om Alexander I:s död betraktats som en rikshemlighet.

Då storfurst Nikolai Mihailovitsch sökte en förklaring på åldringen Fjodor Kusmitschs personlighet, utgick han bl.a. från den förutsättningen, att ifrågavarande person möjligtvis var Simon den store, en oäkta son till Paul I och hovdamen Uschakov. Dock höll denna version ej stånd inför kritiken, enär de följande kejsarna ej haft anledning att visa en sådan uppmärksamhet gentemot denna åldring och omgiva hans person med en sådan hemlighetsfullhet som fallet var med Fjodor Kusmitsch, om han endast hade varit kejsar Pauls oäkta son.

Först efter 1917 års revolution i Ryssland har ett och annat i saken blivit känt, varför här nu sammanföras de erhållna uppgifterna och hänvisas till de författare, vilkas auktoritet förtjänar fullständigt förtroende.

Det första en historieforskare i ett dylikt fall kunde fråga sig var: har man hos Alexander I tidigare förmärkt några tecken, som kunde tyda på avsikt att i framtiden företaga en så enastående handling, som en tronavsägelse innebar? Förekom i hans karaktär och moraliska läggning någon som helst anledning därtill? Blott om något dylikt kan konstateras, kan man tryggt fastslå att ett sådant förfarande var tänkbart.

Mången historieforskare har i avseende å Alexander I:s personliga egenskaper kommit till en sådan övertygelse.

En så framstående kännare av nämnda epok, som generalen N. K. Schilder, trodde exempelvis ej på kejsar Alexander I:s död i Taganrog. Furst Wl. Barjatinskij har i ett av honom år 1929 utgivet arbete »Le mystère d'Alexandre» kommit till den slutsatsen att Alexander I och åldringen Fjodor Kusmitsch voro en och samma person. Till samma slutsats kommo även historieforskaren Walizewskij i sin bok »La mort romanesque d'un tsar» ävensom många andra författare.

Överste Kozljaninov intygar att Schilder, som var en vän till hans far, berättat åt den senare, att han skrivit en bok, i vilken han bevisat att Alexander I och Fjodor Kusmitsch voro en och samma person, och överlämnat den i manuskript till Alexander II [2].

I Sibirien talade alla och göra det även ännu om Fjodor Kusmitsch som kejsar Alexander I.


Under de första åren av sin regering skrev Alexander till sin uppfostrare Laharpe: »Då försynen låtit mig bringa Ryssland till ett av mig eftersträvat utvecklingsstadium av välstånd, blir min första plikt att avlägga regeringsbördan och draga mig undan till något hörn av Europa, där jag blir i tillfälle att njuta av fosterlandets, på ordnade förhållanden baserade statsliv».

Den 8 september 1817 yttrade kejsaren under en middag i Kiev alldeles oväntat och högt: »Då ett statsöverhuvud i fysiskt avseende börjar bliva svag, är han skyldig att avgå».

En månad senare yttrade kejsaren i Moskva vid grundläggandet av en katedral till dess byggmästare Wittberg: »Jag får naturligtvis ej se bygget slutfört».

Detta yttrande förvånade då alla, ty kejsaren var endast fyrtio år gammal och vid full vigör, och det fanns ej anledning att befara, att bygget ej snart skulle bliva slutfört.

Sommaren år 1819, efter en trupprevy i Krasnoje Selo, åt Alexander I middag hos storfurst Nikolai Pavlovitsch och hans gemål storfurstinnan Alexandra Fjodorovna. I sina efterlämnade memoarer nämner den sistnämnda följande:

Kejsar Alexander tog plats mellan oss och kom sedan under middagen att yttra till min man med förändrad röst och mycket allvarsamt: »Jag betraktar Dig, Nikolai, som min efterträdare. Min tronavsägelse kommer att ske snart och tidigare än man tror, nämligen ännu innan jag dör». Vi blevo så förvånade att höra detta, att vi tego, och kejsaren fortsatte: »Vet Ni att vår bror Konstantin fattat beslutet att avsäga sig tronen till förmån för Nikolai. Jag för min del har beslutat att lämna det världsliga». Då kejsaren märkte vår sorg, tillade han: »Detta skall äga rum först efter en tid, varför Er skrämsel ännu är något för tidig. Det kan dröja ännu ett antal år och om jag nu redan talar därom, så är det endast därför, att Ni må kunna vänja Eder vid denna tanke. Men det är dock oundvikligt. Jag har beslutit mig att lämna det världsliga och det är min plikt att göra det i tid».

På hösten 1819 sade kejsar Alexander i Warschau till storfursten Konstantin Pavlovitsch: »Jag måste säga Dig, broder, att jag beslutit mig för att avsäga mig tronen. Jag har ej mer krafter att bära maktens hörda». Storfurst Konstantin svarade då, att han anhölle i så fall om tillstånd att bliva hans kammartjänare. Alexander omfamnade och kysste honom då, enligt storfurstens påstående, så ömt som aldrig förr under de gångna fyrtio åren. Sedan tillade kejsaren: »Då tiden är inne skall jag underrätta Dig, på det Du må kunna handla i enlighet med Ditt beslut».

