GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Vår släktforsknings dilemma [1]

En kritik och ett program

Sven-Erik Åström

Intresset för släktforskning är i Finland av alla tecken att döma för närvarande rent kvantitativt sett större än någonsin tidigare. Den social-ekonomiska nivellering och den kulturella demokratisering, som vårt samhälle upplevt under det senaste halvseklet, har vidgat synkretsen och fördjupat bildningsintresset hos stora lager av vårt folk. Pietetskänsla och historiskt sinne har ej vaknat blott bland ättlingarna till det gamla ståndspersonsskiktet utan också spritt sig till samhällskretsar, som utgått ur en annan miljö. Denna nya mentalitet har ej endast gett upphov till en blomstrande lokalhistorisk litteratur och till en rad livaktiga hembygdsorganisationer. I vårt land verkar numera också ett stort antal släktföreningar; de savolaksiska storsläkternas sammanslutningar spänner sitt nät över hela Finland. Till huvudstadens bibliotek kommer ständigt nya om också icke alltid så tilltalande prov på en genealogisk forskning, som härstammar från flitiga amatörers studerkammare ute i provinsen. Varför är det då berättigat att med tanke på dessa i det stora hela positiva fenomen använda ett så starkt uttryck som dilemma för att karaktärisera släktforskningens situation? Jag skall i det följande försöka ge någonting av ett svar på denna fråga.

För det första står synbarligen allt vidsträcktare kretsar av genealogiskt intresserade utanför Genealogiska Samfundet, landets äldsta och tillsvidare enda genealogiska sammanslutning av allmän karaktär, utgivare av denna tidskrift. Denna utveckling kan avläsas ur medlemsfrekvensen. Några siffror ur årsberättelserna 1917-1950 bär nämligen syn för sägen (endast kategorierna »donerande», »ständiga» och »års»-medlemmar har medtagits i denna statistik).

År Medlemsantal År Medlemsantal
1917 213 1934 1.182
1918 403 1935 1.163
1919 441 1936 1.163
1920 520 1937 1.180
1921 527 1938 900
1922 563 1939 844
1923 610 1940 (850)
1924 848 1941 811
1925 1.126 1942 796
1926 1.248 1943 787
1927 1.253 1944 787
1928 1.307 1945 793
1929 1.334 1946 810
1930 1.428 1947 811
1931 1.442 1948 808
1932 1.442 1949 769
1933 1.410 1950 760

Det framgår sålunda, att samfundets medlemsantal - det livliga intresset för släktforskning till trots - minskats med hälften sedan 1930-talets mitt. Icke blott medlemskårens numerära styrka utan också dess kvalitet, d.v.s. i detta fall dess genealogiska aktivitet och denna verksamhets halt, kan användas som mätare av en sammanslutnings livskraft. Men går vi till Genealogiska samfundets publikations- och föredragsverksamhet under de senaste femton åren har denna ej blott starkt reducerats. En genomgång av årsskrifter, serien »skrifter» och framförallt Genos visar, att den egentliga forskningen uppbärs av en allt trängare krets. Endast ett fåtal unga forskare har trätt i stället för att ersätta luckorna i den aktiva forskargenerationen från 1920- och 1930-talen.

Orsakerna till de sammankrympande medlemssiffrorna och den minskade aktiviteten inom Genealogiska samfundet får väl dels sökas i den bristande förmågan och viljan att etablera kontakt med det spirande intresset i landsorten. De trevande försöken att inleda ett samarbete med släktforskare i Vasa och Jakobstad har t.ex. icke lett till önskade resultat. Också frågan om den riktiga formen för växelverkan mellan centralorganisationen, Genealogiska samfundet, i huvudstaden och släktföreningarna väntar fortfarande på sin lösning. Men också andra förklaringar till denna nedgång i medlemstal och aktivitet står att söka i social-ekonomiska orsakssammanhang.

