GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Kirja-arvosteluja - Recensioner

1700-talets borgmästare

SVEN-ERIK ÅSTRÖM

Ilkka Mäntylä, Valitut, ehdollepannut ja nimitetyt. Pormestarien vaalit 20 kaupungissa 1720-1808. Historiallisia tutkimuksia julk. Suomen Historiallinen Seura 114. Helsinki-Forssa 1981. 199 s., personregister, sammandrag på tyska.

Den stadshistoriska forskningen i Finland är sedan gammalt livlig, men inriktad på stadshistoriska monografier, dvs. historiker över en stad. Det är därför tacknämligt att någon tar upp en urban institution eller en stadspopulation till behandling. Ilkka Mäntylä disputerade 1977 på en avhandling om rådmansvalen i 12 av Finlands städer under perioden 1722-1808, som gav docentkompetens (Yksimielisyydestä kauppiaiden valtaan. Raatimiesten vaalit 12 kaupungissa 1722-1808. Hist. tutkim. 104.). Den innehåller en stadsvis uppgjord bilaga, en förteckning över föreslagna och valda rådmän, som också i och för sig har ett personhistoriskt värde. Mäntylä försökte nämligen också utreda i vilken mån rådmansvalen dikterades av släktförbindelser. Denna genealogiska aspekt saknas dessvärre så gott som helt i den nya undersökningen, av borgmästarvalen.

Aimo Halilas grundläggande arbete över stadsförvaltningen på 1600-talet bildar bakgrunden till Mäntyläs båda avhandlingar. Rådmansvalen kom under 1700-talet alltmer att dikteras, av köpmännen. I borgmästarvalen var det andra faktorer som till synes avgjorde. Städernas borgmästare var sedan 1600-talets slut kungliga borgmästare. Fr.o.m. 1749 krävdes juridisk kompetens av borgmästarna. De utsågs i sista hand av centralmakten. Mäntylä konstaterar att det framförallt var i Åbo, den mest betydande staden östanhavs, centralmaktens företrädare, under frihetstiden riksrådet och senare föredragande inför K.M:t, hade att taga hänsyn till den lokala kandidaten. Landshövdingarna och hovrätterna fick i stället i de mindre städerna sina favoriter utnämnda mot den borgerliga valmanskårens voteringar. Landshövding Johan Fredrik Carpelan i Uleåborg motiverade enligt Mäntylä (visserligen helt privat till föredraganden i ärendet) att han inte på den avlägsna orten skulle ha sällskap av de kandidater till borgmästartjänsten, som magistraten satt i första och andra förslagsrummet!

Ilkka Mäntyläs nya bok har tyvärr några brister. Den saknar helt f ö r e t a l, som skulle visa hur den hänger ihop med doktorsavhandlingen. Dessutom är borgmästarlängderna genealogiskt sett primitiva, trots att borgmästarna var en socialt högre stående grupp än rådmännen och därför är lättare att dokumentera biografiskt. Det verkar som om Mäntyläs intresse för valen till rådsturätt och magistrat något svalnat efter den gedigna och framgångsrika doktorsavhandlingen om rekryteringen till rådet som korporation (Jfr t.ex. recension av Yrjö Blomstedt i Historiallinen Aikakauskirja 1977, 372-374). Hans arbete ansluter sig därför inte till den prosopografiska tradition, som kräver så vitt möjligt fullständiga data för varje medlem av den behandlade populationen.

Det hade för det första varit till fördel för helhetssynen om uppgifter, som hänför sig till tiden före och efter forskningsperioden, getts om varje borgmästare (också om dem med tillsättningsår före 1720 samt dödsår eller avskedstagande efter 1808). Då likaså uppgifter om äktenskap endast ges i det fall borgmästaren i fråga vid utnämningstidpunkten var gift namnges blott den aktuella hustrun, och detta inte ens i alla fall. N e g a t i v uppgift lyder således ´änkling´ eller ´ogift´, p o s i t i v hustru (för- och släktnamn). Det är dessutom onödigt att skriva S(yntynyt) när födelseåret saknas! Över 20 borgmästarinnor, som Mäntylä inte namnger, kan likväl lätt sökas fram i den genealogiska handbokslitteraturen, en annan sak är sedan om i vissa fall äktenskapet ingåtts före eller efter tillträdandet av borgmästarsysslan. Mäntylä är nämligen blott ute efter uppgifter om äktenskap ingåtts före valet genom ingifte i vederbörande stads borgerskap (möjligen för att "konservera" den förra borgmästarens familj). Detta senare visar sig dock inte enligt honom vara fallet annat än som undantag.

