GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Det onda blodet

Arne Ekman

Jämbördighetsbegreppet har sedan långt tillbaka gällt inom olika folkgrupper. Detta i nutidens medvetande som verkligt ändamålsenligt förankrade begrepp bottnade i lag och rätt kanske endast beträffande regerande furstehus eller inom adeln. Men inom de djupa leden gällde det och gäller alltfort som en oskriven lag, vars överträdande visserligen inte är straffbart, men dock ses med synnerligt ogillande av den felandes anhöriga. Jämbördighetstanken omhuldas ofta med största skärpa bland t.ex. krigar- eller bergmanssläkter, mest medvetet markeras den måhända hos bonden.

Vi känna ingredienserna till en helt vanlig bygderoman: den välbärgade bondens son, som skall bli måg hos den likaså välbärgade grannen; den mystiska änkan i det avsides liggande torpet, hennes sköna och kloka dotter, i vilken sonen förälskar sig; de ojämbördigas vackra kärlek som för till det obligatoriska lyckliga slutet, trots att de myndiga bondeföräldrarna streta emot. Det behöver inte vara enbart bondens närighet, som i dylikt fall säger honom varthän han bör sträva. Fastmer känner han genom nedärvd instinkt, att här kan vara fråga om en framtida försämring av släktens sunda blod. Och vi få medgiva att han ofta kan träffa rätt. Ont blod är nedärvt och kan i ringa grad förbättras genom omgivningens inverkan.

De flesta människor torde känna till fall ur sin närmaste omgivning, där något ont spelat in i äktenskapen och där detta onda ofta haft sina bekanta skäl. Man säger då förslagsvis, att hennes släkt ju är degenererad eller originell eller att hans släkt har svagt blod. Har man ett konkret fall bland sina närmaste anhöriga, har man forskat efter det ondas rot och trott sig ha funnit en lösning, tiger man gärna med sin vetskap. Och dock skulle man komma framåt en bit på detta ingalunda oviktiga gebit genom att publicera resultaten, självfallet med försiktighet och största pietet. Här må ett försök göras.

Medlemmarna i en familj levde i det stora hela utan några tragedier. Husfaderns vilja var lag, humor och blidhet kännetecknade ofta husmodern, ordning och återhållsamhet familjemedlemmarna. Men för en av sönerna gick det ej väl: han studerade livet och anammade dess skuggsidor, blev aldrig någonting och slutade som en försupen och avsigkommen herre. Huru skulle nu detta förklaras? Kom tragiken in i den skötsamma familjen genom osunt blod? Vid forskningen efter släktens anor visade sig snart några onda symptom. Ett par led vidare bakåt i tiden gav följande konkreta men skrämmande mörka bevis på att »skyldigt» blod fanns bland anorna.

Notarien Ahlmans olyckliga dotter, vi kunna kalla henne Juliana, stod inför rätta. Rykte hade uppkommit i staden, säger protokollet, att hon »skulle varit havande, detta sitt tillstånd döljt, i hemlighet framfött barn, detsamma avdagatagit och å lönn lagt, samt anmält blivit att fostret funnits o.s.v.». Juliana var härför tagen i fängsligt förvar och uppkallad i avseende å laga undersöknings verkställande. Målet var före flere gånger och många vittnen inkallade, mestadels ovetande, försagda och skrämda. Utslaget föll och lydde på 20 par ris, uppenbar kyrkoplikt och 2 års arbete i kvinnotukthus. Därmed var livet förstört för Juliana. Hon fortsatte efter tukthusvistelsen att sätta barn till världen och gifte sig slutligen med en notorisk fyllerist och rant. Barnen följde i moderns spår. Det onda gick med dem i graven.

Vi få emellertid vara tacksamma åt att rådstugurättens ordförande även gick tillrätta mot föräldrar och anförvanter, för att dessa inte haft »nogare öga» på Juliana, ty genom dessas svaromål komma nya symptom i dagen. Fadern förklarade, att han såsom svagsynt, döv och sjuklig levat åtskild och inte vetat ens av ryktet. Modern urskuldade sig dumt. Hon hade inte märkt, att Juliana haft misstänkligt umgänge med någon mansperson. Ej heller hade hon betraktat dotterns kroppställning! Då dottern varit sjuk, hade hon trott, att det var förkylning o.s.v. Systern, som »den natten» sovit i samma rum, hade inte förmärkt någonting. En svåger hade väl hört rykten, där han bodde annorstädes i staden, men hade fullt skäl att lita på föräldrarna. Det enda i vårt tycke moraliskt rättfärdiga i målet blev, att modern - vi kalla henne Susanna - för åsidosättande av sin skyldighet emot dottern dömdes att böta 20 daler s.m. eller i brist på medel sitta 8 dagar vid vatten och bröd.

