GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Golawitz' vapen

Ätten Golawitz' vapen.

Golawitziana.

Paul Nyberg

När den bekanta borgålektorn Anders Kraftman år 1742 tillöste sig Degerby rusthåll i Pernå, följde med köpet den Golawitzka familjegraven i Pernå kyrka. Sannolikt för att röja plats för sig och sin familj beslöt den nya ägaren att uttaga några gamla lik ur graven. När man öppnade den, fann man där en praktfull kopparkista och bredvid denna tvenne dyrbara likkistor, av vilka den ena innehöll ett »balsamerat lik», den andra »en kvinna med ett barn på armen». Kraftman - lektor i historia och moral! - lät uttaga kistorna från graven, men en allmän sockenstämma ålade honom att återställa dem på deras gamla plats. Det ser dock ut som om lektorn ej skulle ha brytt sig om att rätta sig efter beslutet, ty den nämnda kopparkistan har sedermera i långa tider bevarats i kyrkans klockstapel och har nu sin plats i vapenhuset. De jordiska resterna av den person, som en gång lagts att vila i kistan för att där vänta uppståndelsens dag, ha för länge sedan blivit undanskaffade, och det höll en gång på att gå med själva kistan på samma sätt. Den nitiske kyrkoherden i Pernå professor Benedikt Krook föreslog vid kyrkostämma den 4 sept. 1763 att församlingen skulle förvandla den »till något nyttigt behov i kyrkan», emedan den endast »var till hinder». Man ville dock först erhålla konsistorii bifall härtill. Och detta bifall uteblev. Kistan blev alltså räddad åt eftervärlden. Inskriptionen i huvudändan är ännu läslig och under densamma är det Golawitzka vapnet ingraverat. Kistans långsidor äro prydda med en rad tätt till varandra slutna upprätta ovaler, av vilka tvenne upptagas av den dödes närmaste anvapen, medan de övriga innehålla bibelspråk, för det mesta numera utplånade. På fotändan ses en dödskalle över korslagda ben. Locket är prytt med ett s.k. klöverbladskors. Inskriften är följande:

»Kongl. May:tz till Swerige Tro Man och Öfwerste Lieutenant Edle och Wälb:e Petter Gålawitz Till Degerby, Kuggum och Jernböhle Ähr födder på sin fädernes Gård Fansnääs i Pärno Sockn åhr 1606 och afsompnadhe i Herranom på sin Gård Degerby den 30 September Åhr 1673[1].»

Denne Peter Golawitz hörde enligt ättartavlorna till en gren av den ryska uradliga ätten Golovatscheff, som genom fänriken, sedermera ryttmästaren Daniel Golovatscheff, i Finland även kallad Daniel Ryss, i början av 1600-talet inkom till landet och här fick betydande förläningar. Hans hustru bar - enligt JULLY RAMSAY - namnet Katarina Vuoria. Man har antagit, att de två vapnen på kistan föreställa den dödes fäderne- och mödernevapen. Om detta är riktigt, så bar moderns vapen en upprätt bock i blått fält. Ättens bana i Finland blev varken lång eller lysande. I dess korta krönika intaga dunkla och dystra händelser en dominerande plats, främst i samband med händelser, som ledde till en rättegång mellan riksrådet Lorenz Creutz och löjtnanten vid Nylands kavalleri Johan Golawitz. Dennes far, ovannämnde Peter Golawitz, lär ha varit »en from och dygdig man». Till Pernå kyrka skänkte han bl.a. en stor ljuskrona och en mässhake, som var i bruk långt in på 1800-talet[2] . Emellertid började familjens olyckskrönika med denne Peter Golawitz, som år 1660 dömdes till döden för dråp på kapten Anders Hästesko af Målagård. Men då det kunde bevisas att Golawitz blivit överfallen av Hästesko och att denne dött till följd av att såren vanvårdats, blev den förre benådad till livet. Han måste dock böta 100 daler till Katarina kyrkas byggnad i Stockholm och lika mycket till Viborgs domkyrka. I hans ekonomi betydde denna förlust ingenting. Tragedien i hans liv bottnade i helt andra omständigheter, nämligen i hans olyckliga familjeförhållanden.