Den 14 januari 1822 avsäger sig tronföljaren Konstantin Pavlovitsch sina rättigheter till tronen. Han skriver därom till kejsaren, i anledning varav Alexander tre veckor senare, den 2 februari, sänder honom en svarsskrivelse, i vilken han tackar honom för denna hans avsägelse och sedan fortsätter: »Dessa motiv böra vi båda taga i övervägande».

Sommaren 1823 överlämnade kejsar Alexander i all hemlighet till metropoliten Filaret i Moskva ett manifest av innehåll att storfurst Nikolai Pavlovitsch blivit utsedd till tronföljare och skrev egenhändigt på det förseglade konvolutet: »Bör förvaras i Vosnesenska katedralen och efter min död uppbrytas för vidtagande av åtgärder».

Denna Alexander I:s befallning blev emellertid icke åtlydd och mellantiden mellan Konstantin Pavlovitschs avsägelse och Nikolai Pavlovitschs erkännande som kejsare gav decembristerna tillfälle att tillgripa denna tronavsägelse för att resa soldaterna mot kejsar Nikolai som usurpator.

I januari 1824 fick kejsaren ros i högra foten och var hans hälsotillstånd på grund därav en tid mycket allvarsamt. Då faran sedan var över och furst Wassiltschikov framförde sina gratulationer i anledning av tillfrisknandet, svarade kejsaren: »Egentligen skulle jag ha varit nöjd att bliva befriad från bördan av min krona, som åstadkommer mig mycket besvär».

På våren 1824 anlände till Petersburg prinsen av Oranien, kejsarens svåger, och kejsar Alexander meddelade honom då sin önskan att avsäga sig tronen och leva som privatperson.

Icke mindre besynnerlig förefaller kejsarens resa till Taganrog. Redan den omständigheten, att denna stad, som var en avsides belägen ort med dåligt klimat, där det var svårt att komma över ett lämpligt boningshus för den kejserliga familjen, blev utsedd till rekreationsställe för kejsarinnan, väcker ett visst uppseende.

Detta kan endast förklaras på så sätt, att därigenom undveks nödvändigheten att medtaga en större svit, varigenom det blev lättare för kejsaren att realisera den av honom påtänkta planen.

Kejsarens avresa från Petersburg, som ägde rum om natten den 1 september 1825, försiggick under iakttagande av stor hemlighetsfullhet. Klockan 4 på natten anlände nämligen kejsaren till Alexander Nevska klostret i Petersburg, där han emottogs av metropoliten Serafim. Efter ankomsten dit befallde kejsaren att klostrets portar skulle stängas. I klostret ägde en gudstjänst rum, under vilken man observerade att kejsaren grät. Efter gudstjänsten besökte han en eremit, som hade sin sovplats i en likkista och förrättade länge med honom bön i hans cell. Vid avfärden från klostret betraktade kejsaren, stående i sin vagn, länge och väl staden, som om han för alltid skulle taga avsked från Petersburg. Enligt officiella källor anlände kejsaren till Taganrog den 13 september [3] 1825 och avled därstädes samma år den 19 november tillföljd av den s.k. krimska frossan, som han ådragit sig under en utflykt från Taganrog till Krim. Från hans vistelse där kunna ytterligare följande omständigheter anföras, vilka tyda på ett frivilligt avträdande från makten.

Då man undrade över att kejsaren skulle bebo ett så anspråkslöst hus, som det han valt i Taganrog, anmärkte han: »Man bör se till att övergången till det privata livet ej blir alltför märkbart».

Därifrån företog kejsaren en resa till Krim och i slutet av oktober sade han till furst Volkonskij: »Jag flyttar snart över till Krim och skall leva där som en vanlig dödlig. Jag har nu tjänat i 25 år. Även varje soldat erhåller efter 25 års tjänst sitt avsked. Du skall då få anställning hos mig som bibliotekarie».

Man måste anse att redan det ovananförda är nog för att konstatera att det obestridligen varit kejsarens avsikt att avsäga sig regeringsbördan.

I detta sammanhang kan här även anföras, att då generaladjutanten Diebitsch och furst Volkonskij efter kejsarens död genomgingo hans efterlämnade papper, de bland dessa funno det av kejsaren till Taganrog medtagna begravningsceremonielet, som använts vid Katarina II:s död.


Man kan inte underlåta att fästa stor uppmärksamhet vid furst Barjatinskijs forskningsmaterial, vilket ger vid handen, att memoarer och anteckningar av ögonvittnen till kejsar Alexanders sjukdom och död alls ej överensstämma sinsemellan.

Man finner nämligen vid sammanställningen av dessa anteckningar en fullständig motsägelse i de personers uppgifter, som voro åsyna vittnen till kejsarens sista dagar; i anteckningarna fäster man sig vid någonting, som icke säges ut och är oklart. Mest frapperas man därav, att under dessa sista dagar och timmar någon präst ej blivit kallad till kejsaren. Förutom författaren av de officiella anteckningarna, talar nämligen ingen av memoarförfattarna om prästen, ehuru alla de övriga närvarande personerna bliva omnämnda. Det är svårt att antaga, att alla så enstämmigt glömt bort prästens närvaro hos den döende monarken. Här föreligger åter en gåta. Kan man ej finna dess lösning däri, att man ej önskat inblanda en person av det andliga ståndet i denna dödsmystifikation?

