GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

En tillfällighetspoet från hörjan av 1800-talet.

Harry Donner

Kort innan det orientaliska kriget utbrutit hade den ryska regeringen även i Finland infört restriktioner i avseende på den fria brännvinstillverkningen, och tidningarna innehöllo i början av år 1854 uppgifter om det därav uppkomna läget. Sålunda ingick i Helsingfors Tidningar n:o 5 en notis om brännvinstorkan, där det talades om allmogens betänkligheter mot dämmandet av brännvinets syndaflod och från Jockas berättades, att brännvinsbristen där varit så stor, att den var en hel karl, som på julmorgonen kunnat få sig en sup. I Helsingfors voro brännvinsprisen i ständigt och raskt stigande. Helt visst väckte förbudet bland allmänheten blandade känslor, och mången erinrade sig dylika förbud och deras ringa verkningar från äldre tider. Detta var åtminstone fallet med kyrkoherden i Orimattila Johan Zakarias Lange, död 1859, då han tänkte på sin egen ungdom och glada studenttid i Helsingfors och de människor han där kommit i beröring med. Värmd av dessa minnen, erinrade han sig en gammal bortglömd tillfällighetspoet, som vid seklets början stämt sin lyra i anledning av ett då infört brännvinsförbud och senare, när det blivit upphävt, i frigjorda, gladare toner besjungit den inhemska snapsens goda egenskaper. Lange skrev i anledning därav till H. T:s redaktör Z. Topelius ett brev den 20 febr. 1854 och berättade sina hågkomster om denne bortglömde poet samt sände en avskrift av några av mannens sånger. Han gjorde det i hopp om att dessa skaldefoster skulle gillas och intagas i Topelius' tidning, men han tog ej i betraktande, att pressen då icke tilläts införa något, som ej var höga vederbörande i smaken; kanske fann icke heller skalden de erbjudna dikterna läsvärda. Allt nog, den välvillige Langes bidrag hamnade, såsom så mycket annat, i papperskorgen, och allmänheten gick miste om den okände tillfälligpoetens skaldefoster.

Om Gustav Magnus Hallman, så hette mannen, lämnar Lange flere intressanta uppgifter. Han skriver: »med anledning av den bland allmogen yttrade ovilja emot bränvinsbränningsförbudet och bränvinsbristen, är det kosteligt att se en militärpersons poemer från de första åren av detta århundrade, då en dylik författning med föga fromma var vidtagen». Hallman föddes i Stockholm 1762 och hade någon tid studerat i Uppsala, men snart kommit på obestånd, ty han dyrkade, såsom Lange säger, något Bacchus och lär ha varit bekant med Bellman. Sannolikt var han släkt med Karl Israel Hallman och hade av denne blivit införd i den Bellmanska kretsen, där den yngre skaldebrodern möjligen inhämtat lärdom i diktningens svåra konst. När och under vilka omständigheter Hallman senare dyker upp på Sveaborg vet man ej, men då är han till yrket militär och underofficer vid det förnämliga änkedrottningens livregemente. På Sveaborg blir han snart en omtyckt och gärna sedd gäst i glada lag och i huvudstaden umgicks han bl.a. hos kommerserådet Sederholm. Hans tillfällighetsdikter spriddes bland officerare inom garnisonen och Lange hade i sin ungdom av officerare erhållit avskrifter därav. Då militären under lägertiden samlats på Helsinge malm 1802 för att fira en sorgefest i anledning av den rådande brännvinsbristen, upplästes Hallmans parentation enligt följande motto: »Vett och smak med bränvin para, ökar krafter, styrker mod, from och full och törstig vara, reser Bacchi ärestod». Antagligen upphävdes kort därpå det misshagliga förbudet, ty skalden stämmer ånyo sin lyra vid lycksalighetens dag den 15 febr., då det kära brännvinet åter frigavs. Även vid andra tillfällen anlitades Hallmans färdighet i rimmandets då så allmänna och omtyckta konst, såsom t.ex. vid justitierådmannen och kämnerpräses Johan Fredrik Stichaeus' 25:te födelsedag den 22 febr. 1803. I välvalda ord prisar han den unge jubilarens framstående egenskaper och tillönskar honom ett långt liv »att ostörd ro bland oss befrämja». Med tanke på sina svaga verser, utbrister han dock till sist, »sjung bättre den förmåga har». Den sista här återgivna dikten är en minnesruna över en dräng, typisk för tidens omtyckta skämtsamma gravskrifter. Hallman säges ha avlidit i Helsingfors 1804.

Genom senare erhållna uppgifter, vilka välvilligt lämnats förf. av förste bibliotekarien vid Uppsala universitets bibliotek dr. A. B. Carlsson, kunna följande biografiska tillägg göras. Hallman var ej, såsom Lange säger, född 1762, utan den 24 febr. 1761 enligt en anteckning i Stockholms nations studentmatrikel och son av kyrkoherden Hallman i Huddinge. K. A. HAGSTRÖM[1] ger om den sistnämnde följande upplysningar. Han hette Magnus Daniel och var son av kyrkoherden i Sköldinge Gustav Hallman, född c. 1720 och verkade i Huddinge såsom kyrkoherde från 1761 till sin död den 11 maj 1780. I sitt 1:a gifte med Hedvig Eleonora Holst, dotter av prosten i Solna Lars Holst, föddes 1761 sonen Gustav Magnus. Detta födelseår förefaller dock ej säkert, ty enligt samma källa föddes eventuellt de yngsta barnen i hans senare äktenskap tvillingsparet Petronella Ulrika och Lisa Maria 1762.

