GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Varför blev Johan Peter van Suchtelen finsk friherre och greve?

Osmo Durchman

I sitt arbete »Finlands Riddarhus 1818-1918» I (Skrifter utgivna av Finlands Adels Förbund I), Helsingfors 1926, beskriver P. 0. VON TÖRNE (ss. 114-115) ätten van Suchtelens introduktion med följande ord: »Rätt märkliga voro några nya introduktioner, som nu [1819] föredrogos. Generalen Petter van Suchtelen hade efter furstemötet i Åbo den 6 september 1812 hugnats med friherrevärdighet inom det land, där han förnämligast skurit sina militära lagrar, och anhöll nu om introduktion. Riddarhusdirektionen, som icke kunde undgå att konstatera, att fataljetiden för längesen var försutten, förklarade sig i alla fall, betecknande nog för 'tidens och relationernas skick', benägen att 'antaga' generalen, om introduktionsavgiften erlades; detta med hänsyn därtill, att han under den tid då introduktionen bort ske varit frånvarande utomlands och fördenskull kunde förmodas ha varit okunnig om den i kejsarens reskript utsatta terminen. Ärendet hemställdes kejsarens avgörande, och introduktionen verkställdes på grund av dylikt redan den 25 därpåföljande februari [1820]. Kort efteråt blev van Suchtelen greve». Varken i GUSTAF AMINOFFs »Finska adelns och riddarhusets historia» eller OSKAR WASASTJERNAS »Ättar-taflor» finnes heller någon antydan om några finska relationer. Likaså sakna samtliga adelskalendrar från 1858 till 1883 ett dylikt omnämnande. Men i den sista, där ätten finnes upptagen, den för 1890, anföres om grevinnan Helene v. S. »Äger majoratet LIIKALA i Sippola sn, 21 klm. från FREDRIKSHAMN». Här äro vi på de rätta spåren.

I MATH. AKIANDERS arbete »Om donationerna i Wiborgs län», Helsingfors 1864, ss. 182-183, finnes nyckeln till gåtan: »Den 8 september 1790 belönades generalmajoren Johan Peter van Suchtelen för dess tjenst och mödor under 1788 års krig med en donation, bestående af 300 själar, till evärdelig och ärftlig besittning. Han erhöll derå gåfvobref den 3 januari 1792, hvari bestämdes, att de skulle utses i Liikala, Mämmälä och Ruodila byar inom Sippola kapell (se ofvan p. 107)[1]. Denna donation, bestående af 8 1/4 mantal 31 hemman, innehades sedermera af hans son, generallöjtnanten Paul Suchtelen, hvars dotter sedan ärft densamma och besitter såsom fidei komiss».

AARNE VUORIMAA i sin beskrivning över Sippola »Piirteitä Sippolan historiasta» (Kansanvalistusseuran kotiseutukuvauksia 26-30), Helsingfors 1915, ss. 25-26, karaktäriserar den van Suchtelenska donationen med orden: »Kun Itä-Suomi v. 1743 oli tullut Venäjän alaiseksi, alettiin sitä ylhäisille venäläisille jakaa lahjoitusmaiksi. Niinpä antoi v. 1790 Keisarinna Katariina II Suomen sodasta' tunnetulle kreivi J. van Suchtelenille 'ikuiseksi ja perinnölliseksi omaisuudeksi' '300 sielua', jotka v. 1792 annetun määräyksen mukaan otettiin Liikkalan, Mämmälän ja Ruotilan kruununluontoisista kylistä, joten nämä kylät tulivat lahjoitusmaiksi, ollen velvolliset maksamaan veronsa kreivi van Suchtelenille. Mutta talonpojat eivät tahtoneetkaan sitä suorittaa väittäen, ettei heillä ollut siihen varoja. Silloin määräsi kreivi van Suchtelen v. 1835 neljä taloa häädettäviksi ja siten muodostetulle alueelle perustettavaksi n. s. hovileirin, jossa niiden, jotka eivät veroa rahassa tai tavarassa voineet suorittaa, tuli käydä sen korvaukseksi päivätöissä. Itse ei kreivi van Suchtelen koskaan käynyt Liikkalassa, vaan hoiti sitä voutiensa kautta. Tällä tavalla syntyi Liikkalan hovi, joka vuoteen 1889 asti oli van Suchtelen-suvun hallussa. Tällä hovilla ei ollut, eikä luonnollisesti voinutkaan olla mitään edistävää vaikutusta ja johtavaa asemaa paikkakunnalla, koska sen omistaja asui kaukana, eikä välittänyt muusta, kuin että verot tarkoin koottiin; voudit taas olivat herransa käskyjen alaisia toimimiehiä».