Jag skall här slutligen kommentera Mäntyläs förteckning över borgmästare, väl medveten om att hans intentioner varit andra än de genealogiskt och politologiskt orienterade forskares, som eftersträvar ’life histories’. Det bör i rättvisans namn samtidigt beskrivas hur Ilkka Mäntylä försöker mäta de u t n ä m n d a borgmästarnas tidigare kontakter med staden i fråga. Hans kriterier (ss. 96-97) är följande: 1) född i staden, haft staden som skolstad eller släktförbindelser i staden, 2) tjänstgjort i rådet eller som stadsnotarie, 3) fungerat som tf. borgmästare, 4) övriga förbindelser. Enligt Mäntylä har hela 42 av 110 borgmästare inte haft kontakter med staden före utnämningen. Jag tror dock att kriterierna är för snäva, det bör ha funnits ett nät av regionala och interlokala kontakter, som Mäntyläs a r k i v s e r i e r inte ger upplysning om. Den genealogiska litteraturen, som Mäntylä negligerat eller inte redovisat, ger tilläggsdata om borgmästarna. Den egentliga populationen, dvs. de utnämnda borgmästarna åren 1720-1808, är så liten (110 personer) och social såpass avstickande att en intensivundersökning varit möjlig. En sådan bör då inte bygga enbart på arkivmaterial (som hos Mäntylä) utan i lika hög grad på den person- och lokalhistoriska litteraturen, ur vilken följande kompletteringar till borgmästarlistorna utan större möda kan göras:

FREDRIKSHAMN. Borgmästaren Fredrik Wittstock gifte sig 1724 (således två och inte fyra år efter utnämningen) med Anna Kristina Boisman (A. Bergholm, Sukukirja 1:154). Han och hans hustru hörde till de Nyenbor som flyttade till Viborg. Det fanns därmed ingen anknytning till Kymmenebygden i ett flyktingssamhälle som Fredrikshamn. För den "ryska parentesen" ger Mäntylä, som håller sig till det svenska riksterritoriet, inga uppgifter.

LOVISA. Borgmästaren Jakob Forsells far var med säkerhet rådmannen i Fredrikshamn Henrik Jordansson (använde veterligen inte namnet Forsell). Han gifte sig i Stockholm 1752 (således fem år efter utnämningen) med Ulrika Schultz (T. Carpelan, Ättartavlor 11: 3 82). Borgmästaren Jonas Carlstedt var född i Helsingfors och dog ogift i Lovisa 1809 (t.ex. Bergholm, a.a. I:294). Därmed har faktiskt bara två (Forsell, Keplerus) av stadens fyra borgmästare tidigare förbindelser med Lovisa. Så har Mäntylä också uppfattat sammanhangen, men egendomligt nog utan att hänvisa till G. Nikanders uttömmande utredning i Lovisa stads historia 1, 66-77.

BORGÅ. Den före 1720 utnämnde borgmästaren Jakob Wikman anbefallde i testamente inför rätten sin son Jakob till sin efterträdare i ämbetet. Mäntylä tar inte ställning till det intressanta fallet, som syftade till att "konservera" sterbhuset genom sonen (T. Hartman, Borgå stads historia, 300-301, 305-306). I stället utnämndes landssekreteraren Johan Frese till borgmästare. Borgmästaren Gabriel Hagert, tidigare t.f. borgmästare, var och förblev ogift (B. Åkerman, Bouppteckningar i Borgå stad, no. 166). Detsamma gäller den sista av periodens borgmästare i staden, Anders Fabian Orraeus. Han var lektorsson från Borgå (Bergholm, a.a. II:977-978). Borgmästaren Anders Gustaf Hoffrén, utnämnd 1783, var länsmansson från Borgå socken och hade besökt Borgå gymnasium. Han var sedan 1770 gift med Anna Margareta Schröder, dotter till rådmannen i Borgå Peter Schröder (Bergholm, a.a. 1:815). Av Borgå 6 borgmästare hade således 4 (och inte 3 som Mäntylä uppger) också enligt hans kriterier anknytning till staden. Dessa fyra var Hagert, Nylander, Hoffrén och Orraeus.

