GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Noter | Artikelns slut ]

Hypoteser rörande den borgerliga släkten Brunous ursprung

Justitierådet Harald Brunou, Helsingfors

Enligt K.A. Bergholm (Sukukirja) vore mantalskommissarien, hovkamreraren Karl Brunou [1] (1724-1802) den äldste, med säkerhet kände medlemmen av ovannämnda släkt. Arvi Ilmoniemi har emellertid i en uti Genos n:o 2-3, 1934 under rubriken Bruuninpoika-Brunou publicerad uppsats utrett att bemälde Karl Brunou var son till Brun eller Bruno Brunsson [2], omnämnd bl.a. i Säminge jordeböcker som ägare till Harjula rusthåll i Pihlajaniemi by, och dennes hustru, kronofogden Herman von Borgens änka Gertrud Herkepaea. I sagda äktenskap föddes dessutom sonen Brynolf, som även antog tillnamnet Brunou [3], och en dotter Anna. Brun Brunssons far var enligt Ilmoniemi Brun Olofsson [4] (1655-1720), som 1693 blivit vald till rådman i Sordavala, men sedermera överflyttat till Rantasalmi, där han arrenderade ett hemman i Tornioniemi by intill sin död. Huruvida uppgiften om Brun Brunssons härstamning är grundad på anteckning i kyrkobok eller annan offentlig urkund sägs ej uttryckligen i Ilmoniemis uppsats, men av allt att döma är den riktig [5]. Om Brun Olofssons verksamhet i Sordavala, där han nämnes första gången 1684 i samband med behandlingen av ett ärende i stadens rådstuvurätt, vet man vidare, att han åtnjöt anseende som en dugande och rättskaffens man samt drev handel i betydande utsträckning bl.a. på Stockholm. Han kallas även literatus, vilket epitet kunde tyda på akademiska studier och i varje fall utvisar att han erhållit en god uppfostran. Synbarligen hade han framgång i sina affärsföretag och förvärvade bl.a. en lägenhet i Kasinlahti by av Sordavala socken. Ehuru Brun Olofsson tydligen var en bemärkt person i hemstaden, ha några uppgifter rörande hans härstamning och ungdom ej påträffats, vilket dock knappast är ägnat att förvåna, då kyrkoböcker och mantalslängder för Sordavala och omnejd saknas från denna tid. Ilmoniemi anför emellertid att Brun Olofsson möjligen vore son till en Olof Brunsson eller Brun, vilken 1668 nämnes som fogde på friherre Henrik Cronstiernas gods i norra delen av Kexholms län, ett antagande, som i anseende till namnlikheten och det förhållande att ätten Cronstiernas domäner omfattade en del av Sordavala socken, förefaller rätt sannolikt. Ytterligare uppgifter om Olof Brunsson har Ilmoniemi ej påträffat, men han framhåller, att om denne verkligen var far till rådmannen Brun Olofsson, det kunde tänkas att den borgerliga släkten Brunou och den adliga ätten Brunow hade gemensamt ursprung.