Återstår ännu frågan om godsets fideikomissnatur. Därom upplyser Författningssamlingen 1845: Åbo hovrätts cirkulär av den 6 februari, Viborgs hovrätts av samma dag och Vasa hovrätts av den 10 februari »angående det af framlidne Ingenieur-Generalen, Grefve Peter Suchtelen i lifstiden upprättade Testamente, rörande Liikala, Mämmälä och Ruodila frälselägenheter uti Weckelax socken af Wiborgs län»:

Johan Peter van Suchtelen
Johan Peter van Suchtelen.
Oljemålning av Johan Gustav Sandberg.

»Genom Resolution af den 21 December sistlidet år har Hans Kejserliga Majestät behagat i Nåder gilla och stadfästa ej mindre den punct i framlidne Ingenieur-Generalen, Grefve PETER SUCHTELENs i lifstiden den 1 (13) September 1833 upprättade testamente [I.], hvarmedelst Generalens i Weckelax Socken af Wiborgs Län belägne och af Liikala, Mämmälä och Ruodila byalag bestående frälse donations-gods tilläggas fidei-commiss natur inom Generalens äldste sons, Herr Geheime-Rådet, Högvälborne Grefve CONSTANTIN SUCHTELENs ätt, så vidt nemligen detta testaments förordnande är att för laga kraft vunnet anses, än ock en, till närmare förklaring af dess innehåll, utaf Herr Grefven och Geheime-Rådet Suchtelen den 31 October (12 November) 1843 upprättad särskild författning [II.], med vilkor likväl att i afseende å denna sednare författning efter Herr Grefven och Geheime-Rådets frånfälle Allmänna Lagens Stadgande i 1 §. 18 Cap. Ä. B:n varder iakttaget; hvilket i följd af Hans Kejserliga Majestäts Nådiga föreskrift Tit härigenom förständigas jemte det styrkt transsumt och afskrift af omförmälde fidei-commiss författningar Tit jemväl meddelas».

I. »Transsumt af framlidne Ingenieur-Generalen Grefwe P. SUCHTELENs Testaments-författning af den 1 (13) September 1833.

¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾

I:o Jag testamenterar och efterlemnar åt min son Constantin mina egendomar (Liikala, Mämmälä och Ruodila) i Finland med vilkor att de alldrig blifva hvarken försålde eller pantsatte samt att de städse förblifva en tillhörighet af den äldste bland hans manliga afkomlingar, och det är först då, när desse saknas, som nämnde egendomar kunna tillfalla hans döttrar.

¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾ ¾

Till yttermera visso har jag egenhändigt skrifvit och underskrifvit, samt med mitt anborna sköldemärke bekräftat, som skedde på Ulriksdal den 1 (13) dagen i September månad efter Christi börd 1833.

SUCHTELEN.

 (L. S.)

Undertecknade, tillkallade såsom vittnen intyga ofvanstående underskrift vara gjord af Herr Ingeniur-Generalen Grefve PETTER SUCHTELEN.

Stockholm den 3 (15) September 1833.

GUSTAF BEIJER.
General-Consul.
A. DE BODISKO.
Ambassade-Råd».

