GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Ätten von Morians öden.

Eric von Born

(Forts.)

Sammanfattning.

Ovanstående genealogiska tabeller visa, att de första bärarna av namnet Morian varit ansedda borgare i Reval, där de först varit inskrivna i Schwarzenhäupter-brödernas orden, vilket blott upptog ogifta köpmän och var att betrakta som en sorts borgarmilis, vars medlemmar buro uniform. Frånsett Riga, där detta gille fick en ännu ståtligare byggnad än i Reval, och där ännu detta gilles stora silverskatt bevaras, torde ingen handelsstad ha haft någon liknande sammanslutning utom möjligen Wismar. Rådsprotokollen i Reval lägga i dagen, att »Morianerna» ofta inbjödo rådets medlemmar till högtidsfester. Stamfäderna begrovos å St. Olai församlings kyrkogård under gravstenar, som uppgivas ha haft numren 89 (Christian I), 34 (Eberhard) och 167 (Christian III). Släktens uppstigande ur det historiska dunklet skedde från stånd till stånd med jämna avbrott, i det att de två första stamfäderna voro borgare, de två därpå följande präster och lärare och de följande namnbärarna adliga lagmän.

Utredningarna rörande de i tabellerna omnämnda personernas inbördes släktskap ha ibland stött på stora svårigheter, och stundom har filiationen blott kunnat fastslås på indirekt väg. Rådsprotokollen för år 1610 innehålla de viktiga uppgifterna om att tab. 2 och tab. 4 äro legitima söner till tab. 1. Ordningsföljden av barnen till tab. 2 framgår av rådsprotokollen för 1620 och 1633, av den skuldsedel, som arvingarna till tab. 2 måste underskriva efter hans frånfälle 1652, vartill ytterligare kommer det av Christian III Morian och Eberhard Morian år 1656 anhängiggjorda kärandemålet mot Hans Morians baneman. Av nämnda skuldsedels innehåll och av Christian III Morians testamente av år 1661 framgår, att tab. 3 är son till tab. 2, vilket även framlyser ur Processhandlingar mellan arvingar till tab. 2 och tab. 3. Av desamma bevisas också, att tab. 3 är fader till den berömde Reval-professorn C. E. Morian, trots att denne föddes blott några dagar före sin faders brådstörtade död. Därmed ha alla länkar i denna tidigare förgätna släktkedja blivit klarlagda.

namnteckning

 

III.
Ätten von Morians stamfader
.

Christian Eberhard Morian var enligt ovanstående utredningar son till Eberhard Morian, se tab. 3 i föregående kapitel. Hans födelsedatum återfinnes visserligen icke i kyrkoböckerna i Reval, men födelsetiden kan fastslås på indirekt väg, ty på en av artisten F. H. Wedekind år 1726 i Reval målad tavla av Christian Eberhard Morian står antecknat, att denna tavla fullbordats den 8 april 1726, då professor C. E. Morian blev 68 år gammal [1]. Även födelseorten kan fastslås med tillhjälp av en helt visst lika säker om ock sekundär källa, ty i GOTTHARD VON HANSENs år 1881 i Reval tryckta verk »Geschichtsblätter des Revalschen Guvernements-Gymnasiums zu dessen 250jährigem Jubiläum» finnes å pag. 189 angivet, att han var född i Reval. Ätten von Morians stamfader föddes sålunda den 8 april 1658 i Reval.

Han var år 1677 elev vid Revals gymnasium och publicerade skriften »Vicit Leo, vicit Jo! Leontomachiam Sueo-Cimbrica, quae IV-o Dec. anni superioris 1676 contigit: Emmetrois verbis in honorem S. R. Maj. victricis, solennissima panegyri etc. proposita et decantata» [2]. Efter att ha erhållit magistervärdighet inträdde han år 1682 i Gnospels ställe i gymnasiets tjänst såsom poesie professor och blev år 1709 den förste bland de numera varje år ombytta rektorerna vid Revals gymnasium. Dessförinnan hade han förvärvat sig godset Neuwartz i Wierländska distriktet i Estland (numera Werdes i Maholms församling), vilket gods han inköpte år 1704. Han uppgav enligt i Sarvlaks-arkivet befintliga handlingar, att detta gods hade 140 kor, 56 hästar och 12 honom tillhöriga hus.

I en till rådet i Reval den 31 mars 1726 riktad skrivelse säger sig Christian Eberhard Morian ha lämnat Reval med rådets tillåtelse den 23 juni 1710 och för tvenne månader begivit sig till Stockholm i anledning av en revisionsangelägenhet vid därvarande domstol, varvid tvenne barn och hans hustru strax före julen samma år följt efter. Han säger sig i samma skrivelse ha avböjt att bliva assessor i Åbo hovrätt och även att mottaga en professur i Uppsala, enär han ansett sig vara bunden till det väntade fredslutet. Då han sålunda icke kunnat återvända till Reval före 1721, begärde han nu av rådet lönen för elva år såsom professor vid Revals gymnasium. I ovannämnda verk om Revals gymnasium säges han ha lämnat Reval på grund av ängslan för pesten.

I Stockholm trädde han i beröring med medlemmar av därvarande tyska församling, vilket framgår av valet av faddrar vid yngsta barnets dop, som är antecknat i församlingens dopregister. Kort efter sin ankomst till Stockholm förlorade han sin äldste son, som blev nedstucken under ett slagsmål eller en duell. I den svenska huvudstaden begynte han i likhet med andra baltiska flyktingar att lida nöd eller att åtminstone komma i ekonomiskt trångmål och vände sig flerfaldiga gånger i ännu bevarade skrivelser till regeringen med begäran om hjälp. Flera av honom underskrivna kvitton bevaras i »Flyktingskommissionens» handlingar i Riksarkivet i Stockholm och äro daterade den 20 okt. 1712, den 1 juli 1713, den 19 jan. 1714 och den 10 sept. 1716. För sistnämnda datum återgives här hans namnteckning på ett kvitto, för uppburet understöd för honom själv och för magister Ludowy barn. I intet fall uppnådde de utbetalade understödsbeloppen 100 riksdaler. Hans skrivelser till regeringen synas ha pågått från år 1712 till 1719, och i en av dem erinrar han om att han varit professor i trettiotre års tid. Tydligen fick han tillfälle till någon mindre arbetsförtjänst i Stockholm, ty enligt de i Sarvlaks-arkivet bevarade handlingarna begärde han den 16 sept. 1723 lagmans- och fick hovrättsassessors avsked. Han synes ha vistats i Stockholm i tretton år, ty vi återfinna honom i Estland först år 1723, då han fann sitt gods Neuwartz skövlat och all sin egendom förstörd jämte sitt bibliotek i Reval skingrat. Han förklarar i en senare skrivelse (se nedan), att jämväl hans tyska adelsdiplom skulle ha befunnit sig bland den sålunda förstörda lösegendomen. Då han icke inom den vid fredsslutet i Nystad 1721 utsatta tiden av åtta månader lyckats sälja sina gods i Östersjöprovinserna, vilka under tiden avträtts till Ryssland, var han nödsakad att kvarstanna där. Efter sin återkomst till Estland vistades han i huvudsak på sitt förut omnämnda gods Neuwartz, som var beläget 150 kilometer öster om Reval. Här omnämnes han i »Landrolle» år 1726 såsom ägare till godset, vilket åtta år efter hans död befann sig i släkten von Tiesenhausens ägo.

