GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Ägarföljden för Odensaari i Masku.

Tor Carpelan

Att utröna ägarföljden för ett jordagods i vårt land medför i vanliga fall icke alltför stora svårigheter, om också mycken möda. Jordeböcker, immissionsbrev, domböcker, lagfartsprotokoll, kyrkornas kommunionböcker, mantalslängder och andra kamerala handlingar ge härvid ofta tillräckliga uppgifter. JALMARI FINNEs stora verk, generalregistret över Finlands befolkning, utgör också numera, för de delar av landet det t.v. omfattar, ett utomordentligt hjälpmedel härvid. Endast där olyckliga tillfälligheter gjort att för någon landsdel och för någon tid samtliga sådana handlingar på ett eller annat sätt förkommit - exempel därpå finnas - kan uppgörandet av ägarföljden bli omöjliggjord.

För gods av skatte- och krononatur sträcker sig denna möjlighet i regeln till tiden för den stora riksbyggaren Gustav Vasas administrativa reformer, alltså upp till 1539 och de följande år då jordeböckerna begynna. Endast i undantagsfall kan från tiden därförinnan påträffas en eller annan enstaka handling, på vilken knappast en sammanhängande följd kan byggas.

Med frälsegodsen ställer sig saken något annorlunda. Beträffande dem äro källorna för äldre tid svårare att uppleta, då de ofta saknas i jordeböckerna. Rusttjänstlängderna, om man engång kommit så långt upp i tiden som till 1600- och 1500-talen, äro inga vidare regelbundna företeelser. I stället sträcka sig möjligheterna i fråga om frälsegodsen ej sällan ända in i medeltiden, visserligen också då blott tillfälligtvis. Sålunda kan man för ett och annat frälsegods erhålla en ägarföljd ända in på 1300-talet. Dylika gods äro t.ex. Prästkulla i Tenala och Vias i Töfsala, vilka sedan dess även gått i arv ända till vår tid.

Emellertid har det lyckats mig att för ett gods leda ägarföljden ännu betydligt längre, så långt man över huvud kan tänka sig möjligheten i detta land. Och då detta gods dessutom sedan dess ärvts eller på annat sätt tillhört släkten och därtill är det i Finlands hävder först omtalade, har det synts som om saken erbjöde intresse även utom den släkt, som närmast beröres därav.

Detta gods är Odensaari i Masku socken ej långt från Åbo och Nådendals städer.

Kännedomen av Odensaaris ägarföljd har hittills kört fast i senare hälften av 1500-talet, då godset ägdes av Matts Markusson till Hietamäki. Med honom var ägarföljden avbruten, och endast ett och annat namn kunde därförinnan uppspåras i samband med godset, vilket icke inbjöd till närmare undersökning.

Nu kan likväl en sammanhängande ägarföljd ernås[*1]. I en volym som i början av detta år för annat ändamål lånades från Nordinska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek till vårt, ingår även en avskrift av en greve Axel Leijonhufvuds dom av år 1587 i en rättegång om Odensaari. I denna dom ingår en släkttavla, omfattande ej mindre än fyra släktled; det senaste i tiden utgöres just av Matts Markusson. Denna släkttavla leder ägarföljden ej litet in i medeltiden.

Men det är skäl att nu »börja från början».

*

De äldsta dokument av original karaktär för Finlands historia utgöras av påvliga bullor; de tidigaste bullor som röra Finlands inre förhållanden särskilt äro av år 1229. Detta år avlät påven Gregorius IX bl.a., på initiativ av biskop Tomas, två bullor som angingo den finländska kyrkan och ha betydelse för vårt ämne. Den ena gällde biskopssätets flyttning från Nousis till lämpligare ort [1], den andra stadfäste kyrkan i besittningen av de hedniska avgudalundar och gudahus, som omvända hedningar skänkt till densamma [2]. Så långt i tiden få vi gå för att få fatt i ändan av tråden för vår framställning.