HELSINGFORS. Staden kännetecknas av de många ur rådets krets uppstigna borgmästarna. Dessa var i sin tur åtminstone i tre fall handlande i staden (politieborgmästarna Burtz, Byström, Mattens) och i två fall barnfödda där. Därtill kommer borgmästaren Henrik Johan Forsteen, f. 1702 eller 1703, son till kronobefallningsmannen i Kyrkslätt Petter Forsteen och Margareta Arensbeckia. Forsteen hörde till stadens främsta 1600-talets borgarsläkter (F. Landgrén, GSÅ V: 70-71). Borgmästaren Henrik Pipping var i motsats till vad Mäntylä uppger ogift vid tillträdet och gifte sig först 1766 som hovrättsråd vid Åbo hovrätt med änkefru (Kristina, Katarina) Margareta Kyhl (Bergholm, a.a. II: 1034; Genos 1977:18). Hon var syster till borgmästaren Nils Burtz hustru Elisabeth Kyhl och båda döttrar till assessor Johan Gabriel Kyhl (jfr B. Åkerman, Bouppteckningar i Helsingfors stad, no 182, 326; Genos 1977:18). Borgmästaren Anders Ignatius, vars farfar var kyrkoherde i Helsingfors, hade slutit äkta förbund med Fredrika Pahl i Tavastehus 1750, således långt innan han fick fullmakt på borgmästartjänsten. Borgmästaren Abraham Magnus Alftan förblev ogift (Släktbok, Ny följd 1:18). Politieborgmästaren Anders Byström var och förblev änkling (sedan 1773 efter Gustava Helena Merther, från Åbo). Som jag ser saken var trots allt inte så få av Helsingfors borgmästare dvs. 4 av 13, ’stadens barn’ (Burtz, Mattens, Forsteen och Ignatius). De övriga hade i stället i gemen blivit bekanta för stadsborna genom tidiga uppdrag i magistraten men framför allt på Sveaborg, vilket senare kriterium Mäntylä dessvärre förkastar - på samma sätt som auskultering i resp. hovrätter för städernas Åbo och Vasa vidkommande.

EKENÄS och TAVASTEHUS. Gabriel Kepplerus var väl inte okänd för Ekenäsborna som son till prosten i det närbelägna Ingå och brorson till deras egen prost (Genos 197 3:106, 111). Likaså bör det nämnas att borgmästaren i Tavastehus Henrik Sevon (Süvon) var och förblev ogift (A. Wilskman, Släktbok II.179). Gottlieb Johns far var tavastehusbo (Wilskman, a.a. I:689-690). Carl Henrik Ullner gifte sig först 1787 med Anna Christina Wurster (Släktbok, Ny följd I:181).

ÅBO. Behandlingen av stadens borgmästarlängd hör ur genealogisk synpunkt till de mindre tillfredsställande partierna i Mäntyläs undersökning. Med hjälp av Tor Carpelans klassiska "Åbo i genealogiskt hänseende på 1600- och början av 1700-talen" (Västra Finland III) hade mycket klarnat om stadens tvi första nyutnämnda borgmästare under frihetstiden (Erik Johan Tolpo och Carl Merthen). Bl.a. hade den vägen viktiga uppgifter om äktenskap och gamla åboförbindelser fåtts fram. Det väsentliga är likväl att de två nya - liksom de vid periodens början sittande (Baltzar Schultz och Anders Lind) - representerade stadens handelspatriciat. Det gjorde också genom sin moder Elisabeth Schultz apotekarsonen Sven Fredrik Synnerberg, politieborgmästare 1778-1804. Då av alla borgmästare (13 till antalet) endast två inte hade Åbo som studiestad, kan man därtill förvänta sig att hela 11 (och inte 9 som Mäntylä anger) var bekanta i staden. Mäntylä beaktar nog vederbörandes skolstad som ett kännetecken på att den utnämnde tillhörde stadens krets, men tyvärr inte universitetsstaden, som därtill i fallet Åbo var hovrättens säte. Åbo borgmästarlängd borde ha fått en mera ingående penetrering.

