GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Sociala kontakter | Social position | Källhänvisningar | Artikelns slut | II:1. Länsmansbiografier 1700-1754 | II:2. Länsmansbiografier 1754-1799 ]

Länsmän i Kimito på 1700-talet

I   Länsmännens sociala miljö

Fil. kand. Ove Stenroth, Helsingfors


Geografisk och social mobilitet

Så gott som undantagslöst utsågs i Egentliga Finland under hela 1600-talet de mest förmögna bönderna i socknen till länsmän. Ibland fortsatte en bondelänsman sin verksamhet även efter år 1700. Som storbönder hade de ofta betydande rusthåll och en så god ekonomisk ställning, att de t.o.m. kunde uppträda som långivare. Sålunda kom länsmanstjänsten att växla mellan personerna inom en trängre krets, som ibland kunde omfatta endast en familj. I t.ex. Halikko gick länsmanssysslan i arv från far till son och vidare till sonson, vilka alla var ägare till Häntälä i samma socken. [1]

Under 1600-talet var förhållandena olikartade i Kimito, som fram till Karl XI:s reduktion var bortförlänat som friherrskap. Visserligen omtalas två länsmän i socknen i början av seklet, Henrik Simonsson i Trotby och Mårten Persson, vilka enligt Gardberg hörde till ett "mellanskikt mellan adelsmän och bönder", men från ca 1606 saknas länsmän fram till 1682. Friherrskapets fogde skötte länsmannens uppgifter åtminstone i fråga om gästning, sedan kyrkoherden klagat över att han betungades alltför mycket av de personer, som i kronans ärenden rörde sig i socknen och tog in hos honom. Den länsman, Johan Ersson Ekman, som tillsattes 1682, var faktiskt bondeson, men han hade inte utgått ur lika förmögna förhållanden, som tidens länsmän i allmänhet. [2]

På 1700-talet hade länsmanstjänstens innehavare nästan fullständigt förlorat karaktären av välsituerad bonde, som avancerade till en kronans ämbetsman. Förhållandet förklaras delvis av att man saknade personer i landssocknarna, vilka hade tillräckligt teoretiska kunskaper och som kunde räkna och skriva, något som blev en nödvändighet i den allt mer invecklade förvaltningsapparaturen. Den enda egentliga bondelänsmannen i Kimito var Johan Hollmén, rusthållarson, som i arv fick Trotby Nedergård. I viss mån jämförlig med honom var Anders Forsström, son till rusthållaren Matts Ersson från Trotby. Liksom Hollmén hade han ingen skolunderbyggnad, förutom eventuellt någon tid vid pedagogin i Tjuda, utan kom direkt från bondeförhållanden till länsmanstjänsten.

Eftersom länsmannen inte längre utgick ur sockenböndernas egna led i Kimito, kan vi tydligen räkna med en livlig geografisk rörlighet. Av de 16 länsmän, som behandlas i denna studie, har 7 inflyttat till socknen: Johan Åkesson, Anders Korp, Adam Bahn, Johan Frantz, Christopher Pietscheke, Jakob Sahrström och Erik Wendell. Därtill kommer 3 okända fall: Lars Malmberg, Jonas Kellman och Erik Molin. De är säkert också främlingar i socknen, ty fränder till dem har inte påträffats i äldre kyrkliga handlingar. Lars Malmberg hade kommit till Kimito som gårdsfogde på Gezelius' Västankärr och där tydligen blivit underrättad om den lediga länsmanssysslan efter Johan Frantz, som han efterträdde. Jonas Kellman utnyttjade antagligen konjunkturerna under Stora ofreden för att vinna insteg i socknen, med påföljd att han efter ockupationen försvann lika snabbt som han kommit.

Granskar vi utflyttningsfrekvensen hos länsmännen, finner vi att de bortflyttade är 7: Johan Åkesson, Lars Malmberg, Jonas Kellman, Ludvig Ullberg, Anders Pietscheke samt bröderna Johan och Erik Dahl. Till denna grupp borde kanske också Johan Frantz räknas, som för det mesta vistades i Kimito som herrskapsbefallningsman, men hade skaffat sig ett rusthåll i Halikko socken, där familjen vistades. Utflyttningen berodde i mycket ringa utsträckning på befordran. Bröderna Dahl bytte endast ut en vicelänsmanstjänst mot en ordinarie. Ludvig Ullberg och Johan Frantz inträdde faktiskt i högre tjänsteställningar, sedan de lämnat länsmanssysslan. Den förra kallas efter bortflyttningen befallningsman och den senare var på 1720-talet tidvis samtidigt både herrskapsfogde och häradsskrivare. Ekonomiska bekymmer tvingade Lars Malmberg och Anders Pietscheke att lämna socknen, och för deras del innebar bortflyttandet även minskat socialt anseende.