Peter Golawitz var gift med Brita Ruuth, en dotter till den i vårt lands och Sveriges kulturhistoria kände befallningsmannen i Västerbotten Didrik Persson Ruuth i Finland, utgivaren av den märkliga hymnsamlingen »Piae Cantiones» och känd som en av de första representanterna i vårt land för renässanstidens diktning. Hennes mor hette Aurora (enligt ANREP och JULLY RAMSAY Angoria) Silfversparre och mormodern tillhörde ätten Månesköld af Seglinge. Brita Ruuth hade sannolikt vuxit upp på släktens gamla gods Bergstad vid Borgå och hon var knappt tio år gammal, då hennes far såsom anhängare av Sigismund och alltför mycket katolskt orienterad blev förvisad från landet och tog sin tillflykt till Danzig, där han några år senare avled i pest. När modern dog, vet man ej, men Brita förde spiran på Bergstad till år 1629. Mähända var det då hon gifte sig med Peter Golawitz. Makarna hade tre barn, två döttrar, som dogo vid späd ålder och en son, den ovannämnde Johan, av allt att döma roten och upphovet till familjens olycka.

Om denne Johan Golawitz berättar A. J. HIPPING i sin beskrivning över Perno socken följande: »Bitter blev hans (Peter Golawitz') ålderdom igenom sonens Johans elaka uppförande, som till den grad vanartades, att han hotade mörda sin egen fader. Denna ovärdiga son, som av fadren redan i hans livstid blev förklarad arvlös och ovärdig att heta hans barn, blev år 1674 af Åbo hovrätt dömd till döden för några svåra men ogrundade beskyllningar emot riksrådet Lorenz Creutz och en dess ogifta dotter, men vilken dom av konung Karl XI lindrades och förvandlades i en evig landsflykt[3].

Ungefär detsamma, om ock i varierande ordalag, berättas senare i olika genealogiska och historiska arbeten[4]. W. G. LAGUS tillägger i sitt arbete »Finska adelns gods och ätter» (sid. 446), att Johan Golawitz var »av venerisk sjuka alldeles fördärvad». Många ha undrat, vilka de fruktansvärda beskyllningar voro, som den unge löjtnanten vågade utslunga mot en så mäktig man som riksrådet Creutz. HIPPING säger att det på Sarvlax funnits handlingar, som kunnat giva klarhet i saken; han letade efter dem, men fann dem ej. Frågan har ej heller varit av det intresse, att någon senare skulle ha gjort sig mödan att utreda den[5]. Vad en mer eller mindre patologisk yngling av Golawitz' halt och vandel någon gång, kanske under rusets inflytande, har sagt om vem det än vara må, saknar egentligen all betydelse. Undertecknad skulle ej heller fallit på den tanken att spilla tid på framletandet av handlingarna i fråga, om de icke av en händelse fallit i hans händer under studier i Svenska Riksarkivet[6]. Troligen av samma orsak som Hipping - om det skedde av nyfikenhet eller av s.k. historiskt intresse kan göra detsamma - ögnade jag genom pappren, fann anklagelseskriften och därjämte ett brev från Brita Ruuth till sonen Johan Golawitz, härnedan in extenso publicerat. Det innehåller visserligen ingenting av vikt. Dess värde ligger helt och hållet på känslornas plan. Men som ett tidsdokument med intim personlig prägel kan det måhända äga ett visst intresse. Brevet framstår emellertid i sin rätta dager endast mot bakgrunden av hela denna ruskiga smädelsehistoria, varför den först i korthet må refereras.

Om man får sätta tro till Golawitz' eget vittnesbörd, var det en kvinna, som genom sin onda tunga och sina legender anstiftat all oreda och missämja mellan honom och hans föräldrar samt mellan honom och riksrådet Creutz. Kvinnan hette Margareta Simonsdotter Broo och hade varit Peter Golawitz' hushållerska och sköterska under hans sjukdom. Numera var hon bosatt på Svedjekulla gård i Sibbo (nuv. Hovgård) och gift med prästmannen Olof Stachaeus, en kusin till Johan Golawitz[7]. Den första punkten bland de påstådda anklagelserna var nu den, att riksrådet Creutz skulle ha »prakticerat» med denna Margareta Simonsdotter om att hon skulle förgifta Johan Golawitz' mor. Vidare skulle Golawitz ha påstått, att Hans Excellens hade sänt en kornett vid namn Hans Frestare till Livland för att skjuta ihjäl honom. Han hade också beskyllt Hans Excellens för stöld. Om konungen visste, hade han sagt, huru mycket jord H. EX. »öfwer rättigheten sigh tillegnadt under Cassaritz och huru H. EX. här i Landet Regerar, så skulle väl annat blifwa utaf». »Fast han var näselöös, skulle hans ord gå fram, så wähl som Rijkz Rådets, och kunde (han) föga hafwa på sig, om een Rijkz Råådh, det hafwer fuller förr een Rijkz Råådh blifwit afsatt». Margareta Simonsdotter kunde även intyga, att Golawitz fällt ett yttrande om »att enär han ifrån Ståckholm heemkommer, skall icke allenast hans Modher, vthan och wählb. jungfru Brijta Creutz blifwa een hora» ävensom att han »skällt sin sahl. Fader på hans döda muldh» för brott mot sjätte budet, vartill han tillagt: »Hvadh hielper att dhe leggia honom vthj en Koppar Kettill, han kokas ändå i Helfwetis Kettell». Anklagelseskriften slutade med påståendet, att Golawitz velat avhända sin egen moder livet med en kniv. 