Mycket underligt förefaller det även, att furst Volkonskij redan den 18 november anhållit, att gårdsägaren Schichmatov i vars hus kejsarinnan bodde, skulle ställa i ordning några rum för hennes överflyttning till annan lokal i samma stad. Kejsarinnan Elisabet skriver den 19 november, efter kejsarens död till änkekejsarinnan Maria Fjodorovna »quand il (kejsaren) partira, si on le trouve possible, je partirai aussi» och två dagar senare till sin moder, arvprinsessan av Baden: »Vart och när jag res, vet jag ej».

Diebitsch sände den hos honom anställde Schening att närvara vid det kejserliga likets balsamering. Den sistnämnde var mycket förvånad att redan kl. 9 på morgonen finna där doktorerna Dyber och Reinhold, som redan höllo på med förberedelserna för balsameringen. Kejsarens livläkare Tarasov vägrade taga del i balsameringen och framhåller i sina memoarer, att han ej undertecknat protokollet vid likets obduktion, om än hans namn förekommer där. Det finnes starka skäl att antaga det blivit förfalskat.

Det har blivit bekant på grund av ett yttrande av en brorson till doktor Tarasov, att denne före år 1864 icke låtit hålla någon själamässa för kejsaren och först år 1864 lät hålla en sådan i all hemlighet i Kasanska katedralen, varom hans kusk senare berättade.

Den ovannämnda brorsonen, Dmitri Tarasov, berättade att hans farbroder nog gärna och mycket talade om olika episoder i sitt liv, men alltid undvek allt samtal om kejsarens död den 19 november 1825, och att en gång, då hans hustru under ett samtal framkastade tanken, att Alexander vore identisk med åldringen Fjodor Kusmitsch, hans farbroder blivit mycket uppbragt. Doktor Tarasov dog år 1866.

Samme doktor Tarasov omnämner även i sina anteckningar från den tiden att, då han medföljde liket, man allmänt i Moskva befarade oroligheter i anledning av de gängse ryktena, att kejsaren icke dött, och att i Kreml voro till och med uppställda kanoner och vidtagna alla åtgärder för bevakningen av liket, som anlände från Taganrog till Moskva den 3 februari 1826.


En sonson till generaladjutanten greve Dmitri von der Osten-Sacken, greve Nikolai von der Osten-Sacken, berättade att man i deras familj alltid varit övertygad om kejsar Alexander I:s och Fjodor Kusmitschs identitet. Detta påstående måste anses mycket viktigt, enär den gamla greven stod kejsaren nära och man genom familjetraditioner fastställt att greven brevväxlat med Fjodor Kusmitsch. Till greven sände Fjodor Kusmitsch från Sibirien även sin s.k. adoptivdotter, som sedan en längre tid var hans gäst. Greve D. von der Osten-Sacken lät, oaktat han stått kejsaren så nära och samtidigt varit mycket religiös, aldrig hålla själamässor för Alexander I under tiden 1825-64.

Inom furst Kotschubejs familj omtalas det, att en av deras förfäder, furst Viktor Kotschubej, som även var en vän till Alexander I, icke igenkänt sin monark i det lik, som i februari 1826 hämtats från Taganrog.

Låtom oss nu även skärskåda de efter kejsarens officiella död inträffade händelserna.

Liket låg kvar i kejsarens bostad i Taganrog från den 19 november till den 11 december 1825, men som kejsarinnan skriver, förblev dess ansikte hela tiden beslöjat.

Därefter blev det balsamerade liket utställt på en katafalk i Alexanders-katedralen i Taganrog, där det låg kvar till den 29 december 1825, då liktåget avgick till Petersburg. Denna resa tog två månader i anspråk. Samma dag underrättelsen om kejsarens död nått Petersburg, anbefallde kejsarinnan-modern, Maria Fjodorovna, att furst P. Volkonskijs dagbok måtte tillsändas henne, ehuru denna dagbok var hans privata egendom. Hur skall en sådan skyndsamhet förklaras?

Furst Volkonskij yrkade på att den första delen av jordfästningen måtte äga rum i Taganrog och att kistan där bleve fastlödd. Han motiverade denna yrkan i sina brev därmed, att den avlidnes ansikte svartnat och hans anletsdrag blivit oigenkännliga och att denna förändring med tiden kunde bliva ännu större.

Kejsarinnan Elisabet flyttade över till Schichmatovs hus i Taganrog redan den 20 november, där hon vistades till den 29 i samma månad. Ur hennes brev till sin mor kan man dock draga den slutsatsen, att hon var övertygad om kejsarens död. Dock kan man antaga, att om man ville simulera kejsarens död, hon i det svåra och uppskakade själstillstånd, vari hon då befann sig, lätt kunde bliva förd bakom ljuset och att senare själva faktum av den inträffade döden, efter den betydliga förändringen i den avlidnes anletsdrag, som ju kunnat bero på balsameringen, icke behövde framkalla något tvivelsmål hos henne. Den 29 november skrev kejsarinnan till sin mor: »Hur han är förändrad. På vad månne detta nu kunna bero? Varmed skall en dylik fullständig förändring efter döden kunna förklaras»?