Av dem som inflyttade hade ingen någon solidare ekonomisk bakgrund. Som Jakob Sahrström och Erik Wendell hade antagligen de flesta utgått ur allmogen och efter trivialskola eller något år vid katedralskolan fått en lägre befattning i kronans tjänst. En översikt av de inflyttades närmast föregående sysselsättning ger följande resultat:

Johan Åkesson kvartermästare
Anders Korp slottsvaktmästare
Adam Bahn "ombudsman"
Johan Frantz uppbördsskrivare
Christopher Pietscheke okänd
Jakob Sahrström uppbördsskrivare
Erik Wendell vicelänsman

Vi har här av allt att döma att göra med personer, som ursprungligen lämnat hemmet (eller hemgården) på grund av att detta inte kunnat erbjuda dem utkomstmöjligheter, varefter de skaffat sig grundutbildning och sedan tagit anställning som lägre kronobetjänte. Även kaplanssönerna Erik och Johan Dahl blev kronobetjänte, för vilka länsmanssysslan i Kimito blev ett mellanstadium, innan de fick en ordinarie befattning i andra socknar, den förstnämnde i Pargas och den senare i Bjärnå. I viss mån är Adam Bahn ett undantag i detta sammanhang. Han var son till en förmögen possessionat, men tvingades lämna fädernehemmet på grund av arvstvister och slå sig ner som borgare i Åbo. Han misslyckades som järnhandlare och flyttade ut på landsbygden igen.

Kan vi kanske också observera, att dessa länsmän, som visat sig geografiskt rörliga, dessutom hör till släkter, som socialt sett är mobila?

Inom några länsmansfamiljer märker vi inget socialt uppåtstigande. Av Johan Åkessons söner blev en rusthållare efter fadern och en annan kallas ryttare. Erik Korp var jaktfogde under några år i Kimito, men lämnade sysslan och blev dubbleringsryttare för Skarpböle rusthåll. [3] Om Johan Frantz söner är ingenting säkert bekant. Lars Malmberg hade endast döttrar, vilka knappast kunde vänta sig ett fördelaktigare parti, eftersom fadern var bara sockenskrivare. Christopher Pietschekes son och efterträdare gav sig ut som reservdragon och flyttade till Sverige. Hans egna barns öden är okända. Adolf Hollmén genomgick katedralskolan i Åbo, men nådde endast underofficersgrad. Trots giftermål med en kvinna av adlig börd, som var arvtagarinna till ett rusthåll, lyckades han inte behålla sin sociala status. Om Johan och Erik Dahl finns i detta sammanhang ingenting att anföra, fastän ett par av deras bröder nådde högre samhällsställningar.

Genom giftermålsförbindelser försökte visserligen några av de nämnda skapa sig socialt anseende och möjligheter till framgång. I följande avsnitt kommer att visas hur länsmännen gifte in sig i släkter av högre samhällsställning än deras eget ursprung. Här må redan nämnas förbindelserna Korp-Woivalenius, Malmberg-Svidielinus, Malmberg-Cretalenius, Ullberg-Frantz och Hollmén- Boelius.

Tendensen har i de ovannämnda fallen närmast varit social stagnation. Detta drag är emellertid inte genomgående. Den kraftigast stigande kurvan återges i släkttavla 1. De fem generationerna från Erik Andersson till Alfred Magnus Forsström löper jämnt uppåt längs den graderade skalan: torpare-rusthållare-länsman-prost-hovrättsråd. Den linje, som för över Anders Forsströms bror Karl, kommer redan i fjärde led upp till hovrättsrådsnivå. Genom Maria Lovisa Wendells giftermål med Anders Forsström blev hennes släkt delaktig i den forsströmska släktens uppåtstigande. Hon var mor till prosten Ulrik Magnus Forsström. Inom den wendellska släkten är den uppåtgående kurvan inte lika brant. Både kimitolänsmannen och två av hans söner var kronobetjänte av lägre rang och först hos sonsonen och kyrkoherden August Lorentz Wendell kan vi märka en stegring i socialt hänseende.

Släkttavla 1

Jakob Sahrström var son till bonden Jakob Henriksson på Saaris kronoaugmentshemman i Pemar. I åtminstone två generationer gick fädernegården i arv till den äldsta sonen: Johan Jakobsson, som dessutom var kyrkvärd i socknen, f. 1704 och d. 1755, samt Jakob Johansson, f. 1728. Av de övriga sönerna inom en familj skickades en till katedralskolan i Åbo. Så var fallet med länsmannen Jakob Sahrström, men även med hans brorson och brorsons son. Den släktgren, som går över länsmannen, visar en stigande tendens: bonde-länsman-kaplan. Om Abraham Sahrströms söner är ingenting känt. [4]

