GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Noter | Artikelns slut ]

En giftermålsanalys

Docent Hans Hirn, Helsingfors

I 1700-talets ståndssamhälle stod den värvade soldaten mycket lågt på den sociala rangskalan och i medmänniskornas värdesättning. Manskapet vid de indelta regementena, som ju i fredstid största delen av året verkade som jordbrukare på sina torp, betraktades i allmänhet som stillsamt, hyggligt och pålitligt folk. Däremot såg man med förakt och misstänksamhet ned på soldaterna vid de värvade garnisonsregementena. Det finns omständigheter som förklara denna inställning. En sådan är rekryteringssättet. De värvade trupperna bestodo dels av lösdrivare, som blivit dömda till krigstjänst emedan de saknade »laga försvar», d.v.s. fast bostad och årstjänst, dels av individer, vilka misslyckats som näringsidkare och som en sista utväg tagit värvning. Även utlänningar, främmande för sin omgivning både i avseende på språk, seder och trosbekännelse, förekommo rätt talrikt bland de värvade soldaterna. Med speciell misstänksamhet såg man på dem, men det förfaller som om främlingarna snarare varit bättre än sämre än sina inhemska kamrater. [1] Mot slutet av den svenska tiden minskades det främmande inslaget starkt och det överväldigande flertalet av manskapet var från Finland och Sverige. Denna i alla fall brokigt sammansatta soldatesk var givetvis inte Guds bästa barn. Enskilda soldater gjorde sig skyldiga till olika brott och överträdelser och bidrogo därigenom till det dåliga rykte, som något orättvist drabbade den värvade soldaten över huvud.

Under dylika omständigheter kunna vi inte vänta oss att manskapet vid garnisonsregementena i släkthistorisk avseende skall kunna bjuda mycket av intresse. De är antagligen inte många s.k. kultursläkter, vilka som sin förste kände förfader räkna en värvad soldat. Men om också inte ur direkt genealogisk synpunkt kunna den värvade soldatens ställning och levnadsvillkor i socialhistoriskt avseende vara värda ett studium. Vilja vi verkligen skaffa oss en levande kunskap om ett förgånget samhälle få vi ej nöja oss med att lära känna dess översta skikt utan måste också stiga nedåt även om materialet blir knappare och svårare att bemästra än när det gäller medlemmar av de högre stånden, som ofta lämnat efter sig memoarer dagböcker och brev.

Det som nyss nämndes om den värvade soldatens sociala ställning och anseende får sin bekräftelse då man granskar ur vilka samhällslager soldaterna vid garnisonsregementena valde sina hustrur. Det material, som jag nedan skall redogöra för och analysera, stammar visserligen från en enda bataljon, men bör väl ändå kunna anses typiskt. För säkerhets skull göres den reservationen att det är tänkbart och möjligt, att soldater från gardestrupperna och artilleriet gjorde något fördelaktigare giften än de som registrerats i den förteckning, som bär rubriken »Förelyste och Wigde vid Kongl: Flemingska Regementet och Öfverste Lieutenantens Bataillon förlagd uti Lowisa».

Det är här fråga om den ena bataljonen av ett värvat infanteriregemente, som bar namn efter sina chefer [2] och vars historia jag i annat sammanhang hoppas kunna skildra. Förteckningen gäller åren 1784-1808 och omfattar officerare, underofficerare och soldater, som under denna tid ingått giftermål. [3] Den är av allt att döma uppgjord av i Lovisa verksamma militärpastorer och lär således knappast vara fullständig eftersom en del personer, som rätteligen hade bort förtecknas här, kunna ha låtit viga sig på annan ort och av annan präst. [4] Originalet finns i Lovisa men jag har använt en avskrift, verkställd på försorg av Genealogiska Samfundet i Finland och förvarad i Riksarkivet i Helsingfors. Den ingår i en volym med nummern 812 och rubriken (på finska och svenska) Militära församlingar före 1809.