Det bör här omnämnas att redan från första dagen rykten gingo bland befolkningen därom, att den döde ej var Alexander I. Men alla fruktade för att tala högt därom.

Professor Tschistjakov, som studerat kejsarens obduktionsprotokoll, kommer till den övertygelsen, att ur de fakta, som där framläggas, man ej kan draga någon som helst slutsats om sjukdomens beskaffenhet och att om, som man då antog, döden varit förorsakad av den krimska frossan eller tyfus, det förefaller bra besynnerligt att i protokollet ej talas ett ord om leverns beskaffenhet, vilket nödvändigt hade bort omnämnas i detsamma.

Ofrivilligt uppstår då frågan: vem blev överförd från Taganrog till huvudstaden, om kejsar Alexander I icke där avlidit?

Några fakta finnas att taga fasta på för att erhålla ett tillfredsställande svar på denna fråga.

Några dagar före kejsarens död hade kuriren Moskov, som var på väg från Petersburg, under vägen insjuknat och dött ej långt från Taganrog. Kejsaren fäste stor uppmärksamhet vid denna tilldragelse.

Vid fastställande av fakta rörande Alexander I:s död försökte general Schilder och storfurst Nikolai Mihailovitsch att få tag i Moskovs släktingar och lyckades slutligen påträffa en av dem, professorn i kemi vid teknologiska institutet Apollon Kurbatov (vars mor var född Moskov). Den sistnämnda försäkrade att inom släkten Moskov den övertygelsen gjort sig gällande, att kuriren Moskov blivit begraven i Alexander I:s ställe.

Samtidigt kan det hava sitt intresse att påpeka att kuriren Moskovs änka erhöll i pension sin mans fulla lön, och senare lät kejsar Nikolai Pavlovitsch flere gånger betala familjen Moskovs skulder. Men allt detta hölls i stor hemlighet inom familjen.

Låtom oss vidare se hur begravningen fortskrider och om därvid ej inträffat något ovanligt, som skiljer sig från den hävdvunna ordningen vid dylika tillfällen. Vi erfara härvid följande.

Den 26 februari anlände kejsarens lik till kyrkbyn Babino, som är belägen på en dagsmarschs avstånd från Tsarskoje Selo. Dit anlände doktor Wyllie, som sänts av kejsar Nikolai I för att konstatera att liket väl bibehållits. Även anlände hit allena, utan något följe, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna och då kistan blivit öppnad, yttrade hon: »Ja, detta är nog min kära son Alexander, men huru mager är han icke». Dessa en moders ord i ett dylikt ögonblick äro anmärkningsvärda. Man kommer ofrivilligt att tänka, att de tidigare blivit förberedda.

Den 28 februari anlände liket till Tsarskoje Selo, där det möttes av kejsar Nikolai I, storfurst Mikael Pavlovitsch, prins Vilhelm av Preussen, prinsen av Oranien och hovets tjänstemän av första rangen. Därefter blev kistan, som fortfarande var sluten, placerad i katedralen och under hela dagens lopp fick allmänheten tillträde dit för att bevisa den avlidne sin vördnad.

Klockan 11 1/2 på natten blevo prästen och alla dejourer avlägsnade från katedralen och på yttre sidan av dörren blevo vakter utställda. De även tidigare närvarande: doktor Tarasov, furst Galitzin och greve Orlov, vilka medföljt liket under hela resan, blevo anvisade att draga sig tillbaka bakom en skärm. Därefter, sedan kistan blivit öppnad, inträdde i kyrkan hela den kejserliga familjen för att taga avsked av den avlidne och så blev kistan åter tillsluten. Den preussiska generalen Gerlach inför i sin dagbok utan närmare kommentarer, en kort anmärkning: »Prins Vilhelm var mycket förvånad över den avlidnes utseende».

Därefter blev kistan, som fortfarande var sluten, under sju dagar utställd i Kasanska katedralen för allmänheten, som betygade sin vördnad och slutligen avgick begravningsprocessionen den 13 mars 1826 kl. 11 på dagen, under en stark snöstorm, från Kasanska katedralen till Petro-Pavlovska fästningen, där den slutliga jordfästningen ägde rum, varefter det under klockringning förkunnades för världen att Alexander I:s lik blivit gravlagt.


Den nästan bortglömda legenden om Alexander I:s död har i våra dagar ånyo tilldragit sig allmänhetens uppmärksamhet. Under de senare åren ha nämligen i den ryska litteraturen ingått betydelsefulla uppgifter därom, att kejsar Alexander I:s kista vore tom.

I tidningen »Liberté» av den 18 juli 1926 skriver Jacques Cervier: »Ryktet meddelar från Ryssland att vampyrerna från Moskva gjort sig skyldiga till ett helgerån genom att låta öppna kejsar Alexander I:s kista, som visade sig vara tom». Längre fram fortsätter han: »Fråga den första bästa bonde i Sibirien och han skall säga eder att kejsar Alexander I icke avlidit i Taganrog, utan att, då han tröttnat att regera, han dragit sig tillbaka till Sibirien såsom eremit».