Varifrån härstammade nu föräldrarna? För faderns vidkommande gick spåret ytterst till stadigt bondfolk, hans farfar hade varit präst. Veterligen hade där inte funnits underhaltiga personer, men väl ordentliga och näriga. En farbror var betydande donator. Om modern Susanna få vi redan i samband med rättegången veta, att hon inte bodde samman med sin man utan vistades hos en förmögnare väninna. Hennes släkt härstammade från Stockholm. Traditionen förmäler, att hon rymde hemifrån över till Finland. Det återstår att se, varifrån hon ärvt sina anlag.

Släkten Starbus kan följas tillbaka i tiden ända till början av 1600-talet, då dess äldsta kända stamfader var verksam som smedsmästare i staden Stolp i Pommern. Mästarens son, en konsterfaren bössmakare, blev av Karl XI inkallad till Sverige, när denne på 1680-talet begynte se sig om efter kunniga läromästare i olika fack. Denne mästare, som ända till sin år 1718 timade död var ivrigt sysselsatt med förfärdigandet av modeller till de karolinska handeldvapnen, lämnade ett vackert eftermäle. Bouppteckningen efter honom visar ett förvånansvärt välstånd för en hantverksmästare, vars sista år varit uppfyllda av krig, pest och framför allt en våldsamt isättande myntförsämring. Han var en ansedd man, vars talrika efterkommande spritt sig över landet och vida över dess gränser.

Om mäster Starbus ättlingar kan i korthet sägas, att de förde hans blod vidare genom nya led till högre samhällsskikt, ökat anseende och växande välstånd. Bland dem funnos framstående porträttmålare med stadgat anseende vid hovet och den högre aristokratin, boklärda män och höga militärer. Lyckade giften förde in i betydande frälsesläkter, bland myndiga brukspatroner, präster, grosshandlare, skrå-åldermän o.s.v. Och dock föll där en skugga över vägen uppför.

Mästaren hade en son, bland vars ättlingar det onda blodet gjorde sig gällande. Väl blev denne son, som gick i sin faders spår, även han en ansedd man och ledare av det kungliga rustkammarsmidet, med tre av barnen ingifta i ansedda och förfinade släkter. Men en av döttrarna, Dorothea, synes ha ingått äktenskap under sitt stånd; mannen Anders Reuterström var änkling och skrivare vid generalpostkontoret i Stockholm. Äktenskapet artade sig olyckligt och förde till bestående söndring. Vid Anders död hade makarna bott åtskilda, bouppteckningen uppvisade betydande skulder över tillgångarna. Detta par hade en son, viktualiehandlanden Carl Reuterström, vars äktenskap med en mjölnardotter ej heller utföll väl. Bestående söndring förde här till skilsmässa. I detta äktenskap föddes vår Susanna.

Vi observera, att de älsta kontrahenterna levde åtskilda, såsom det följande paret och att Susanna själv tidvis avvek från sin mans sida. Härtill kan fogas, att ännu en dotter till henne, Catharina, hade det lika ställt i sitt äktenskap. Alltså fyra misslyckade äktenskap i följd under ett sekel. Här kan det onda blodets härkomst stå att finna. Det är t.o.m. antagligt, ty det är svårt att konstatera det på annat håll. Släkten Starbus' miljö synes ju så säker som möjligt. Varifrån kom alltså tragiken in, om inte genom osunda anlag? Och vem skall misstänkas, om inte släkten Reuterström? Följer man de efterkommande vidare till tid som är, upprepas de tragiska händelserna - med undantag av den i början nämnda på obestånd komna mannen - dessbättre icke. Men att de framdeles kunna upprepas, är ingalunda osannolikt.

I varje släkt kan man utforska arvsanlagens vandring och finna forskningen intressant och rentav nyttig. Vi kunna följa sunda anlag likaväl som onda, men de senares utforskning kommer att dominera, emedan tillbudsstående arkivalier ju oftast syssla med livets skuggsidor. Påträffar man något tragiskt fall, vilket ännu upprepas, kan man med fullt fog säga sig, att denna släkt eller denna gren måtte varit på något vis belastad. Man kan finna någon av orsakerna till att högtstående släkter fortgående försämras och utslockna. Ofta kan det vara det osunda blodet, som förorsakar individer sådana som frälse »kvinnspersoner» eller torpare bärande gedigna kultursläkters namn.


Selostus. Kirjoittaja kertoo notaari Ahlmanin tytärtä vastaan nostetusta oikeudenkäynnistä aviottoman lapsensa surmaamisesta, selostaa hänen esivanhempiensa syntyperää ja kuvaa »pahan veren» todennäköistä kulkeutumista sukuun ja sen periytymistä polvesta toiseen.


Genos 16(1945), s. 39-42

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1945 års register | Årgångsregister