Observeras bör att förteckningen inte hela tiden gäller samma bataljon av regementet. Rubriken Överstelöjtnantens bataljon är riktig endast beträffande åren 1784-1788. På begäran av Berndt Fredrik Johan Stackelberg, som 1788 blef chef för regementet, tillät Gustaf III truppens båda bataljoner att byta namn så att Överstelöjtnantens bataljon därefter kallades Livbataljonen och tvärtom. [5] Namnbytet var ingalunda blott en formalitet utan kom att bli ett uttryck för det faktum att bataljonerna också bytte garnisonsorter så att den bataljon, som tidigare legat på Sveaborg låg i Lovisa och tvärtom. Livbataljonen var placerad i Lovisa (med en liten kommendering på Svartholm) ända till 1808 då hela bataljonen inför krigshotet ryckte in på Svartholms fästning.

Förteckningen innehåller uppgifter om 191 giften som ingåtts av personer tillhörande manskapet: soldater, musikanter, vice korpraler och korpraler. Uppgifterna gälla 182 män och 189 kvinnor. Att antalet män och kvinnor inte stämmer med antalet giften beror på att i en förteckning, som omfattar flere år, i några fall samma person förekommer mer än en gång då en av makarna dött och den kvarlevande gift om sig.

Vad hustruns samhällsställning beträffar saknas i 5 fall varje uppgift därom, i 6 betecknas hon som änka, vilket ju är en mycket otillfredsställande definition. De återstående fallen fördela sig på följande sätt:

Pigor 99       Brandvaktsdöttrar 2
Soldatänkor 23 Rusthållardotter 1
Soldatdöttrar 13 Färgarmästardotter 1
Frånskilda soldathustrur 6 Gästgivardotter 1
Bonddöttrar 5 Underofficersdotter 1
Torpardöttrar 5 Mjölnaränka 1
Bondänkor 3 Trädgårdsmästaränka 1
Timmermansänkor 3 Lotsänka 1
Borgardöttrar 2 Lanttullbesökaränka 1
Guld- o. silverarbetardöttrar 2 Mjölnardotter 1
Hushållerskor 2 Profossänka 1
Formansänkor 2 Arbetskarlsdotter 1
Landbondedöttrar 2 Vallherdedotter 1

Denna förteckning erfordrar en kommentar. Att antalet med soldater eller deras gelikar gifta tjänstekvinnor är stort innebär ingen överraskning, ty uniformsklädda karlar ha ju i alla tider vunnit segrar i pigkammare och kök. Men att det är så stort och så dominerande i förhållande till alla andra kategorier utgör blott en bekräftelse av vad vi tidigare anfört om den värvade soldatens dåliga anseende. Tjänsteflickorna stodo ju också lågt på den sociala rangskalan. Det var medlemmar av två hunsade och kujonerade samhällsskikt, som genom förening i äktenskapet sökte ta vara på de smala lyckomöjligheter, som kanske trots allt kunde litet förgylla den trista tillvaro, där mannen toppreds av rytande och käppförsedda underofficerare och hustrun fick pröva på klandersjuka och hårdhänta husbönders och husmödrars misshumör.

Men varifrån kommo då alla dessa pigor?

I 45 fall meddelas blott tjänstehjonets namn, i ett fall därutöver endast att vederbörande var »af zigenare slägtet» och i ett annat att hon fött två oäkta barn. Men i de övriga fallen ges upplysningar om varifrån soldathustrun var hemma och/eller var hon tjänat. Tolv sades tjäna eller ha tjänat i garnisonen, vilket inte alltid behöver innebära att de varit anställda hos officerare eller underofficerare vid bataljonen eftersom det också fanns ett kompani artilleri i Lovisa (en tid två kompanier). [6] Bland dessa fall finns det två där det uttryckligen meddelas, hos vem ifrågavarande kvinna tjänat. Pigan Hedvig Boman hos regementschefen, generallöjtnanten och baronen B. F. J. Stackelberg gifte sig den 31 juli 1800 med korpralen vid Livkompaniet Matts Borg. Den 23 september s.å. gifte sig musikanten vid Livkompaniet Johan Gissler med Christina Lovisa Wärngren, i tjänst hos överstelöjtnanten i armén och kommendanten på Svartholm Fredrik von Schoultz.

Förutom dessa fall, där också den kvinnliga parten på sätt och vis räknades till garnisonen, fanns det andra, där den blivande soldathustrun hade tjänst i Lovisa. Andra åter hade haft tjänst i stadens närmare eller fjärmare omnejd. Soldaterna hade likväl tillfälle att göra bekantskap med dem eftersom en del av manskapet plägade permitteras till landsbygden (under de s.k. exercismånaderna maj-juli fick dock alls ingen permittering ske).

