GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Noter | Artikelns slut ]

Om soldatnamn

Arne Ekman

Karl XI:s indelningsverk betecknar i inskränkt betydelse ett sätt för uppsättande och fortsatt underhåll av större delen av dåtida Sverige-Finlands armé och flotta. Idén bestod i att avlöna befäl och underbefäl med boställen och att underhålla manskapet medels rustning och rotering. Härtill indelades krono- och skattehemman ävensom hemman av allmän frälsenatur. Rusthållen skulle emot avkortning på skatten anskaffa och underhålla ryttare och häst; knektehemmanen sammanslogs och indelades i rotar, varje rote ålåg att hålla en soldat.

Konungens förslag om införandet av ständig indelning i hela riket förelades 1682-års riksdag. Den genomfördes medels särskilt uppgjorda kontrakt för landskapen, vari dessa förband sig att emot befrielse från soldatutskrivningar uppsätta regementen, vilka utan avkortning skulle underhållas och bestå. Kontrakten för infanteriregementena upprättades i Finland 1694-96, rusthållsindelningen genomfördes förmodligen någorlunda samtidigt - i Sverige var den fulländad 1695. Kavalleriregementena i Finland räknade 1.000 nummer; infanteriregementena i regel 1.025 rotar fördelade på 8 kompanier (livkompaniet 129 rotar, de övriga 128). Varje rusthåll och rote höll sin ryttare eller soldat under ett bestämt nummer. Numreringen skulle »rent och riktigt» upptagas i rullorna. Den var avsedd att även utsättas på krigsmansstugornas gavel »med röd färga» [1].

Till numren fogades namn, dessa typiska soldatnamn, som redan tidigt utformats och sedan nästan oförändrade bibehållits ända till svenska tidens slut i Finland. De ha förts vidare genom soldatättlingar i flere led och fortleva än.

Huru detta kännspaka namnskick ursprungligen uppkommit, har jag tyvärr ej lyckats utröna. Att det måtte ha reglerats av någon instruktion synes ganska säkert, emedan samma soldatnamn och likartade grupper av soldatnamn förekommer i regementenas rullor såväl i Sverige som i Finland. Redan rent praktiskt sett har det varit nödvändigt att genom till fadersnamnet fogade tillnamn särskilja t.ex. männen Matts Johansson, av vilka det kunde finnas flere tiotal på ett regemente.

I en instruktion åt kommissarien Karl Falkenberg, som 1680 förrättade mönstring i Finland, befallde konungen Falkenberg på tal om rullföringen beakta, att knektarnas namn annoterades väl och rätt »med deras döpe- och fädernesnamn tillika med hemmanena, där de äro vordna utnämnde - - ». Instruktionen är avfattad före det ständiga knektehållets införande och nämner intet om knektarnas namn utöver dopnamn och patronymikon. - I en senare instruktion, då mönstring 1690 förrättades för Dalarna och Södermanland, heter det däremot » - - rena och riktiga rullor över manskapet med deras rätta döpenamn jämte fädernes- och tillnamn - - införes». Här avses synbarligen soldatnamnen.

Leijonhufvud har funnit att vid två av Södermanlands regementes kompanier 1696 knektarna allmänt hade soldatnamn, på de övriga sex kompanierna förekom dylika endast undantagsvis. 1715 förekom däremot soldatnamn på alla kompanier. [2] Leijonhufvud förvånar sig över namngivarenas fantasi och förmåga vid hopsättandet och härledningen av soldatnamnen. Han finner emellertid vid närmare granskning, att de äro härledda ur vissa tämligen avgränsade grupper: ur djur-, växt- eller stenvärlden, ur yrken, ur mänskliga egenskaper o.s.v. Detta senare är riktigt. Men att t.ex. befälet skulle ha tagit namnen ur egen fatabur, synes föga troligt; ännu mindre tänkbart vore, att knektarna själva skulle tagit sig namn. Med kännedom om, att konungen ju i andra sammanhang plägat besinna, vad som vore enligast och nyttigast för K.M:s tjänst, få vi väl anse det naturligt, att också namngivningen föregåtts av något påbjudet eller överenskommet system härför. Då såsom nämnt samma namnskick förekommit inom alla regementen, har dessa av Leijonhufvud konstaterade avgränsade namngruppers användande överlag tjänat som rättesnöre i samband med rullföringen. Namnen hörde i regel till roten och följde oftast med den likasom regements- och kompaninumret. Vid rotarnas numrering i Nyland 1695 tillgick det sålunda, att landshövdingen fastställde indelningen i hela hövdingedömet, varemot överstarna fördelade kompaniernas rotar på olika socknar i enlighet med av konungen tidigare utfärdade direktiv. Samtidigt kan namngivningen ha ägt rum.