Genealogiska samfundet är framförallt rekryterat i medelklasskikt och dessa har tyngre än andra samhällsgrupper drabbats av den politisk-ekonomiska strukturförändringens följder. Möjligheterna att ägna fritiden åt genealogisk forskning har avsevärt beskurits i dessa kretsar. »Åtta-timmars» arbetsdagens genombrott också på de intellektuella yrkesområden, den minskade realinkomsten för t.ex. tjänstemännen och nödvändigheten att skaffa sig biinkomster har bl.a. befordrat denna utvecklingstendens. För samfundets styrelsemedlemmar och funktionärer har det redan av ekonomiska skäl blivit allt svårare att ägna sin tid åt en verksamhet släktforskningen och den egna sammanslutningen till fromma. De ständigt förhöjda medlemsavgifterna har säkert känts betungande för den yttre kretsen av släktforskningens vänner. För samfundets publikationsverksamhet har de sinande medlemsavgifterna i sin tur betytt ett allvarligt avbräck. Vårt statsunderstöd har också genom inflationen betydligt minskats.

Det finns kanske också en psykologisk faktor att visa på i detta sammanhang. Det synes nämligen vara så, att när en ideell sammanslutning av denna art nått viss ålder och stadga, blir frestelsen att köra på i de gamla spåren övermäktig. Den skapelsedrift, som en gång ledde till sammanslutningens uppkomst, ebbar ut. Så förefaller det också att vara fallet med vårt samfund. Genom att de gamla beprövade verksamhetsformerna tydligen icke svarar mot den nya tidens krav har återväxten av medlemmar och forskare icke förmått ersätta avgången - så synes det åtminstone mig.

På denna punkt står vi således. Nu när det väldiga kopieringsarbetet är fullbordat, när vårt samfunds bibliotek vad bokbeståndets värde och omfattning beträffar överglänser många exklusivt vetenskapliga sammanslutningars, när den lokala arkivforskningen i landsarkiven fått sina egna centra, nu när det verkligt intensiva populariserings- och forskningsarbetet borde begynna saknas det väsentligaste: den stimulerande kontakten mellan provins och huvudstad, kadern av kunniga forskare och det ekonomiska underlaget! Vad bör göras?

För att lösa problemet om växelverkan mellan huvudstad och landsort, d.v.s. mellan Genealogiska Samfundet å ena sidan och släktforskare samt släktföreningar utanför dess Helsingfors-krets å den andra, kan en blick på förhållandena i våra västra grannländer vara fruktbar. I Sverige och Norge existerar ett antal livaktiga släktforskarföreningar, läns- och fylkessammanslutningar. T.ex. de svenska föreningarna har ett landsarkivs ämbetsdistrikt som geografisk bas. Man kunde tänka sig liknande organisationer hos oss i anknytning till landsarkiven.

Men varifrån taga de rutinerade forskarförmågor, vilka är nödvändiga för att bilda kärnan i ett släktforskarlag på lokal grund? Genealogen i gemen är självlärd, blott en handfull av huvudstadens släktforskare har i Riksarkivets forskarsal fått sig bibragta de primära insikterna i forskningsmetod och -teknik och lärt känna arkivmaterialet och litteraturen på området. Här öppnar sig ett nytt verksamhetsfält för Genealogiska Samfundet! Varför ej ge ut billiga och sakliga handledningar - framförallt på finska -, varför ej hålla kurser i släktforskning och arkivkunskap, varför ej liksom i Sverige bilda studiecirklar kring dessa ämnen, varför ej i samarbete med korrespondensinstituten och Kotiseutuliitto sätta ihop en brevkurs om dylika ting eller försöka intressera radion för en diskussionsserie i dessa frågor? Det behövs vidare en upplysningsbyrå i Genealogiska samfundets regi, vilken tar hand om alla dessa villrådiga forskare med brinnande intresse, men utan insikter. Först när vi äger en kunskapsrik grupp av provinsforskare och vidgad krets av tränade Helsingforsgenealoger kan Genealogiska Samfundet åter gå mot en ny blomstringstid som riksförening för lokalsammanslutningarna och som organisation för huvudstadens släktforskare.