Släkten Bahn är vid tiden för Adam Bahn på nedåtgående. Farfadern hade varit befallningsman, fadern ägare till ett skattehemman i Karis socken. Sonen Johan köpte ett skattehemman i Bjärnå. Inte heller sonsönerna gav bevis på större energi. Fänriken Daniel Bahn visade dessutom tecken på sinnessvaghet. År 1760 intygades han ha "en häftig yrsel eller så kallad coller, at han stundom icke wet hwad han talar och giör", vilket påstods härleda sig från "mycket läsande och ständigt nattwakande, som werkel. förorsaka hufwudyrsel". [5] Först hos länsman Adam Bahns ättlingar i fjärde led märker vi åter socialt uppåtgående tendenser. [6]

Släkttavla 2


Sociala kontakter

F a d d r a r

För att belysa länsmännens kontakter med andra socialgrupper har vi knappast något annat material att tillgå än det genealogiska. Doplängderna, där faddrarna finns angivna, kan ge oss en uppfattning om den umgängeskrets i socknen, som länsmannen tillhörde. Uppgifterna om dopvittnen sträcker sig inte längre tillbaka i tiden än till 1710, varför Johan Åkesson, Anders Korp och Adam Bahn i det här fallet blir obeaktade. Ibland är källorna bristfälliga och fadderförteckningarna blir därför inte fullständiga. Så kan t.ex. vittnen saknas för vissa länsmansbarn, emedan de inte finns angivna eller på grund av att endast faddrar till barn födda i Kimito medtagits.

Tabellen över faddrar omfattar 38 doptillfällen med sammanlagt 233 vittnen. Det bör påpekas, att det inte är fråga om summan av alla de personer, som förekommit. Om en person påträffats flera gånger, har han/hon naturligtvis medtagits på nytt, varför slutsumman i tabellen är summan av alla förekommande testes. De med "m" betecknade dopvittnena omfattar inte endast familjens huvudman utan även söner likaväl som "k" kan innebära både en hustru och en dotter.

Faddrar

Den oftast förekommande socialgruppen är kaplanerna, som utgör nästan 1/4 av totalsumman testes. Att märka är att antalet manliga faddrar är så gott som lika stort som antalet kvinnliga. Så är inte fallet med närmast följande grupp, kyrkoherdarna. Av summan 36 vittnen förhåller sig de manligas antal till de kvinnligas som 1:2, en proportion som är densamma för kyrkoherdar-kaplaner. Lika ofta förekommande som medlemmar ur kyrkoherdefamiljer är rusthållarna. Totalsumman 36 testes fördelas i detta fall jämnt mellan manliga och kvinnliga. Ingen av de övriga grupperna kommer upp till ett deltagande på över 10 %. Sammanlagt kommer de tre nämnda grupperna upp till över 1/2 av hela antalet faddrar. Fjärde platsen delas av högre kronobetjänte och officerare, vardera med 16 representanter. Till högre kronobetjänte har här hänförts personer från häradsskrivare uppåt. Att de lägre kronobetjänte, länsmän, uppbördsskrivare och därmed jämförbara, är så fåtaliga, beror naturligtvis på att gruppen hade så få företrädare i socknen, i synnerhet som länsmannen själv av naturliga skäl var utesluten. En besvärande stor grupp utgör de ej specificerade ståndspersonerna. Som av tabellen framgår rör det sig mest om kvinnliga faddrar, vilka saknar omnämnande av makens titel och vilkas sociala position därför ej kunnat närmare bestämmas.

Inom bondeklassen är rusthållarna starkast företrädda. Mot böndernas 10 vittnen står de för 36, vilket är helt naturligt, eftersom länsmännen så vitt möjligt försökte liera sig med det översta skiktet av bondeklassen. Antalet 10 är antagligen för litet, emedan de 8 ej specificerade icke-ståndspersonerna troligtvis är bönder.

Vid en närmare granskning av faddrarna till Johan Frantz' barn märker vi, att 6 av totalt 14 kan hänföras till icke-ståndspersoner. Vid sonen Gustavs dop den 23 april 1713 uppträdde 6 vittnen, av vilka endast ett, Elisabet Svidielinus, är ståndsperson. [7] Det är tydligt att tidpunkten här spelat en stor roll vid val av testes. De flesta ståndspersoner hade redan 1713 flytt över till Sverige undan ryssarna, varför Johan Frantz och hans hustru måste ty sig till bondeklassen vid val av faddrar.

