GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Domböckerna och den genealogiska forskningen

Alf Brenner

De kyrkliga församlingarnas s.k. kommunionböcker (husförhörslängder) och historieböckerna, i Sverige benämnda ministerialböcker, d.v.s. förteckningarna över födda, vigda, döda och in- och utflyttade samt dessutom, när det gäller den nyaste tiden, de genom statens försorg uppgjorda civilregistren äro de viktigaste källorna för det genealogiska forskningsarbetet. Det är från dem man har att utgå, när man griper sig an med att utreda en släkt eller uppgöra en antavla, och så långt de äro fullständiga, bereder det i regeln inga svårigheter att sammanställa ett schematiskt släkt- eller anregister. Men detta är i grund och botten endast en livlös stomme. De däri upptagna personerna äro namn, årtal och torra data om yrke, karriär o.dyl., men ingenting annat; karaktärs- och yttre egenskaper komma i allmänhet ej till synes, ej heller kunna de arvsanlag, som äro bestämmande för de enskilda individerna eller för hela släkter, utrönas på grundvalen av sådana döda förteckningar. Men en av genealogens viktigaste och intressantaste uppgifter är just att i görligaste mån gjuta liv i dessa släkt- och anutredningar. Det gäller att med anlitande av olika hjälpmedel låta släkterna åter leva upp. Vi skola se dem och deras medlemmar sådana de voro i levande livet, och vi skola lära känna deras levnadsvillkor, deras fröjder och sorger, sjukdomar och karaktärsdrag och för övrigt allt, som gestaltat deras öden, och dessutom de anlag de lämnat i arv åt sina ättlingar. Bedriver genealogen sina forskningar med detta mål för ögonen, kommer han icke blott att själv finna en verklig tillfredsställelse, utan han blir också i tillfälle att ställa ett utomordentligt värdefullt material till både historikerns, ras- och ärftlighetsforskarens och även andra vetenskapsmäns förfogande.

Det ligger i sakens natur att man måste anlita varje tänkbar källa, om ett så vittgående resultat tillnärmelsevis skall uppnås. Traditionen är mången gång upplysande, men om möjligt bör man försöka skaffa bekräftelse på dess utsagor på annat håll, och i detta avseende äro de vid våra domstolar förda protokollen, d.v.s. domböckerna, synnerligen givande. Och när traditionen tiger, då äro de snart sagt de enda hjälpmedel, som stå till vårt förfogande. I undantagsfall kunna visserligen upplysningar vinnas ur dagböcker, memoirer och brevsamlingar, men i fråga om släkter, som intill senaste tid varit illitterata, står den utvägen ej till buds. I sådana fall är det domböckerna, som äro och förbliva de enda källor, varur vi kunna ösa vår kunskap om de gamla släkterna.

En släktforskare, som föresatt sig att i ovan antydd avsikt gå på djupet med sin uppgift, kan sålunda inte underlåta att kasta sig in på det dryga, tidsödande och tålamodsprövande arbete ett genomgående av de digra domböckerna innebär, men han skall därvid finna, att dessa genom århundraden löpande serier av rättegångshandlingar ofta lämna honom värdefulla bidrag även till uppförande av stommen till den an- eller släktutredning, som han sysslar med.

Det är ju tyvärr så att den kyrkliga bokföringen i vårt land i lyckligaste fall sträcker sig vidpass 300 år bakåt i tiden, men i ingen församling är den fullständig. Än hava kommunionböcker förstörts eller förkommit på annat sätt, än förteckningarna över födda, döda eller vigda. Mindre nogräknade präster hava underlåtit att göra övliga anteckningar och beröva oss sålunda - i många fall av ren vårdslöshet - möjligheter att forska vidare. I synnerhet längderna över till resp. från församlingarna in- och utflyttade äro oftast ofullständiga och uppgifterna i kommunionböckerna otillförlitliga, och vanligtvis börja de först i mitten av 18. seklet, icke sällan t.o.m. långt senare. Om vi endast anlita kyrkarkivens handlingar befinna vi oss därför rätt snart på sju famnars vatten, ty i allmänhet lönar det sig ej att på måfå leta reda på varifrån eller vart en person flyttat; det är ungefär som att söka en nål i en höstack. Icke heller mantalslängderna och andra skatteregister, som ju dock äro upplysande rörande stationära släkter, giva oss någon fingervisning.

Men här komma domböckerna oss till hjälp. I sådana församlingar, där arkiven blivit förstörda, bereda de den enda möjligheten till fortsatt framgångsrik forskning också när det gäller personer och släkter, som kontinuerligt levat inom församlingens gränser. I fråga om utsocknebor, som inflyttat, eller församlingsmedlemmar, som sökt sig bort, giva rättegångshandlingarna ofta de enda till buds stående upplysningarna.