Om tjänsteflickornas födelse- och hemorter är det svårt att med bestämdhet uttala sig då man inte vet huru mycket som får inneläggas i en sådan anteckning som t.ex. »från Artsjö». Kuriöst är att vi under åren 1791-1793 finna hela 6 pigor, om vilka det säges att de äro från »Livland». Härmed avsågs på den tiden Östersjöprovinserna över huvud. Det ligger närmast till hands att gissa att de kommit från Estland. Man bör hoppas att de i Lovisa funno ett något humanare bemötande än i de baltiska baronernas hushåll.

Den största gruppen näst tjänstekvinnorna utgjorde soldat- och korpralsänkorna. Två äro antecknade som artilleristänkor, men de övriga äro troligen alla änkor efter män vid den egna bataljonen eller åtminstone det egna regementet.

Av soldat- och korpralsdöttrar voro 10 sannolikt från den egna bataljonen, 1 från Sveaborg och kanske från regementets där förlagda bataljon. En var dotter till en artillerist och en till en korpral vid Tavastehus infanteriregemente.

De frånskilda soldathustrurna hade samtliga fått skiljobrev emedan mannen övergivit dem. Rymningar voro mycket vanliga bland manskapet vid de värvade garnisonsregementena och för att hindra dem gynnade officerarna soldaternas giften. Äktenskapet var likväl såsom synes ej alltid ett effektivt medel att hålla soldaterna stilla eftersom det kunde hända att de övergåvo både militärtjänsten och makan.

Det är givetvis ytterst svårt att i detalj känna till en förgången tids sociala gradering. Uppenbart är likväl att torpardöttrar, brandvaktsdöttrar, vallherdedöttrar och arbetskarlsdöttrar stodo mycket lågt på skalan. I några fall ha korpraler, musikanter och soldater dock gjort giften, som till synes äro oväntat förmånliga. Detta gäller främst den ene, som fått en rusthållardotter och de två som fått borgardöttrar. Beträffande de tvenne sistnämnda visar dock en blick i förteckningen över de födda vid bataljonen att ett barn var på väg då vigseln skedde. Accepterandet av männen (en vice korpral och en trumslagare) som brudgummar och nya släktingar var således ej fullt frivilligt. Samma skäl har inverkat då en soldat fick en färgmästares dotter till hustru. Då det står att en soldat gifte sig med en guldsmedsdotter låter detta helt ståtligt, men svärfadern kallas några år tidigare, då en annan dotter gifte sig med en soldat, för guld- och silverarbetare. Vi veta att guldsmeden Jacob Felin, varom det här är fråga, efter att förgäves ha sökt leva på sitt yrke i Ekenäs kom till Lovisa, där magistraten avslog hans ansökan om burskap emedan det enligt dess mening ej fanns arbete för mer än en guldsmed i den lilla staden. [7] Ehuru Felin inte tycks ha låtit sitt mod nedslås av magistratens negativa inställning torde hans förtjänstmöjligheter ha varit små. De soldater som gifte sig med hans döttrar kommo nog knappast på grön kvist.

*

Övergå vi till underofficerarna finna vi en något högre standard. [8] En del av dem ha dock liksom många soldater nöjt sig med tjänsteflickor. Fältväbeln Lars Daniel Peterson (eller Pettersson) gifte sig den 7 april 1793 med tjänstepigan Anna Greta Wäsström från Pernå. Mönsterskrivaren Nils Johan Buddén gifte sig den 6 april 1795 med tjänstepigan Catharina Kullberg och efter att den 21 november 1798 ha blivit änkling den 3 juli 1800 med tjänstejungfrun, vice kronobefallningsmansdottern Maria Christina Böök. [9] Sergeanten Henric Johan Åkerman gifte sig den 30 september 1804 med husjungfrun Maria Olander »fr: garnizon». Fältväbeln Johan Sundman gifte sig den 25 oktober 1807 med Maria Eleonora Husberg från Sveaborg, vars samhällsställning inte anges. [10] Rustmästaren Gabriel Wilhelm Sjöholm gifte sig den 28 december 1806 med den förrymde hårfrisören Michelssons hustru Maria Storberg, som den 21 november 1804 blivit skild från denne.