En bekräftelse härav finna vi i fru A. Dubasovs berättelse. Hon vill erinra sig att general Balinskij, som ofta besökte hennes systers man - guvernör i Taurien - berättat i många vittnens närvaro, att i hans fars, professorn i psykiatri Balinskijs sjukhus funnits en vaktmästare, som blivit utsedd till denna befattning enligt kejsar Alexander II:s personliga önskan. På sitt dödsläger berättade denne veteran för professor Balinskij och dennes son, sedermera general Balinskij, att han jämte andra soldater blivit anbefalld att en natt lyfta ut ur Alexander I:s kista ett lik, som omedelbart därefter placerats i en annan dithämtad kista, varvid de närvarande avgivit edlig försäkran att förtiga det passerade och samtidigt erhöllo de var och en tiotusen rubel. Därom ville nu soldaten, som icke önskade att dessa penningar, vilka han hela livet sparat för sin dotters räkning, skulle förefalla som olagligt förvärvade, anmäla till vederbörande före sin död.

I detta sammanhang må anföras en viss M. Kurdjumovs berättelse. År 1915 blev han i tillfälle att besöka staden Tomsk och dess omgivningar samt bese de platser, där Fjodor Kusmitsch varit bosatt, se kapellet med hans grav samt språka med några gamla munkar från Alexejevska klostret. Hela materialet från denna resa har han noggrannt antecknat.

Fjodor Kusmitsch

Fjodor Kusmitsch

Jag tillåter mig att här anföra några fakta, som vid Kurdjumovs besök i Tomsk särskilt tilldragit sig hans uppmärksamhet. Främst fann han i denna stad den allmänna övertygelsen vara rådande att Fjodor Kusmitsch icke varit någon annan än kejsar Alexander I. Hans tvivel i denna fråga framkallade helt enkelt förvåning och han minns hur en av denna stads invånare, en särdeles intelligent person, sade till honom: »Tror ni verkligen att någon av myndigheterna och speciellt den kejserliga familjen skulle ha tillåtit någon att uppträda under ett falskt namn? Har ni observerat Fjodor Kusmitschs lilla hus, där ingen har satt sig emot att Alexander I:s porträtt placerats bredvid åldringen Fjodor Kusmitschs, eller sett det mausoleum, som uppförts på hans grav, där dylika porträtt även förekomma; eller slutligen marmorplattan, som anbragts på Nikolai II:s befallning, då han i egenskap av tronföljare färdades genom Sibirien och även besökte staden Tomsk? Denna platta hade verkligen redan från början tilldragit sig Kurdjumovs uppmärksamhet genom sin förgyllda påskrift: »Här vilar stoftet av den Store Välsignade Åldringen Fjodor Kusmitsch». Ordet »Välsignade» [4] är tecknat med stora bokstäver och med ovanligt stor stil.

På Kurdjumovs förfrågan genom vilka stora bedrifter Kusmitsch gjort sig förtjänt av en dylik vördnadsbetygelse, svarade en munk: »Han var ju kejsare». Redan åldringens biktfar fader Varfolomej yppade före sin död denna hemlighet. Vi hade här även tidigare en ovanligt helig man, åldringen Konstantin. Denne gick alltid barfota om vintern och bar järnkedjor för självspäkning; emellertid ser ni honom vila här under ett helt enkelt kors ... Inte kan han i avseende på ärebetygelser jämföras med en kejsare».

Även här fick Kurdjumov höra av alldeles enkla människor, som voro föga läskunniga, skildringar och detaljer om Napoleon, om kejsarmötet i Tilsit och olika episoder från kriget med Napoleon och slutligen om kejsar Alexander I:s intåg i Paris. Varifrån hade de dessa uppgifter? På Kurdjumovs fråga svarade en släkting till Hromov  [5]: »Åldringen Fjodor Kusmitsch har berättat därom åt min far och även åt andra här i trakten och vi hava hört detta av dem». Man kan antaga, att bland det som Kurdjumov anfört mycket finnes att taga vara på och att kejsar Nikolai II ej utan anledning låtit inrista på marmorplattan orden - »den Välsignade».

Hromovs hus

Hromovs hus i närheten av Tomsk, där Fjodor Kusmitsch levde de senaste åren av sitt liv

Det har sitt intresse att här anföra även följande vittnesmål. F.d. guvernören i Perm A. V. Bolotov omnämner i sina memoarer: En gång då f.d. chefen för fängelse-överstyrelsen i Ryssland Galkin-Vrevskij, efter en kommendering till Sibirien, hade personlig föredragning hos kejsar Alexander III, kom han att omnämna för kejsaren, att alla i Sibirien ansåge åldringen Fjodor Kusmitsch ha varit identisk med kejsar Alexander I. Kejsaren såg en stund tankfull ut, men steg sedan tyst upp från sin plats och visade med handen på en av väggarna i sitt kabinett, på vilken mellan Alexander I:s och Nikolai I:s porträtt befann sig ett porträtt av Fjodor Kusmitsch.

