GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Två tvistande präster i Lojo.

Folke Landgrén

I »Genos» för år 1944 har fil.doktor GUNNAR SARVA publicerat en utredning över släkten Arctopolitanus[1] och i samma tidskrift för år 1945 har professor G. REIN lämnat några tillägg till Lagus' studentmatrikel, hämtade ur handlingar, som beröra Lojo[2].

Då jag vid registreringsarbeten i magistratens i Helsingfors arkiv (serie Allegat, 1723) funnit en skriftväxling mellan tvenne Lojo-präster inför landshövdingen i Nylands och Tavastehus län, vilken giver en viss inblick i de stridigheter, som sedan gammalt hade rått mellan kyrkoherdarna och kapellanerna i Lojo socken, och vilken direkt berör dels prosten Gregorius Arctopolitanus, dels kapellanen Christiern Henrici Steenman, båda omnämnda i professor Reins ovannämnda artikel, vill jag här giva några korta utdrag ur denna skriftväxling.

Kyrkoherden och prosten Gregorius Arctopolitanus[3] utnämndes som bekant till kyrkoherde i Lojo den 3 augusti 1720 och tillträdde sin befattning den 15 januari 1721, medan hans trätobroder Christiern eller Christian Steenman[4], son av sin företrädare, kapellanen Henrik Steenman, redan vid 1720-talets början var en gammal man, som tjänstgjort i socknen sedan 1680 och under hela stora ofreden, då bland andra Arctopolitanus flytt undan fienden till Sverige, stannat på sin post och utstått många vedermödor (se härom närmare AD. NEOVIUS, Lojo sockens kyrkliga förhållanden I = Bidrag till Lojo sockenbeskrivning XVI). Steenman avled i Lojo den 12 oktober 1729 72 år gammal (Lagus' uppgift att hans dödsår vore 1728 är felaktig[5]) och begrovs i kyrkan samtidigt med sin även 72 år gamla syster jungfru Christina Steenman. Kapellanen Steenman var gift med Maria Simonsdotter och hade med henne åtminstone nio barn: Erik, död 1 år 5 dagar gammal 29 sept. 1682, Christian, född 9 okt. 1684, Anna, född 27 april 1686, död 2 jan. 1687, Isak, född 24 aug. 1687, död 1 nov. 1688, Henrik, född 18 mars 1689, död 1 nov. 1689, Maria, född 26 aug. 1690, död 24 jan. 1692, Lars, född 2 jan. 1692, Maria, född 16 mars 1694, och Katarina, född 22 juni 1695, död 6 jan. 1696.

Tvisterna mellan Arctopolitanus och Steenman hade måhända begynt redan tidigare, men skärptes genom att prosten hos domkapitlet utverkade förordnande för studenten Johan Kaspersson Lindegren[6] att tjänstgöra såsom Steenmans adjunkt mot dennes vilja. Lindegren var hemma från Lojo och hade ett brokigt förflutet bakom sig. Han blev student i Åbo 1713, men synes icke hava idkat några studier. Av allt att döma var han ett rötägg i sin hedervärda familj. Hans fader bonden på Outamo rusthåll nr 3 Kasper Olofsson och hans hustru Maria Bertilsdotter hade flera barn, av vilka blott Johan fick studera. År 1714 for denne med major Clodt till Ryssland, där han stannade intill 1721 års fredsslut, varefter han återkom och tyckes hava varit misstänkt för att fortfarande gå fiendens ärenden såsom spion[7]. Han råkade in i åtskilliga processer, bland annat med sina syskon. Emellertid tyckes han hava omhuldats av prosten Arctopolitanus, som dock icke kunde hindra att Lindegren slutligen miste sin adjunktssyssla. Det är icke för mig känt vart han sedermera tagit vägen, men måhända är det hans son Johan Lindegren Lojoensis, som 1730 inskrevs som elev i Åbo trivialskola[8].