År 1732 inlämnade Christian Eberhard Morian enligt i Sarvlaks-arkivet bevarade handlingar till Ryska senaten en teckning av det sköldemärke, varav han tidigare skulle ha betjänat sig, och som liknade det förut skildrade vapnet i SIEBMACHERs heraldiska samlingar, vilka publicerats i den s. k. Nürnbergska vapenboken, samt anhöll därvid om nytt adelsdiplom. Senaten hemställde den 31 dec. 1732 denna begäran till kejsarinnan Annas bifall, och kejsarinnan biföll även härtill den 11 jan. 1733, och sålunda förvärvade sig Christian Eberhard Morian nämnda år adelsdiplom och blev den på de nordiska riddarhusen introducerade ätten von Morians stamfader.

Enligt ovannämnda bok om gymnasiet i Reval författade han en skrift i anledning av drottning Ulrika Eleonora d.ä:s död och ett program för rektor Mich. Sigismund och synes ha i likhet med sin högt begåvade dotter Anna Sidonia Morian ha varit särskilt hemmastadd i latinsk poesi.

Enligt kyrkoboken i Maholm omkom Christian Eberhard Morian den 8 juli 1736 (icke 1735, såsom tryckta ättartavlor uppgiva) under en vådeld i rian på Neuwartz.

Christian Eberhard Morian hade den 1 mars 1688 ingått äktenskap med Anna Clara (Catharina) Phasian, även kallad »Juliana von Phasian», död den 25 dec. 1738 på Neuwartz, dotter till notarien och sekreteraren vid överlanträtten i Jerwen och Wierland och hos adeln i Estland Johann Ludwig Phasian, adlad den 12 jan. 1691 med tre gyllene fasaner i blå sköld, av hessisk extraktion samt herre till Möckemois. Ej introducerad.

Barn:

Anna Sidonia, döpt 19.1.1689. Säges i Sarvlaks-arkivets handlingar ha blivit en mycket lärd kvinna. Enligt GOTTHARD VON HANSENs verk om Reval-gymnasiet höll hon med stort bifall offentliga föredrag i auditoriet i Reval, och i ett konvolut med panegyriska skrifter i Vetenskapsakademiens bibliotek i Petersburg befann sig ett latinskt tal, som denna lärda revalensiska hållit år 1715 å kungliga slottet i Stockholm vid konung Karl XII:s namnsdagsfest. Om hennes senare öden är intet känt. Tvenne av Christian Eberhard Morians barn ha blivit begravna i Reval åren 1692-94.

Ludwig Christian eller Christian Ludwig, döpt 16.11.1690. Gymnasist i Reval. Studerade i Stockholm 1710. Blev 1711 därstädes ihjälstucken av en rustmästare von Porten (se ELGENSTIERNAs ättartavlor under detta namn).

Johanna Christiana, döpt 25.11.1692. Tydligen avliden före sin lika benämnda yngre syster.

Johann Christoph. Han återfinnes visserligen icke i kyrkoböckerna i Reval, men säger sig vara son till Christian Eberhard Morian i en skrivelse, som han den 24.7.1722 riktar till rådet i Reval rörande sin faders löneanspråk. Han är identisk med lagmannen i Norra Finne lagsaga Johan Christopher von Morian, vilken år 1743 introducerades å Svenska riddarhuset. Se följande kapitel.

Carol Friedrich, döpt 7.8.1696.

Johanna Christiana, döpt 28.12.1697.

Beata Elisabeth, döpt 12.3.1699.

Euphrosyna, döpt 28.10.1700.

Anton Friedrich, döpt 20.9.1703.

August Fred., döpt 5.2.1705.

Calestina Theodora, döpt 29.8.1706.

Catharina Johanna, döpt 28.10.1712 i Tyska församlingen i Stockholm. Hon var måhända identisk med den Johanna Morian, som före år 1742 ingick äktenskap med tullinspektorn i Laholm Nathanael Pripp.

Faddrarna vid yngsta barnets dop i Stockholm voro: Greve Horn, greve Fersen, rådsherren Schmedemann, sekreteraren Blixenstierna, herr Fichtelius, herr Lüder, herr Moraeus, friherrinnan Strömberg, postmästarinnan Lübkemann, rektorskan Steinmeüer, kaptenskan Stockmann, fröken von Kirstein.

Christian Eberhard Morians förut omnämnda porträtt upphängdes senare av hans ättlingar i en av salarna på Sarvlaks, där det ännu befinner sig, och i »Sarvlaks-boken» står han antecknad som »von Morianska ättens stamfader». I Riksarkivet i Stockholm förvaras ovannämnda av honom med prydlig handstil underskrivna kvitton. Han skrev sig vanligen »C. E. Morian» men ibland »Christianus Eberh. Morian», och i sköldebrevet av år 1733 skrives hans andra förnamn »Eberhardt». Hans första förnamn härrör från stamfäderna, som varit framstående borgare i Reval, och det andra förnamnet från hans fader, som var en av Estlands betydande präster och tydligen fått detta namn såsom ett arv från sin moders släkt, ty inom släkten Hartwig förekommer namnet Eberhard.

Såsom bevis för Christian Eberhard Morians härstamning från Eberhard Morian, som avled samma år sonen föddes, kunna dennes dokument anföras. Det ena är den processhandling, som blivit omnämnd i källförteckningen till tab. 3 ovan. Enligt denna handling uppträdde Hans Holles änka Metta Morian som kärande part i en arvstvist, där professor Christian Eberhard Morian och dennes svåger Cort Kettler uppträdde som svarande part. Det framgår av innehållet i handlingarna i målet, att Metta Morian var syster till den dräpte Hans Morian och halvsyster till Christian III Morian, till vars arvingar brorsonen Christian Eberhard hörde. Det andra dokumentet är Christian III Morians testamente, där denne skänker en stor del av kvarlåtenskapen till sin broders tre minderåriga barn. Då det vid uppsättning av arvslotterna uttryckligen säges, att första lotten av lösöret skall gå till barnen till avlidne magister Eberhard, som var den ende brodern med bröstarvingar, kan det icke råda något tvivel om att Christian Eberhard Morian var son till Eberhard.

