GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

risti18.gif (70 bytes)

Adam Lewenhaupt

Adam Lewenhaupt

R. Rosén

Genealogiska Samfundets hedersledamot, överstekammarherren, filosofie hedersdoktorn greve Adam Ludvig Carl Lewenhaupt avled andra dag jul 1944 i Stockholm i den höga åldern av 83 år. En egenartad personlighet har med honom försvunnit ur svenskt samhällsliv, en i många hänseenden betydande föteträdare för ett gånget tidevarv och för småningom utplånade sociala skikt, skikt, som icke sällan dömts hårt och lastats av kvicka belackare, men som inställda i ett vidare perspektiv än det den nyttobetonade, respektlösa och nivellerande nutidsvardagen förmår skänka trots sina brister framstå såsom bärare av en stolt och oersättlig kulturtradition.

Adam Lewenhaupts far hade varit nära knuten till hovet bl.a. såsom adjutant och kammarherre hos Karl XV och drottning Lovisa. Det var därför i viss mån en ärvd linje han själv följde, då han efter att hava avlagt studentexamen 1881 och kansliexamen 1888 beklädde den ena hovtjänsten efter den andra och i mer än tvenne årtionden verkade såsom introduktör för främmande sändebud. Han ägde också ovanligt goda förutsättningar för dessa värv: hans personkännedom var omfattande, hans intressen spände över vida områden, han var på en gång habil och självständig, såg skarpt och klart på livet runt omkring sig, var snabb i repliken och kunde konsten att med skalken i ögonvrån kläda ett i och för sig dräpande omdöme i en spirituell form. Dessa egenskaper träda också klart i dagen i de fängslande memoarer han utgav under det sista årtiondet av sin levnad: »En färd till minnenas värld» (1936), »Svenskt sjuttiotal» (1937) och »Det var en gång» (1942); obunden som han var av fördomar och mindervärdighetskomplex kunde han i företalet till en av dessa volymer kosta på sig den kanske en smula koketterande, men säkerligen uppriktiga bekännelsen att det ekonomiska utbytet behövdes för finansiering av nya ladugårdar på ett par av hans gods.

Men Adam Lewenhaupt var mycket förmer än blott och bart en kvick, frispråkig och högättad världsman. Redan hans far, som sonen i sina minnesanteckningar ägnat vackra, med hängivenhet skrivna sidor, hade i likhet med många av sina samtida ståndsbröder starka historiska och allmänt kulturella intressen: på Sjöholm i Södermanland skapade han ett värdefullt arkiv och bibliotek, han ägde en på sin tid vida känd arkeologisk samling och han var en av stiftarna av Svenska Autografsällskapet - Personhistoriska Samfundets föregångare - och hedersledamot i Södermanlands Fornminnesförening. Sjöholm lockade många vetenskapsidkare till besök, och bland dem som gästat godset under hans uppväxttid erinrade sig Adam Lewenhaupt på gamla dagar särskilt arkeologerna Worsaae och Montelius, historikerna Malmström och Nielsen, riksheraldikern Klingspor, personhistorikern Silfverstolpe och den vasse krönikören Ahnfelt, för att blott nämna några av de mera kända. I denna på en gång traditionsmättade och vakna miljö väcktes den unge Adams sinne för ätten och det förgångna och redan som gosse lärde han sig stava igenom de gamla papperens svårlästa text. När han väl hade de akademiska studierna bakom sig, sökte och vann han snart inträde i Riksarkivet såsom amanuens. Där avancerade han småningom till förste arkivarie. I bortåt trettio år var han därjämte efter Klingspors död riksheraldiker och samtidigt några år riddarhusgenealog.

Såsom heraldiker och genealog gjorde Lewenhaupt en viktig insats bl.a. då de segslitna frågorna om Sveriges riksvapen och flagga avgjordes. Dessutom bör han minnas såsom mångårig redaktör för den svenska adelskalendern och såsom en av författarna av det till svenska riddarhusets 300-årsjubileum år 1926 utgivna praktverket. Högst skattades han likväl såsom författare till eller utgivare av en rad arbeten av personhistorisk eller genealogisk art. En början gjordes med studier »Biografiska data rörande Vasahuset» 1898, några år senare följde en mönstergill utgåva av Karl IX:s egenhändiga almanacksanteckningar och 1912 karolinen Leonard Kaggs också för vår forskning givande dagbok från fälttågen i Ryssland och fångenskapen i Sibirien. Toppunkten i hans vetenskapliga verksamhet nåddes med monumentalverket »Karl XII:s officerare», som utkom i två digra band åren 1920-21. En oerhörd mängd noggrant kontrollerade sakuppgifter ställdes härmed till forskningens förfogande, och om också - såsom i alla arbeten av detta slag - här och var en icke fullt exakt formulering kan konstateras eller en lakun skönjas, har detta arbete, som i ett slag gjorde ENNES' gamla verk tämligen överflödigt, ett för all framtid bestående värde. Det var främst med tanken fäst vid »Karl XII:s officerares» betydelse också för vår personhistoriska forskning, som Genealogiska Samfundet kallade Lewenhaupt till sin hedersledamot.

Ätten Lewenhaupts öden äro nära förknippade med några av de mest dramatiska momenten i det svenska rikets historia och det hade därför tyckts naturligt, att »grev Adam» ägnat ättens främsta märkesmän sitt intresse och sin lärda möda. Intresset ägde han säkerligen och likaså den säkra detaljkunskapen, men måhända var det i klok insikt om egen begränsning i fråga om djuplodande och allsidig historisk analys han i sina tryckta arbeten mestadels förbigick de lysande ätteläggarna för att i stället - i huvudsak med utnyttjande av inom släktkretsen bevarat akt- och brevmaterial - medryckande skildra några mindre betydande, men lättare gripbara fränder, sådana som riksrådet Ludvig Weirik Lewenhaupt (död 1668) och den brandenburgske överhovstallmästaren Nils Julius Lewenhaupt (död 1776). Ett förnämligt prov på hans ända in i ålderdomen livfulla och fängslande stilkonst utgör biografien över en av hans fränder på mödernet, den i Ukraina 1709 stupade, vittbereste karolinen Edvard Gyldenstolpe, ett arbete som utkom så sent som 1940.


Genos 16(1945), s. 1-3

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns börjän ]

Systematisk förteckning | 1945 års register | Årgångsregister