För att ett nät av livaktiga lokala, eller kanske hellre regionella, släktforskarföreningar skall uppstå kring landsarkiven är emellertid en viktig arkivreform nödvändig. Våra landsarkiv blev tyvärr aldrig det, som de borde ha blivit, ej blott ämbetsverk och upplagringsplatser för arkivmaterial, utan centra för en lokal- och släkthistorisk forskning på »landskaps»-bas. Genom att de kyrkliga arkiven fortfarande ligger i händerna på i många fall okunniga och ointresserade prästmän saknar landsarkiven det, som borde vara kärnan i deras arkivbestånd - de kyrkliga arkivalierna. Först den dag, då kyrkoarkivens äldre partier blir överförda till landsarkiven kan enligt min åsikt ett nytt fruktbringande skede i dessa institutioners historia begynna. En jämförelse mellan frekvensen av forskare i landsarkiven i Finland och i Sverige visar huru litet våra landsarkiv i detta nu betyder ur forskningssynpunkt.

Antal besök 1938 Antal besök 1948 Minskning, resp. ökning
Finland 5.255 2.273 - 56.7 %
Sverige 13.842 21.249 + 53.5 %

Medan besöksfrekvensen i de svenska landsarkiven är i kraftigt stigande är sålunda motsatsen fallet hos oss. Till saken hör att antalet landsarkiv är det samma i Finland som i Sverige. Det måste dock i sanningens namn medges att landsarkivet för Östra Finland hade en stor del av sitt arkivbestånd nedpackat 1948 och att förhållandena i Sverige överhuvud varit gynnsammare för forskning. Faktum kvarstår dock och inga undanflykter från församlingarnas och prästerskapets sida kan bortförklara följderna av deras kulturfientliga arkivpolitik. Än så länge sitter den besökande huvudstadsforskaren oftast ensam i landsarkivens forskarsal. Det enda undantaget från denna regel är landsarkivet i universitetsstaden Åbo. Energiska framstötar av våra arkivmyndigheter är av behovet påkallade för att övertyga kyrkomöten, prästerskap och kyrkofullmäktige om nödvändigheten av att överföra kyrkoarkivens värdefulla och i detta nu ofta vanvårdade arkivmaterial till landsarkiven.

Det finns också en annan möjlighet att bredda forskningens bas. I skarp kontrast till den expanderande genealogiska »sekunda»-litteraturen, som oftast kommit till i en isolerad landsortsmiljö, står den i detta nu stagnerande vetenskapligt betonade publikationsverksamheten inom Genealogiska samfundets ram. Den sistnämnda hotar som känt att avstanna i brist på uppsatser och pengar. Det finns tydligen en disproportion mellan resurser och målsättning. Fordringarna på »vetenskaplighet» är enligt min mening just nu för höga och de ekonomiska tillgångarna för små. Varför ej då sänka de onaturligt uppskruvade kraven på fullständighet och detaljrikedom, som skrämmer t.o.m. den mest ansedda och skickliga forskare från att ge ifrån sig sitt material? Vi borde under nu rådande förhållanden gå in för släktkalendertypen av skandinaviskt snitt och ej ödsla tid och krafter på att t.ex. leta fram föga betydelsefulla utnämningsdata ur arkivens svårt åtkomligaste gömslen. Någonting mitt emellan Landgréns släktkalender och släktböckerna av den klassiska Sukukirja-typen vore det aktuella idealet. Släktböcker av en kvalitet, som t.ex. Wilskmans besitter, är tyvärr helt otidsenliga redan av ekonomiska skäl. Den klyfta, som finns mellan vår genealogiska litteraturs båda huvudtyper, den »folkliga» och den »vetenskapliga», bör kunna överbyggas, utan att de väsentligaste vetenskapliga kraven - exakthet, redighet - åsidosätts.