Huruvida Christian Eberhard, som vid tre års ålder fick ärva sin farbroder Christian III Morian, av den sistnämnde erhöll hans sigill med den hoppande hästen, är alldeles ovisst. Säkert är, att han, då han anhöll om adelskap, insände en ritning, som helt och hållet avvek från nämnda emblem. Hans tanke tyckte tydligen om att klättra och ana sig fram medelst språng, även om icke någon säker verklighet fanns kvar. Fantasin fick här fylla ut varje tomrum hos den berömde professorn i poesi. Mot denna bakgrund måste vi betrakta tillkomsten av hans originella sköldemärke. Vapnet fick följande utseende, vilket bekräftades i konung Fredrik I:s naturalisationsbrev av år 1739:

I en sköld av silver visar sig en sned svart balk med tre nedåtvända och med runda hål försedda s.k. zinkor (en sorts krenelering, som liknar murkrönet på gamla borgar). Till vänster om balken är en chef med ett vid halsen avstympat och med guldkrona krönt morianhuvud. Ovanpå skölden synes en öppen och guldkrönt tornérhjälm, ur vilken mellan två strutsfjädrar av silver reser sig övre delen av en framåtvänd och armlös morian med en gyllene krona på huvudet och klädd i silverskrud samt prydd med den svarta bjälke med zinkor, som även förefinnes nere i skölden. Hjälmtäcket är av silver och svart. Författaren har tänkt sig följande förklaring av dessa emblem.

På den tiden trodde man liksom även ofta nu för tiden, att bärare av samma släktnamn, om detta hade en något ovanligare prägel, voro av samma ursprung, och då man fann den westfaliska ätten von Moriens sköldemärke i den tyska vapenboken, tog man som vapendekoration dessa zinkor, som färre till antalet och icke hela utan genomborrade fingo sin plats i Reval-släktens nya sköldemärke. Det faktum, att Christian Eberhards mor härstammade från Westfalen, kan här även ha varit av betydelse. Då man vidare tänkte sig, att namnet »Morian» hänsyftade på morisk extraktion - namnet »Moritz» lär ju från början ha använts för mörka personer - uppkom tanken på morianen såsom ett särskilt emblem. Stamfädernas medlemskap i Schwarzenhäupter-brödernas gille, där man hade rätt att bära uniform och värja, förstärkte tanken, och då släktens medlemmar tydligen tillhörde den mörklagda typen, blev tanken verklighet. Christian Eberhard Morian hade förlorat en farbroder och en son under kravaller och slagsmål, och måhända medverkade dessa omständigheter därtill, att man valde ett avskuret morianhuvud såsom dekoration av sköldens chef, medan en armlös morian reser sig upp ur hjälmen över skölden. Kronan tillkom väl för att besegla den adliga värdighet, som »Morialierna» ernått med detta sköldemärke.

Christian Eberhard Morian hade genom sitt äktenskap med en dam, som tillhörde den ointroducerade svenska adeln i Östersjöprovinserna, och genom att välja godsägarens kall såsom sitt näringsfång i socialt hänseende blivit jämnställd med den baltiska adeln, och med tanke på sonens karriär träffade han tydligen de ovannämnda anstalterna rörande utfärdandet av adelsdiplom och sköldemärke, vilket vid hans död övertogs av den ende då levande sonen, kommissionssekreteraren Joh. Christopher von Morian. Genom honom blev ätten von Morian för jämnt två sekler sedan naturaliserad i Sverige och överflyttade till sitt sista verksamhetsområde Finland.

 

IV.
Adliga ätten von Morian
.

Naturaliserad i Sverige 1739 och introducerad på Svenska Riddarhuset 1743 under n:o 1873; immatrikulerad på Riddarhuset i Finland 1818 under n:o 124; utdöd på manssidan 1820 och på kvinnosidan 1841. Härkomst och sköldemärke se föregående utredningar.

 

Tab. 1.

Johann Christoph Morian, senare Johan Christopher von Morian, son till Christian Eberhard Morian, se föregående kapitel, föddes, enligt handlingarna rörande ätten von Morian i Sarvlaks-arkivet, 30 mars 1694, och ehuru hans namn icke i likhet med hans syskons anträffas i dopregistret i St. Nicolai församlingen i Reval, torde man kunna utsätta denna stad som hans sannolika födelseort. Han flyttade tidigt med sin fader över från Reval till Stockholm och säges i ovannämnda handlingar tillika med sin broder Christian Ludwig Morian ha studerat i Uppsala, ehuru varken den ene eller den andre av de båda bröderna befinnes införd i Uppsala universitets numera i tryck utgivna matrikel. Enligt kontrollalbumet »Symbola» var han dock student i Uppsala 15.3.1717. År 1722 är han tydligen den ende överlevande av Christian Eberhard Morians söner och vänder sig då i en förut omnämnd skrivelse å sin faders vägnar till rådet i Reval med begäran om utbetalning av dennes professorslön för en tidrymd av elva år. För hans ämbetsmannakarriär föreligga följande uppgifter, som till stor del återfinnas i de tryckta ättartavlorna, och som kompletterats i enlighet med det viktigaste av innehållet i ovan berörda handlingar om ätten.

E. o. kanslist i kanslikollegiet 1.9.1719 (bekr. 28.11.1720); utnämnd till ordinarie kanslist vid svenska beskickningen i Petersburg 2.12.1722; ordinarie kommissionssekreterare därstädes 29.12.1727; fortfor med denna verksamhet till januari månad 1731; sändes 27.11.1733 i en hemlig mission till Riga och kvardröjde där till 17.3.1735 samt återkallades från Ryssland 1738. Under denna beskickningstid utförde han åtskilliga nyttiga, men även till synes rätt äventyrliga förrättningar, varom det sekreta utskottet vid 1738 års riksdag gav honom vitsord och rekommendation i och för hans upptagande i den svenska adeln. Ansökte utan resultat att bliva utnämnd till kansliråd efter G. Celsing 1739. Anhöll med riksdagens ovannämnda sekreta utskotts förord av 5.4 s.å. om naturalisation bland Sveriges ridderskap och adel, vilket förunnades honom 17.9 s.å., varvid det förklarades, att han ju varit född vasall under Sveriges krona. Naturaliserad på Sveriges Riddarhus 1743 under n:o 1873 bland ridders- och adelsmän och med namnet »von Morian». Lagman i Norrfinne lagsaga 24.7.1744. Därmed överflyttade han till Finland, där han tre år senare ingick äktenskap, och år 1750 bosatte sig på Mälkilä gård i Bjärnå socken. Begärde förgäves om landshövdingsämbetet i Åbo 1757 ävensom utan framgång statssekreterareämbetet vid inrikes civilexpeditionen 1759 samt s.å. vid utrikesexpeditionen. Död 13.2.1766 på Mälkilä i Bjärnå socken och begraven i dess kyrka, men sedermera flyttad till Qvidja gårds murade och välvda grav i Pargas' kyrkokor.

Gift 1) 17.12 [3] 1747 På Qvidja slott med friherrinnan Hedvig Helena Creutz, svenska friherrliga ätten n:o 48, i hennes 2:a gifte, f. 18.4.1723 på Sarvlaks i Pernå socken, död 23.4.1765 på Mälkilä i Bjärnå och begraven i därvarande kyrka, men sedermera flyttad till Qvidja slotts ovannämnda grav i Pargas' kyrka; (änka efter kaptenlöjtnanten vid Helsinge regemente Daniel Caméen, svenska adliga ätten n:o 1125, född 1709, död barnlös 13.12.1746 på Gotland). Hedvig Helena Creutz var dotter till majoren och vice landshövdingen friherre Carl Johan Creutz, till Sarvlaks i Pernå och Qvidja i Pargas socken, och hans fru i 1:sta giftet friherrinnan Beata Charlotta Wrede. Gift 2) 1.12.1765 med sin förra frus kusin, grevinnan Renata Charlotta Nieroth, född 26.11.1722, död 1.6.1789 på Mälkilä, dotter till majoren greve Reinhold Nieroth och friherrinnan Hedvig Ulrika Creutz.