På ett annat ställe i sina memoarer anför Bolotov: »Tre år före det stora världskriget blev en kommission, med storfurst Nikolai Mihailovitsch som ordförande, utsedd att granska arkiven i riket med ändamål att utreda vilka dokument och anvisningar där funnes angående Fjodor Kusmitsch. Från utrikesministeriet var bl.a. utsedd Grigorij Miloradovitsch, som senare år 1917 berättat åt memoarförfattaren att kommissionen bl.a. fastställde det faktum, att Nikolai I stått i ständig brevväxling med Kusmitsch.

Brevväxlingen fördes medels en hemlig chiffer, som även anträffades bland den kejserliga familjens papper. Då detta anmäldes för Nikolai II, befallde kejsaren att detta icke skulle få offentliggöras.

Den nyligen avlidne f.d. ordföranden i riksrådet statssekreteraren A. N. Kolomsin har mycket sysselsatt sig med undersökningen av legenden om åldringen Fjodor Kusmitsch.

Kolomsins son, som en tid varit anställd som personlig sekreterare hos kejsarinnan Maria Fjodorovna d.y. har bl.a. meddelat följande:

»Min far besökte på nittiotalet, som privat person, Fjodor Kusmitschs cell och har närmare undersökt flere där förvarade föremål, bl.a. ett bräde, i vilket var inristat: »På detta bräde har åldringen Fjodor Kusmitsch - kejsar Alexander den Välsignade - skurit bröd». I Sibirien var allmänt känt, att alla storfurstar, som besökt Sibirien, låtit hålla själamässa vid åldringens grav och att kejsar Nikolai II, som då ännu var tronföljare, avlade besök vid graven en gång under natten».

I anledning av det gängse ryktet att Alexander I blivit förd från Taganrog med en engelsk jakt till det heliga landet, har storfurst Nikolai Mihailovitsch vänt sig till ägarens av jakten arvingar, men erhållit till svar att några uppgifter ännu ej kunde utlämnas, enär de tillsvidare äro det lorderna Loftus tillhöriga familjearkivets hemlighet.

Nu vill jag här vidare återge P. N. Krupenskijs berättelse, som han personligen hört av Nikolai Meschtjerinov, vilken förvaltat ett kejserligt gods i guvernementet Novgorod.

»Då jag var 16 år gammal bodde jag i staden Omsk hos min far, generalguvernören över västra Sibirien Meschtjerinov. År 1881 på hösten anlände från Petersburg en flygeladjutant med speciellt uppdrag till min fader att avsända alla dokument, som tillhört åldringen Fjodor Kusmitsch. Min far kommenderade då till den ort, där Fjodor Kusmitsch avlidit, viceguvernören Grigori Boklaschin och tjänstemannen Kasagovskij. Vid återkomsten förde de med sig diverse saker och jag var närvarande, då dessa saker granskades. Bland dessa föremål fanns bl.a. en gudabild, på vars baksida förekom en påskrift ävensom bokstaven A med en kejserlig krona. Dessutom funnos bland sakerna 3 paket innehållande Fjodor Kusmitschs brevväxling med olika personer, skrivna mest på engelska språket. Min moder, som ledigt behärskade engelska språket, läste dem i vår närvaro, men enär jag då ännu var mycket ung, fäste jag mig ej vid deras innehåll. Bland dessa brev voro flere från Novgorod. Min far stuvade in allt, som hämtats, i ett paket och försedde det med sitt eget och generalguvernörssigillet samt avsände det till kejsar Alexander III personligen. Senare emottog min far en kejserlig svarsskrift, efter vars ankomst han på alla våra frågor om Alexander I och dennes identitet med Fjodor Kusmitsch kategoriskt förklarade, att dessa saker ej anginge oss och att vi därom alls ej borde tala, ehuru vi nog tidigare ofta dryftade denna fråga och voro övertygade om att Alexander I och Fjodor Kusmitsch varit samma person. På den tiden intresserade mig denna fråga föga, enär jag trodde att den hörde till sådana för alla kända historiska fakta, som t.ex. kejsar Pauls död, varom man just ej brukade tala. Senare kom jag att tjäna i Novgorod, där vår familj umgicks med avlidne general Sokolovskijs familj. I denna familj hörde jag berättas, att i ovannämnda stads kloster vistats en viss nunna Vera den tystlåtna, som aldrig yttrade ett enda ord. Många ansågo henne vara f.d. kejsarinnan Elisabet Alexejevna, som gått i kloster efter det kejsar Alexander I lämnat det världsliga livet [6]. Vid hennes person var anställd en tjänande nunna, som berättat åt Sokolovskijs, att nunnan Vera emottagit besök av kejsar Nikolai Pavlovitsch, som tillbragt hos henne flere timmar bakom låsta dörrar, och då han lämnade henne, kysst hennes hand. Även kejsar Alexander II brukade besöka samma nunna».

