GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

Gustaf Johan Kaspersson Wredes stamträd

A. W. Rancken

I Finlands Nationalmuseum finnas numera bevarade ett stort Wrede-vapen från Orimattila kyrka och därtill hörande tvenne rikt skulpterade stamträd med anvapen. I Hufvudstadsbladet av den 11 jan. detta år ingick en av mig författad kort beskrivning av desamma jämte några reflexioner, utmynnande i påståendet, att de i stamträden avbildade vapensköldarna troligen varit löstagna och sedermera blivit placerade i orätt ordning. I synnerhet på mödernet voro vapnen ännu då till stor del okända och endast ett ingående forskningsarbete kunde bringa ljus över det, som tidigare förefallit oriktigt och förvillande. Sålunda säger Jully Ramsay [1] om Orimattila-vapnen, att de »tjäna endast till att förvirra stamtavlan». R. Hausens anteckningar, gjorda under en forskningsresa i östra Nylands kyrkor sommaren 1876, upptaga även ifrågavarande vapen, men äro de då till stor del för författaren okända. Emedan gåtan nu emellertid till sina väsentliga delar synes blivit löst, till stor del tack vare friherre August Wredes på Svidja visade intresse för saken, torde en kort utredning av frågan här kunna finna sin plats.

Om vi utgå från ovannämnde översten friherre Gustaf Johan Wrede af Elimä, vars begravningsbanér ifrågavarande vapen och anträd utgjort och över vars grav i Orimattila gamla kyrka dessa blivit upphängda 1695, hava vi överst på fäderneträdet Wrede-ättens hjärtvapen, en krans med fem röda rosor i gyllene fält, hänsyftande på fadern, friherre Kasper Wrede, död 1667 och begraven i Revals domkyrka. Möderneträdet krönes av moderns, Sofia Taubes af Carlö hjärtvapen. Fortsätta vi sedan till fjärde led, och avläsa släktnamnen på vanligt sätt, komma vi så osökt till de ätter, vilka äro representerade i anträden, att det är obegripligt, att de tidigare givit anledning till vantolkning. Det har endast kunnat bero på att Taubeska anföljden icke varit tillbörligt känd. Att ett vapen från vardera anträdet redan tidigt saknats, nämligen ett Wrede-vapen i fäderneträdet och v. Tittfers i möderneträdet, har icke kunnat spela någon roll.

fäderne anträd möderne anträd
Fäderne anträd Möderne anträd


De åtta sköldarna i fäderneträdet tillhöra alltså följande ätter:

Wrede, v. Breitenbach, v. Kropf, v. Fahrensbach, Ungern, Hastfer, von dem Wolde och v. Vietinghof.

Möderneätterna äro:

Taube, v. Maydell, v. Delwig, v. Fahrensbach, v. Uexküll, v. Anrep, v. Tittfer, v. Fahrensbach.

Hausen nämner i sina anteckningar att tvenne liknande stamträd funnits i Uppsala domkyrka före branden 1702. Dessa äro avbildade i Joh. Peringskiölds Monumenta Ullerakerensia och hava utgjort fältmarskalken Christer Horns (+ 1692) stamträd. De voro upphängda i St. Annækoret i Uppsala domkyrka år 1692. Emedan dessa stamträd äro till alla väsentliga delar fullkomligt lika Orimattila-träden samt uppställda enligt fullkomligt samma principer, äro vissa jämförelser oundvikliga och erbjuda intresse.

I fullkomlig identitet med Wrede-vapnen hava vi här som krönhjärtvapnen för friherrliga ätterna Horn af Åminne och Oxenstierna af Eka och Lindö. I fjärde led avläsa vi namnen på de i stamträden representerade ätterna, på fädernet:

Horn af Åminne, Sparre af Rossvik, Krumme, Hogenskild, Bielke af Åkerö, Sparre (2 sparrar), Sture och Leijonhufvud.

På mödernet:

Oxenstierna af Eka och Lindö, Sested, Trolle, Gyllenstierna, Posse, Vinstorpa-släkten, Forstena-släkten och Stola-släkten (vit upprättstående växande halvmåne i blått fält).

Det som gör en jämförelse intressant är, att uppställningen och behandlingen av Orimattila-vapnen är så i detalj överensstämmande med de tre år äldre Uppsala-vapnen, att de yngre måste ha icke blott rönt inflytande av de äldre, utan direkt utgått ur samma hand. Man må blott beakta sådana detaljer som vapnens gruppering, bandrosetten mellan de två översta sköldparen, det nedre avslutningsornamentet med sin snäcka under språkbandet m.m. Olikheten i totalkonturen förorsakas endast av att Orimattila-anträden blivit så illa medfarna, att många delar saknas, vilka icke numera kunna ersättas ens genom en pietetsfull restaurering.

Endast en heraldisk olikhet är märkbar: huvudhjärtvapnen överst i Uppsala-banéren äro krönta med riddarkronan, varemot motsvarande sköldar i Orimattila-banéren bära friherrekronan, som i dessa fall är den riktiga. Alla de andra sköldarna äro krönta med friherrekrona, oberoende av att bland vapnen finnas representanter för såväl högre som lägre rangvärdighet. Obeaktat dessa oegentligheter äro banéren känsligt och sirligt utförda och av god kompositionsverkan. Det gröna lövverket, mot vilket sköldarnas heraldiska färger framträda, är rikt och svulstigt.

Utgången från samma verkstad är tydligen friherre Arvid Ivarson Natt och Dags (1633-1683) anträd i Dalby kyrka i Sverige, vars sköldar äro krönta med riddarkronan. I samma kyrka finnes även friherre Göran Posses (1620-1686) anträd, där detaljbehandlingen är i det närmaste likartad, men sköldgrupperingen något avvikande [2].

Den nära frändskapen mellan ovan beskrivna anträd understryker starkt det antagandet, att Orimattila-banéren härstamma från Sverige, där de beställts av överste Gustaf Wredes förnäme och inflytelserike broder, den under reduktionstiden så kände greve Fabian Wrede, för att utgöra ett värdigt minne över Wrede-graven i Orimattila gamla kyrka. Vid inredandet av församlingens nyare kyrkor hava Wrede-vapnen visserligen bevarats, ehuru dem beretts en undanskymd förvaringsplats, där de icke kunnat motstå tidens tand och temperaturväxlingarnas förstörande verkan. Genom nulevande ättemedlemmars försorg och med församlingens tillstånd överflyttades banéren till Nationalmuseum, där de undergingo den sparsamma restaurering och konservering, som var nödvändig för möjliggörandet av ett pietetsfullt bevarande.


[1]   Frälsesläkter intill stora ofreden s. 522.

[2]   Arte et Marte, årsskrift för ridderskapet och adeln, 24:de årg. 1928.


Genos 1(1930), s. 87-90

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

Systematisk förteckning | 1930 års register | Årgångsregister