GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Ståndspersoner och släkter [1]

Professor Sven-Erik Åström, Helsingfors

Överblickar vi de femtio senast förflutna åren, har släktforskningen i vårt land gjort stora framsteg i flertal hänseenden. Det har åtminstone delvis berott på, att materialet numera är lättare tillgängligt än tidigare. Jag behöver endast hänvisa till Osmo Durchmans stora livsverk - historiebokskopiorna i Riksarkivet. Samtidigt har nytt material förts in i forskningen i en oanad utsträckning. Endast en genealogins polyhistor kan numera överblicka det. Någon har sagt att forskningens tjusning går förlorad när allt är registrerat. Mot det skulle jag önska protestera. Mycket ligger lättare till än för femtio år sedan. Det finns nog ingen fara för att vi överhuvud någonsin skall uppnå det, som är den forskartypens mardröm. Riksarkivet kommer aldrig att bli en folkpensionsanstalt, där hålkorten med de rätta personnamnen matas fram maskinellt. För min personliga del skulle jag våga säga, att situationen som helhet tvärtom ter sig mer kaotisk och svårare än tidigare.

Skall genealogin blott vara ett fält, där var och en går och plockar tistel och ängsblommor för sin egen antavla? Eller är det meningen att vi mödosamt skall arbeta oss genom släktbeståndet (det agnatiska, manslinjerna) i könsutjämningens samhälle? Skall resultatet lika långsamt publiceras i form av släktutredningar i tråkig tabellform? Eller skall det hamna i forskarens skrivbordslåda för att av sterbhuset överlåtas till Jäte-alan keskusliitto? Jag tror att ingen av oss närvarande vågar ge ett entydigt och förlösande svar.

Sedan länge har ett uppslag legat mig i hågen. Idén som sådan ligger nära till hands. De synliga resultaten av det senaste halvseklets intensiva släktforskning har i väsentlig mån likaväl som tidigare varit inriktad på det gamla samhällets överskikt, de »frälsta» och de ofrälse ståndspersonerna. Adelsgenealogin har nått längst, främst tack vare en forskare av Tor Carpelans mått. Men också där möter många olösta problem, speciellt från den tid, då adeln ännu var frälse - i den mån man kan betrakta de två grupperna som synonyma. De är dessutom i stor utsträckning frågor, som på grund av källmaterialets bräcklighet aldrig kan lösas.

Men vad skall vi göra med de ofrälse ståndspersonerna, som under ståndsutjämningen 1790-1890 växer adeln över huvudet inte bara numerärt, utan också politiskt, ekonomiskt och socialt? Jag tror att få - kanske ingen utom vårt egen samfund - äger ett specialbibliotek, som redovisar forskningsläget av i dag. Det mest beklagliga är likväl, att ingen på rak arm kan säga vad som är gjort och ogjort inom den genealogiska ståndspersonsforskningen. På sina håll klagar man att släkterna tar slut, på andra är man överväldigad av vad som är ogjort.

Det som framförallt saknats är vad man tillspetsat kunde kalla »system i galenskapen». När jag 1955 inför Svenska Litteratursällskapets Personhistoriska Kommission, framlade en plan till inventering av beståndet av ofrälse ståndspersonssläkter vann den ingen genklang - med ett undantag. Kommissionens nestor, f.d. riddarhusgenealogen, doktor Tor Carpelan fattade vad jag avsåg. Kanske hans långvariga arbete med Ättartavlorna, vars släktbestånd bildar ett slutet helt, hans förmåga att inte bara se träden utan också skogen dikterade ett avvikande och positivt ställningstagande till ett så djärvt projekt.

Någon samlad bild av den numerärt lilla, men av forskningen privilegierade människogrupp, som av sin samtid kallades de ofrälse ståndspersonerna, har vi inte. En av Samfundets forskarmedlemmar, doktor Kaarlo Wirilander, studerar den som socialklass. Men i genealogiskt perspektiv bör vi se dess medlemmar bildande släkter eller möjligen släktgrupper. Det släkturval vi finner i släktmonografier, i de stora s.k. släktböckerna (Bergholm, Wilskman) och i Genealogiska Samfundets olika publikationsserier är mer eller mindre hopkommet av en slump. Jag tror, att det vore en angelägen uppgift att äntligen försöka åstadkomma en kodifiering och inventering. När sedermera statsarkeologen Johannes Reinhold Aspelin tog initiativet till det vi - med rätt eller orätt - kallar Axel Bergholms »Sukukirja», gick han systematiskt tillväga. Med ledning av statskalendern sändes 1879 en enkätförfrågan till ämbetsmännen i de äldre ståndspersonssläkterna. Som känt ingår i »Sukukirja» tyvärr blott en del av de släkter, vars medlemmar reagerade på enkäten.

Ståndspersonerna omfattade 1750 ca 13000 personer och hundra år senare omkring 22000. Räknar man med 4-5 individer per familj (i ordets moderna bemärkelse, dvs. föräldrar och barn) får man en approximativ uppfattning om antalet familjer. Det betyder att det i Finland vid 1800-talets mitt fanns kanske 4000 ståndspersonsfamiljer samt några tusen åldringar och ensamstående personer. Hur personmaterialet fördelade sig på släkterna är naturligtvis ytterst svårt att beräkna. De adliga ätterna var endast några hundra, om det ofrälse ståndspersonselementets släktantal är det helt enkelt omöjligt att uttala sig. Troligen är det fråga om några tusental släkter. Då opererar man med i medeltal 2-4 familjer per släkt, vilket förefaller rimligt. Talet 22000 personer torde därtill vara ett maximital, ståndsstatistikens siffror täcker vissa övergångsgrupper mellan herremän och allmoge. Å andra sidan hade vissa ståndspersonssläkter stora deklasserade grenar, upptagna bland allmogen. Och var står förresten stadssamhällets övre skikt?