Barn (alla ur 1:sta giftet):

Carl Johan, f. 15.5.1749 på Qvidja, död 24.3.1753.

Juliana Charlotta, f. 23.10.1750 På Qvidja, död 14.10.1826. Gift 8.2.1767 på Mälkilä med kaptenen, sedermera majoren Thure Ludvig von Cöhler, f. 14.6.1727 i Göteborg, död 7.11.1792 På Hämeenkylä i Bjärnå socken. Barnlösa.

Johan Christopher, f. 6.10.1751 på Mälkilä, död 10.11. [4] s.å.

Johan Christopher, f. 18.11.1752; lagman i Kymmene lagsaga, se tab. 2.

Beata Helena, f. 28.5.1754 [5] på Mälkilä, död 18.12.1841 på Mälkilä. Gift där 3.4.1770 med översten och riddaren av Svärdsorden Johan Henrik Hästesko af Målagård, f. 24.2.1741 i Savolax, död 8.9.1790, då han blev halshuggen på Ladugårdslandstorg i Stockholm på grund av delaktighet i Anjalaförbundets stämplingar. Hon efterlämnade tre ogifta söner och tvenne döttrar, som blevo ingifta i ätterna af Petersens och Ehrenmalm.

Hedvig Clara, f. 6.11.1757 på Mälkilä, död 2.5.1767.

Carl Axel, f. 18.4.1762 på Mälkilä. Studerade tre år i Åbo. Antagen i krigstjänst 1775. Sergeant vid Åbo läns regemente 2.6 s.å. Fänrik därstädes 29.11 s.å. Fänrik vid livgardet 27.5.1777. Löjtnant därstädes 10.3.1782. Major vid Savolax lätta infanteriregemente 10.3.1787. Riddare av Svärdsorden 26.12.1788. Generaladjutant vid flygeln och överstelöjtnant i armén 1.11.1789. Överstelöjtnant vid Savolax regemente 25.3.1790. Överstelöjtnant vid Upplands regemente 30.3.1791. Avsked från detta regemente 10.8.1792. Gick därefter i österrikisk tjänst. Placerad som tf. chef för Närkes och Värmlands värvade jägarkår 26.8.1793. Chef för Värmlands jägarbataljon 13.1.1794. Generaladjutant och överste i armén 2.11.1795. Efter att ha deltagit i kriget i Finland 1788-90 och 1792 års fälttåg mot Frankrike kommenderade han 1806 trupperna i Lauenburg, vilka blevo tillfångatagna vid Lübeck. Dömdes 1807 från tjänsten men fick 22.7 s.å. av nåd behålla sysslan. Avsked 1.2.1808. Blev överste i ryska armén 1811. Död ogift 9.4.1817 i Åbo och begraven utanför korfönstret i Bjärnå kyrka under en stor, flat granitsten, lagd av »saknande vänner».

 

Tab. 2.

Johan Christopher von Morian d.y. (son till Johan Christopher von Morian d.ä., tab. 1), f. 18.11.1752 på Mälkilä gård i Bjärnå socken. Student i Åbo 3.7.1762 och i Uppsala 17.10.1769. Avlade i Uppsala juris examen 13.12.1770. Ffter att ha undergått kansliexamen inskrevs han såsom e. o. kopist i kanslikollegium 8.2.1771 och blev e. o. kanslist därstädes i juli s.å. Ordinarie kopist därstädes 6.11.1772 och andre sekreterare i kanslipresidentens byrå 23.11.1773. Blev vice ceremonimästare vid hovet 7.11.1775. Erhöll lagmans namn, heder och värdighet 7.2.1779. Medan ätten von Morian genom särskilda fullmakter varit representerad vid ridderskapets och adelns förhandlingar under riksdagarna 1755, 1765, 1769 och 1771, bevistade Johan Christopher von Morian d.y. nu själv såsom huvudman för sin ätt förhandlingarna under åren 1778 och 1786 och var vid förstnämnda riksdag vice ceremonimästare. Under tiden hade han blivit förste sekreterare vid kanslipresidentens byrå 18.11.1782 och blev slutligen lagman i Kymmene lagsaga 7.11.1786 samt bosatte sig året därpå med sin familj å Sarvlaks egendom i Pernå socken. Erhöll avsked från sistnämnda befattning 17.11.1795. Mottog med avseende å landshövding Lodes sjuklighet uppdraget att i mars månad 1809 vid riksgränsen möta och uppvakta kejsar Alexander I och att beledsaga monarken till Borgå. Riddare av Anne ordens 2 kl. 18.7 s.å. Erbjöds landshövdingsbefattningen i Tavastehus län i september månad s.å., men avböjde på grund av ålder och sjukdom. Elektor hos adeln och ledamot av adelns enskilda expeditionsutskott vid lantdagen i Borgå 1809, i vilken han trots sjuklighet med intresse deltog. Död 23.1.1811 på Sarvlaks och begraven i Sarvlaks familjegrav å Pernå kyrkogård.

Gift 1) 28.6.1787 På Stensböle i Borgå socken med Christina Catharina Rotkirch, f. 28.6.1772 där, död 22.1.1795 på Stensböle, dotter till majoren Wenzel Fredrik Rotkirch och Christina Lagerhjelm. Gift 2) 15.9.1795 på Stensböle med sin första frus syster Maria Elisabeth Rotkirch, f. 12.6.1777 på Stensböle, död 11.8.1812, då hon drunknade på Ålands hav under överresa till Sverige, som hon företog med sin andre man majoren Wenzel Fredrik Rotkirch, hennes faders syssling.

Barn:

ur 1:a giftet:

Johan Fredric, f. 3.6.1788 på Sarvlaks, död 28.7.1790 därstädes och begraven i Sarvlaks familjegrav.

Christina Charlotta, f. 11.3.1790 på Sarvlaks, död 6.10.1832 i Lovisa. Gift 5.8.1806 på Sarvlaks med dåvarande kaptenen, sedermera överstelöjtnanten Erik Magnus Ehrenrooth (Ehrnrooth), f. 23.7.1776 i Rantasalmi socken, död 1.7.1845 vid Porla hälsobrunn i Sverige. Enda dottern gift med greve Axel Mauritz Piper.

Johan Christopher, f. 16.6.[6] 1791 på Sarvlaks, död 19.3.[7] 1796 därstädes och begraven i Sarvlaks familjegav.

Catharina Elisabeth, f. 5.2.1793 på Sarvlaks, död 18.10.1835 i Åbo. Gift 24.6.1811 på Sarvlaks, vigsel i Pernå kyrka, med dåvarande överstelöjtnanten och riddaren av Svärdsorden, sedermera landshövdingen i Uleåborgs län Samuel Fredrik von Born, f. 2.7.1782 i Lovisa, död 15.11.1850 i Helsingfors. Båda begravna i Sarvlaks familjegrav.