Bland faddrarna inom den malmbergska familjen finner vi redan så framstående sockenbor som kommissarien Erik Bosin på Sjölax frälsesäteri och kyrkoherden Daniel Sirenius' hustru Katarina Losköld, vardera adel. [8] Vid Christopher Pietschekes dop den 17 mars 1727 finner vi som ett vittne "hº Maria Regina från Skarpböle", vilken notis är ett tecken på bekantskap mellan Johan Frantz och den första länsmannen efter Stora ofreden. [9]

Den mest imponerande samlingen faddrar grupperar sig kring Jakob Sahrströms barn. Av totalantalet 36 är 20 medlemmar av prästeståndet. Däribland uppträder biskopinnan Helena Gezelius Arnell samt baronen och kaptenen Wilhelm Stiernstedt, som återkommer som fadder två gånger. [10] Förutom baron Stiernstedt kan följande adliga personer nämnas: Anna Maria Sinclair, Brita Magdalena Adlerhjelm och Anna Greta Jägersköld, hustru till kyrkoherden Henrik Fleege. [11] Valet av studerande som dopvittnen tyder på att Sahrström haft barnens framtid i åtanke, när han utsett faddrar. Tre av dem är säkert sådana som vistats i socknen som informatorer, nämligen Henrik Johan Moberg, Jonas Dahlgren och Erik Selin. De två övriga är sockenbor: Daniel Mansnerus och Lars Wikgren. [12] Rusthållaren Johan Grelsson från Trotby uppträder två gånger som fadder. Han var gift med en syster till Sahrströms hustrus far, Isak Ullner. Anna Ullners morbror, länsmannen Petter Lindberg stod fadder den 5 september 1739. [13]

Prästerskapet är inte lika starkt företrätt bland Erik Wendells barns faddrar. Det utgör endast 16 personer av 46. Däremot förekommer en större spridning på olika socialgrupper. Av faddrarna är 12 kronobetjänte, medan motsvarande grupp hos Sahrström omfattade endast 2 personer. Värt att notera är även att det inte endast är sockenbor, som förekommer som testes. Flera orter i Egentliga Finland är företrädda. Nämnas kan häradsskrivaren Mickel Haarman i Åbo, kaplansänkan Beata Utter i Angelniemi, vicehäradshövdingen Fredrik Paléen i Linnunpää, munsterskrivarhustrun Magdalena Tillman i Wirmo. [14] Wendells tredje hustru, Kristina Katarina Wassbom från Orrnäs var redan 1761 fadder åt Maria Lovisa Wendell. Rusthållarna representeras av Johan Hollmén, som var bror till Wendells första hustru Anna, samt hans hustru Anna Lisa Boelius. [15]

Johan Hollmén var född och uppvuxen i socknen samt son till en rusthållare, varför det är naturligt, att icke-ståndspersonerna utgör en stor del av det annars stora antalet faddrar. Kretsen är i Hollméns fall därför snävare än i fråga om Wendell. Ofta uppträder grannarna i Trotby och byarna däromkring. Bland de 36 vittnen, som kan hänföras till rusthållarnas grupp, stod rusthållaren Johan Persson Troberg från Trotby fadder 4 gånger och Matts Eriksson Forsström, far till länsman Anders Forsström, med sin hustru Maria Persdotter, en syster till Johan Troberg, likaså 4 gånger. [16] 6 bönder, 3 bondhustrur och t.o.m. 1 piga finns med bland faddrarna. Doplängden visar även att Hollméns kontakter med frälsesläkten von Hohenhausen hade vidtagit redan före sonen Adolfs giftermål med Anna Margareta von Hohenhausen 1783. [17]

Bland faddrarna inom familjen Anders Forsström förekommer endast 2 personer, som kan hänföras till icke-ståndspersonerna. De är klockaren Henrik Rautelius från Trotby och brodern Henrik Forsströms hustru. [18] Som tidigare intar prästerskapet även i detta fall en central plats och utgör nästan hälften av totalantalet 19 dopvittnen. Att märka är att faddrarna mot slutet av 1700-talet är färre än tidigare. Medan Jakob Sahrström, Erik Wendell och Johan Hollmén vid doptillfällena hade i medeltal 7 vittnen, har antalet på 1780- och 1790-talen sjunkit till 5.


G i f t e r m å l s f ö r b i n d e l s e r

Förutom doplängderna ger även giftermålsförbindelserna en bild av länsmännens sociala relationer. Följande länsmanshustrurs härkomst är bekant:

Hustruns namn Faderns sociala
ställning
Make
Elisabet Woivalenius kaplan Anders Korp
Maria Svidielinus " Lars Malmberg
Katarina Cretalenius " "
Anna Elisabet Boelius " Johan Hollmén
Anna Sofia Holmberg " Johan Dahl
Maria Granbom befallningsman Erik Wendell
Elisabet Frantz häradsskrivare Ludvig Ullberg
Kristina Katarina Wassbom landsfiskal Erik Wendell
Maria Lovisa Wendell länsman Anders Forsström
Anna Helena Rungius rustmästare Johan Hollmén
Anna Maria Hamberg rusthållare Anders Pietscheke
Anna Ullner " Jakob Sahrström
Anna Hollmén " Erik Wendell
Sara Greek borgare Adam Bahn