Ståndspersonsklassen är en produkt av 1600-talet, om också dess rötter går till det föregående seklets präster, fogdar och skrivare. Gustav Vasas reformation av kyrkolivet och reorganisation av förvaltningen bildar bakgrunden. Ståndspersonsgruppen växte till under 1700-talet och övergick vid 1800-talets slut att kalla sig den »bildade klassen». Ingen kan förneka, att vi här har att göra med en samhällsklass, som i århundranden kulturellt, politiskt och ekonomiskt var den tongivande i Finland.

Men hur inringa släktbeståndet inom ståndspersonsklassen? Jag skall här försöka draga upp några riktlinjer. Med utgångspunkt i Sivéns Repertorium (1943), senare utkomna bibliografier och Universitetsbibliotekets Fennica-samling är en första kartläggning möjlig. Varje släkt, som kan definieras som ståndspersonssläkt, sätts på kort (huvudkortet).

Insamlingsarbetets andra fas skulle gå ut på en systematisk genomgång av bevillnings- och taxeringslängder för 1735, 1805 och 1875, dvs. med 70 års intervaller. De innehåller i motsats till mantalslängderna i sammandragen form den del av befolkningen, som det här närmast är fråga om. Ehuru bevillning eller taxering vid de tre skärningsåren utgick enligt något olika principer, torde längderna nämligen kunna sägas förteckna det dåtida samhällets överskikt, dvs. ståndspersonerna. Adeln gick inte fri från extraordinarie beskattning.

Ett separat kortsystem för varje stickprovsår med personkort (bikorten) skulle bli resultatet av registreringen av beskattningslängderna. Det kan av en kritiker sägas, att släktnamnet kan variera och att nya släktnamn togs i bruk inom samma agnatiska släkt mellan 1735 och 1875. Kritiken är riktig, men hur finna andra kriterier än släktnamn och yrkesbeteckning.

Den avgörande fasen är likväl jämförelsen med huvudkorten eller släktkorten, som gjorts upp på basen av litteraturen. Uppgifterna från person- eller bikorten överförs till släkt- eller huvudkorten. Hur många huvudkort eller mao. nya släktkort kommer stickproven från 1735, 1805 och 1875 att ge upphov till? Det är i det här skedet som de outredda ståndspersonssläkterna kommer att kunna plockas fram. Är någon släkt inte under något av stickprovsåren representerat med ett personkort kan den saklöst avföras från kretsen av ståndspersonssläkter. Sjuttio år innebär drygt två generationer. Definierar man föräldrar och barn som en familj, kan man väl som operationell definition på ståndspersonssläkt använda tre generationer. I »Merry Old England» ansågs det behövas tre generationer för att bli en gentleman!

En lucka i materialet utgör Gamla Finland. Här måste befolkningsregister av olika typer anlitas för perioden 1735-1805. Genealogiska Samfundet har dessutom lagt upp ett kortregister över alla personer med släktnamn av sk. främmande ursprung, som förekommer i historieboksavskrifterna från området ifråga.

Det projekt, som jag här i dag på vårt samfunds jubileumssammankomst skisserat upp, har många brister. Det är jag bättre än mången misstrogen åhörare kanske tror fullt medveten om. Det är endast grundlinjer jag lagt fram. Vi skulle således få en registrering enligt följande schema:

Huvud- eller släktkortet skulle i första hand ge uppgifter om litteraturen rörande en släkt med utgångspunkt i släktnamnen. När notiserna från personkorten överförs till de ursprungliga huvudkorten och nya huvudkort över de »nyupptäckta» släkterna skrivits ut, har vi en grundstomme för inventeringsarbetet. Huvudkorten skulle efter konfronteringen med bikorten ge uppgifter om släkternas storlek (vuxna manliga medlemmar vid stickprovsåren), geografiska lokalisering och yrkesstruktur vid åtminstone tre olika tidpunkter, efter Stora Nordiska kriget, vid den svenska tidens slut och vid industrialiseringens första genombrott.

Arbetets natur, redan i registreringsskedet uppdelning av icke befryndade släkter med samma släktnamn på olika kort, i slutskedet sovring av gränsfall och finkamning, kräver kvalificerad arbetskraft. En sådan är svår att uppbringa, om inte hela registreringen kan göras i samråd med t.ex. Finska Historiska Samfundets planerade grundforskningsinstitut. I institutets styrelse, Rådet för historieforskning (Historiantutkimusneuvosto) är vårt samfund företrätt av tre av sina nuvarande styrelsemedlemmar. Mitt projekt är kanske därför inte i dag lika utopistiskt, som det tedde sig 1955.


[1]   Tal hållet vid Genealogiska Samfundets i Finland 50-årsjubilem 10.4.1967.


Genos 38(1967), s. 1-4

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1967 års register | Årgångsregister