Förnämligare giften ingingos av följande underofficerare: Avskedade föraren Jonas Frizius gifte sig den 25 mars 1797 med den avlidne fältväbeln Lyhrs dotter Brita Maria. Sergeanten Carl Gustaf Edlin gifte sig den 3 december 1797 med fältväbel Raschs dotter Maria Margareta. Båda höllo sig inom sin egen klass då de äktade underofficersdöttrar. Mönsterskrivaren Petter Grönmark däremot gifte sig den 21 december 1800 med avlidne mjölnaren Backmans dotter Anna Maria. Furiren Fredric Wilhelm Edlin gifte sig den 29 maj 1803 med rusthållardottern Helena Mårtensdotter från Pyttis (nuv. Strömfors). Fältväbeln Nils Gustaf Printz gifte sig den 22 september 1803 med skräddardottern Anna Adriana Gyllenfors från Stockholm, som var styvdotter till en gardesfältväbel.

Officerarnas giften erbjuda betydligt mindre intresse. De adliga bland dem ha ju redan sina giften registrerade i ättartavlorna. Det är främst uppgifter om ofrälse officerare, som kunna vara av betydelse eftersom det är långt svårare att finna personalier om dem. Tyvärr har blott en enda oadlig officers gifte noterats i den av oss använda förteckningen: Fänrik Gustaf Conrad Löthman ingick den 30 november 1802 äktenskap med avlidne fältväbeln Lyhrs dotter Anna Sophia. Han höll sig alltså helt anspråkslöst till en underofficers dotter.


Noter

[1]   Se Inrikes Tidningar 1770, n:o 8, där den ökade brottsligheten skylles på värvade soldater »af främmande Nation och Trosbekännelse» o. n:o 35 av samma årgång, där en samtida, förmodligen officer, ivrigt tog utlänningarna i försvar. De hade i allmänhet »intil närvarande tid fört en berömlig lefnad». En del av dem hade visserligen blivit straffade för rymning, »men utom denne förbrytelse, hwartil egenteligen knappare utkomst til lifwets uppehälle kunnat wara wållande, har nästan ingen wisat böjelse til ringaste wanart».

[2]   Under den tid som här behandlas hette det 1777-1788 det Flemingska, 1788-1801 det Stackelbergska och 1801-1808 det Jägerhornska regementet.

[3]   I samma volym finnas förteckningar över födda och döda vid bataljonen 1784-1808. Dessa ha i några fall använts för att komplettera uppgifterna i förteckningen över vigda.

[4]   Två i förteckningen nämnda soldater ha blivit vigda i Hauho och en i Lappträsk.

[5]   Stackelberg till K. M. aug. (datum ej nämnt) 1788. Påteckning: Bifalles. Högkvarteret »Kymenegård» 23 aug. 1788. Filmkopia FR 571. FRA.

[6]   Om garnisonen i Lovisa se Gabriel Nikander, Lovisa stads historia I, s. 316.

[7]   Johannes Cedelöf, Ekenäs stads historia II, s. 295; Nikander, a.a. I, s. 246.

[8]   Det fanns som känt på den tiden underofficerare av två olika slag: 1) adelsmän och ofrälse ståndspersoner, för vilka underofficerstjänsterna blott voro ett genomgångsstadium på vägen mot högre poster och 2) från de bredare lagren härstammande underofficerare, som i vanliga fall på sin höjd nådde fältväbels rang. I den av oss behandlade förteckningen ingå tydligen blott underofficerare av sistnämnda art.

[9]   Atle Wilskman, Släktbok II, s. 346. - Välvilligt meddelande av fil.dr Yrjö Blomstedt.

[10]   Förteckningen över de döda vid bataljonen år 1807 visar att makarna inlett sitt samliv lång tid före vigseln. Dottern Wilhelmina Ulrica avled nämligen den 3/12 detta år, 2 år och 3 1/2 månader gammal.


Genos 31(1960), s. 44-50

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början | Noter ]

Systematisk förteckning | 1960 års register | Årgångsregister