Den av Ilmoniemi avslutningsvis framkastade tanken var givetvis rent hypotetisk, då något samband mellan fogden Olof Brunsson och den adliga ättens stamfar Brynniel Gudmundsson ej kunde påvisas. Senare forskningar ha emellertid lett till upptäckten av två personer, som mycket väl kunna ha varit far resp. farfar till Olof Brunsson och vilkas anknytning till Brynniel Gudmundsson, ehuru ingalunda utredd, dock ter sig fullt möjlig [6]. Den äldre av dem är kaptenen Olof Bryngelsson, även kallad Brynnielsson. Han nämnes bl.a. i början av 1600-talet såsom hövitsman för en avdelning knektar på Narva och från denna tid finnas tvenne av honom avgivna rapporter, daterade den 13 december 1600 och den 8 mars 1610 bevarade [7]. I den tidigare skrivelsen tecknar han sig »Olåff Bröngelsson hövitsman för the Carelske Knecktar i Viborgh» och av densamma framgår att han kort därförinnan anlänt till förenämnda gränsfäste. Senare överflyttades Olof Bryngelsson till grannfästningen Ivangorod, där han omtalas ännu 1616, 1617, 1619 och 1620 [8]. I brev till konungen den 15 februari 1621 meddelar emellertid det karelska regementets chef Henrik Fleming med beklagande att hans framstående underbefälhavare Olof Bryngelsson avlidit å sistnämnda ort [9] och enligt jordeböckerna för Ingermanland 1618-1623 ägdes Molokotka by i Petrofschoi pogost av Ivangorods län såsom förläning av »en Capiteins Olof Brynielssons Enckia» [10]. Huruvida Olof Bryngelsson efterlämnade barn framgår icke av berörda jordeböcker, men det förefaller sannolikt att han överlevdes av en son, ty en Bryngel Olofsson förekommer i arméns rullor som löjtnant 1623-1624 vid det redan omnämnda under Henrik Flemings befäl stående karelska regementet i Ingermanland och 1626 vid Hans Wrangels regemente och kapten Ditmar Möllers kompani i Finland [11]. I anseende till att man i den tidens urkunder och ännu under 1700-talet icke sällan finner samma persons namn skrivet på olika, från varandra mer eller mindre avvikande sätt, kunde det tänkas, att Brun och Bruno samt Brunsson äro förkortade former av Brynniel resp. Brynnielsson [12]. Vid sådant förhållande och då förbindelserna mellan Ingermanland och Kexholms län, vilka delar av riket förvaltades som en enhet, på 1600-talet voro livliga, ligger det nära till hands att kaptenen Olof Bryngelsson, löjtnanten Bryngel Olofsson, fogden Olof Brunsson och rådmannen Brun Olofsson verkligen bildat en kedja omfattande fyra generationer av samma släkt. Att den tidigare som son till Brun Olofsson omtalade Brun Brunsson icke kallats Olof utan erhållit faderns förnamn, gör självfallet ej hypotesen i fråga mindre sannolik, och påpekas må att en person med namnet Olof Brunsson 1734 nämnes som fadder i Säminge, där ju Brun Brunsson varit bosatt intill sin några år tidigare inträffade död, och förty mycket väl kan ha varit bror till denne. Vad åter kaptenen Olof Bryngelssons eventuella släktskap med Brynniel Gudmundsson beträffar, finnes ej heller härför några bevis. Det faktum att den sistnämndes son amiralen Göran Brynnielsson och Olof Bryngelsson samtidigt förde befäl vid samma avsnitt av rikets östgräns, den förre bl.a. på Ladogaskans och i Nöteborg, den senare, som sagt, i Narva och Ivangorod, lockar emellertid jämte de i själva verket identiska patronymerna till antagandet att Göran och Olof voro bröder [13], vilka av fadern Brynniel Gudmundsson, som 1589 var arklimästare vid Helsingfors, utbildats för krigarens yrke och liksom denne trätt i tjänst vid finländska truppförband. Söker man ytterligare stöd för detta antagande kombinerat med hypotesen om Olof Bryngelsson som stamfar för rådmannen Brun Olofssons släktgren, vilken ju antog namnet Brunou, förtjänar särskilt framhållas, att medlemmarna av den utav Brynniel Gudmundsson inledda, under namnet Brunow naturaliserade ätten, såsom tidigare antytts, ursprungligen tecknade sagda namn på förstnämnda sätt. Sålunda kallades ju redan Göran Brynnielsson ofta Brunou och att hans söner Carl, fallen som överstelöjtnant i slaget vid Lund 1676, och Arvid Reinhold, som också blev överstelöjtnant och dog 1693 på ett av de fadern i förläning givna godsen i Janakkala socken, skrevo släktnamnet på detta sätt kan slutas, förutom av anteckningar i domstolsprotokoll, jämväl därav, att den anhållan om introduktion för ätten på Sveriges riddarhus, vilken gjorts av Göran Brynnielsson 1634 samt upprepats av sonen Arvid Reinhold, men vars godkännande mött svårigheter på grund av att sköldebrevet förkommit, 1664 beviljades med villkor att »ryttmästare Arvid Reinhold Brunou och hans broder [14] till nästa riksdag bevisa sig vara av de rätte kurländiske Brunower [15].» Sagda på orätt förutsättning uppställda villkor kunde givetvis ej uppfyllas och fick senare förfalla, men namnet infördes det oaktat i riddarhusmatrikeln i den kurländska formen, vilken efterhand omfattades av Arvid Reinholds ättlingar [16]. Däremot fortsatte den äldre brodern Carls söner Carl och Gustaf Adolf, såsom av tvenne utav dem till konungen riktade, i Sveriges riksarkiv förvarade skrivelser framgår [17], samt likaså flera senare medlemmar av denna släktgren [18], vilken fortlever i Finland, men ej heller här ansökt om introduktion, att teckna tillnamnet med u i slutet [19].