Principerna för släkt- och personmaterialets sammansättning och uppställning i de med s.k. vetenskapliga anspråk publicerade utredningarna tål i analogi härmed en revidering. Förvisso är det värdefullt att hela vår ståndspersonsklass från 1700- och 1800-talen småningom blir beskriven i släktböcker, släktmonografier och i Genealogiska samfundets publikationer, också om arbetet blir klart först efter ett par hundra år! Värdefullare vore det likväl ur en i djupare mening vetenskaplig synpunkt att vi finge en allsidigare bild av vårt samhälles släktbestånd, framlagt i acceptabel form. Släktforskningen med allt vad den innebär av fördjupad insikt i dagens och gårdagens problem bleve därigenom tillgängligare för större kretsar. En dylik rasering av de »stånds»-fördomar, som omgärdat Genealogiska samfundets publikationsverksamhet, skulle dessutom bidraga till att förnya vårt forskarbestånd och öka vårt samfunds medlemskrets samt efter hand fylla dess magra kassa.

Med detta mål för ögonen förefaller det, som om antavlan i vissa fall vore en viktigare arbetsform än stamtavlan. Tyvärr publicerar t.ex. Genealogiska samfundet i sina årsskrifter numera aldrig antavlor, ehuru antavelforskningen erbjuder ett ytterst tacksamt fält, speciellt för nybörjaren. En antavel-samling, utgiven i samarbete med ett bokförlag och omfattande antavlor för en rad bemärkta män i Finlands nyare historia, kunde kanske popularisera denna forskningsgren.

Det är icke bara den »folkliga» genealogin som står isolerad från den »vetenskapliga». Vetenskaplig genealogi arbetar visserligen enligt historisk metod och med historiskt stoff, men historievetenskapens officiella företrädare visar numera föga förståelse för genealogisk forskning och dess mål. Tidigare hade Genealogiska samfundet förmånen att i sin innersta krets se ett flertal framträdande representanter för universitetslärdomen på historieforskningens område. Numera synes historikerna av facket beklagligt nog i alltför många fall hysa ringa tilltro till släktforskningens förmåga att skapa ett levande intresse för det förflutna och att indirekt tjäna den historiska forskningen. Ett effektivare samgående mellan historiker och genealoger är av behovet påkallat och vore säkert till fromma för vardera parterna. T.ex. Kyrkohistoriska samfundet och Genealogiska samfundet har framför sig en stor gemensam arbetsuppgift, en revidering av våra äldre herdaminnen. Också en närmare anknytning till hembygdsforskningens organ och arbetare vore värdefull.

För min egen del tror jag att de ekonomiska faktorer, vilka fått tjäna som syndabock när samfundets verksamhet diskuterats och den bristande aktiviteten kommit på tal, i det långa loppet är av underordnad betydelse. Blir det möjligt att tillvarataga och yttermera stimulera det förefintliga intresset för släktforskning kommer dessa säkert att lösa sig av sig själva. Det gäller blott att gå till verket och icke låta hänvisningar till den prekära ekonomiska situationen avskräcka oss från ett välbehövligt nydaningsarbete. Vi får t.ex. ej glömma, att vårt samfunds medlemsantal var som störst under den ekonomiska krisen kring 1930.

Detta är en högst personlig syn på släktforskningens läge i detta nu. Jag hoppas, att jag ej blir den enda, som i dessa frågor yttrar sig i denna tidskrift. Ingen är gladare än jag, om jag blir tvungen att medge, att jag på vissa punkter haft orätt i min pessimistiskt formulerade klarläggning.


[1]   Föredrag vid Genealogiska Samfundets möte 11.3.1952.


Genos 22(1951), s. 73-78

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1951 års register | Årgångsregister