Då påvens dekret om biskopssätets flyttning skulle förverkligas, stod givetvis frågan om förvaltningen av prästämbetet i Nousis. Biskop Tomas hade där haft som kapellan en man vid namn Wilhelm[*2]. Han blev nu kyrkoherde i Nousis. Tydligen för att stärka sin ekonomiska ställning anhöll Wilhelm hos påven om att erhålla den forna avgudaplatsen Lunda i Masku (vars besittning den finländska kyrkan alltså kort förut fått bekräftelse på). Svaret kom genom en påvlig bulla till Wilhelm av 20 oktober 1232 [3], vilken biföll till åtgärden. Denna bulla av 1232 är den första urkund i Finlands historia, som gäller ett enskilt jordagods eller en angelägenhet av enskilt intresse över huvud. Sedan bullan anlänt hit upp, stadfäste biskop Tomas denna donation genom en urkund, given i Nousis 1234 [4], vid äventyr av exkommunikation för den andliga eller världsliga person, som kränkte den. Och till detta Lunda lade han dessutom ännu halva ön Taipale i Masku.

I sitt stora arbete »Pyhä Henrik» (s. 78 ff.) har vår framstående forskare prof. JUHANI RINNE observerat denna transaktion[*3]. Han frågar sig var i Masku detta gamla »Lunda» kunnat vara beläget, ger en bild av den dåtida konfigurationen av kusten vid Masku och Nousis åars flöden och utlopp samt kommer till det resultat, att Lunda ej kunnat vara annat än det nuvarande Odensaari (detta namn påträffas emellertid första gången i hävderna först 1404), vars närmaste granne just är Taipale, med vilket Odensaari uppenbarligen då redan höll på att genom landhöjningen geografiskt sammanväxa. Som ett ytterligare stöd härför anför han en tolkning av H. OJANSUU av namnet Odensaari, att detta skulle härleda sig av en fornfinsk form av namnet på björnen: Oksi, gen. Ohden (i medeltida handlingar och ännu i slutet av 1700-talet skrives namnet ofta Ohdensare)[*4]. OJANSUU[5] hänvisar till finnarnas gamla björnkult och Rinne antar att det var björnen som dyrkades i avgudalunden Lunda.

Detta Rinnes antagande och OJANSUUs tolkning vinna ett otvivelaktigt stöd av en omständighet, som OJANSUU och troligen även RINNE icke känt till. Ett par stenkast från den nuv. sätesgården på Odensaari ligger en bergig lund, där särskilt eken, men även linden, synes trivas väl. Denna backe kallas Karhunmäki (fi. karhu = björn), och statarbyggnaden i närheten benämnes Karhula. Vid undersökning på platsen ha fackmän trott sig påträffa själva offerstenen; strax invid är en numera igenvuxen källa, den forna offerkällan! Härtill kommer att på äldre kartor över Odensaari två närapå sammanhängande lundar nära Karhunmäki betecknas den ena Kyrkbacken, den andra Stallbacken. Här har sålunda i tiden troligen stått en kyrka av trä, som nu länge varit jämnad med jorden. Man vet ju att de kristna kultplatserna ofta anlades just på eller vid de hedniska, där folket av gammalt varit vant att samlas. Av allt att döma har sålunda en hednisk avgudalund funnits på det nuv. Odensaari, och uppenbarligen var denna just det Lunda, som kyrkoherden Wilhelm i Nousis 1232 och 1234 erhöll som gåva och med vilket halva Taipale förenades. Ägarföljden börjar således 1232 med honom.

Nästa gång vi anträffa Lunda är år 1295[6], då kyrkoherden Wilhelms arvinge, ävenledes med namnet Wilhelm, av biskop Magnus I erhåller bekräftelse på besittningen av godset. Denna arvinge är säkerligen den »Ville in Masku» som 1306 av hövdingen i Finland Harald Torstensson som gåva erhöll en äng[7]. Harald Torstenssons brev är nämligen avskrivet år 1351 tillsammans med biskop Tomas' ovannämnda gåvobrev och biskop Magnus' brev, och vidimationens överskrift lyder: »Super prediis in Masku, dictihs et Taypala Lunda (Om godsen Lunda och Taipale i Masku)[8]. Ville i Masku kunde varit en son till kyrkoherden Wilhelm, men var snarare av tidens namngivning att sluta en dotterson till honom. Barn till Ville voro otvivelaktigt Katarina Villadotter och Johannes Villaeson, vilka nämnas i den förras brev av 1332[9], då hon för sin son Villes brott avhände sig sitt fädernearv på Sudensalo i Masku[*5].

