GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Kopieringen av församlingarnas historieböcker tjugo år

Tor Carpelan

Detta år 1944 utgör ett märkesår för Genealogiska Samfundet i Finland. Det är tjugu år sedan samfundet skred till sitt hittills betydelsefullaste företag: kopieringen av de kyrkliga församlingarnas längder över födda, vigda och döda, sedan 1800-talet allmänt kallade historieböcker till åtskillnad från kommunionböckerna (husförhörslängderna) och i Sverige benämnda ministerialböcker.

I början av 1924 fattade samfundets styrelse, på initiativ av dess d.v. verksamme sekreterare, numera kanslirådet Osmo Durchman, sitt beslut, icke utan tvekan och utan större förhoppningar. Målet var att få historieböckerna avskrivna åtminstone till omkr. år 1820, men i mån av möjlighet ända till 1850, likvisst för kostnadens skull med uteslutande av faddrarna, samt kyrkoräkenskaperna excerperade där sådana finnas för tiden före det historieböckerna begynna eller då dessa förete luckor. För detta stora företag saknade samfundet givetvis nödiga ekonomiska resurser. Förutsättningen var att församlingarna själva skulle bekosta avskrifterna för att till forskares förfogande deponeras i Finlands riksarkiv och där bilda en enhetlig samling.

Den 1 mars 1924 utsändes de första cirkulären och redan inom samma månad kommo de tvenne första bifallande svaren. Initiativtagaren beräknade att arbetet skulle slutföras på 20 år, och det hade måhända i stort sett lyckats, om icke den ekonomiska krisen i början av 1930-talet och framför allt krig kommit emellan. Men planen blev även utvidgad genom att kopieringen för alla församlingars vidkommande utsträcktes - i olika etapper åren 1933, 1935 och 1941 - till 1850, den tidpunkt då kommunionböckerna börja antaga en modernare karaktär med i genealogiskt hänseende fullständiga och mer tillfredsställande anteckningar, och till vilken tid historieböckerna ej mera tagas i anspråk vid dagligt bruk i pastorsexpeditionerna och förty utan olägenhet kunna utlånas från desamma. Emellertid är arbetet i detta nu ekonomiskt säkerställt, i det att för alla församlingar så när som på en företaget praktiskt taget finansierats. Med tacksamhet må antecknas att för några få församlingar understöd beviljats av enskilda personer och att statsmedel erhållits av undervisningsministeriet för en del evakuerade karelska församlingar, varjämte samfundet försträckt medel för särskilda församlingar som upphört och för Stockholms finska församling. Den enda som återstår är Hammarland, som »inte haft råd» att bekosta sin del i arbetet och sålunda väl får anses som landets fattigaste församling! Så mycket ledsammare som den har närapå den äldsta kyrkoboksserien i vårt land.

Om också församlingarna resp. kommunerna, vilka sedan 1933 deltagit i finansieringen, numera utfäst medel för arbetets slutförande, är därmed inte sagt att det i detta nu verkligen stode inför slutet. Ännu återstår 14 församlingar h.o.h., 7, där kopieringen avstannat före 1820, och 60, i vilka tilläggsarbete för åren 1830-1850 ännu måste utföras. Fullständig skall samlingen komma att omfatta kopior från 509 skilda församlingar, varav 58 numera upphörda. Kan arbetet fortgå oavbrutet - för vilket utsikterna inte synas goda - torde kopieringen ta i anspråk ytterligare 1 1/2 à 2 år. De grekisk-ortodoxa församlingarna har t.v. stått utanför planen. Även en del andra kompletterande arbeten, såsom kopieringen av flyttningslängderna från 1800-talet i en stor del församlingar, väntar likaså på att senare komma till utförande.

Betydelsen av detta företag för släktforskningen och kulturhistorien kan inte skattas nog högt. Det största och viktigaste genealogiska källmaterialet har sålunda samlats och gjorts tillgängligt. Det ligger i öppen dag hur ett dylikt sammelverk skall befordra och i vidare kretsar utbreda intresset för genealogien, och den erfarenheten har i själva verket även för länge sedan gjorts. Ju lättare de genealogiska källorna är åtkomliga, desto mer och ivrigare anlitas de. Härtill kommer att de genom kopieringen lättare bevaras för eftervärlden. Redan nu ha tvenne församlingar fått sina böcker förstörda: den ena genom eld, den andra i krig, men ha dem till väsentlig del räddade i avskrift. Även flera andra grenar av kulturhistorien profitera i riklig mån av sammelverket.

Motsvarande anstalter torde tidigare ha vidtagits endast i Belgien, med kopieringen utsträckt till 1796, och för den tyska befolkningen i Estland. I Sverige är något dylikt, om också önskvärt, dock mindre av nöden än hos oss, då flertalet ministerial böcker överförts till landsarkiven. Men visserligen har vårt land ett företräde genom materialets koncentration på ett enda håll i och den större säkerheten för framtiden dess avskrivning erbjuder.

Ovannämnda resultat har inte varit lätt åstadkommet, tvärtom har det ofta mött stora svårigheter att få församlingarna, främst naturligtvis prästerna, övertygade om önskvärdheten av att längderna kopierades. Det har krävts ett oavlåtligt anspännande av energi och krafter för att bearbeta den fullkomligt oberedda jordmånen, att genom skrivelser och cirkulär i många tusental och i många år hålla frågan uppe hos församlingarna och inte låta den dö bort, att städse vaket följa med de olika utvägar som kunde erbjuda sig att vinna den enskilda motsträviga prästen för saken. Helt visst skulle ledaren för företaget kunna skriva en diger och intressant krönika om uppfattningssättet och motiven hos präster som i det längsta arbetat mot företaget och dock till slut, efter år av bearbetning, ansett sig böra ge efter för påtryckning av biskop, kontraktsprost, enskild person eller kommun; kommunen har nämligen inte sällan gripit in, då den kyrkliga myndigheten vägrat medel, så att omkr. 1/5 av kopieringsarbetet utförts med anslag beviljade av kommunerna själva. Erkännas bör dock att den yngsta prästgenerationen över huvud visat en något mer uppskattande inställning till frågan och att emellanåt blott en äldres avgång eller död varit avgörande för dess gynnsamma lösning.

Även vid själva rekvisitionen av historieböcker till kopiering har prästerskapet i många fall gjort svårigheter och ofta har därvid missförstånd av olika slag uppkommit, vilka rubbat kopieringsarbetets regelbundna gång. Likaså har ej sällan indrivandet av de beviljade medlen varit förenat med bekymmer och besvär. Också vid överskridande av de esomoftast otillräckliga anslagen har smidighet och psykologisk blick erfordrats för att komma över svårigheterna.

Genom kopieringsarbetet har även större insikt vunnits i fråga om kyrkoarkivens bestånd, och talrika äro de historie- och räkenskapsböcker, vilka ansetts ha förkommit eller förintats, men nu framdragits ur sina gömmor och sent omsider kommit forskningen till godo. Även arkivskolning och arkivkunskap saknas hos flertalet präster. Det har fordrats mycket arbete, omtanke och t.o.m. ingående studier för att kunna konstatera förefintligheten av allt det material man avsett att kopiera. Helt säkert skall fortfarande en del nya upptäckter göras.

Kanslirådet Durchman har härmed utfört en kulturbragd av rang, som saknar sitt motstycke. Släktforskningens idkare och vänner skall i allan tid vara arbetets hängivne tillskyndare och ledare den största, uppriktigaste tack skyldiga.


Genos 15(1944), s. 1-4

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1944 års register | Årgångsregister