För att nå soldatnamnen i deras ursprungliga utformning, har jag gått tillbaka till indelningsverkets äldsta i RA befintliga rullor. De utgöras av generalmönsterrullor av 1719 och beröra spillrorna av karolinen Karl Armfelts regementen efter dödsmarschen i köld och snö över de norska fjällen. Av materialet har endast två regementens - Åbo läns infanteris samt Åbo och Björneborgs kavalleris - rullor genomgåtts, då redan namnskicket i dessa räcker till för att klarlägga namngivningsmetoder inom Sverige-Finlands armé. Mönstringen hölls med kavalleriet i september - oktober i Arbro och Delsby socknar och Sundsvalls stad samt med infanteriet i november i Hermånger socken. Regementena äro starkt decimerade, men rullornas räcka av nummer och namn står obruten kvar.

Namngivningen synes ha följt tämligen klart utstakade linjer. Namnen skulle vara korta - om möjligt enstaviga. Vidare skulle de gärna få karakterisera konungens krigsmän »av karske lemmar, god styrka och brave krafter», till kynnet »dristige och frimodige». Här till en början några prov på dylika särdeles karakteristiska soldatnamn: Hjälte, Jätte, (fi. piru), Kämpe, Rese, Sälle och Våghals (huimapää); namnen innebär något storvuxet, otyglat och förskräckande. Kring denna stomme fylkar sig knektar med namn minnande om krigaredygder: Envis (hellittämätön), Fix, Flink, Frimodig, Frisk, Hurtig, Manlig, Modig, Snabb, Stadig, Stark och Stolt; här har vi de karska och hårdhänta Grym, Hård, Skarp och Wass, men även de hanterligare From (säyseä), Nätt, Rolig (rauhallinen), Sannfärdig, Sedig, Snygg, Vis och Villig. Här kan vi också placera de godlynta Glad, Gladlynt, Lustig och Munter.

Yrkena ha inspirerat bildandet av en klart avgränsad grupp. Detta behöver inte betyda, att den till knekt approberade mannen skulle blivit uppkallad efter sitt yrke, namnet kan möjligen peka på rotebonden eller snarare på rotehemmanet, det kan också hänföras till fantasinamnen. Här ha vi soldater i yrkesgruppen: Fiskal, Fiskare, Fransmakare, Klockare, Länsman, Målare, Möllare, Rådman, Sjöman, Skeppare, Skytt, Smed, Snickare, Svarvar, Sågar, Timberman, Utridare och Vävar. I hopen finns de militära Drabant, Granadör, Jägare, Minör och Soldat - det sista ett kuriosum: soldaten heter Soldat. Pigga och skämtsamma äro Hejduk och Munskänk, Skaffare och Spelman, Löpare och Springare - det sista paret som bekant även schackpjäser. Härkomsten kan ha givit upphov till namnen Holländer, Lapp, Liffländer, Muselman, Pommer, Polack, Spansk och Tattar. På kroppsbyggnad och utseende syfta Liten, Lång, Storfot och Truls (palleroinen) samt Brun, Mörk, Röd, Svart och Vitlock (pellavapää). En jämförelsevis liten namngrupp har bildats av benämningar på vapen och utredning: Flinta, Granat, Kaskett, Klinga, Krats, Laddning, Lunta, Pamp (miekka), Sabel, Skott, Sköld och Trumpet, hit höra närmast även Dubb, Hackspik, Hammar, Hjul, Sprint, Stål och Yxa.