En son, dödfödd 22.1.1795 på Stensböle och begraven i Sarvlaks familjegrav.

ur 2:a giftet:

Johan Fredrik, f. tvilling 12.8.1796 på Sarvlaks, död 29.8 s.å. därstädes och begraven i Sarvlaks familjegrav.

Carl Gustaf, f. tvilling 12.8.1796 på Sarvlaks. Student i Åbo 27.5.1811 och i Uppsala 24.10.1814. Auskultant i Åbo hovrätt 16.6 s.å. E. o. kopist i senatens för Finland kansliexpedition 24.10.1815. Kopist i kommittén för de finska ärendena i Petersburg 8.7.1816. Kanslist i nämnda kommitté. Vicehäradshövding 19.6.1819. Var sedan år 1817 bosatt på Sarvlaks egendom, som han inlöst vid arvskiftet. Med honom immatrikulerades ätten von Morian 30.1.1818 å Finlands Riddarhus under n:o 124. Död ogift 13.5.1820 på Gammelbacka egendom i Borgå socken och begraven i Sarvlaks familjegrav å Pernå kyrkogård. Med honom utgick ätten von Morian på manssidan.

 

V
Återblick och slutord
.

Vid den tidpunkt, då det svenska väldet blev förankrat i Estland, framträdde, som av ovanstående efterforskningar framgår, släkten Morian, vilken av allt att döma hade hanseatisk rot. Under tre generationer (Christian I, Christian II och Christian III) voro släktens medlemmar Schwarzenhäupter-Brüder i Reval, medan brodern till den siste bland dem valde det andliga ståndet och lärarens kall. När denne, som skrev sig »Eberhardus Morian», möttes av en för tidig död år 1658, såg det ut, som om släktnamnet skulle försvinna från Reval, ty samma år rycktes hans farbroder f.d. Schwarzenhäupter-brodern Hans Morian bort av dödens hand och tre år senare den siste Schwarzenhäupter-brodern Christian III, och den ende manlige bäraren av namnet Morian i Reval och dess omnejd var nu predikanten Eberhard Morians späde son, som fått sina ättefäders förnamn i arv och skrev sig »Christianus Eberh. Morian».

Denne blev en framstående lärare vid Revals gymnasium och kunde genom arv och giftermål förkovra sin sociala ställning därhän, att han snart syntes jämbördig med representanter för den baltiska adeln, på vars slott ju även Schwarzenhäupter-bröderna och Handelsgillets medlemmar sedan gammalt haft försänkningar. Liemannen, som härjat i tidigare släktled, förskonade icke heller Christian Eberhard Morians familj, ty av tolv barn torde knappast flera än tre ha nått fram till mogen ålder. Hela barnskaran återfinnes i dopregistren utom just den son, som introducerades på Svenska Riddarhuset, men då han i skrivelser till Rådet i Reval säger sig vara professor Christian Eberhard Morians son och medfört talrika minnen från släktens verksamhetsfält i Estland till sitt senare hem i Finland, kunna vi trots allt fastslå säkra och orubbliga ättelängder från 1500-talets senare hälft ända fram till ättens tragiska öden i Finland under det förflutna seklets första hälft. Förfäderna hade burit Schwarzenhäupter-brödernas värja; professor C. E. Morian skaffade sig nu därtill en adlig sköld, vars bild och hjälmprydnad visa, att det här är fråga om ett talande vapen [8]. Detta sköldemärke stadfästes genom ett ryskt adelsdiplom av år 1733, och samma år synes professorn, som då uppnått sjuttiofemårsåldern, ha överlåtit skötseln av sitt gods åt sina arvingar, bland vilka sonen Johann Christoph stod främst och kanske rent av var den ende överlevande i barnskaran. Detta gods Neuwartz, som var beläget vid Maholm, där en gång ordensriddarna framgångsrikt mött upp mot slaverna, förblev blott ett tredjedels sekel i släkten Morians ägo, ty då professorns änka år 1738 där avlidit, fann sonen Johann Christoph för gott att sälja det och definitivt söka sin utkomst i Sverige, varigenom de gamla banden med Östersjöprovinserna försvagades och snart blott tillhörde bleknande minnen.

Ättlingen i fjärde led till den förste Schwarzenhäupter-brodern var nu den ende, som fanns kvar av denna gamla släkt. Han hade tidigt följt sin fader över till den svenska huvudstaden, och hans bildning blev därför både tysk och svensk. I Uppsala universitets »Symbola» antecknades han såsom »Johanes Christophorus Morian Revaliä Estho». Genom sina språkkunskaper syntes han skickad att företräda Sveriges sak i Ryssland och användes såsom agent för Sveriges beskickning i den ryska huvudstaden samt fick hemliga uppdrag under frihetstidens första skede. I det åt honom år 1739 utställda svenska sköldebrevet stavas hans första förnamn ännu på det tyska sättet »Johann», men snart valde han den svenska namnformen och finnes senare antecknad som »Johan Christopher von Morian». Med honom överflyttade ätten år 1744 till Finland, och året därpå ingick han vid femtioett års ålder äktenskap med den unga änkan Hedvig Helena Creutz. Hans egen släkt hade för några få generationer sedan stigit fram ur historiens natt, och hans egna ättefäders namn glömdes bort och ha först åter kallats fram i minnet genom dessa forskningsrön. Men hans hustru hade i stället ett stamträd, som få kvinnor ägde i Finland på den tiden, ty det omstrålades av anors glans.

Den släkt, som Hedvig Helena Creutz tillhörde, var av allt att döma av samma ursprung som östra Nylands allmoge och hade sedan mitten av 14O0-talet eller under nio generationer ägt Sarvlaks herresäte, vars bomärke var det andreaskors, som enligt sägnen under medeltiden förts till Pernå strand av skotten Teeth of Perne. Hennes farfarsfar, som i början skrev sig »friherre till Cassaritz i Livland», var landshövdingen i Åbo och Björneborgs län samt senare i Dalarna, riksrådet och lagmannen i Norrfinne lagsaga friherre Lorentz Creutz d.ä., som utnämndes till amiral i svenska flottan då denna våren 1676 sändes ut mot danskarna. Då amiralsskeppet »Kronan» med fyra våningar och tusen mans besättning skulle vända i vågorna, strömmade vatten in genom kanonportarna, och i villervallan tappade manskapet lavetterna, varvid elden kom lös och spred sig till krutdurken, och det stolta fartyget sprang i luften den 1 juni nämnda år. Amiralsuniformen med kvarlevorna av den sextioettårige Sarvlaks-baronen gravsattes i Pernå kyrka. Sonen friherre Lorentz Creutz d.y., som blev landshövding över Åbo och Björneborgs län, vilar jämte sin hustru grevinnan Hedvig Eleonora Stenbock, i Åbo domkyrka. De voro farföräldrar till Johan Christopher von Morian d.ä:s hustru, som sålunda genom sin farmoder medels blodsband blev förenad med fyra svenska greveätter, ty Hedvig Eleonora Stenbock var dotterdotter till fältherren och riksmarsken greve Jacob De la Gardie, från vars tid härrör det finska ordstävet: »Kesä tuli, talvi tuli, eikä laiska Jaakko tullut!» »Laiska Jaakkos» gemål var den för sin skönhet och kärlek till Gustaf II Adolf kända grevinnan Ebba Brahe, vars moder var född Lewenhaupt, och vars farfarsfar, Joachim Brahe blev halshuggen under Stockholms blodbad, efter det han förenats med Gustaf Vasas syster Margaretha Vasa. Johan Christopher von Morians svärfader friherre Carl Johan Creutz d.ä., som var född på Åbo slott, vilar jämte sin andra hustru Beata Charlotta Wrede i Pargas kyrkas gravkor, enär han förvärvade sig Qvidja egendom i nämnda socken och mestadels var bosatt därstädes. Sarvlaks hade givits såsom morgongåva till hans senare hustru, född friherrinna Stackelberg, och hon förblev såsom änka bosatt på detta gods, medan de båda barnen i första giftet ärvde Qvidja och Mälkilä. Då det ena av barnen, sonen Carl Johan Creutz d.y., såsom ogift levde i Holland, kom det Creutzska stamsätet Sarvlaks efter det morgongåvobandet avklippts av döden, att tillfalla det andra barnet, dottern Hedvig Helena Creutz, och på detta sätt övergick godset på normalt och vedertaget sätt till en annan släkt, och denna blev von Morianska ätten.