Elisabet Woivalenius tillhörde en präst- och ämbetsmannasläkt från St Karins. Hon var dotter till bondesonen och kaplanen i St Karins Ericus Woivalenius och Valborg Grelsdotter Utter, dotter till kaplanen, senare kyrkoherden i Pöytis, Gregorius Olai. Av parets barn blev Johannes (f. 1650 och d. 1689) regementspastor vid Tavastehus kavalleriregemente och Elis (f. 1655 och d. 1714) kyrkoherde i Sääksmäki. En son, Petrus, nämns som student 1671. Dottern Katarina var gift med löjtnanten Elias Hindersson (d. 1698). [19]

Maria Svidielinus far Gabriel Svidielinus (d. 1718) var barnfödd i Kimito och verkade både som pedagog och kaplan i hemsocknen. Maria var före giftermålet med Lars Malmberg gift med ombudsmannen och rusthållaren Gabriel Esping från Pörtsnäs. Hennes bror Gabriel (d. före 1709) blev adjunkt i Kimito. En syster, Kristina, var gift med pedagogen Gustav Gergelin i Tjuda. Systern Elisabet var gift 2 gånger: 1:o med adjunkten Axel Häggroth och 2:o med adjunkten Erik Dahl, genom vilket giftermål hon blev farmor till de båda vicelänsmännen Johan och Erik Dahl. Brodern Johan (f. 1686) var bonde på Tjuda Lillhemman. [20]

Lars Malmbergs andra hustru Watarina Cretalenius var dotter till Mattias Cretalenius (d. 1730). Han var sockneadjunkt i Uskela 1688-1703 och kaplan i St Bertils från 1703. Av hans många barn dog de flesta i späd ålder. Sonen Gabriel (f. 1710) blev sockneadjunkt i Uskela och 1741 kaplan i Salo. [21]

Anna Elisabet Boelius föddes 1732 som dotter till kaplanen Wilhelm Boelius i Hinnerjoki och hans hustru Katarina av borgarsläkten Mellenius från Nystad. Wilhelm Boelius var antagligen son till Petrus Boelius, kaplan i Letala 1713-1723. [22]

Anna Sofia Holmbergs far var kaplanen i Kimito Erik Holmberg, född 1721 i Stockholm men son till finländaren Erik Holmberg från Sastmola och född i Björneborg. Hennes mor var Sigrid Hedvig Möller, antagligen dotter till befallningsmannen Salomon Möller från Padais i Sagu och hans hustru Hedvig Montinus. [23]

Anna Helena Rungius var dotter till rustmästaren Johan Rungius från Wirmo (d. 1741). Han hörde till prästsläkten Rungius från Loimijoki, som efter att i två generationer hållit sig på kyrkoherdenivå sjönk både i socialt och kulturellt hänseende. Fadern var med all säkerhet kyrkoherden i Loimijoki, tidigare fältpredikanten, Jakob Rungius. Anna Helenas mor hette Hedvig Möller och denna var dotter till ryttmästaren Bengt Fabian Möller från Viksvidja och hans hustru Anna Bygge. [24] Nämnas kan att Anna Helena Rungius' kusin, Anna Margareta von Hohenhausen, var gift med Johan Hollméns son Adolf (se släkttavla 3).

Släkttavla 3

Anna Maria Hamberg var dotter till rusthållaren Nils Mattsson Hamberg från Tjuda Storgård (d. 1758) och hans första hustru Elisabet von Hohenhausen (d. 1727). Brodern Henrik ärvde rusthållet. Han var gift med Maria Procopaeus, dotter till faderns tredje hustru Maria Björkman och rusthållaren Nils Procopaeus. [25]

Anna Ullner härstammade från två livskraftiga rusthållarsläkter i Bjärnå. Fadern var rusthållaren Isak Isaksson Ullner från Kyynärä, själv rusthållarson och död i Bjärnå 1730. Modern var dotter till rusthållaren på Överby Mellangård, Anders Pettersson, och syster till länsmannen Petter Lindberg i Bjärnå. Av Anna Ullners syskon nämns Henrik som inspektor (d. 1764), Karl som regementsskrivare (f. 1708 och d. 1755), Erik som volontär (f. ca 1718 och d. 1755). Brodern Isak Ullner (f. 1711 och d. 1793) var kaplan och vicepastor i Bjärnå innan han 1768 erhöll kyrkoherdetjänsten i Lemo. Han var barnen Sahrströms förmyndare. [26]