Peter Golawitz' kopparkista

Peter Golawitz' kopparkista. Efter akvarell i Finlands Nationalmuseum.

Resultatet av dessa anklagelser och allt som i samband med dem kom i dagen, var att Johan Golawitz av Åbo hovrätt dömdes att mista livet. Saken drogs emellertid inför högsta rätt. Golawitz inlämnade nämligen 1674 en nådeansökan till konungen. Han påminner i densamma, »huru såsom iag ringa tienare ifrån min vngdom een lång tijd vnder K. Maijtz Militie Stat är worden brukatt och än ther till lust hafwer, så länge hierte blodhen är warm och lifwet i kroppen residerar». Han förnekar egentligen inte sina felsteg, men skjuter all skuld på »den arge ande Satan», som är »en 1000 Konstnär arma syndare utj förderff att störta». Konungen lät sig beveka att förmildra straffet till evig landsflykt. När detta skedde, voro Johan Golawitz' föräldrar redan döda. Fadern hade kort före sin död testamenterat hela sin egendom till riksrådet Creutz, måhända för att så gott han kunde gottgöra vad sonen genom sina fula insinuationer brutit. I sitt testamente förklarar han sin son Johan »ovärdig till att kännas för hans son, såsom den der icke allenast ett otuchtigt, oskickeligit och obotfärdigt lefwerne fördt hafwer, och än föhrer, uthan och all Sonligh Respect och lydno så eftersatt, att han sin egen fader med spott, föracht, hoot och undseijelse till sielfwa Lijfwet mödt och sijdwördat hafwer».

Allt detta skulle knappt varit värt att ens referatvis omnämnas, om icke bland de torra domstolshandlingarna hade förirrat sig ovannämnda brev, som huru osammanhängande och i stilistiskt avseende bristfälligt, nästan förvirrat, det än är, genom sin djupa och äkta känsla kastar ett försoningens skimmer över den förlorade sonens bravader och lösmynta prat. Brevet är i kanter och vikningar sönderslitet, och skriften flerstädes oläslig. Måhända har det under långa och besvärliga resor utgjort en olycklig människas enda tröst, och kanske var det detta brev, som bevekte konungen till hans jämförelsevis milda domslut. Brevet är skrivet efter det rättegången mot sonen blivit avgjord i första instans, och det visar att modern, trots allt, ej dragit sin hand från den ovärdiga sonen, att hon alltjämt hoppas på en sinnesändring hos denne.

Brevet lyder ord för ord som följer:

Mons: Mons: le lieutnant Jean Gollavitz etc.
Dorpt: franco praesent:
»Högtälskande Edela Son
Johan Gålavitz.