Vorden änkling vid sjuttio års ålder ingick lagmannen Johan Christopher von Morian nytt äktenskap med grevinnan Nieroth, men avled redan följande år, varefter hans änka blev styvmoder för hans många under förmyndarskap ställda barn. Av dem fingo endast en son och en dotter avkomlingar, som spritt sig över Sverige och Finland. Barnen växte upp under »hattarnas» och »mössornas» oroliga tid och man har all anledning att fråga, huru ätten von Morian med dess tidigare förbindelser i österled förhållit sig under dessa brytningstider. Svaret är icke enbart gynnsamt. Yngsta dottern blev gift med en Anjala-man, som måste giva sitt huvud i pant för sina strävanden, och yngste sonen skildes senare från svensk militärtjänst och sökte sig österut. Däremot synes den äldre sonen Johan Christopher von Morian d.y. ha intagit en lojal hållning. I varje fall uppträdde han återhållsamt och försiktigt, ty inga uttalanden av honom finnas bevarade i de svenska riksdagarnas protokoll, och år 1809 yrkade han på en mildare och hovsammare avfattning av ständernas adress till kejsar Alexander I. Han hade från och med år 1787 varit bosatt på Sarvlaks, som under långa tider stått obebott, och synes ha förkovrat egendomen i många avseenden. Sålunda byggdes östra stenflygeln, och godskomplexet, som ännu för kort tid sedan haft att bära följderna av reduktionskommissariens krav, utvidgades åt Fantsnäshållet, varjämte holmarna i skärgården befolkades och lantborna kunde glädja sig åt en säkrare framtid genom fasta kontrakt. Johan Christopher von Morian d.y. lyckades skydda sitt gods för större hemsökelser under 1808-09 års krig, och hans administrativa begåvning synes ha framträtt jämväl på agrarväsendets område, varom handlingarna i Sarvlaks-arkivet och uttalanden av V. M. VON BORN i den tryckta beskrivningen av godset bära vittnesbörd. Han avled efter ett längre maglidande två år efter fredsslutet i Fredrikshamn i en ålder av 59 år och efterlämnade då trenne omyndiga barn.

Kymmene-lagmannen hade i sitt första äktenskap med Christina Catharina Rotkirch haft icke mindre än tre söner, men de hade alla tidigt ryckts bort av dödens hand, och då han år 1811 avled, efterlämnade han förutom de båda döttrarna i första giftet blott sonen Carl Gustaf von Morian, som härstammade från lagmannens andra gifte med hans första frus syster. Ätten von Morian hade sålunda genom dubbla äktenskapliga band blivit allierad med den i många länder utbredda uradliga ätten Rotkirch, av vilka enskilda grenar i Österrike och Preussen uppnått friherrlig och grevlig värdighet. Kymmene-lagmannens svärfader Wenzel Fredrik Rotkirch var en boren krigare, som enligt WRANGEL och BERGSTRÖMs ättartavlor inkom med begäran om att de två tupphuvudena i det Rotkirchska vapnet skulle ändras till två örnhuvuden, som bättre stode i överensstämmelse med förfädernas och hans eget yrke. Banden mellan ätten Rotkirchs medlemmar å ena sidan och Kymmene-lagmannens barn å andra sidan förblevo fasta, och många brev från denna tid finnas bevarade i Sarvlaks arkiv.

Tragikens skugga började nu att falla över von Morianska ätten. Lagmannens änka, som ett år efter sin mans död ingått nytt äktenskap med en frände, ämnade med honom flytta över till Sverige och medtog därvid allt värdefullt lösöre från Sarvlaks. Sumpen, på vilken resan anträddes, förlorade emellertid masten på Ålands hav och sjönk med man och allt, och alla dyrbarheter från släktgården uppslukades tillika med det olyckliga paret Rotkirch av havet utan att man någonsin kunnat leta sig fram till stället för denna katastrof.

De efterlämnade tre barnen i ätten von Morians sista generation voro vid denna tidpunkt ännu icke fyllda 20 år, och sonen valde liksom far och farfar juristens kall. Skulle nu även han liksom lagmännen von Morian komma att tjänstgöra såsom en sorts »buffert» i de fall, där svenska och ryska intressen berörde varandra? Så såg det ut, då han började sin tjänstgöring i den ryska huvudstaden, men snart avbröt han sin bana där. »Många spår av de våra leda över Systerbäck, men huru många leda tillbaka?» frågar V. M. VON BORN, när han begrundar deras öde, som sökt sig österut. Carl Gustaf von Morian, som gällde som en allvarlig och duglig medborgare och till det yttre uppträdde tystlåten, hörde till dem som återvände från Ryssland med fröet till en dödlig sjukdom. Vid ej fullt tjugufyra års ålder rycktes han bort av en tärande bröstsjukdom, och med honom utslocknade ätten von Morian på svärdssidan endast två år efter det den blivit immatrikulerad på Finlands riddarhus. Ätten levde ännu ett par decennier vidare på kvinnolinjen. I boken om Sarvlaks egendom säges, att Carl Gustaf von Morians syster Catharina Elisabeth, som avled år 1835, skulle ha varit den sista av ätten, men i verkligheten levde hennes faster, som var Anjala-mannen Hästeskos änka, ännu sex år senare på Mälkilä gård, och ätten utslocknade därför först år 1841 genom hennes död.