Antagligen är hans egen uppgift riktig. Den 10 mars 1777 inskrevs han vid Uppsala universitet där det heter om honom i universitetets matrikel, »Gustavus Magnus Hallman Holmens (1761). Sub. pr. moderamine orn. Dn. J. Silente Stockholm». HAGSTRÖMS uppgift att han varit Sergeant vid flottan torde vara rätt, ty han återfinnes ej bland befäl eller manskap vid de generalmönstringar, vilka förrättades med änkedrottningens livregemente på 1790-talet. Däremot kan han ha tjänstgjort vid skärgårdsflottan, men ej, såsom Lange uppger vid nämnda regemente. Gustav Magnus var brorson till bröderna Johan Gustav och Karl Israel och har då, såsom redan antagits, möjligen av den sistnämnde införts i den Bellmanska kretsen. Om hans död föreligger inga närmare uppgifter, emedan armèen och flottans äldre kyrkoböcker blivit förstörda under Sveaborgs bombardemang 1855.

Hans dikter förtjäna knappt någon ingående analys, därtill äro de för enkla och litterärt värdelösa. Deras värde ligger snarare däri, att de utgöra ett ringa kulturhistoriskt bidrag till den stora skara Bellmanimitationer, vilka uppstodo över allt i landet och upplästes vid glada festliga tillfällen. Bakom dessa dikter framskymtar en skaldebroder, vilken vid det Svenska väldets slut spritt glädje och trevnad på Sveaborg och av vilken några dikter, genom en slump, tillvaratagits av Topelius i hans samling av obeaktat material till H. T. på universitetsbiblioteket.

Lycksalighetens dag d. 15 Febr. 1802.

 

Så har man ändteligen kunnat hinna
den klara dagen åter se,
på hvilken Båkholms pannor rinna
i följd av privilegierne.
Nu lefver menniskan förnöjd
när bränvinsdroppen synes glimma
till strupens innerliga fröjd. -
Ack! ljufva stund och sälla timma
nu får man syn och smak igen.
Nu börjar örat bättre höra,
nu kan man sina lemmar röra
emot båd fiende och vän;
nu får man värme uti blodet,
nu darrar man ej mer på hand.
Den som förut var tvär och trumpen
begynner nu att blifva kär.
Den, som parerade med strupen
han nu den största hjelten är.
I korthet sagdt - allt låg i dvala
så länge bränneriet stod,
nu sjunga alla efter skala
och allting andas lif och mod.

 

Nu slipper man sig att beklaga
nu går ju Båkholms bränneri
kolik ej qväljer mer vår maga
och inga plågor känna vi
välsignadt vare ryska mjölet
och alla dem, som hit det fört,
ty priset uppå Svenska ölet
här börjat blifva oerhört.
Man måste dricka hela kannan
förän man kunde känna kraft
och få ideer uti pannan
utaf en brun och grumlig saft.
Men nu det klara finklet gifver
ett qvickt och lekande geni,
bekymrens qval ifrån oss drifver
gör lifvet till ett railleri. -
Jag önskar Esbo skogar räcka
och Bäckbolms eld till domedag,
att sunda känslor mera väcka
i proportion af alla slag,
ty fliten, pennan, plogen, boken
en dubbel fördel deraf har
och visst är den den största token,
som strupen för vårt bränvin spar.
Fyrfota djuren synes skymta
få mera likhet med förnuft.
Den magra galten höres grymta
och vädra efter drankens luft.
In summa - alla i naturen,
ja Oxar utaf alla slag,
tvåben och fyra ibland djuren
gör härvid intet undantag.

 

Till kämnerspraeses Stichaeus.
(sedermera landshövding).

 

Vid denna vackra morgonstunden
Apollo skickar mig sin staf,
Med Ordres att jag är förbunden
Till ett poetiskt gevär af
Vår kämnerspraeses gratulera
och dito äfvenledes oss,
som få den äran profitera
utaf Sichaei tända bloss.

 

Den som ett folk är satt att dömma
På honom folkets väl beror
Han får sitt samvete ej glömma
Hos honom känsla ständigt bor
Med lagen för sitt skarpa öga
Med eftertankan i sin själ
Med hjelp och bistånd från det höga
Han gör onekligt godt och skäl.

 

Han straffar lasten i sin yra
I veklighet och öfverdåd -
Med lagens tömmar skall han styra
och stundom följa mogna råd.
Men sjelf skall domarn öfverväga
Ett pro et contra, hvar för sig
och då lär ingen ha att säga
så snart det kommer an på dig.

 

Din far vi än med vördnad nämna
Hans minne lefver år och dar
Ett dylikt och åt dig vi lämna
och önska dig behålla qvar
att ostörd ro bland oss befrämja
som verkar enighet och sämja -
Sjung bättre den förmåga har.

 

Grafskrift öfver en dreng.

 

Se Matti dog vår besta Dreng
att sofva från att äta
gick alltid glad uti sin säng
Men ville ej arbeta.
I sanning var han trög och lat,
dess lemmar voro dofva,
men hin så qvick i vellingsfat
Nu får han ständigt sofva.

 

[1] Hagström, Strängnäs stifts herdaminne III, ss. 165-166.

 
Genos 4(1933), s. 37-42

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1933 års register | Årgångsregister