NÅDENDAL-NYSTAD-RAUMO-BJÖRNEBORG. Östersjöfararnas och läkterområdets städer var små. De fick i det stora hela nöja sig med utomstående tjänstesökande. Ett märkligt undantag är borgmästaren i Nådendal Jakob Hirvo, gift med rådmansdottern Brita Vilu (K. Jäntere, Naantalin historia II, passim). Han var dock av allt att döma änkling vid tjänstetillträdet (Muistojulkaisu Naantalin 500-vuotisjuhlaan, 330). Borgmästaren i samma stad Fredrik Ervast var österbottning, f. 1738 och borgmästare 1792. Han var sedan 1768 gift med Ulrika Katarina Synnerberg, en syster till den ovannämnde åboborgmästaren (S.-E. Åström, Album nationis ostrobothniensis 11:283). Auditören Gustav Sidberg var inte ogift vid tjänstetillträdet 1722 utan sökte sig - som Aina Lähteenoja uppger - just av familjeskäl till Raumo. Hans första hustru hette Elisabeth Litzén (A. Lähteenoja, Rauman kaupungin historia III:78 ff.).

KRISTINESTAD. Borgmästaren Johan Matlien (Mathlin) dog 1731. Han var sedan 1705 gift med Margareta Elisabeth Kåck (A. Luukko, Album nationis ostrobothniensis 1:149 och GSÅ XII:304). Några direkta relationer till staden före valen har jag i likhet med Mäntylä inte kunnat upptäcka annat än för Nils Westerblads och Daniel Mattens vidkommande (t.f. borgmästare). Den senare var nylänning (A. Jörgensen, Nyländska avdelningens matrikel, 73). Auditören Aniphas Parments båda hustrur var däremot köpmansdöttrar från Uleåborg, resp. Gamlakarleby (Holmberg, a.a, 23), vilket i hans fall pekar på intensiva regionala kontakter, som dock inte fyller Mäntyläs i mitt tycke alltför snäva kriterier på kontakter med borgerskapet i fråga.

VASA. Det föreligger inga skäl till särskilda kommentarer, då Mäntylä kunnat ösa behövliga data ur K. Hedmans uppsats om borgmästare och råd där (GSÅ IX). Däremot är jag av den åsikten att författaren - här som i fråga om andra städer -kunnat använda H.J. Boströms gedigna arbete om borgmästarna i Finlands städer på 1800-talet I-II (GSÅ VI 1-53; VIII:3-85; tillägg IX:286-287) för att avrunda biografierna över den svenska tidens sista borgmästare.

NYKARLEBY. Borgmästaren Joseph Klovensich var andra gången gift med Brita Hiller. Klovensichs och hans efterträdares Samuel Brincks biografier torde vara tagna ur K.V. Åkerbloms artikel om Nykarleby borgmästare och rådmän 1680-1750 (GSÅ XII:227-300) utan att detta explicit nämns. Borgmästaren Johan Kristian Gadd tog avsked 1795. Han var gift med Maria Forshaell, dotter till kyrkoherden i Nykarleby Johan Forshaell (Bergholm, a.a. I:495). Samtliga borgmästare hade således regionala österbottniska förbindelser, inte bara två såsom fallet blir om man utgår från Mäntyläs kriterier.

JAKOBSTAD. Borgmästarna var i mindre utsträckning än man kunde vänta ingifta i borgerskapet, men något får man ändå fram den genealogiska vägen. Borgmästaren Johan Strandell var enligt Hj. Björkman (Bidrag till Jakobstads historia II, bilaga X) från Medelpad och avvek ogift från staden redan 1742. Hans föregångare Carl Borgerus var faktiskt gift med borgmästaren Nils Wendelius (d. 1714) dotter (Björkman, Jakobstads bouppteckningar, GSÅ XIII, no. 9). Mäntylä uttrycker endast en förmodan härom. Stadens sista borgmästare under svenska tiden, borgmästarsonen Lars Petter Häggström tillhörde en verklig borgmästardynasti (beskriven av Björkman, a.a., no. 199, not). Häggströms morfar rådmannen Lars Blom var titulär borgmästare. Hans dotter Charlotta Katarina var gift med borgmästaren i Gamlakarleby Hans Petter Winge (se nedan). Sonen Carl Wilhelm Häggström var kämnerspreses i samma stad.