I en odaterad skrivelse, av allt att döma från hösten 1723, har kapellanen Steenman, som nämner sig »Sacellanus senior in Lojo», hos landshövdingen klagat på sin prost. Han anför, att det icke torde vara för landshövdingen obekant, att en svår missväxt övergått Lojo socken, varigenom han icke kunnat få sitt nödtorftiga uppehälle, utan måste med suckan och tårar göra sin tjänst. Men likväl har den ärevördige prosten hos domkapitlet utverkat en skrift, varigenom kapellanen ålagts till sin adjunkt, denne »olärde student» Lindegren utgiva tolv tunnor spannmål, oaktat prosten visste, att Steenman icke kunde komma ut med dessa, då han av socknen intet utfått. Bemälde student hade predikat endast fem gånger, då Steenman varit sjuk och detta till församlingens största missnöje. Lindegren är »intet bettre än att taga Musquetten på Axlen: Emedan han godwilligdt gaf sig till Ryssland och höllte sig intet till Studier ell:r Academien i Åbo, mycket mindre effter Kyrkiolagen någon Proff giort i Academien». - Men även på annat sätt hade prosten gjort livet surt för sin kapellan. Under ofreden hade ryssarna och länsmannen av en skräddare, som var bror till bonden Hindrich Sigfredsson, tagit en oxe, förebärande att det skett på kapellanens order, »dett intet med någon Skiähl bewijsas kunde». Men häradsrätten hade i kapellanens frånvaro och sjukdom dömt honom att ersätta oxen och prosten hade låtit transportera fordran på sig. Nu kunde Steenman ej betala, då han själv endast ägde en enda oxe. Och slutligen anförde Steenman, att prosten icke följde en överhetlig anvisning att alla inhysingskarlar på Lojo kyrkbacke - och sådana fanns det åtskilliga - skulle begiva sig in i skogstrakterna och där upptaga ödeshemman. Prosten ansåg sig behöva dem för sina privata arbeten, oaktat han hade två drängar, och därför bekymrade han sig ej om ordern att sända dessa till ödeshemmanen. Skrivelsen utmynnar i en begäran att bliva fri från den honom ålagda ersättningsskyldigheten för den rövade oxen och från att betala Lindegren, som fått kapellanens tillstånd att uppbära kapellansandelarna från tio hemman.

Prosten blir ej honom svaret skyldig. Som den verklige processmakare han var, svarar han på den ingivna skriften i en fjorton sidor lång inlaga, dagtecknad Lojo 11 nov. 1723 och späckad med citat ur bibeln och psalmboken.

»En inlaga som röijer ondt i sinnet, Ps. 7:15[9], har Capellanen här wid Moderkyrckian, Wördige och Wällärde H:r. Christian Steenman welat häldre uppå den nyl: fijrade Allhelgons Högtijdzdagen, än å någondera af Söknedagarna, låta mig tillställa. Och det under påstående heliga förrättningar, uthi Kyrckian, medan iag än hade, tillijka med hans förordnade Adjuncto, de Christel: Communicanter, til instundande Sönd: af ansenligit antahl, at förhöra och antekna. Fåfängt har han härtils giort försök medelst några oanständiga öpna Zedlar, at reeta mig til skrifftwäxling; Men ehwad iag nu har lust dertil, som Gud mig beware, ell: eij, det ock Gud weet; så måste inför Eder Nåde, iag hans insinuerade och mig communicerade trätoskrifft, innan 14 dag:s förlop, med 20 D:r S:r m:tz wijte, nu beswara, giörandes det uti föliande fyra puncter».

Prosten påvisar, att den arme Lindegren, som haft svårt att komma tillrätta, då kapellanen utstött honom från måltiderna i prästgården, och som denne nu synes vilja förtrampa »diupast inuti träckens haf», måste tilltvinga sig betalning genom domkapitlets beslut. Prosten kan ej förstå, att man vill förebrå Lindegren hans »transmission» till Ryssland, ty detta är att lägga sten på börda. Lindegren har om sitt förhållande i Ryssland både högförnäma officerares och hedervärda prästmäns vittnesskrifter att till sin rekommendation framvisa. »De som äro af mognare förstånd, hafwa bättre tanckar om wåra redel: Patrioters fångenskap i Fiendeland», vilket väl vill betyda, att Lindegren ej frivilligt givit sig under ryssen utan förts som fånge. Vad så angår kapellanens suckar över att han skulle lida nöd, borde han hellre sucka däröver, att han visar sig trätosam, oaktat han predikar androm om fridsammas salighet. Och så kommer han in på kapellanens ondska att tillställa honom sin skrift för kommunikation på allhelgonadagen. T.o.m. de gamle romarne visste icke allenast jure naturae åtskilja, utan ock sancte hålla sina dies nefastos och festos. »Huru rätt lärer du: Huru wäl förmanar du: Huru ifrigt tuchtar och straffar du: Arrige aures, o, Christiane Sacellane!»