Ovannämnda namngrupper utgjorde endast en avgränsad ringa del av soldatnamnen. Långt flere motiv måste tillgripas för att tillgodose ett regementes behov. Tusen olika namn på dess rotar fordrades visserligen inte, då ett och samma namn kunde användas på olika kompanier - någon rote Frimodig kan återfinnas t.o.m. på alla kompanier inom ett regemente.

Huvuddelen av namnmotiven hämtades ur naturen, ett lyckat och samtidigt förklarligt val. De var nära tillhands och gav korta namn. Man blir rent av överraskad av att naturen har så mycket att bjuda på av enstaviga namn: Back, Bank, Berg, Bäck, Dal, Fält, Fors, Holm, Lund, Plan, Skog, Ström, Träsk, Vall, Vik och Å. Ur växtvärlden hämtades trädgruppen Al, Alm, Asp, Björk, Ek, Gran, Hägg, Lind, Palm, Pil och Tall jämte Qvist, Rot, Stubbe och Topp ävensom blomster och annan vegetation såsom Blom, Busk, Hallon, Ljung, Lilja, Löv, Ros, Säv, Törn och Väppling.

Även inom djurvärlden stod mycket tillbuds, närmast kom rovdjuren och viltet i fråga. Man namngav bussarna Björn, Halvbjörn, Lejon, Lo, Mård, Räv och Tiger eller Elg, Hjort, Ren och Råbock. Fågelgruppen var givande: Anka, Duva, Falk, Fink, Glada, Gås, Gök, Hjärpe, Hök, Korp, Kråka, Lom, Orre, Skata, Sparv, Spov, Stork, Svan, Talgoxe, Tjäder, Trana, Tätting, Uggla, Åkerhöna och Örn. Fiskgruppen gav namnen Abbor, Brax, Flundra, Forell, Gers, Gädda, Gös, Lax, Mört, Ruda, Sik, Simpa och Al. Insekterna representerades av Broms och kräldjuren av Esping (kyy). Till motiven ur djurriket må även hänföras Klo, Krabbstjärt, Oxhorn och Svanstrupe. Naturfenomenen slutligen gav verkligt fullödiga bussnamn: Blixt, Brak, Brus, Buller och Bång.

De ovanliga sökta fantasinamnen äro avgjort i minoritet. Endast enstaka undantag kan här uppvisas: Glasknapp, Niopenni, Silverduk och Tusenfelt. Likaså ha vi enstaka fall av abstrakta motiv i namnen Alvar, Hopp och Kraft; härtill kan läggas, att första roten i rullan stundom kunde kallas Börja och den sista Slut.

I en del fall har namnens utformande dock synbarligen berott av namngivarens egen fantasi och förmåga. Jag avser de soldatnamn, som bildats ur lokala ortsnamn, vilka dels använts oförändrade vid namngivningen, dels som underlag vid härledningen. Av de förra ha vi t.ex. Haga, Kairis och Littois med rotarna på motsvarande hemman i St. Karins socken, Hanka i Nykyrko likaså. Den senare betydligt större delen har att uppvisa konstruktioner sådana som Hinner ur Hinnerjoki, Hermelin ur Härmälä i Sagu, Kock ur Kokkila i Halikko, Lanke ur Lankola i Nousis, Mänström ur Männäis i Nykyrko, Palt ur Paltola i Lappi, Tårst ur Torstila i Lundo eller andra ur finska ortsnamn härledda försvenskade såsom Oxman ur Sonnilahti i Kumo, Rörvik ur Ruokola i Pälkäne eller Sund ur Salmenoja i Vittis. Slutligen förekommer en del finska namnformer, vilka syfta på hemman eller rentav äro bibehållna släktnamn österifrån: Karjalain, Pohto, Raikonen, Santala, Tapanen, Torikka, Tynki, Urppa och Vähämikko.

När rotebönderna nu kom inför mönsterherrn och uppvisade sina till knektar avsedda unga män, antecknades de godkända i approbationsrullan. Till deras dop- och fadersnamn fogades då rotens nummer och soldatnamnet. Jag skall här konstruera en serie approbationer och kassationer vid en godtyckligt vald och namngiven rote för att påvisa, varthän indelningsverkets namngivning har fört och huru ringa möjlighet till utforskning av släkter med soldatnamn vi slutligen ha.