Det faktum, att Brynniel Gudmundssons son och sonsöner skrevo det efter stamfaderns förnamn bildade släktnamnet Brunou och att denna form ännu inpå 1700-talet förekom inom ätten framkallar frågan, huruvida rådmannen Brun Olofssons sonsöner Brynolf och Karl, då de veterligen som de första av denna släkt, antagligen omkring 1740 började använda sagda tillnamn, ansågo sig därtill berättigade på genealogisk grund. Hade de måhända anledning tro sig vara efterkommande till kaptenen Olof Bryngelsson och genom denne härstamma från Brynniel Gudmundsson? Härom vet man tyvärr intet, men det förefaller föga troligt, att Brynolf och Karl Brunou, vilka uppnått en rätt bemärkt ställning i samhället, skulle helt utan grund ha antagit ett namn, som bars av en adlig ätt, om vars förekomst de knappast kunna ha varit ovetande. Huru deras far Brun Brunsson själv skrev sitt namn är ej bekant. Vid hans död voro sönerna alldeles unga, men det får väl hållas för sannolikt att de av modern, som överlevde sin make i 12 år, erhållit upplysningar rörande släktens ursprung, varom den litterate farfadern måste förutsättas ha ägt och vidare befordrat någon kännedom. Anmärkningsvärt är också att såväl Brynolf som Karl Brunou äktade damer av adlig börd [20] och att det sigill den senare använde såsom mantalskommissarie hade en treuddig krona över namnchiffret. Några förbindelser mellan medlemmar av de två släkterna synas emellertid ej ha förekommit och även om detta knappast är ägnat att förvåna, då Brun Olofsson och hans efterkommande hade sin verksamhet förlagd till helt andra delar av riket än Tavastland, där den adliga ättens jordagods voro belägna, och den eventuella förvantskapen på 1700-talet redan hade varit mycket avlägsen, tyder sagda förhållande liksom ock det faktum att Brynolf och Karl Brunou icke försökte vinna introduktion på riddarhuset väl snarast på att de icke ägde säker kännedom om sin släkts ursprung eller i ingen händelse kunde förebringa tillräcklig utredning därom [21].

Avslutningsvis må här ännu beröras några uppgifter av Wasastjerna (Ättartavlor, I) och Bergholm (Sukukirja), vilka knappast äro fullt riktiga. I ingressen till avsnittet rörande den adliga ätten Brunow säger Wasastjerna att en del av den i Finland levande släkten Brunou begagnar sagda ätts vapen under påstående att jämväl höra till någon gren av densamma, men att utredning om detta förhållande icke kunnat anskaffas, och denna uppgift har också Bergholm anfört med tillägget att enskilda medlemmar av nämnda släkt jämväl använt namnformen Brunow. Tydligt är att Bergholm härvid närmast avsett hovkamreraren Karl Brunous yngste son Gustaf Adolf, som efter i Uppsala avlagd juristurisuquekandidatexamen tjänstgjorde vid Svea och Vasa hovrätter, men efter någon tid lämnade den juridiska banan för att ägna sig åt teologiska studier och dog som prost i S:t Michel 1833. Om honom säger Bergholm nämligen: »Kirjoitti sukunimensä Brunow ja käytti sinettiä, jossa oli sama vaakuna, kuin on sennimis. aatelissuvulla». Gustaf Adolf Brunous egenhändiga namnteckning finnes bl.a. i Vasa hovrätts matrikel och är släktnamnet tydligt skrivet med u som avslutande bokstav. Så var även fallet i ett bevarat brev av honom, vilket tyvärr blev lågornas rov under vinterkriget, och i denna form är namnet slutligen inristat å gravvården på S:t Michels kyrkogård. Att Gustaf Adolf Brunou under något skede av sitt liv som prästman skulle ha tecknat släktnamnet lika som den adliga ättens förefaller föga sannolikt [22]. Hans tre söner, prosten Carl Brunou, lagmannen Matias Brunou och senatorn Alexander Brunou skrevo alltid namnet på här angivna sätt och veterligen har ej heller någon annan av de i Sukukirja omtalade medlemmarna av släkten tecknat detsamma annorlunda, frånsett senatorn Brunous tredje son Carl Harald, som efter att i Sverige ha utbildat sig till agronom begynte använda den adliga ättens namnform, en åtgärd, vilken i anseende till det om namnets i fråga uppkomst och ursprungliga lydelse anförda saknade historisk grund och förty framstår som omotiverad. Påståendet att Gustaf Adolf Brunou lät förfärdiga och använde ett sigill med den adliga ättens vapen måtte likaså bero på ett misstag. Hade han innehaft ett dylikt sigill, skulle det säkert ha gått i arv till någon av sönerna, men så har ej skett. Misstaget i fråga finner måhända sin förklaring däri, att Gustaf Adolf Brunou erhållit ett tidigare modern tillhörigt sigill med ätten von Vegesacks vapen.