Det är en känd, även av REIN och NEOVIUS i deras arbeten om Lojo omvittnad sak, att prosten Arctopolitanus i hög grad höll på sitt och nogsamt tillsåg, att han fick ut sina prästtionden. Men i sin skrift vill han göra gällande, att han aldrig med stränghet utkrävt sina pastoralier. Vad den omtalade oxen vidkommer, har han ej för annat låtit transportera fordringen på sig, än emedan den avlidne skräddarens ovan nämnde bror varit honom skyldig penningar, och oxens värde avräknats på skulden. Och trots att prosten förmått Lindegren att avstå en del av sin fordran hos Steenman, får han ingen tack. »I stället för tack påförer han mig lyte och lack». Och denne »Capellan har fördristat sig i tu åhrs tijd, anama til sig alla barnatestamenten», trots att prosten skall bekomma dem efter kongl. förordningarna.

Och slutligen förvånar sig prosten över att kapellanen nu förvandlat sig till en landsfiskal; »sådan en Metamorphosis är näppeligen tilfinnande uti hela den förträffel: Historia Universali Ovidii». I påståendet om de löse karlarna på kyrkbacken finnes ej ett uns sanning. Tvärtom ville kyrkoherden att alla de inhysingar, försvarskarlar och torpare, som bygga och bo »på ögonsiktet när til Kyrckian» skulle förvisas, ty de driva där ett hemligt krögeri, som fördärvar menlösa skolbarn. Hösten 1722 hade en dylik hemlig krögare, som måst bortflytta från sitt dragontorp, sålt sin egen i närheten befintliga stuga till en annan krögare, vilken vid sitt bryggande till »Pingstfyllerij» ställt till eldsvåda, som var nära att bränna ner hela kyrkan. »Men iag gaf Krögaren sina penn:r och befrijade stugun, som är upsatt, wet icke m. hwilckens tilstädielse å Prästegårdz ägor, ifr: Krögare Inhysingar».

Och till sist sammanfattar prosten:

Således röijer denna inlagan ondt i sinnet: är olyckel: hafwande med Högtidz ohelgande: mangfald: osanning, försmädelser, domqwal, ingrep i andras ärender och ämbete: sidwördnad emot förmän, orättrådighet och hårdhet emot sin medarbetare hwad feel han framdeles föder, hemställer man tijden och rättwijsan, sedan Höga Wederbör: uti Landt Cancellijt, foro Consistoriali et Territoriali deröf:r resol:n och domar fält.

Wår Capellans förda lefwerne är uti det Högwörd, Dom Cap: intet obekant: huruledes han med sin trätosamhet har också plågat de i Herranom framledne sina förra Probstar. Hwarföre han ock, d: 23 nästl: Sept: är alfwarl: worden åthwarnad at påminna sig innehållet af § 23 uti Kongl: K: Ord: XIX Cap.

Såsom synes en föga uppbygglig bild av förhållandet mellan kyrkoherde och kapellan. Tyvärr ger de mig tillgängliga handlingarna intet besked därom, huru saken slutligen avlöpte.

 

Noter

[1] GUNNAR SARVA, Muistiinpanoja Arctopolitanus suvusta (Genos 1944), ss. 151-153.

[2] G. REIN, Lisäyksiä VILH. LAGUKSEn Turun Yliopiston oppilasluetteloon (Genos 1945), ss. 111-121.

[3] LAGUS XLVII 1686-87.

[4] LAGUS XXXIII 1672-73.

[5] Lojo historieböcker i RA.

[6] LAGUS LXXIII 1712-13.

[7] G. REIN, Lohjan historia I; AD. NEOVIUS, Historiska anteckningar om Paloniemi gård jemte Outamo rusthåll (Bidrag till Lojo sockenbeskrivning XXVI).

[8] E. JALAVA, Liber Scholae Aboensis.

[9] Texten lyder: Sij, thenne hafwer ondt i sinne: med olycko är han hafwandes; men ett feel skal han föda.

 

Selostus. Viitaten tohtori GUNNAR SARVAn selvitykseen Arctopolitanus suvusta ja professori G. REINin lisäyksiin LAGUKSen ylioppilasluetteloon tekijä julkaisee tietoja Helsingin maistraatin arkistosta löytämistään Lohjan kappalaisen CHRISTIERN STEENMANin valituksista esimiestään rovasti GREGORIUS ARCTOPOLITANUsta vastaan ja tämän pitkästä raamatusta ja virsikirjasta ottamia lainalauseita täynnä olevasta vastineesta.

 
Genos 17(1946), s. 7-10

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1946 års register | Årgångsregister