GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Arvosteluja - Recensioner

Tor Carpelan

En baltisk släktbok

Allt som rör den baltiska släkthistorien är ägnat att väcka vårt synnerliga intresse. Näst Sverige står i släkthistoriskt avseende intet land oss närmare än de forna s.k. Östersjöprovinserna, Estland, Livland och Kurland. I alldeles särskild grad är detta fallet beträffande adeln. Många av våra adliga ätter hava mer eller mindre direkt rekryterats från dessa länder. Särskilt under 1600-talet, men även därförinnan, fingo en hel mängd baltiska adelsmän förläningar i Finland, och ännu flere kvarstannade eljes här som officerare. Under den ryska tiden inträffade det heller icke sällan, att medlemmar av den baltiska adeln via Ryssland inkommo hit.

Då därför en »Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften» annonseras, är det ägnat att väcka uppmärksamhet även bland vårt lands släktforskare. Arbetet utgives på firman C. A. Starkes förlag i Görlitz (Schlesien), vilken gjort sig fördelaktigt känd såsom förläggare av genealogisk och heraldisk litteratur. Det kommer att bestå av tre delar: för Livland, för Estland och för Kurland, och utgives resp. av de liv-, est- och kurländska adelsförbunden, dock så att de tre delarna var för sig utgöra skilda arbeten (denna delning är icke i allo lycklig, då grenar av samma ätt sålunda komma att ingå i de olika delarna). Det stora arbetet grundar sig på stamtavlor, vilka för 100 år sedan utarbetats av frih. Moritz v. Wrangell. Men då dessa stamtavlor äro för äldre tider ganska okritiska, hålles arbetet fullt vetenskapligt, med användande och kontroll av urkundssamlingar och arkivforskning. Tyvärr synes i sådant avseende huvudsakligen ha anlitats blott baltiska källor, ehuru de svenska utan allt tvivel hade varit rikt givande. De livländska släkterna bearbetas av dr. A. v. Transehe-Roseneck, de estländska av frih. O. M. Stackelberg och de kurländska av frih. W. v. d. Osten-Sacken och arkivdirektor O. Stavenhagen i Rostock.

Hittills ha utkommit två häften (à 80 sidor, 8.75 riksmark) av den livländska och ett av den estländska delen, och man får nu en föreställning om arbetets plan. Allt är, tydligen av ekonomiska skäl, mycket knappt hållet. Det värdefullaste äro historikerna, som äro rikligt dokumenterade. Följa så »Stammtafeln» i tavelform, upptagande endast manliga medlemmar jämte hustrur och svärföräldrar samt talen för * pso  +. Dessa stamtavlor ledas i allmänhet, dock ojämnt, ned till senare hälften av 1700-talet och fortsättas av en »Stammfolge», som sträcker sig till omkr. 1920, då den baltiska adeln förlorar sin jord och förskingras. Endast nu levande ätter upptagas. Denna »Stammfolges» biografiska uppgifter äro så torftiga som möjligt, allenast möjligast korta angivande av titel eller yrke, ofta icke ens det, samt vanliga data, dock för hustrun även föräldrar. Mestadels (likvisst icke beträffande nu levande familjer) äro ogifta och såsom unga döda barn icke upptagna, annat än summariskt, t.ex.: 2 söner, 1 dotter + tidigt. Att arbetet härigenom förlorar betydligt i värde, är uppenbart. Sådant det nu är, har det, kan man säga, utom för kalenderändamål, användning endast för uppgörande av antavlor. Men också den sysselsättningen har ju sina många hängivna idkare.

Med nöje måste erkännas en särdeles klar och redig uppställning, de goda vapenavbildningarna och den behagliga utstyrseln.

De tre häften som utkommit omfatta de livländska släkterna Anrep (tysk medeltida ätt), Blanckenhagen (tysk riksadel 1794), Campenhausen (svensk 1675), Engelhardt (medeltida), Freymann (svensk 1666), Oettingen (svensk 1687), Brackel (medeltida), Ceumern (svensk 1662), Klodt (tysk riksadel 1529), Löwis of Menar (skottsk medeltida), Nolcken (medeltida), Stryk (medeltida) och Wulf (svensk 1704) samt de estländska Antropoff och Arnold (rysk tjänsteadel 1841), Barlöwen (?), Baer (tysk riksadel 1749), Baumgarten (1800-talet), Behr (tysk medeltida), Benckendorff (svensk 1674), Bodisco (rysk tjänsteadel 1848), Brevern (svensk 1694), Bunge (rysk adel 1791), Clapier de Colongue (fransk medeltida), Cube (tysk riksadel 1791) och Dehn (rysk 1762 och 1789, romersk riksadel 1788; släktskap med den finländska ätten v. Daehn framgår icke).