Ovan framkastade hypoteser utgöra resultatet av en lekmans valhänta försök att vinna bekräftelse på den inom hans släkt sedan gammalt rådande uppfattningen om ett samband med den adliga ätten med praktiskt taget samma namn. Att han djärvts giva desamma offentlighet i ett organ för genealogisk forskning är förvisso förmätet, men kan måhända ursäktas med att det skett i förhoppningen att personer av facket, vilka kanske göra sig mödan att taga del av denna uppsats, vid sina forskningar i arkiv och andra källor kunde finna uppgifter ägnade att sprida ljus över rådmannen Brun Olofssons härkomst.


Noter

[1]   Av dennes sigill, som finnes i Finlands Riksarkiv, vol. 8852, s. 630, att döma skrev han förnamnet med C.

[2]   Ilmoniemi använder formen Bruun Bruunsson, vilken även förekommer i urkunderna.

[3]   Om Brynolf Brunou, som tydligen var en driftig och dugande man, må anföras, att han 1746 var med om att gundlägga Strömsdals järnbruk och 1748 utnämndes till kronofogde i Savolax medledels härad, men dog redan följande år, endast 29 år gammal.

[4]   Även Brun Olofssons förnamn finner man skrivet Bruno och Bruun.

[5]   Till stöd för denna uppfattning kan framhållas, att den av Ilmoniemi i förevarande sammanhang jämväl omnämnda Sidonia Brunsdotter, som med säkerhet var dotter till Brun Olofsson - hon finnes i 1725 års mantalslängd antecknad som boende på hemmanet i Tornioniemi -, i sitt gifte med handlanden från Sordavala Johan Venander hade bl.a. dottern Anna Maria, vars man regementsskrivaren, sedermera länsmannen Gabriel Stårck nämnes såsom fadder vid dopet 31.12.1727 av Brynolf och Karl Brunous syster Anna, samt att också Brynolf Brunou vid sin död var bosatt i Tornioniemi (se Ilmoniemis uppsats).

[6]   Ifrågavarande forskningar ha ufförts dels av Genealogiska Byrån, vars redogörelse för de uppnådda resultaten är daterad 23.1.1945, dels av fil.mag. Aulikki Ylönen i samband med av henne för annat ändamål bedrivna undersökningar vid de svenska centralarkiven.

[7]   Livonica II, 197. Olof Bryngelssons namn påträffar man även i Militieräkningar 1602:22 Kr.A. och 1613/1.

[8]   Mankell, Uppgifter rörande svenska krigsmakten, Stockholm 1865, ss. 10-13, 21, 24, 27-28; Waaranen, Handlingar II s. 343 och Korhonen, Hakkapeliittain historia I, Helsingfors 1939, ss. 100, 106, 116.

[9]   Meddelat av fil.mag. Ylönen.

[10]   Jordeböcker öfver Ingermanland I, 2, S:t Petersburg 1862, s. 207.

[11]   Korhonen, Hakkapeliittain historia II, 38.

[12]   Till stöd för denna förmodan kan anföras att Brynniel Gudmundssons son Göran eller Jurgen Brynnielsson, som bl.a. nämnes amiral i Ladoga sjö, ofta för korthets skull kallades Brynne eller Brunou (!) och att av sistsagda namn, vilket antogs av hans söner, även formerna Bruno och Brunno förekomma i domböcker och andra handlingar. Anmärkningsvärt är ock att man i Säminge mantalslängder och kyrkoböcker för 1743-1746 finner kronofogden Brynolf Brunous tillnamn och tidigare jämval förnamnet skrivet även Bruun och Brun. (se Ilmoniemis uppsats).

[13]   Jully Ramsay (Frälsesläkter, s. 57) har visserligen som barn till Brynniel Gudmundsson endast sonen Göran, men då hon anför, att den förstnämnde 1578 fick förläning av 20 tunnor råg årligen från Raseborgs län »där han kan hålla sig med hustru och barn», är möjligheten att Göran hade syskon väl icke utesluten.