Helsser dig mit högt älskande K: Son Af Gudh Altzmechtigh moder kärlig Såsom at jagh igenom denne min skrifvelse moste lamentera medh största tortur, öfver det swåra Beswähr mig på bördes, Efter såsom iagh jcke sådant mehra tolerera kan, utan merendehls i hogkommandes den moderligh kärleek iag till min ende Son och Lijfz-Arfwinge hafwer draget, och ännu in till min dödz stundh drager: ähr nu utj Eensligheet lembnat, eij heller weet, Ehuart han wistas, mycket mindre hans til hold hafua må:|: O hwilcken Een, outsejeligh strgb (?) jämmer samt weder mödo:|: twifls utan:|: iag hoos mig dageliga befinner huar är nu mit barn som mig nu utj min tilstundande och warande ålderdomb tryter, för hwilken iagh all min rätmättiga prätension kunde optäckia, eij annor serdeles utan hooss gudh altzmechtig, i himmelen, under hwilkens disposition iag dig min käresta Son och hiertans barn will hafua recommanderat - den käre Guden han regere och styre dit hierta hug och tanckar j så måtton at mit otros (?) Barn sit sinne j gudz fruchtan regulera och på saligheetens wäg, utj alla behageliga åthäfwor stelte (?) huar igenom man kunde inhemta (?) et varmt och barmhertigsamt hierta hwilket iagh hoos mig ospaart af - - skal - - -, önskandes moder kärligt at så kunna föröfua mit fundament, med mehra talande:½ : för ähn dödz tjmman sig skiuter (?), heemstellandes alt detta utj min käre Sons mogna och noga betänckiande, Considererandes och huadh laborament samt weklagan med Bedröfuat samwet iag är j råkat, stoora och starcka Bölior fråser (?) fast et här annat där, alt så kom j herrans Jesu namn heem, hug swala mig, du som under mit hierta legat, een swåår börda warit, ännu ähr, helst och Emedan wårt stoora ålderdoms Swagheet dagelig dagz sig ypper j förmodande at gudh innan kort tijd oss sedan bort rycker, då wårdt för samblade egendomb utj fremmandes difension öfwerdrages, såsom och all min högt Elskande käre Barns tiltänckiande wälferd, heel och hållen utj största ruin ähr kastat, altså bruka al dygdelige Correspondens med dem som förfarne ähro af huilke min Son kunde jn hemta goda welbehagelige under rettelser, derefter oss under Ögonen med sonlig lydno alfwarsamt hierta sig steller så at man kunde Erlefua frid fröjd och gledie hwilket iag i herrans Jesu namn moderkärligt wil hafua önskat på det arma hierta - - - som dugelig förfaren - - - gifwer tilkänna hermed will iag låta - - - - behageligt sonskyldigt svahr så med et sonligit vnderdånigt hierta bewijsser, ther med ernå faderlig nåd.

Herren Gudh befalet. Daterat Degerby d. 15 Junij 1672. Gudh then heliga trefaldighet regera djt hierta til alla christelige dygder j Jesu namn Amen Con clusive.

Britta diriks dåtter Rutt.

Gudh fade och gvdh dän helige ande befal igh dig min hiärtan käre sån.»

Namnet och den därpå följande raden äro tydligen egenhändigt skrivna av Brita Ruuth, medan brevet i övrigt förmodligen är utskrivet efter diktamen av en i skrivkonsten mera förfaren hand.

Ett och ett halvt år senare, den 22 januari 1674, uppsatte Brita Ruuth ett testamente, i vilket hon tvärt emot sin makes önskan förordnade, att all hennes egendom skulle tillfalla sonen Johan.

Hon dog kort därpå och hann sålunda ej uppleva, huru Åbo hovrätt förklarade hennes testamente för ogiltigt. Sonen Johan är härefter spårlöst försvunnen i obekanta öden.

 

Noter

[1] Reinh. Hausen, Anteckningar gjorda under en Antiqvarisk forskningsresa sommaren 1876 i Östra Nyland. Helsingfors 1887, s. 74 f.

[2] A. J. Hipping, Beskrifning öfver Perno socken i Finland. St. Pettersburg 1817, s. 56.

[3] A. J. Hipping, a. a., ss. 91, 114.

[4] A. A. von Stiernman, Matrikel öfver Swea Rikes Ridderskap och adel, Stockholm 1754, s. 394. Jfr även O. Wasastjerna, Ättar-taflor och Jully Ramsay, Frälsesläkter.

[5] V. M. von Born, som funnit de av Hipping eftersökta handlingarna i Sarvlax arkiv, förmodar att Lorenz Creutz hjälpt Peter Golawitz med arvlösgörelsens formaliteter och berättar, att sonen Johan beskyllde Creutz för att hava bevekt fadern härtill och att Creutz därvid t.o.m. hade tagit »pengar ur pungen». (Sarvlax handlingar VII. 9. a.) V. M. von Born, Beskrifning och historia om Sarvlax egendom i Perno socken, 2 uppl. Helsingfors 1898, s. 173.

[6] »Acta emillan Hans Ex. Hr Rijkz och Cammar Rådhet Hr Lorenz Creutz och Johan Golawitz afgjorde per Resolution d. 8 Junij 1675. Revisionsakter 8. VI. 1675.

[7] Jfr Paul Nyberg, Sibbo sockens historia, I, Helsingfors 1931, s. 202 f.

 
Genos 4(1933), s. 120-126

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1933 års register | Årgångsregister