Social position

Det karolinska Sverige karakteriserades av djupa klyftor mellan de olika stånden. Bland de ofrälse åtnjöt prästeståndet den största aktningen på grund av sitt inflytande både på det religiösa och det kulturella området. Under 1700-talet började dock upplösande tendenser göra sig gällande inom ståndet, i synnerhet sedan upplysningsideerna vunnit insteg. Till de ofrälse ståndspersonerna hörde förutom prästerna även ofrälse ämhetsmän, officerare, brukspatroner, inspektorer o.a. Till dessa, visserligen till de socialt minst ansedda bland dem, får vi även räkna länsmännen. De kunde, enligt Sten Carlssons språkbruk, hänföras till medelklassen, som senare under 1700-talet bildades av "den växande del av lågadeln som förlorat sin aristokratiska prägel, prästeståndet utom de högre prelaterna, de ofrälse ståndspersonerna samt borgerskapets mera välbärgade del, Skeppsbroadeln möjligen undantagen". En publicist talade 1802 om en "lägre medelklass" omfattande lägre ämbetsmän, hantverkare och tjänare i bättre ställningar. [27]

Vid granskningen av faddrar och giftermålsförbindelser ovan framgick, att de socialgrupper länsmännen i Kimito hade de största förbindelserna med var det lägre prästerskapet och rusthållarna. En tredje viktig, men mera heterogen grupp utgjordes av de lägre ämbetsmännen.

Inom prästerskapet rådde ett stort svalg mellan en välmående överklass och ett fattigt proletariat. Till den förra gruppen hörde kyrkoherdarna i de rikare socknarna, som redan till börden hörde till prästaristokratin. Till den senare gruppen kan räknas kyrkoherdarna i de yngre församlingarna och framför allt de många kaplanerna, adjunkterna och pedagogerna. De var i allmänhet söner till det lägre prästerskapet, till fattiga borgare eller till bönder. Det var inte ofta en medlem ur denna socialt lågtstående grupp Iyckades tränga sig fram till en ställning inom överklassen. Vanligen gick prästtraditionen under redan efter en generation. [28] Med denna grupp av präster var det länsmännen i Kimito etablerade kontakter genom giftermålsförbindelser. Maria Svidielinus hörde till en obetydlig kaplanssläkt från Kimito, släkten Cretalenius inte ens omnämns av Suolahti, medlemmar av släkten Boelius verkade i två generationer som kaplaner i Letala utan större framgång och Anna Sofia Holmberg var dotter till en förstagenerations kaplan. Far och son Erik Dahl innehade kaplanstjänster i Kimito och två av sönerna i tredje generationen slutade sina dagar som länsmän, den ena av dem dessutom gift med den ovannämnda Anna Sofia Holmberg. [29] Vid den omständigheten att medlemmar ur kyrkoherdefamiljer ofta förekom som dopvittnen får troligtvis inte fästas för stor vikt, emedan personer ur de högre samhällsskikten i socknen uppträdde som faddrar för barn till sina protegéer, länsmännen, utan att ikläda sig något egentligt ansvar för den nyfödde.

Rusthållarna hörde till en samhällsgrupp, med vilken länsmännen hade starka relationer. För att i ståndssamhället kunna anses förmögen krävdes jordegendom, medan man gärna drog likhetstecken mellan obesutten och fattig. Genom sina gårdar bildade rusthållarna ett slags överklass inom allmogen. De åtnjöt vissa skattelättnader och uppfattade sig som ägare till sina rusthåll, vilket kom dem att betrakta sig som en mellanklass mellan bönder och jordägare av stånd. Till rusthåll hade under Karl XI:s tid utsetts de mest burgna gårdarna, så att de skulle förmå utrusta häst och ryttare. I början av 1700-talet torde rusthållarna inte i högre grad ha avvikit från andra bönder i fråga om bostads- och hemkultur. Men mot slutet av samma århundrade avvek rusthållarna redan avsevärt från den övriga allmogen i umgänge och giftermålsförbindelser. Som ägare till de största och rikaste gårdarna måste de ha karakteriserats av en högre andlig och materiell kultur än den övriga allmogen. [30] Till denna grupp av aktiva, framåtsträvande jordbrukare hörde Johan Hollmén, som själv blev länsman och vars syster Anna var gift med Erik Wendell, sedan hennes första make uppbördsskrivaren och rusthållaren Johan Gustav Granbom avlidit. Hit hörde även hans kusin Anna Ullner, gift med länsmannen Jakob Sahrström och dotter till ett rusthållarpar i andra generationen. Från en rusthållarsläkt kom Anders Forsström, som i sitt äktenskap var förenad med en länsmansdotter. Genom sin hustru knöt Anders Pietscheke kontakter med rusthållarfamiljen Hamberg i Tjuda. Gårdsfogden Ludvig Ullberg gifte sig 1729 med häradsskrivar- och rusthållardottern Elisabet Frantz. [31]

Av det ovan anförda framgår, att länsmännen i Kimito, vilka som samhällsgrupp stod lägst ner på ståndspersonernas rangstege, genom giftermål och fadderval närmast stod i relation till de mest förmögna bland allmogen, rusthållarna, och till de minst ansedda inom det andliga ståndet, medhjälparna och pedagogerna. Närmast av ekonomiska skäl anknöt man till rusthållarna, vilket utvisas bl.a. av att endast de aktiva av dem (Ullner, Lindberg, Hollmén, Forsström) intresserade länsmännen. Symptomatiskt är att inte flera officers- eller åtminstone underofficersdöttrar än en, Anna Helena Rungius, förekommer bland länsmanshustrurna. Hon hörde till sin härkomst på fädernet dessutom till en släkt på nedåtgående.