Det är för övrigt i ljuset av detta och andra exempel uppenbart att det åtminstone i Österbotten sedan 1600-talets slut fanns en grupp juridiskt kunniga litterata, som cirkulerade mellan magistraterna i de olika städerna på samma sätt som prästerna i de olika österbottniska församlingarna i städer och socknar. Kontakten med staden i fråga kunde vara mer mångfacetterad än vad Mäntyläs mätningskriterier ger vid handen. Hade Mäntylä utarbetat kompletta mikrobiografier såväl för de vid periodens början sittande som för de efter 1720 utnämnda borgmästarna hade dylika regionala kontaktfält bättre kommit i dagen.

GAMLAKARLEBY. Periodens första borgmästare Johan Westring senior var gift sedan 1698 med Anna Danielsdotter Herman (Hj. Björkman - B. Åkerman, Bouppteckningar i Gamlakarleby stad, no. 18, 129). Borgmästaren Gabriel Peldan gifte sig 1770 (visserligen efter tjänstetillträdandet) med Katarina Forsell (bl.a. Åström, a.a II:207). Den sista borgmästaren under svenska tiden, den ovannämnda Hans Petter Winge, blev slutligen lagman i Karelska lagsagan (Åström, a.a. III:187). Alla borgmästare i Gamlakarleby (utom auditören Erland Noreen från Västerbotten) var således antingen ortsbor eller i likhet med de flesta borgmästare under den gustavianska tiden i de österbottniska städerna studenter från landskapet. Men därmed var de naturligtvis inte direkt utgångna ur borgerskapet i respektive stad (för diskussion se S.-E. Åström, Ståndssamhälle och universitet, s. 180 ff., som i flera avseenden föregriper Mäntyläs utredning).

BRAHESTAD. Det borde ha tillagts att borgmästaren Reinholt Johan Storman var barnfödd i staden och son till rådmannen Isak Storman (A. Söderhjelm, Brahestad 1649-1899, 91). Mäntylä har dock i förvånansvärt ringa utsträckning utnyttjat våra städers historieverk, trots att de enskilda borgmästarvalen (i motsats till rådmansvalen) är ytterst utförligt refererade i praktiskt alla föreliggande stadshistoriska monografier. Borgmästarna Karl Mentzer och Mathias Wilander förblev ogifta (Åström, a.a. II:289; III:22). Susanna Aeimelaeus (d. 1779) var gift med borgmästaren Henrik Klovensich i hans 2. gifte och därefter 1759 (inte 1758) med efterträdaren Samuel Lithovius. Sterbhuset konserverades de facto, vilket Mäntylä (och redan Alma Söderhjelm utan att Mäntylä annoterat det) också observerat (Bergholm, a.a. 1:4; jfr även GSÅ XII: 305).

ULEÅBORG. Periodens första borgmästare Esaias Groop hade varit rådman i Nykarleby och sedan kronofogde i Uleåborgs norra fögderi. Han var gift (sedan 1704) med Margareta Stridbeck (von Streitbach; Luukko a.a. I: 187). Groops närmaste efterträdare hade däremot till synes förvånansvärt få tidiga kontakter med staden. Om Samuel Heikel kunde det anföras att han var son till borgaren i Uleåborg Jakob Heikkilä (Genos 1942, 41 ff.). Samuel Heikel var visserligen änkling när han sökte tjänsten, men han hade varit gift (sedan 1773) med handelsmansdottern Maria Sinius från Uleåborg. Peter Degerman var ogift vid tjänstetillträdet, men senare gift med handelsmannen, fänriken Petter Hollenders dotter Johanna Elisabeth Hollender (A. Brenner, Bouppteckningar i Uleåborgs stad, no. 662). Borgmästaren Karl Johan Fagerström åter var gift (före utnämningen?) med rådman Lars Forbus styvdotter Beata Katarina Faleen (Brenner, a.a., no. 663; P.W. Snellman, Handelssocieteten etc. 1771-1936, 25). Tidevarvets sista borgmästare Olof Liljedahl rekommenderas visserligen av landshövding Carpelan, men officiellt på andra grunder än vad Mäntylä anför. Carpelan uteslöt rådmannen Abraham Timming (i 2. rummet) och viceborgmästaren Jacob Nylander (i 1. rummet) därför att de saknade akademiska examina i enlighet med 1749 års förordning (valhandlingarna, bl. landsh. i Uleåborg till K.M:t 30.10.1799, SRA). Nylander var dessutom enligt landshövding Carpelan ’mycket besläktad’ med stadens invånare, en passus i Carpelans förslag som Mäntylä ignorerar. Var och när Liljedahl blivit student förblir däremot oklart. Han har inte legat vare sig vid Åbo eller Uppsala universitet. Liljedahl blev advokatfiskal vid Vasa hovrätt och avled 1814 (H.J. Boström, Wasa hovrätt etc., 128).