[14]   Huruvida med »broder» avsågs Göran Brynnielssons äldste son Carl eller den yngste sonen Christoffer är oklart. Det kunde tänkas att Arvid Reinhold, som upprepade den av fadern framställda begäran om introduktion för ätten, i sin anhållan inkluderat den ännu omyndige Christoffer och att denne, då ansökningen 1664 slutligen bifölls med omförmälda villkor helt kort nämndes såsom sökandens broder. Visserligen hade Christoffer redan före 1654 fallit i en strid mot »riksens fiender», men detta faktum behöver ej ha varit bekant för riddarhusdirektionen. Att Carl som den äldre och i rang högre skulle ha nämnts efter Arvid Reinhold enbart på sagda sätt förefaller mindre sannolikt, men är i anseende till att ansökningen i fråga framställts av Arvid Reinhold icke uteslutet. Wasastjerna (Ättartavlor I, s. 186, suppl. s. 79), som icke ägt vetskap om Christoffers förtidiga död och utgått från att denne naturliserats samtidigt som Arvid Reinhold, uppger att Carl, som tidigt dragit ut i fält, icke blivit införd i riddarhusmatrikeln, vilken uppgift uppenbarligen är riktig.

[15]   Villkoret finner måhända sin förklaring, förutom i den bristande utredningen om ättens adelskap, däri, att Brynniel Gudmundsson hade tjänstgjort i de baltiska provinserna, bl.a. som fogde på Padishus i Livland, och ingått giftermål med Anna von Fahrensbach, som av namnet att döma var av baltisk börd.

[16]   Militieräkningar (7.1.1602) finner man även Olof Bryngelssons signet med initialerna O.B. ovanom en tämligen obestämbar figur. Signetet är sålunda icke identiskt med den adliga ätten Brunows heraldiska vapen, vilket förhållande väl snarast skulle tyda på att Olof Bryngelsson ej tillhörde sagda ätt. Då, såsom ovan nämnts, det för Brynniel Gudmundsson utfärdade sköldebrevet förkommit och oklarhet om ättens adelskap rådde ännu år 1664, torde dock ifrågavarande signet knappast kunna tillmätas avgörande betydelse i berörda avseende.

[17]   Namnteckningarna å sagda skrivelser äro fullt tydliga, men nämnas må att Gustaf Adolf, som för övrigt också fann sin död på slagfältet 1705 vid Gemauerthof, i den ena skrivelsen använt namnformen Bruno.

[18]   Ifrågavarande släktgren har, i den mån den härstammar från nyssnämnde Gustaf Adolf B., utretts av Werner W:son Wickström i Genos n:o 1-2, 1936. I detta sammanhang förtjänar anföras att fil.mag. Ylönen påträffat en Karl Ludvig Brunou, nämnd som korpral vid Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente, värvad 29.6.1700. Kunde vi här ha att göra med den son till Gustaf Adolf B:s bror Carl, om vilken Jully Ramsay säger »lefde 1688 minderårig enligt moderns inlaga till reduktionskollegium, men förekommer icke därefter någonstädes nämnd och torde aflidit ung»?

[19]   Av dem, som bibehöllo den ursprungliga namnformen, kan nämnas bonden Gustaf Adolf Brunou, som bebrukade olika hemman i Mäntsälä socken och dog därstädes 1860. En sonson till honom, småbrukaren Frans Jalmar Brunou stupade i vinterkrigets slutskede och efterlämnade bl.a. sonen Ailo Onni Edvin, som i början av 1950-talet var en av landets främsta tävlingscyklister och av Mäntsälä kommun premierats för det föredöme i vandel och idrott han varit för kommunens ungdom.

[20]   Brynolf Brunou ingick giftermål med Maria Hästesko af Målagård och Karl Brunou med Anna Elisabet von Vegesack.

[21]   Nämnas må att kaptenen Samuel Jacob Hästesko af Målagård torde till dottern Marias förmälning med Brynolf Brunou ha anhållit om tillstånd av konungen då brudgummen ej var välbördig utan endast välbetrodd. För äktenskapet mellan Karl Brunou och Anna Elisabet von Vegesack gjordes däremot ej en motsvarande anhållan.

[22]   I statskalendern lär släktnamnet dock vissa år ha tryckts med w i slutet.


Genos 37(1966), s. 19-25

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början | Noter ]

Systematisk förteckning | 1966 års register | Årgångsregister