I det följande skall jag beröra dem av dessa släkter, som stå i något förhållande till vårt land.

Släkten von Campenhausen, till vars påstådda nederländska ursprung arbetet ställer sig avvisande, intresserar oss endast för den kände generalguvernören i Finland under lilla ofreden Johan Baltasar v. C:s skull. Uppgiften, lancerad (skulle jag tro) av Yrjö Koskinen och upptagen av K. O. Lindeqvist, att C. varit född på överstebostället Tottesund i Vörå 30/7 1689, har ej godtagits, utan arbetet håller sig till den gamla uppgiften om Stockholm såsom hans födelseort (och anger, liksom Elgenstierna, födelsedagen till 30/6). Den finländska versionen är oriktig - den har även frångåtts av Lindeqvist i »Kansallinen E1ämäkerrasto» (han upptar dock födelsedagen till 30/7). Campenhausen förekommer icke, såsom jag övertygat mig om, i Vörå historieböcker. Förhållandet hade bort framgå redan därav, att C:s far blev överste för Österbottens regemente först två år efter sonens födelse. C:s dödsort, som av Yrjö Koskinen anges Livland, uppgives, tydligen med rätta, Petersburg.

Släkten von Freymann, varav en familj och flere enskilda medlemmar blivit bofasta i Finland, härstammar från majoren Johan Neuman, som 1666 erhöll svenskt adelskap, men icke introducerades. De sista förändringarna i den finländska familjen äro förklarligt nog icke observerade.

Till de många adliga ätter i de förra Östersjöprovinserna, som med ursprung från Westfalen vunnit burskap på vårt riddarhus, hör ätten Brakel. Utredandet av denna ätt har stött på stora svårigheter på grund av dess talrikhet på 1500-talet och dess många medlemmar med samma förnamn. Också lida Handbokens uppgifter av flere oriktigheter och dunkla punkter, delvis en följd av att redaktionen, såsom sagt, över huvud icke begagnat svenska källor. Å andra sidan kunna Elgenstiernas uppgifter beriktigas genom Handboken. För att förtydliga saken meddelas här jämsides Handbokens samt Elgenstiernas (och Anreps) ättelängder (Anreps har inga tidsuppgifter mellan Wolmar och Henrik, utom för den andre Johan: »levde 1619»).

ätteledningar

1 = Mödders   2 = Teknal   3 = Finn   4 = Uppenbart tryckfel för 1581.


Redan en hastig blick på dessa ätteledningar ger oss värdefulla upplysningar. Det frågetecken Elgenstierna, i motsats till Anreps, har ställt in mellan Henrik och Georg Antoni, bör utgå. Den senare bör identifieras med Jürgen Tönnis hos Handboken. Dennas uppgift att Jürgen Tönnis dött före 1676 kan visst vålla tvekan; för denna uppgift åberopas fadern Henriks testamente av detta år. Jag förmodar att testamentet ger vid handen, att Jürgen Tönnis icke var närvarande på Kochtel, då testamentet skrevs (han deltog i själva verket då i kriget mot danskarna), men väl hans son Henrik Otto. Då stamföljden eljes stämmer, torde Georg Antonis härkomst även utan en närmare granskning av testamentets uppgifter vara klar. Elgenstierna betvivlar Anreps härledning, enär »han på den livländska stamtavlan saknas alldeles». Detta är såsom synes icke fallet. Att både Jürgen Tönnis och Georg Antoni skulle haft söner med den ovanliga namnkombinationen Henrik Otto kan betraktas som uteslutet, desto mer som båda skulle skrivit sig till Kochtel. Därtill kommer ett enligt min mening avgörande bevis. Av personalierna till den likpredikan Joh. Gezelius d.y. utgav över Georg Antoni B. (Åbo 1689) framgår, att denne var son till Henrik. Vid begravningen levde ännu Georg Antonis änka, och det är otänkbart att såsom mannens fader skulle upptagits en oriktig person. För övrigt är det från denna Gezelii likpredikan Anreps stamföljd härleder sig. Denna stamföljd uppåt t.o.m. den tredje Johan är klar. Men vid en jämförelse med Handbokens uppgifter synes även den övriga delen av Anreps ätteföljd i det stora hela böra accepteras. Det är uppenbart, att Handbokens stamföljd är oriktig, och tvivel antyder den även själv. Det kan väl, t.o.m. utan dokumentariskt belägg, tas för givet, att Johann på Kochtel (1581-1627) var sonson eller möjligen son till Johann på Finn (Fyhn). Och att vardera ättelängdens Berthold är samma person, liksom bägges far Didrik, kan väl icke sättas i fråga. Elgenstiernas tidsuppgifter om dem gälla tydligen senare släktmedlemmar. Att stamfadern hetat Otto, enligt Handboken, icke Wolmar, såsom Anrep uppger, är otvivelaktigt.