Belysande för länsmannens sociala ställning i socknen är hans plats i kyrkan. Vid en bänkutjämning på en sockenstämma 1770 bestämdes för bostället Södergård i Engelsby bänk nr 5 "på Stora gången och Manfolks Sidan" tillsammans med kaplansbolet i samma by och ett boställe i Kårkulla. De tre första bänkarna reserverades för ägarna till säterierna samt adliga rusthållare. Följande bänk upptogs av boställen i Germundsvidja och Kyrkoby. Bakom länsmannen satt innehavare av hemman på 2 mantal, varefter allmogen satt i enlighet med sitt jordinnehav. [32] Enligt en förnyad bänkordning av den 10 november 1789 har emellertid länsmannen förpassats till en plats nedanom korsgången inte långt från ingången. Placeringen gjordes antagligen med tanke på länsmannens polisiära skyldigheter, ty på samma bänk bland hemmansåbor satt även de båda andra "sockenpoliserna", skallfogden och brofogden. [33]


Det lägsta skiktet bland de ofrälse ståndspersonerna har inte i någon större utsträckning blivit föremål för socialhistoriska undersökningar. I allmänhet har forskarna riktat sitt intresse mot den del av ståndspersonerna, som påbörjat universitetsstudier, emedan materialet härvidlag varit lättare tillgängligt och utgångspunkterna kunnat hämtas ur färdiga sammanställningar som t.ex. högskolornas matriklar. Däremot har de, som efter ett eller ett par år vid en katedralskola och via en enkel skrivarbefattning arbetat sig upp till en plats - om än mindre ansedd - inom ståndspersonernas led, i stort sett blivit obeaktade som uttryck för social rörlighet.

Till denna grupp hör länsmännen. Denna studie av förhållandena i Kimito erbjuder naturligtvis inga möjligheter till några generella påståenden för hela landet. Men det är knappast skäl att antaga, att omständigheterna längre norrut eller österut i någon högre grad skulle ha avvikit från de här skildrade, om reservation görs för smärre lokala avvikelser. Den sociala strukturen i hela landet på 1700-talet torde i socknarna på landsbygden ha varit så gott som densamma.

I det föregående har samhällsgrupperna kring länsmännen skildrats för Kimitos vidkommande. Släkttavla 4 har uppgjorts med speciell hänsyn till nämnda socialgrupp. Den ger en schematisk, men relativt god bild av länsmannens relationer i socknen. Kring de åtta där upptagna länsmännen har samlat sig både kaplans- och rusthållarfamiljer. Bland de förstnämnda finner vi de sinsemellan befryndade släkterna Svidielinus och Dahl. Tre framstående representanter för rusthållarna i Kimito och Bjärnå har även kommit med: Isak Henriksson Ullner, sonen Isak Isaksson Ullner och svärsonen Johan Grelsson (Hollmén). Till rusthållarna kunde också Ernest Bahn hänföras, ty han ägde en gård, som av allt att döma var av rusthållsnatur. Därtill kommer ett par av de mest bekanta av ämbetsmannafamiljerna i Kimito på 1700-talet, nämligen Esping och framför allt Granbom.

Släkttavla 4

Den tidigare framställningen och även släkttavla 4 visar oss hur viktiga giftermålsförbindelserna var för ernående av socialt anseende. Det var genom giftermål länsmännen skaffade sig ställning och umgänge i den socken, där han som nykomling tillträdde den befattning, som han genom den av landshövdingen utfärdade länsmansfullmakten fick bekräftelse på. Vi märker dessutom, hur länsmännen ofta (Malmberg, Sahrström, Wendell, Johan Dahl) måste vänta på utnämningen till en ordinarie länsmansbefattning för att ha möjligheter att göra ett så gott giftermålsparti, som han önskade.

En av de väsentligaste skillnaderna mellan länsmännen på 1700-talet och ett århundrade tidigare låg i det faktum, att de inte längre värvades endast inom ett snävt geografiskt distrikt, utan kunde komma från mycket avlägsna socknar, i bästa fall t.o.m. från ett helt annat landskap. De bästa exemplen härpå är Erik Wendells son Erik Magnus, som hamnade som länsman i Kuopio socken, och Anders Forsströms bror Karl, som innehade samma befattning i Elimä.