Den fräjdade hävdatecknaren och föreståndaren för kejserliga publika biblioteket i Petersburg, general N. K. Schilder, berättade år 1907 åt en av våra landsmän (namnet är mig bekant, men har jag förbundit mig att icke nämna det i detta sammanhang) följande. Generalen höll just på med nedskrivande av fjärde delen av sin mycket uppmärksammade historia om Alexander I. Han kände nog till legenden om kejsarens försvinnande från Taganrog och senare uppenbarelse som eremit i Sibirien. Men för en samvetsgrann hävdatecknare voro dylika legender ej någonting att bygga på. Då generalen en längre tid tvekat hur han egentligen borde skildra monarkens död och förgäves sökt vinna klarhet i saken ur de på den tiden ännu mera otillgängliga källorna i denna fråga, vände sig Schilder bl.a. till storfurst Konstantin, på vars råd det beslöts att sända tvänne tillförlitliga personer till Tomsk för att på ort och ställe söka utröna om över huvud någon med namnet Kusmitsch levat där och vad man i övrigt hade sig bekant om honom. Vid sin återkomst berättade desse att Kusmitsch ännu levde i befolkningens minne såsom ett helgon och att efter dennes död en vinkelobras (skladen) förfärdigats, framställande å ena sidan kejsar Alexanders bild och på andra den helige Kusmitschs, men ingen visste var denna värdefulla bild hamnat.

Schilder berättade för vår landsman, att han länge bar på denna olösta gåta, då han en natt vaknade, enär han hade en förnimmelse av att någon rörde vid hans säng. Han såg därvid en vitklädd gestalt stående vid sängens fotgavel. Ytterst närsynt som generalen var kunde han ej urskilja dragen. Uppenbarelsen uppfordrade honom emellertid att begiva sig till jaktslottet i Bielowicz-skogen - de bekanta jaktmarkerna i guvernementet Grodno, där de kejserliga på höstarna brukade jaga. Där skulle han finna vad han sökte.

Följande dag hade generalen sökt företräde hos Nikolai II, bett om tillstånd att besöka slottet samt öppet framställt orsaken till denna sin ansökan. Denna bifölls. Försedd med tillståndsbevis reste Schilder till jaktslottet; men döm om hans förvåning, då han efter det den gamle slottsfogden öppnat dörren till slottet, på vestibylbordet fann den omtalade vinkelobrasen.

Denna obras' tillkomst förklaras på följande sätt. Vid tronskiftet förvisades till Sibirien många av Alexander I:s närmaste omgivning, bland dem även en kammarherre och kejsarens gunstling. Djupt nedslagen som denne kände sig över sitt öde, vände han sig en gång till guvernören i Tomsk. Då den sistnämnde icke förmådde trösta den fallne hovmannen, hänvisade han honom till den fromme eremiten, som, enligt ett där på orten gängse rykte, besatt en särskild förmåga att medels några ord lindra hos de besökande såväl kroppsliga som andliga plågor. Rådet följdes. Då kammarherren sedan såg Kusmitsch, föll han på sina knän under utropet: »Min herre och monark». Tsaren reste honom upp, omfamnade och kysste honom och besvor honom att aldrig för någon yppa hemligheten. Denna uppmaning blev även åtlydd, så länge den förre monarken levde. Men efter hans död lät kammarherren förfärdiga denna vinkelobras, i vilken han placerade de bägge bilderna av Alexander som ett obestridligt, ehuru stumt vittnesbörd för eftervärlden, att monarkens och eremitens personligheter voro identiska. På vilket sätt denna vinkelobras senare hamnat på slottet i Polen, därom förtäljer historien ej.


I Sibirien, i Krasnoufimsk, uppenbarade sig den 4 september 1836 en obekant mansperson. Han anlände ridande på en förträfflig häst. Han såg ut att vara omkring 60 år och hade en längd av 2 arschin 6 1/2 verschok. Han väckte polisens uppmärksamhet och då han ej hade att uppvisa några som helst intyg och ej önskade säga vem han var, så blev han enligt då gällande lagar ansedd för en lösdrivare och av domstolen dömd att straffas med 20 piskrapp, med förvisning till annan ort i Sibirien, enär han på grund av sin ålder icke mera behövde införas i rullorna som soldat. Den 26 mars 1837 blev han sedan i etappordning expedierad till Bogojavlensk i 43:dje partiet under N:o 117.

Invånarna i Krasnoufimsk berättade senare, att kort efter det domstolen fällt sitt utslag till staden anlänt storfurst Mikael Pavlovitsch, som begav sig direkt till fängelset och där gav en uppsträckning åt myndigheterna, men åldringen försökte då lugna storfursten och blanda bort saken.

Under benämningen Fjodor Kusmitsch tillbragte åldringen sedan fem år i Bogojavlensk till året 1842, varefter han senare vistades på olika orter, bland annat åtta år i en kyrkby invid Krasnoretschinsk hos en förmögen bonde Ivan Latischev.

En på orten ansedd bonde Bulatov har berättat att till denna trakt på genomresa anlänt biskopen i Irkutsk Afanasij, som uttalade sin önskan att få träffa Fjodor Kusmitsch och sedan personligen begav sig till honom. Åldringen mötte då biskopen och bugade sig djupt för honom. Biskopen bemötte honom på samma sätt. Bägge kysste varandras händer och sedan gingo de till åldringens bostad och samspråkade länge på ett utländskt språk. Senare återkom biskopen ofta, och samtalade de då länge med varandra hos Fjodor Kusmitsch.

