GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Fredrik August von Platens "nekrolog" över majoren Anders Lind.

Harry Donner

Det är rätt litet vi känna till om gångna generationers liv, om deras sorger, bekymmer och sparsamma glädje. Ju anspråkslösare och mera obemärkt en person levat, desto mindre kunskap kan om denne erhållas. Minnet har spårlöst försvunnit och dock har ett liv, som avspeglat gångna tiders händelser, för vilka individen reagerat, sitt givna intresse för forskningen. Detta gäller i hög grad militärer, vilka deltagit i napoleonkrigen i början av förra seklet och senare på sina boställen och gårdar tillbragt en ofta bekymmersam tillvaro, bidande döden som den stora befriaren. De voro representanter för en heroisk tidsålder, som då för längesedan försvunnit, men kände sig sedermera som främlingar i den småborgerliga, lugna värld, som följt på dessa tidens stormar. En yngre generation såg hos dem blott ålderns krämpor och en skriande fattigdom, ty det som lyste i deras hjärtan, minnen av en bragdrik ungdom, var numera värdelöst och av ingen nytta i en tid med andra ideal. Men för den något äldre generation, som ägaren av Gammelgård i Lampis FREDRIK VON PLATEN tillhörde, voro de vänner och kamrater och därför fann även majoren Anders Lind hos honom ett dukat bord och en varm brasa på kvällen, när han besökte den vittra och originella värden på hans släktgård.

von Platen hade sett honom en helgdag stå vid Lampis kyrkovägg, förfallen och utan hjälp i sliten mantel med ett långt och grånat skägg. Hans hjärta rördes av denna syn och han räckte mannen en hjälpande hand. »O Gud du hjälper, endast du och ingen ann - hjälpen kommer minst man anar, ofta från en sämre man. Herrens vägar äro många, fastän stort är armes tal, ökänd nu av tidens villa i vår vida jämmerdal».

Ur ARVID LINDs monografi »Släkten Lind från Tavastland 1667-1923», inhämta vi de yttre konturerna av Anders Linds liv. Han var född 12.5.1774 i Koskis T. 1. och var son till kommissionslantmätaren Anders Lind och Maria Helena Favorin. Efter en kort skolgång vid Helsingfors trivialskola antogs han 1792 till volontär vid Finska artilleriregementet; 1805 var han andra adjutant vid samma regemente. I 1808-09 års krig deltog Lind i slagen vid Nykarleby, Lappo, Alavo och Etseri, men flyttade efter freden till Sverige, där han blev löjtnant vid Göta artilleri. År 1811 transporterades han till Södra Skånska infanteriregementet och avancerade till kapten. Han bevistade 1813-14 års fälttåg i Tyskland och Norge och erhöll 1814 majorsavsked. Därpå återvände Lind till sitt hemland och avled 12.1.1849 i Lampis vid 74 års ålder. I Finland gifte han sig 1816 med Gustava Åkerman, född 1793, död 1847, dotter till kyrkoherden i Lampis Henrik Gustav Åkerman och Teodora Lovisa Cleve. De hade sex barn, vilka von Platen ihågkommer i sin minnesruna. Själv förde von Platen enstöringens liv på sitt kära Gammelgård, som tidigare, när hans avhållna mormor Margareta Stjernvall, född Tandefelt, var dess värdinna utgjort mötesplatsen för en stor och avhållen släkt. Då hade där rått liv och rörelse, men däremot var där nu tyst och stilla, och ställets ägare, som i unga år avbrutit en löftesrik diplomatisk bana vid utrikesdepartementet i Petersburg, odlade sin jord, planterade sällsynta träd och klädde under ensamma kvällar sina tankar i rim och meter. Samtidens stora skalder, bl.a. Lamartines dikter, översatte han till svenska och stämde sin anspråkslösa lyra vid festliga tillfällen på socknens herrgårdar. Hans språkkunskap var betydande, ty han hade sett och lärt mera av världen än de flesta. Han var högt bildad och som original i ordets bästa mening en av de främsta på sin tid.

WERNER SÖDERHJELM har i sina Profiler ägnat von Platen en längre studie (»Fredrik August von Platen. En typ från en övergångstid») och skildrat hans liv med stöd av hans på universitetsbiblioteket och riksarkivet bevarade papper och tillerkänt honom inom vår inhemska litteratur den anspråkslösa plats honom tillkommer. Men alla sidor av hans skaldeskap har ej kunnat beröras, däribland von Platens känsliga och målande nekrolog över Anders Lind jämte uppgifter om andra ståndspersoner från Lampis. Deras litterära värde är självfallet ringa, men vad von Platen berättar om sina vänner, ger små glimtar ur deras liv, som gör att man känner sig dragen till dem. De bli mänskliga varelser, när vardagsprosan, skildrad av en vän, gör dem levande.

Sin minnesruna över Anders Lind börjar von Platen med följande betraktelse:

»Dessa äro Personalia, som den värde brodern ser,
av en krigsman åt vars minne jag min svaga hyllning ger.
Kanske starkare den brinner, när jag ger den åt en vän -
Vad är starkare, go'vänner, än den långa vänskapen?
som till himlen bär sin krona, och står oförskräckt emot
varje storm som här på jorden pröva vill dess fasta rot.
Anders Lind, major med avsked från sitt Skånska kompani,
måste lämna bröd och tjänsten för ett ledsamt klammeri».

Vad det var som avbrutit Linds karriär i Skåne vet man ej, men knappast misstager man sig, att därtill medverkat avund och frågor av ekonomiskt slag. von Platen vill ej döma någon, då han varken var domare eller präst, men tillägger, »ovän fick hans regemente: homo homini lupus est». Och när han granskade den avlidnes papper »under saknadstårens rund, stod där nämt: »major», med tillägg: »men den soppan var bra tunn».