Intet mål är så obetydligt att en för genealogen värdefull notis ej kan dölja sig i protokollet. Släktforskaren måste överväga snart sagt varje ord, han måste ideligen fråga sig: Vad innebär denna vändning, detta uttryck? Varför är den personen inblandad i målet? o.s.v. Hans uppmärksamhet får aldrig slappna vid genomläsningen av de torra paragraferna.

Ett par exempel må åskådliggöra huru viktigt det kan vara att också läsa igenom protokoll, som till synes ingenting hava att upplysa: Vid forskningar rörande släkten Forsström i Förby (Finnby) hade det hela stannat vid en Johan Henriksson, som enligt mantalslängderna uppträder första gången i Förby år 1695, men problemet varifrån han flyttat dit föreföll olösligt, då flera personer med samma namn förekommer i trakten vid denna tid och kyrkarkivet inga upplysningar har att meddela. En liten tingsnotis blev emellertid räddningen. Vid hösttinget i Bjärnå 1706 fordrade en Matts Johansson i Murom av Johan Henriksson i Förby några dokument rörande en äng i Murom. Härtill svarade bonden i Förby, att han nog innehaft dessa handlingar »den tijden han i Murom bodt», men att han lämnat dem ifrån sig åt en annan person. Problemet var löst! Johan Henriksson återfanns i Murom före 1695. Mantalslängderna visade sedermera, att han något år tidigare blivit bonde på detta ställe efter sin styvfar, men frågan vem hans köttsliga far var, är ännu ej besvarad.

Emellertid ha domböckerna likväl sedan givit anvisningar om åt vilket håll blickarna nu skola vändas, ehuru det ej tillsvidare varit möjligt att fullfölja forskningarna. År 1675 krävde länsmannen i Tenala Mickel Hansson i Svenskby Johan Henrikssons moder Anna Hansdotter i Murom, som han kallade »sin sal. broders änkia», på ett lån, som brodern fått för 18 år sedan. Därmed är det klart, att Johan Henrikssons far hette Henrik Hansson och farfadern Hans, men var dessa bodde är tillsvidare inte känt. Också Henrik Hanssons dödsår har med ledning av vissa tingsnotiser och mantalslängderna kunnat fastställas till 1660 eller 1661. Ett par domboksprotokoll och länsmannen Mickel Hansson hava givit uppslag till framtida forskningar, och det finnes därför goda förhoppningar, att den gamla Förby-släktens härstamning skall kunna klarläggas ännu längre bakåt i tiden.

I samband med utredningen av en vida spridd släkt Lemström i Nyland, som med hjälp av kyrkböcker, skattelängder och domböcker (bl.a. Stockholms stads tänkeböcker) hypotetiskt kunnat följas till mitten av 1400-talet men med säkerhet till 1540, hava en mängd värdefulla anvisningar för klarläggandet av flera i den västnyländska bygdehistorien inflytelserika personers och släkters härstamning erhållits. Också dessa forskningar hava visserligen blivit avbrutna i mitten, men såsom exempel på domböckernas betydelse för genealogien må här några »vorläufige Mitteilungen» meddelas. Släkten leder sitt ursprung från nuvarande Ollas hemman i Lempans by och Sjundeå socken. Serien av församlingens kommunionböcker börjar först på 1770-talet, medan historieböckerna gå till seklets hälft, och därför har utredningen av släktens äldre öden huvudsakligen stött sig på skatteregistrens namnförteckningar och främst på upplysningar hämtade ur domstolsprotokollen. Det bleve för vidlyftigt att här gå in på närmare detaljer, men det kan nämnas, att domböckerna giva klara anvisningar om befallningsmannens i Raseborgs härad i början av 1600-talet Henrik Simonssons och hans sons regementsskrivaren Johan Henrikssons härstamning. Efter den senares svärsons ägarens av Biskopsböle i Kyrkslätt och befallningsmannens på Svidja Olof Mattsson Öhmans död 1687 fördes vidlyftiga arvsprocesser ända in på 1750-talet, och tack vare dem har det varit möjligt att fastställa en mängd släktskapsförhållanden, som eljest förblivit outredda. Sålunda kunna vi följa stamfadern för en släkt Grotell, Henrik Klasson, från Tvära i nuvarande Degerby, där släkten uppträder redan i mitten av 1500-talet, via honom som borgare i Helsingfors och innehavare av Biskopsböle till bonde på Grotbacka i Sjundeå, som ännu äges av hans ättlingar. Vidare lämna domstolsprotokollen upplysningar om Öhmans bror befallningsmannen Karl Mattsson Öhman och hans svåger arrendatorn på bl.a. Bollstad i Ingå och ägaren av Joenpeldo i Lojo Erik Persson Bäckman, en på sin tid ansedd och betrodd man i västra Nyland, vars efterkommande i sen tid beklätt höga poster i samhället. Olof Öhmans barn spriddes vida omkring, och under arvsprocessens gång uppräknas de personer, som härstamma från honom. På detta sätt få vi viktiga anvisningar för utredande av bond- och torparsläkter på Ahtiala och Tötar i Lojo, Ängesby och Lempans Ers i Sjundeå, Grabbacka och Brasby i Karis, Halstö i Snappertuna och Skoäng i Pojo. Genom senare rättegångar inom släkten Lemström föras vi till flera gårdar i Sjundeå och via Näkkilä Hannula i Nummis till en släkt Grönlund på Billskog Grops i Degerby. Ytterligare kan en från Pölans i Sjundeå över Kiviniemi Hakaskytt i Lojo till Lempans Ers kommande släkt Hagert klarläggas och vidare en på Petäjärvi Nikula bosatt släkt, som efter sin mödernehärstamning antog namnet Lemström.