II. »För att närmare förklara rätta förståndet af 1:sta punkten i min framlidne Fader, Ingenieur-Generalen m.m. Grefve SUCHTELENs Testamente af den 1 (13) September 1833 angående inrättande af ett Fidei-Commiss inom Vår familj, samt för att undvika alla tvister, som i anledning deraf möjligen i en framtid kunde uppkomma, har jag ansett nödigt förordna som följer:

(5 olika punkter för klargörande av successionen i primogenitur samt övergången på kvinnolinjen enligt majoratsbestämmelser).

Till yttermera visso har jag denna act egenhändigt undertecknat och med mitt anborna sköldemärke bekräftat, som skedde i S:t Petersburg den 31 October (12 November) 1843.

Grefve CONSTANTIN SUCHTELEN».


Som en komplettering till ätten van Suchtelens genealogi kan följande omnämnas. WASASTJERNA meddelar i sina »Ättar-tavlor», att greve Konstantins (den förste fideikommissariens till Liikkala) son greve Peter van Suchtelen, f. 1822, med vilken ätten utgick på svärdssidan 1865 (sic!), avlidit ogift. Denna uppgift, som även är genomgående i vår adelskalender, är icke riktig. Greve Peter var gift med Anna Lavinia Theodosia de Bravura-Manini, f. i Moskva 27 jan. 1833, d. i Wien 19 juni 1891, vilken bliven änka ingick nytt äktenskap i Eppstein 2 juni 1863 med Friedrich Christian Philipp Ernst greve till Castell-Castell[2], f. 23 mars 1840, d. 6 febr. 1876, jurisdoktor, privatsekreterare hos dåvarande hertig Adolf av Nassau (sedan 1890 storhertig av Luxemburg).

Uppgifter om ätten van Suchtelen finnes i R. I. ERMERIN, Annuaire de la noblesse de Russie, 2:a årg., 1892, ss. 443-445, därav framgår bl.a., att greve Johan Peter van Suchtelen hade 8 barn (WASASTJERNA känner till 4). Äldsta dottern var Luise Marie, f. 10 maj 1780, gift 1798 med generalmajoren Alexander Gresser (ej Grasser). Dottern Maria Charlotta (Charlotta Elisabeth) var gift med generallöjtnanten vid artilleriet Franqois Sarrabource Pont le Roy (ej Sarrebource de Pontteroy) o.s.v.

På vilka grunder ätten von Nolcken 1812 blev naturaliserad som finsk friherrlig och introducerad på riddarhuset 1818 återstår ännu att utredas.


[1] Ordalydelsen för gåvobrevet; jfr även s. 142. - Ej heller »Suomenmaa» V. Viipurin lääni, Helsingfors 1923, vid beskrivning av Sippola, nämner något om familjen van Suchtelen. - Att ätten haft finska relationer framgår redan av den omständigheten, att den intagits i den Viborgska adelns matrikel (jfr. Jac. Ahrenberg, Den Viborgska adeln (Förhandlingar och Uppsatser 15. 1901), Helsingfors 1902, ss. 124, 125). - Jfr. ytterligare Sigurd Nordenstreng, Fredrikshamns stads historia II, Fredrikshamn 1909, s. 516.

[2] Hans föräldrar voro Karl greve till Castell-Castell, f. 1801, d. 1850, och, förm. 1837, Sylvine grevinna Vetter von Lilienberg, f. 1810, d. 1872 (omgift 1855 m. Friedrich friherre von Breidbach-Bürrresheim, genannt von Riedt) och sonson till Albrecht Friedrich Karl reg. greve i Remlingen 1773-1806 och i Castell 18031806, f. 1766, d. 1810, och Sophie Amalie Charlotte grevinna till Löwenstein-Wertheim-Virneburg, f. 1771, d. 1823, förm. 1788.

 
Genos 5(1934), s. 98-102

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1934 års register | Årgångsregister