KAJANA. Enligt Ilkka Mäntylä hade staden 1771-1808 blott två borgmästare, Christian Castrén och Carl Georg Flander, av vilka den förra innehade tjänsten som bisyssla. Christian Castrén var likväl icke ’fogde’ såsom Mäntylä uppger utan domhavande i Kemi och Kajana domsagor. Hans far Mathias Castrén (borgmästare 1726-1771), var däremot kronobefallningsman och liksom föregångaren Johan Tammelander (borgmästare 1722-1726) icke vald av borgerskapet. Båda hade endast fullmakt av landshövdingen (jfr M. Tyrkkö, Kajaanin kaupungin historia II:267 ff., 472). Epokens sista borgmästare Carl Georg Flander var gift med en kajanaflicka och såsom där bosatt militärtjänsteman sedan 5-6 år nog mera bekant för kajanaborna än på grund av ettårigt t.f. borgmästarskap (t.ex. Holmberg, a.a., 83).

TORNEÅ. Stadens historia har skrivits av Mäntylä själv (Tornion kaupungin historia I. 1621-1809. Tampere 1971). Borgmästaren Petter Pipping gifte sig 1718 med Margareta Planting och andra gången 1746 med Margareta Kristina Vought (Bergholm, a.a. II: 1032). Han bör ha varit gift med den förra vid tidpunkten för utnämningen. ’Sukukirjas’ genealogier är inte i allo att lita på, men som kompletteringarna till borgmästarlängderna här ovan visar får man förvånansvärt mycket relevant stoff just ur dem.

I det stora hela står sig Ilkka Mäntyläs huvudresultat om utnämningsprocessen och dess förutsättningar, dvs. inom ramen för de mätningskriterier han uppställt, om också korrigeringar och kompletteringar genealogiskt har kunnat göras till borgmästarlängderna. Mäntyläs metod förklarar dock inte politologiskt v a r f ö r centralmakten också i nyckelstäder såsom Åbo, Helsingfors och Borgå vid utnämningen av borgmästare i stor utsträckning måste taga hänsyn till de lokala intressena, genom att han inte genealogiskt påvisar v i l k a grupper som bar upp dessa. I den tidens samhälle var det i hög grad fråga om lokala (eller regionala) släktgrupper. Det egna landskapets ståndspersoner bör ha varit ’kända’ för resp. städers borgerskap redan genom de intensiva släktförbindelserna mellan omlandets ståndspersoner och köpstadens borgerskap.

Borgmästarna var visserligen i många fall ’outsiders’ i städerna (det var ju ett statligt intresse att de inte i alltför hög grad var inlemmade i de lokala intressegrupperna), men i vissa städer kan de inplaceras i resp. stads och dess omlands släktfält. Överhuvud hade Mäntylä med lätthet redan ur handbokslitteraturen fått mera ut om borgmästarnas sociala bakgrund och äktenskap för att inte tala om själva borgmästarvalen. Historiskt-metodologiskt är det nämligen viktigare med bevis av typen: "jag vet bestämt" än med utsagor av typen: "jag har inte närmare kännedom om det inträffade" eller "jag tror inte på vad som forskats förut". Denna maxim kunde ha gällt också för Ilkka Mäntylä när han konstruerade och analyserade sin förteckning över 1700-talets borgmästare i de till det svenska riket hörande städerna i Finland. Så egendomligt det än låter, att så gott som enbart ty sig till det arkivaliska förstahandsmaterialet (kyrk- och domböcker, landshövdingars skrivelser, konselj- och kabinettsprotokoll osv.) kan visa sig vara en hämsko för forskningen.


Genos 53(1982), s. 28-34

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1982 års register | Årgångsregister