Alltså: roten No. 112 Frisk hade blivit vakant 1718, dess soldat hade frusit ihjäl på norska fjällen. I stället approberades en Johan Henriksson, han föll vid Willmanstrand 1741. Efterträdaren Peter Markusson följde sitt kompani till Pommern och dog där av fältsjuka 1758. I hans ställe approberades Peder Tyske, som kom med regementet till Finland, men rymde redan 1766. Hans ersättare Henrik Mattsson miste ena handen i rotebondens kvarn, vilket orsakade honom avsked 1774. O.s.v.

Alla dessa soldater bar rotens nummer 112 och namnet Frisk, men de var inte inbördes släkt. Deras efterkommande bar jämväl mestadels namnet Frisk, men de var inte medlemmar av någon samhörig släkt. - Avser man nu att gå tillbaka i tiden med någon nulevande släkt Frisk, stöter man måhända redan i början av 1800-talet på en soldat. Denne återfinnes då med all sannolikhet i en approbationsrulla i vilken munsterskrivaren helt lakoniskt antecknat förslagsvis »Michel Larsson, född i Finland, ålder 20, 5 fot 8 tum, approberas vid namn Frisk.» Utsikten att komma vidare är ganska ringa.

Här ovan har nämnts väl tvåhundra soldatnamn. Ett regementes namnbehov var - såsom vi redan sett - betydligt större. Det gällde alltså att konstruera vidare. Metoden synes ha varit enkel nog: man sammanband redan förefintliga enstaviga namn på lämpligt vis och fick tvåstaviga t.ex. Frisk-berg, Gran-holm eller Palm-rot. Motiv fanns övernog och variationerna på ett enda enstavigt namn kunde öka namnbeståndet tiofalt och mera. Ett enda exempel räcker: Lind-berg, -blad, -blom, -bom, -fors, -gren, -holm, -man, -qvist, -stedt, -ström, -vall. Vad säger oss denna enda namnräcka? Såvitt jag kan se återfinner vi här ett dussin av våra alldeles vanliga nutida svenska släktnamn.

Den som fördjupar sig i landsförsamlingarnas kyrkoböcker från början av 1700-talet skall finna, att i största delen av dessa förekommer ett försvinnande litet antal personer med släktnamn. Utöver frälsepersoner och prästerskap ha vi socknens länsman, måhända en herrskapsbefallningsman, någon fogde o.dyl. Därtill finns ryttare, soldater och båtsmän med de typiska namnen. - Namnbeståndet växer med tiden; socknens gärningsmän, socknens klockare har släktnamn - ofta soldatnamn såsom skräddaren Snygg eller möllaren Flink. Antalet ökar efter hand, betjänter, kammarjungfrur, kronans betjänte på landet av olika slag har släktnamn, torpare och senare arbetare har släktnamn - ofta fortfarande soldatnamn, jungfru Glad, skallfogden Hjärpe, koldrängen Svart. Ännu i vår tid lever soldatnamnen i våra moderna samhällen. Vi är dock så vana vid dem, att vi inte begrundar deras ursprung. Vi reagerar inte inför en fröken Flink eller Lilja, madam Ström eller någon herr Hammar - ännu mindre inför bärare av våra vanligaste sammansatta två- eller trestaviga släktnamn. Och dock går de förra tämligen klart tillbaka till indelningsverkets krigsmän och de senare mestadels likaså, där de icke är eftergjorda eller tagna där de närmast stått att tillgå - ur naturen.


Noter

[1]   Framgår ur konungens brev 26.8.1695 till landshövdingen i Närke Nils Gripenhjelm.

[2]   Karl K:son Leijonhufvud: Södermanländska soldatnamn under konung Karl XII:s tid. - Karolinska Förbundets årsbok 1918.


Genos 25(1954), s. 1-6

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början | Noter ]

Systematisk förteckning | 1954 års register | Årgångsregister