Som avskedad major »såg han mot sitt hemlands berg, den han värnade i tiden med sitt vapens eldgaps merg». Sin tapperhetsmedalj av guld hade Lind i sin nöd sålt. Dock var den mera värd »än stjärnan uti vår nya tid, som förglömmer gjorda tjänster under mången blodig strid». Men den hårt prövade majoren hade även vänner. von Platens broder, ryttmästaren vid Mörnerska husarregementet, senare översten för kronprinsens husarer Akates von Platen hade förbarmat sig över Lind och skaffat honom en annan och von Platen fortsätter: »Huru kunde Rostocks hjälten [broder Akates] annorlunda sig bete, han som där med dragen sabel körde ut fransoserne». Lind hade även varit med i vimlet »i världsherskarnas motgångs sol» och som han senare berättat för von Platen, spisat vid Karl Johans bord. Då fattades Lind ej louisd'orer och hade han lånat en modig krigskamrat hundra stycken, vilka han ej återfått. Hade så varit fallet, hade hans pung vid återkomsten från Sverige ej varit tom.

Under fälttåget i Norge hade Lind full av vördnad för hjältekonungens minne tagit »en gråsten från Fredrikshall, den han hemligt smög i fickan i sitt tredje härnadsfall». På Gammelgård hängde sedan generationer ett större porträtt av Karl XII och vid dess fot nedlade Lind sin skatt, som en ringa gärd av stum beundran. Under konungens bild hade Lind »slumrat mången natt och mången kväll», sedan den gamle veteranen med sin värd återupplivat minnen ur Sveriges storhetstid. Lind var ej den enda, som hyllat hjältekonungens porträtt på Gammelgård. Fänriken vid Kurländska dragonerna Viktor Erik Amadeus Bosin, löjtnant i avsked 1833 och ägare av Skyttälä gård i Lampis, hade medfört från Bender en lerbit, när han i »dessa fjärran trakter ridit kring med sin karbin». Sin skatt hade även han förärat porträttet. Som man ser av dessa exempel hade Karl XII kulten icke dött ut i vårt land, där konungens minne alltjämt varit föremål för sena generationers hyllning och stumma vördnad.

von Platen fortsätter sin nekrolog över vännen Lind och konstaterar, att sedan den fattiga majoren återkommit till Finland han gift »sig här burdus» och själv en prästson (farfadern Thomas Lind var vicepastor i Lampis), hade han tagit »dottern i vårt Lampis herdahus, Gustava Åkerman». Äktenskapet var trots en stor barnskara icke harmoniskt mellan den åldrande majoren och hans unga hustru, ty von Platen, den inbitne ungkarlen sjunger därom:

»Världen hördes likväl klandra Anders Linds bemötande som äkta man.
Litet var hon trantarara - om man döda dömma må.
Rätte domaren, är den Högste, mellan äkta makar två.
¾ ¾ ¾ ¾
Under årens sorgsna kretslopp föddes sex av barnens tal».

Den älste, som hette Viktor var »på dårars hospital» [Själö] och Julius faderns älskling var »i Rautalampi präst». Den yngste Alexander »var vid Fastrans jordgård fäst», men dessförinnan hade han prövat på sjömanslivet och »seglat på samma vida hav», där von Platen «även lett fram sin vandringsstav». Döttrarna Emelie, Amalie och Tilda (alla döda ogifta i hög ålder) voro satta här och där -, men säkert skulle »Gud sig än förbarma över dem liksom över fadren här, som fick fordna lönen åter - nådigt visst likväl den värd» och tillägger von Platen »kanske Svea liksom Suomi, offra sin begravningsgärd».

Nu slumrade Anders Lind »i gravens långa natt, dit han sjönk i årets början, utav år och mödor matt».

Sedan von Platen skrivit sin nekrolog erinrade han sig en episod ur Linds liv från seklets början, som han hörde denne berätta och ansåg värd att ihågkommas »avec grande cérémonie». Den avlidne hade som ung adjutant blivit sänd till »Peters stad» och bevistat i full »rustning en kejserlig parad». Därvid hade den unge adjutantens hatt med messingsbandet ådragit sig tsarens uppmärksamhet, som utan vidare tagit den från den svenske officerens huvud och satt den på sitt eget. »Obetäckt stod Lind mer lycklig - hatten opp till kejsar'n gick». Härmed slutar von Platen sin nekrolog. Att den gamle avskedade majoren varit ett gott sällskap för honom, torde vara säkert, och att de ofta dryftat livets gång och framfarna öden, vilka trots givna olikheter haft ett gemensamt, nämligen att de gjort dem till enstöringar och original var på sitt sätt.

 

Selostus. Kirjoittaja selostaa esityksessään Lammin vanhankartanon omistajan, kirjallisista harrastuksistaan tunnetun Fredrik August von Platenin ystävänsä majuri Anders Lindin (1774-1849) muistoksi kirjoittamaa runomuotoista »nekroloogia». Runossa kuvaillaan Lindin monivaiheista soturielämää Napoleonin sotien aikana, aikakaudelle tyypillistä Kaarle XII-kulttia, Lindin myöhempää elämää maaseudun yksinäisyydessä ja hänen perheolojaan; siihen sisältyy myös genealoogisia tietoja. Kirjalliselta arvoltaan »nekroloogi» on vähäpätöinen, mutta antaa lukijalle mahdollisuuden tutustua eräisiin aikakaudelle tyypillisiin interiööreihin ja kokonaisen ihmisluokan elämänmuotoihin.

 
Genos 12(1941), s. 29-33

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1941 års register | Årgångsregister