En dunkel punkt förefinnes dock. Elgenstierna hänför de uppgifter om donationerna i Tuulos socken och Ingermanland, som Jully Ramsay i sina Frälsesläkter tillskrivit den tredje Johan, till den andra Johan i släktledningen. En möjlighet förefinnes, att dessa två Johan vore samma person, men då får man lov att operera med osedvanligt höga åldersår. Det kunde synas som om en herre, den där enligt Handboken redan 1586 var slottsfogde, varit född senast omkr. 1560 och alltså svårligen 1650 varit ryttmästare (vid ingermanländska adelsfanan). Men att denne ryttmästare vid sin död 1651 måtte varit rätt gammal, framgår av att hans sonson var född 1627, sonen Henrik alltså senast omkring 1600, varigenom hans eget födelseår mycket väl kan ha varit c. 1560. Åtminstone levde denne andre Johan 1626, då han utfärdar kvitto rörande Pohjois fjärding i Tuulos; han uppgives av Handboken såsom anträffad i urkunderna 1581-1627. Handboken har blott denne Johan, Elgenstiernas mellersta. Avgjort besked gåve en undersökning av godset Kochtels ägarföljd. Att Handboken far vilse, då den, likvisst under tvekan, härleder denna Johan från en Herman Ottosson, är uppenbart. Denne Johan var, såsom Anrep uppger, son till en annan av Handboken nämnd Johan, kusin till förenämnde Hermans far; att detta är riktigt framgår redan av stamgodset (Finn).

En annan svårighet innebär dödsåret för Georg Antonis farmor Anna Kursell. Hennes död uppgives av J. Ramsay och Elgenstierna enligt Nikolaikyrkans i Reval gravlängd till 1686. Att Georg Antonis farmor, då han själv föddes 1627, kunnat leva till 1686, betyder att hon blivit minst 102 år gammal. En sådan ålder hade nog blivit antecknad i hävderna. En möjlighet är att den döda icke var Anna Kursell, utan Johan Brakels maka i andra giftet. Detta synes t.o.m. troligt, ty i Nikolaikyrkans »Leichenstein-Buch», varur herr O. Körber härstädes välvilligt givit mig upplysningar, nämnes under gravstenen n:o 9: »Brackel, Johan von, Landrat (+) 1651 Juli 30, seine Frau (+) 1686 März 8». Anna Kursells namn nämnes alltså icke; J. Ramsay och Elgenstierna ha dock utan tillräckligt stöd hänfört dateringen till henne.

Ovanstående kritik av den Brakelska ätteledningen är gjord utan tillgång till urkunder. Men att den kunnat göras med något som helst anspråk på trovärdighet, visar emellertid vilka förvirringar, som kunna uppstå, då endast ensidiga källor komma till användning.

Beträffande den på Finlands riddarhus immatrikulerade ätten gör Handboken sig, troligen av just berörd orsak, skyldig till ett kapitalt misstag. Ätten göres till en gren av den i Livland kvarlevande släkten, som skulle inkommit till Finland med översten och kommendanten på Svartholm Karl Otto Fredrik B., född 1770. Denna här okända person var synbarligen militär i rysk tjänst. Men vår ätt Brakel är en utgrening av den i Sverige naturaliserade ätten, vilken härstammar från den ovan nämnde Georg Antoni B.

Ingenting nytt innehåller historiken över släkten von Nolcken, som ju även tillhör vårt riddarhus - en av de besynnerligaste naturalisationerna hos oss. Ätten har aldrig haft det allra minsta att göra med vårt land - om icke genom att en av dess stamfäder var med om att stifta den snöpliga freden i Åbo 1743.


De anmärkningar jag tillåtit mig att göra mot förevarande arbete ha icke framkommit av kritiklystnad, utan för att framhålla fakta av vikt för forskaren. Det måste i varje fall erkännas, att arbetet är ett i sitt slag storartat företag av ett folk eller en folkgrupp i förskingring. Att under sådana förhållanden ha intresse, tid och resurser att ägna åt rent ideella strävanden är beundransvärt. Vilken förlust de nya staterna vid Östersjöns östra kust gjort genom att göra sig av med en så intelligent, kunnig och högt stående befolkning, kommer framtiden att utvisa - där icke nutiden redan gjort det. - Men allt beror på vilka anspråk man ställer på sig själv.


Genos 1(1930), s. 43-49

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1930 års register | Årgångsregister