Alla dessa ur domböckerna hämtade notiser och flere därtill, som stå i samband med rättegångar inom en enda släkt, göra det möjligt att utreda ett stort antal släkter, som på grund av kyrkböckernas bristfälligheter eljest förblivit oklarlagda. Endast genom en tillfällighet hade uppmärksamheten måhända riktats på Sjundeå socken, men verkliga bevis för sambandet mellan exempelvis personer på de avlägset från varandra belägna Halstö i Snappertuna skärgård och Lempans i Sjundeå hade aldrig kunnat presteras, om ej rättegångsprotokollen anlitats.

Ovanstående exempel visa vilken utomordentlig betydelse domböckerna hava för den genealogiska forskningen. Tack vare dem möjliggöres ett vida djupare inträngande i släkternas historia än utnyttjandet av enbart kyrkböcker och skattelängder kunna giva anledning till. I fråga om släkter, som icke förblivit stadigt bofasta inom ett tingslag utan spritt sig över olika delar av vårt land, eller sådana släkter, vilkas medlemmar fört ett rörligt liv och flyttat från en ort till en annan, bereder det likväl ofta oöverkomliga svårigheter att utnyttja de värdefulla upplysningar domstolsprotokollen kunna meddela. Man vet icke genom vilket tingslags domböcker man skall söka, när en person kommer ifrån eller försvinner till en okänd ort. Så länge det rör sig om personer, som använda verkliga släktnamn, har den i den genealogiska litteraturen bevandrade forskaren ännu mången gång på känn vart han skall rikta sitt letande. Men ända till början av förra seklet nyttjades endast patronymicon av de flesta invånare i de västra delarne av vårt land eller också bifogades till personnamnet ett hemmansnamn, som likväl utbyttes mot ett nytt, så snart man flyttade till ett annat ställe. Allt letande efter sådana personer blir mer eller mindre planlöst, och det är endast slumpen, som härvid kan komma en till hjälp.

Emellertid förefaller det som om något kunde företagas för möjliggörandet av ett lättare utnyttjande av domböckernas genealogiska upplysningar. Förutsättas måste att släktforskaren går noggrant igenom de rättegångsprotokoll, som beröra det tingslag, inom vilket de personer, som intressera honom äro bosatta, om detta är känt för honom. Men då i domstolshandlingarna för andra tingslag ofta anträffas notiser om dem eller deras anhöriga, borde dessa uppgifter på något sätt göras lättare tillgängliga än vad fallet nu är. Detta kräver likväl ett dyrbart och tidsödande arbete av därför kvalificerade krafter. Det skulle gälla att ur domböckerna excerpera alla de uppgifter, som på något sätt kan tänkas kunna giva upplysning om släktskapsförbindelser. Ett alfabetiskt ordnat kortsystem uppdelat exempelvis på domsagor skulle uppgöras, och i detta kunde forskaren relativt lätt få tag på de personer han letar efter.

Det hela är visserligen ett jätteföretag, som helt säkert komme att kräva några decenniers arbete för flera personer, men Genealogiska Samfundet har tidigare ställt sig i spetsen för icke mindre vidlyftiga uppgifter, exempelvis kopieringen av kyrkarkivens historieböcker. Ett närmare övervägande inom samfundets ledning kunde kanhända bringa denna fråga närmare sin lösning. De största svårigheterna skulle antagligen företagets finansiering komma att bereda, men möjligen kunde statsanslag påräknas någon gång i framtiden, när vi åter få leva under förhållanden, som äro bättre ägnade för det fredliga kulturarbetet. Emellertid synes det vara skäl att redan nu väcka frågan och taga den under diskussion, ty obestridligt är att förverkligandet av den här framkastade planen i högsta grad skulle befordra det genealogiska forskningsarbetet i vårt land.


Genos 16(1945), s. 105-110

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1945 års register | Årgångsregister