Av Carl Gustaf von Morians båda systrar hade den äldre, Catharina Elisabeth, redan vid aderton års ålder ingått äktenskap med Samuel Fredrik von Born, som med henne bosatt sig på sin egendom Gammelbacka i Borgå socken, vilken egendom varit födelseort för Göran Magnus Sprengtporten. Ödet förföljde även denna ättemedlem, ty redan under första året av sitt äktenskap välte den släde, i vilken hon färdades, och följden blev, att ett manligt tvillingpar von Born måste föras bort till Pernå kyrkogård. En tärande bröstsjukdom inställde sig även här, och vid 42 års ålder skattade även den sista medlemmen av von Morianska ättens sista generation åt förgängelsen. Hon hade tillbragt halva sitt liv å Gammelbacka egendom, och efter sin yngre halvbroders frånfälle hade hon jämte sin syster ärvt Sarvlaks, som senare helt och hållet övergick till henne, då systerns andel blev inlöst. Någon tid hade hon också tillbragt hos sin man under hans landshövdingstid i Uleåborg, vars uppbördsverk på den tiden fungerade bättre än något annat uppbördsverk i Finland. Här mottogs kejsar Alexander I på sin eriksgata genom Finlands öde bygder av landshövdingen von Born, som hängivet beundrade monarken, och om hans sammanträffande med kejsaren berättar oss SARA WACKLIN i »Hundrade minnen från Österbotten».

Ett par år före sitt frånfälle hade Catharina Elisabeth von Morian stått fadder vid Adolf Erik Nordenskiölds dop. Hennes vackra bruna ögon förevigades av målaren Lindh, som målade det ena av dem på en liten tavla, vilken försedd med en trekantig ram gavs åt yngste sonen Victor Magnus von Born d.ä. och av honom såsom en sorts talisman eller amulett togs med till kadettkåren och efter hans bortgång gavs åt systern Elise och nu befinner sig i ätten Segerstråles ägo. Ett par dagar före Catharina Elisabeth von Morians frånfälle hade makarna von Born undertecknat ett inbördes testamente, enligt vilket den part, som överlevde den andra, skulle få kvarstanna i orubbat bo, vilket ansågs vara det klokaste med avseende å familjens dåvarande ekonomiska läge. Med kraftig hand underskrev den då dödssjuka medlemmen av den slocknande ätten von Morian detta testamente, som försågs med ätterna von Morians och von Borns sköldemärken under namnteckningarna »Catherine Elise von Morian» och »Sam. Fredr: von Born». På detta sätt övergick ätten von Morians stamgods Sarvlaks till von Bornska ätten, i det att landshövdingen S. F. von Born övertog dess skötsel intill sin död år 1850, varefter godset i tur övertogs av de båda sönerna, av vilka den yngre, Johan August von Born, vid sin baronisering upptog det von Morianska vapnets hjälmprydnad i sitt nya förstorade sköldemärke.

I verket »Ur arkivets och minnets gömmor» beskriver V. M. VON BORN sin farmor Catharina Elisabeth von Morian, som avled sexton år före han själv såg dagens ljus, på följande sätt: »Oförliknelig och oförgätlig står hon med tillhjälp av det vackra porträttet för mitt inre öga: med den förnäma hållningen, den djupa, varma, tankedigra halvt beslöjade blicken och den förvisso lugna, kärleksfulla rösten. Ur allt, som av och om henne finnes bevarat, talar det klaraste förstånd i förening med det ädlaste hjärta, och för make och barn förblev hon ett stöd och en försyn i allt. Hennes uppfostran hade varit mycket vårdad; hon tecknade väl och var skicklig i handarbete. Praktiskt klok och energisk styrde hon sitt hem mönstergillt i vardagslag och uppbar värdigt sin ställning i umgängeslivet. Aldrig var mödan henne för tung, aldrig en klagan eller en suck över livets prövningar och sjukdomens plågor - lugn i livet och lugn i döden». Om hennes man, Samuel Fredrik von Born, säger sonsonen i samma verk följande: »Han hade en reslig, kraftfullt byggd gestalt och ett manligt vackert utseende, blond, rödlett och med klara blå ögon. Livlig till lynne och apparation samt ganska pratsam, men med stor behärskning både i tal och skrift. Ytterst samvetsgrann och rättskaffens i allt vad plikten bjöd eller han eljest åtog sig, öppen och utan intriger. Ett klart huvud, praktisk klokhet och ekonomiskt sinne voro hos honom förenade med en högst betydande energi. Därjämte var han godhjärtad och generös. Sin ädla maka älskade han högt och vördade djupt hennes minne, och för sina barn var han den ömmaste far, som aldrig skydde möda och kostnader för deras väl». I tavelgalleriet på Sarvlaks finnas porträtt av ätten von Morians stamfader, av hans sonson lagmannen J. C. von Morian d.y., av dennes moder Hedvig Helena Creutz, av hans första och av hans andra hustru, båda födda Rotkirch, av dottern Catharina Elisabeth, vartill slutligen kommer en silhuett av Carl Gustaf von Morian, med vilken ätten utgick på svärdssidan. Däremot saknas porträtt av lagmannen J. C. von Morian d.ä., med vilken ätten överflyttade till Finland.

Ännu skymta ansiktena av medlemmarna av den gamla släkten fram mellan tavelramarna, och besökaren, som vandrar uppför stentrapporna i det von Morianska stamsätets huvudbyggnad och passerar fönstren med målade sköldemärken, stannar ännu framför den krönte morianens bild. Namnet von Morian har icke burits av någon vare sig i Baltikum eller Norden under de sista hundra åren, och bland dem som på mödernet leda sin härstamning från denna ätt, är namnet i de flesta fall ett halvt förgätet minne blott. Ättemedlemmarna vila sedan länge under vittrande valvbågar eller i avlägsna kyrkogårdars mylla, men deras sentida ättlingar ha skäl att minnas dem. När dessa gå till det arbete, som väntar dem, mä de ihågkomma, att deras kraft skall växa och deras hopp stärkas, om de ibland rikta blicken bakåt till gångna släktled och söka lära av det som en gång var. Minnet av den egna släktens förflutna liv, av förfädernas kamp och kunskap, makt och möda, utgör nämligen en visserligen ovägbar men lika visst ovedersäglig tillgång i en människas liv, och med denna ledstjärna för forskarblicken ha dessa rader skrivits av en ättling till en från den historiska skådebanan för länge sedan försvunnen släkt.

 

Noter

[1] Inskriptionen å ifrågavarande bröstbild blev tidigt nästan utplånad, men vid porträttets restaurering förnyades den genom referendariesekreteraren C. F. von Born, med vars handstil orden åter nedskrevos. De lyda:

»Profess. Morian Ipso complete LXVIII aetatis anni die qui erat 8 april an. 1726, pinxit F. H. Wedekind a Reval» .

[2] Översättning: »Då lejonet segrat, har Zeus segrat! Den svensk-danska lejonstriden vidtog den 4 dec. i nådens år 1676; i rimmad panegyrik framlagt och avsjunget Hennes Majestät Segrarinnao till ära» . (Hyllningsdikt till Sveriges drottning med anledning av svenskarnas seger över danskarna vid Lund.)

[3] 17.11 enl. Sarvlaks-arkivet.

[4] 9.11 enl. Sarvlaks-arkivet.

[5] 22.5 enl. Sarvlaks-arkivet.

[6] 16.7.1791 enl. Sarvlaks-arkivet.

[7] 25.3.1796 enl. Sarvlaks-arkivet.