Åldringen meddelade en gång, att han erhållit de gravyrer och ikoner han ägde, av en viss Volkonskij. På en av dem, som föreställde Gudsmodern i Potjajev, var på sidan av ramen ristat ett A I och en krona.

En gång var Fjodor Kusmitsch på besök hos kyrkoherden Paramonov. Där såg honom en gammal soldat Olenev, som genast utropade: »Detta är ju vår fader kejsar Alexander Pavlovitsch». Åldringen svarade honom. »Jag är en landstrykare, säg ej åt någon att jag är kejsare, eljes blir du inspärrad i fängelse och jag blir tvungen att rymma». Fjodor Kusmitsch förde ett strängt liv och var återhållsam i intagandet av föda. Ett hårt sovläger och en anspråkslös inredning i hans bostad ävensom enkel klädsel var utmärkande för hans levnadssätt. Av bekanta fakta framgår, att Fjodor Kusmitsch fört en vidsträckt korrespondens med olika personer och därvid mottagit underrättelser från Ryssland, men noga dolt det för utomstående personer genom att gömma bläck och papper samt stänga in sig i sin cell, då han skrev.

Hemma i kyrkbyn besökte han ständigt kyrkan, men gick aldrig till nattvarden och ej heller biktade han sig, varigenom han även i början ådrog sig prästens på orten missnöje. Men prosten vid kyrkan på begravningsplatsen i Krosnojarsk, som ofta besökte åldringen, brukade säga om honom, att han var en framstående Guds tjänare. Han visade sig innehava stor kännedom av hovlivet, ävensom av händelserna i början av 19:de århundradet. Han kände noga till namnen på den tidens mera ryktbara statsmän, omtalade med stor vördnad metropoliten Filarets och arkimandriten Fotijs personligheter samt berättade mycket om Araktjejev och de militära bosättningarna i Ryssland, erinrade sig ofta Suvorov och Kutusov, men omnämnde aldrig kejsar Paul eller kejsar Alexander I. Dock kom han en gång att nämna, att då fransmännen närmade sig Moskva, Alexander I ivrigt förrättat bön vid Sergej Radaneschkijs heliga reliker. Därvid tillade åldringen, att Alexander I då hörde en röst som sade: »Gå Alexander och anförtro Dig åt Kutusov och må Gud hjälpa Dig att förjaga fransmännen».

År 1858 flyttade åldringen till en av sina beundrare, köpmannen Semen Hromov, i närheten av Tomsk, där den sistnämnda låtit uppföra åt honom en stuga. Här avled åldringen Fjodor Kusmitsch i all stillhet kl. 8 3/4 på morgonen den 20 januari 1864. Han blev begraven på Bogorodsk-Alexejevska klostrets i Tomsk begravningsplats, där till en början för honom inreddes en enkel grav med ett kors, på vilket man kunde läsa: »Här vilar stoftet av den Stora Välsignade Åldringen Fjodor Kusmitsch». På guvernör Merkulovs befallning blev sedan orden »den Stora Välsignade» överstrukna med vit färg, men genom den vita målningen kunde man tydligt läsa ovannämnda ord.

Till år 1902 var graven försedd endast med ovannämnda kors. Senare blev, på befallning från högre ort, genom generalguvernören Galkin-Vrevskijs försorg över graven uppfört ett gravkapell.

Tjänstemannen vid heliga synoden Mitropopov har meddelat föreståndaren för allmänna biblioteket i Petersburg M. Bibikov, att åldringen vid sin bikt före döden meddelat prästen, att han gjort sig skyldig till en dödssynd genom att taga del i mordet på sin far, och att han, för att försona denna sin synd, dragit sig undan från det världsliga livet till Sibirien.

Om man fördjupar sig i de berättelser, som härstamma från ögonvittnens och andra personers utsagor, får man klart för sig att åldringen Fjodor Kusmitsch i själva verket varit kejsar Alexander I.


Noter

[1]   Denna uppsats utgör en fri bearbetning av valda partier i herr P. N. Krupenskijs år 1927 i Berlin på ryska utkomna bok »Kejsarens hemlighet», ävensom av vissa ställen i furst Wl. Barjatinskijs i Paris år 1929 på franska utkomna arbete »Le Mystère d'Alexandre I».

[2]   Överste G. Fraser har i en tidningsnotis meddelat, att även han av general Schilder hört bekräftas de ifrågavarande personernas identitet.

[3]   Alla data hänföra sig till gamla stilen.

[4]   Alexander I:s vanliga tillnamn efter år 1815.

[5]   Fjodor Kusmitsch bodde hos Hromov.

[6]   I sitt år 1905 utkomna stora arbete »Kejsar Alexander I» nämner general Schilder att Alexander I:s gemål, kejsarinnan Elisabet den 21 april 1826 lämnade Taganrog, men redan den 4 maj samma år, under sin resa till Petersburg, avlidit i staden Beljev.


Genos 1(1930), s. 120-139

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1930 års register | Årgångsregister