Om än länsmännen genom fullmakt från konungens befallningshavande i länet blivit befordrade till sin befattning, kunde det dock ofta vara svårt att uppfylla tjänsteedens krav att visa sig "trogen redelig och uprichtig", eftersom allmogen ogärna underkastade sig länsmannens myndighet. Man delade för det mesta bondesonen Johan Erikssons uppfattning. Denne svarade länsmannen Johan Hollmén efter en tillrättavisning: "Jag förstår så wäl lag och förordningarne, som du!".


Källhänvisningar

[1]   Saini Laurikkala, Elämää Varsinais-Suomessa 1600- ja 1700-luvuilla, s. 90-91.
[2]   John Gardberg, Kimitobygdens historia I: 1, s. 80.
[3]   Gardberg, a.a., s. 92.
[4]   KB (kommunionbok för) Pemar 1723-1728, p. 167 och HB (historieböcker för) Pemar
[5]   FRA (Finlands Riksarkiv) dombok (för Halikko) 1760, s. 261-263.
[6]   Släktbok N.f., sp. 577-586.
[7]   KAK (Kyrkoarkivet i Kimito) 33, 23.4.1713.
[8]   KAK 33, 29.3.1713 och Gardberg, a.a., s. 196 och s. 230.
[9]   KAK 33, 17.3.1727.
[10]   KAK 33, 15.12.1745, KAK 33, 5.9.1739 och KAK 35, 21.11.1752.
[11]   KAK 33, 15.12.1745 och KAK 35, 21.11.1752.
[12]   KAK 33, 5.9.1739, 15.8.1741 och 15.12.1745 samt KAK 35, 21.11.1752.
[13]   KAK 33, 5.9.1739 och 5.10.1743.
[14]   KAK 35, 26.1.1756, 3.3.1759 och 5.2.1761.
[15]   KAK 35, 26.1.1756 och 5.2.1761.
[16]   KAK 35, 18.7.1759, 12.8.1761, 31.7.1764, 22.8.1765, 1.11.1766 och KAK 36, 7.9. 1769.
[17]   KAK 36, 14.8.1773, 7.3.1776 och KAK 37, 9.5.1782.
[18]   KAK 37, 1.5.1786.
[19]   Gustaf Enwald, Släkten Woivalenius-Enwald, Genealogiska Samfundets i Finland årsskrift XXII, s. 157 och s. 267 samt Släktbok N.f., sp. 551-552.
[20]   Gardberg, a.a., s. 232-233 och släkttavla 4.
[21]   Carl Henric Strandberg, Åbo stifts herdaminne I, s. 427-428.
[22]   Bergholm, a.a. I, s. 877 och Strandberg, a.a. I, s. 187 och s. 189.
[23]   Heikki Impivaara, Jokunen lisä Bergholmin Sukukirjan Dahlsuvun alkutauluihin, Genos 1945, s. 20 och Eero Matinolli, Turun hiippakunnan paimenmuisto Kemiö, kappalaiset.
[24]   Gunnar Suolahti, Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen, s. 14 och s. 396 samt Antero Seppälä, Loimaan historia I, s. 50-52.
[25]   Bergholm, a.a. II, s. 1061 och släkttavla 3.
[26]   Släktbok N.f., sp. 161-163 och sp. 181 samt Heikki Soininvaara, Lindeberg, Genos 1958, s. 58-59. Om de övriga länsmanshustrurna har ej vidare uppgifter erhållits än de som meddelas i de länsmansbiografier vilka publiceras i följande nummer av Genos.
[27]   Sten Carlsson, Bonde-präst-ämbetsman, s. 16 och s. 64, dens., Grupper gestalter, s 102 och dens. Ståndssamhälle och ståndspersoner, s. 10.
[28]   Suolahti, a.a., s. 397-400 samt Mikko Juva, Varsinais-Suomen seurakuntaelämä puhdasoppisuuden hallitsemina vuosisatoina, s. 100 och Laurikkala, a.a., s. 12-13.
[29]   Se ovan och Suolahti, a.a., s. 33.
[30]   Saini Laurikkala, Varsinais-Suomen talonpoikain asumukset ja kotitalousvälineet 1700- luvulla, Turun Yliopiston julkaisuja, Sarja B. osa XXVIII, s. 344 och s. 350-351 samt dens., Elämää Varsinais-Suomessa, s. 14-15.
[31]   Uppgifterna hämtade ur de länsmansbiografier, vilka kommer att ingå i följande nummer av Genos.
[32]   KAK 50 a, p. 140.
[33]   KAK 50 a, p. 383.


Genos 36(1965), s. 49-67

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början| Sociala kontakter | Social position | Källhänvisningar | II:1. Länsmansbiografier 1700-1754 | II:2. Länsmansbiografier 1754-1799 ]

Systematisk förteckning | 1965 års register | Årgångsregister