[8] I »Revalsche Zeitung» för den 5 jan. 1939 ingår en artikel betitlad » Die heiligen drei Könige», vari hänvisas till CRUMBACHs genealogiska forskningar, som gå tillbaka till den katolska legendvärlden. Enligt dessa forskningar skulle flera släkter med stjärna i skölden och ett morianhuvud på hjälmen härstamma från en av de tre vise männen, som enligt legenden burit namnet Melchior. »Baronerna von Morien» sägas i artikeln ha haft till ättefader just denne Melchior, vars ben tros vila i domkyrkan i Köln. Det behöver knappast påpekas, att CRUMBACHs uppgifter härstamma från en tid, då den spekulativa intuitionen var ledstjärnan för de genealogiskt intresserade i salonger och bibliotek.

 

Källor.

Till tab. 1: Schwarzenhäupter-Archiv i Reval C 2: 446, D 2: 78; Bürgereidbuch i Reval; Stadsarkivet i Reval, Acten-Hauptbuch p. 34; kyrkoböckerna i St. Olai församling i Reval (1610, 1659), N. Hauptbuch p. 100 (1610 rörande Hans Morians härstamning).

Till tab. 2: Schwarzenhäupter-Archiv D 2: 152 (1604), D. 2: 228 (1645); Bürgereidbuch (1610, 1636); N. Hauptbuch p. 94 (1628 rörande Christian II Morians härstamning och äganderätt till hus); kyrkoböckerna i St. Olai församling (1633, 1652, 1655, 1657, 1658, 1661, 1681); Denkelbuch p. 50; Rådsprotokollen (1646, 1656, 1653, 1692, 1654, 1620, 1633 rörande Christian II Morians tredje giftermål och hans söner i föregående giften); Christian III:s testamente av år 1661 i sterbhushandlingarna i Inventarieboken för 1662; Suppliken des 17. Jahrhunderts (1652 rörande Christian II Morians i Nyenskants avlidne son).

Till tab. 3: Kyrkoböckerna i St. Olai församling (1658); likpredikan för Hedwig Sidonia Wagner; kyrkoböckerna i St. Nicolai församling i Reval (1663, 1680, 1709); Processhandlingar H. XXXVIII 170 (rörande Metta Morian contra professor Chr. E. Morian o. Cort Kettler, 1695-98); Rättshandl. med Chr. Morians skuldsedel för 1652; Königsbergs universitetsmatrikel för 1641 (Nr. 213) o. 1644; LAURENTY (klockare i St. Olai församling i Reval): »Die alten Familien in Reval» (utg. 1925 i Reval av GEORG ADELHEIM) p. 56.

Sekundära källor: PAUCKER: »Die Estländische Geistlichkeit» p. 101, 102; »Mitteilungen zur livländischen Geschichte», B. VIII, p. 160; B. XVI, p. 349.

Till tab. 4: Kyrkoböckerna i St. Olai församling (1658); Rådsprotokollen.

Till övriga delar av kapitlet: Kyrkoböckerna i St. Olai församling (1606; 1612); Denkelbuch p. 31; kyrkoböckerna i St. Nicolai församling (1685, 1687); Rådsprotokollen (1656).

Sekundära källor: F. AMELUND: » Geschichte der Revaler Schwarzenhäupter» (1884, i ny upplaga 1930 av baron GEORG WRANGELL, tryckt i Reval); C. RUSSWURM: »Die Schwarzenhäupter auf den Schlössern Livlands», Beiträge zur Kunde Est-, Liv- u. Kurlands, II p. 360-392.

Rådsarkivet i Reval; processhandlingar H XXXVIII 170 Holle o. Morian contra Morian o. Kettler; Christian III Morians testamente o. förteckningar över arvslotterna vid arvskifte; kyrkoboken vid St. Olai församling i Reval (1688) samt vid St. Nicolai församling (10 barndop); kyrkoboken i Maholm i östra Estland; ägolängderna därstädes, Tyska församlingens i Stockholm dopregister (1712); » Flyktingskommissionens handlingar i Riksarkivet i Stockholm; handlingar rörande von Morianska ätten i Sarvlaks-arkivet.

Sekundära källor: GOTTHARD VON HANSEN: » Die Geschichte des Revalschen Guvernaments-Gymnasiums» (Reval 1881) p. 189; V. M. VON BORN: »Beskrivning och historia om Sarvlaks egendom», 2 uppl. Helsingfors 1898 (p. 164, 184 och bildbilagorna); SCHLEGEL. o. KLINGSPOR: »Ättartavlor för den ointroducerade svenska adeln» (rörande von Phasian); ELGENSTIERNAs Ättartavlor.

Handlingar rörande ätten von Morian i Sarvlaks-arkivet; kyrkoböckerna i Pargas och Bjärnå socknar; Uppsala universitetsmatrikel och särskilt universitetets »Symbola» , som är ett parallellalbum till matrikeln med förteckning på de avgifter, vilka erlades till universitetsbiblioteket av de studerande vid deras inskrivning. Studerande, som överhoppats i matrikeln, finnas ofta här, såsom fallet var med J. C. Morian år 1717.

Sekundära källor: V. M. VON BORN, Beskrivning och historia om Sarvlaks egendom; ELGENSTIERNA, Ättartavlor.

 

Selostus.

Ruotsissa 1739 aateloidun von Morian suvun kantaisänä mainitsee ELGENSTIERNA Tallinnassa 1650-luvulla eläneen Eberhard Morianin, jonka pojanpoika Johan Kristoffer M. oli 1744 Pohjois-Suomen laamannina omistaen avion kautta Sarvilahden ja Mälkilän vanhat aateliskartanot. Suku sammui Suomessa 1820. Kirjoittaja selostaa eri Morian sukuja Tallinnassa sekä todistaa sitovasti erään porvari Kristian M:in, joka eli 1574, olevan suvun kantaisän. Hän kuoli 1610 ja oli naimisissa Margareta Kleyn kanssa. Hänen samanniminen poikansa kuului, kuten isäkin, Mustapäiden kiltaan ja kuoli 1652. Tämän poika Eberhard M. (vrt. ELGENSTIERNA) oli m. m. kenttäpappina Gustaf Kurckin rykmentissä sekä kuoli Kegelin kirkkoherrana 1658. Hän ei ollut, kuten aikaisemmat tutkijat ovat otaksuneet, professori Kristian Eberhardin isoisä vaan tämän isä. Ruotsin Valtio- ja Sarvilahden arkistosta tekijä täydentää tuntuvasti tietomme kysymyksessä olevista henkilöistä ja heidän läheisimmistään. Kristian Eberhard M. anoi ja sai 1733 keisarinna Annalta tunnustuksen sukunsa saksal. aateluudesta. Suuren pohjan sodan aikana asui hän perheineen 13 vuotta Tukholmassa palaten rauhan jälkeen Viroon, jossa 1736 joutui tulipalon uhriksi. Hän oli naimisissa Anna Katarina von Phasianin kanssa sekä Suomeen muuttaneen Johan Kristoffer von Moriaffin isä.

 
Genos 10(1939), s. 33-54

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1938 års register | Årgångsregister