Under medeltiden och 1500-talet har Odensaari ofta tillhört flere arvingar på en gång, och andelarna ha helt säkert gått i arv. Sålunda nämnes[10] en Magnus »Oghden Saresta» år 1427 som faste i Masku, utan att kunna identifieras.

Emellertid är åtminstone en följd ägare följande. Ovannämnde Johannes Villesson har tydligen haft tre barn: Järl, Elin och ännu en dotter, vilka ärvde godset sålunda, att Järl fick hälften och döttrarna en fjärdedel var. Detta att döma därav att Elins fjärdedel köptes av biskop Magnus Tavast för 70 marker. Då biskopen år 1439 gjorde en stor transaktion[11] med byte av gods mellan biskopsbordet och helge lekamensaltaret i Åbo domkyrka tillbytte han sig av Järls son Jönis Järlsson hans tredjedel (tydligen mödernearv) i Hiides i Pikis socken och Örhenpää (av HAUSEN tolkat som Orihpää i Loimijoki) mot nämnda, långt tidigare inköpta fjärdedel i Odensaari; Jönis Järlsson innehade sålunda åtminstone 3/4 av godset.

Jönis eller Jusse Järl(sson) var gift från Villilä i Masku med en dotter till Hanns van Arsten och Anna Torkilsdotter. Han och hustrun synas länge varit döda, då barnen Järl Jönsson och Kristina Jönsdotter år 1450 samsades om arv efter morföräldrarna med morbrodern Jöns Hansson till Villilä och erhöllo Kakkarais i Masku[12]. Järl Jönsson var väpnare och skrev sig till Niemenpää (i Vånå), som han erhållit med sin hustru Elin Henriksdotter (Svärd)[13]. Tydligen bodde han ej på Odensaari, utan på Niemenpää. Han ägde dessutom del i Ruohoisenmaa i Lemo[14], arvgodset Kivikylä i Virmo (vilket han gav till själaaltaret i Åbo domkyrka för sina föräldrars själar och särskilt för Harald Olofssons, som han slagit ihjäl)[15] samt Soinis i Nådendals landsförsamling, däri hans hustru ägt en systerdel[13]. Han nämnes senast 1486.

Nu träder Axel Leijonhufvuds ovannämnda dom av 1587 in som källa[16]. Av denna dom, som gällde Odensaari, och av den släktlinje, som fogades till domen, framgår att »rotten till arffuedh» var Olof Järll (så enligt släkttavlan, medan i den dåliga avskriften av själva domen står Järck). Denne hade ägt 321 marker jord fast frälse i Odensaari (och 100 marker i Hietamäki). Otvivelaktigt ha vi att taga Olof Järl som Järl(sson) och Olof som son till senast nämnde Järl Jönisson. En annan son var prästen Henrik Järlsson, som ärvde Niemenpää.

Olof Järl hade ingen son men två döttrar Ursila och Karin Olsdöttrar, vilka ärvde honom till hälften var, sålunda att Karin fick 100 marker i Hietamäki och 110 1/2 marker i Odensaari, medan Ursila erhöll 210 1/2 marker i Odensaari. År 1510 köpte Ursila därtill 79 marker i Odensaari - tydligen någon systerlott i tiden - så att hon ägde inalles 289 1/2 marker i godset. Men 1587 heter det att Ursilas arvingar »i lång tid» njutit även Karin Olsdotters del i Odensaari. Ursilas dotter Britta Henriksdotter ärvde hennes del. Hon var gift med Mickel Stig i hans första gifte och hade med honom två söner, döda barnlösa före modern, och dottern Karin Stigsdotter, arvtagarinna till Odensaari. Det var denna som väckte processen trots tidigare förlikningar och trots att hon med orätt besuttit hela Odensaari, jämte sina »söner och anhang» (varmed antagligen förstods »hennes sunderkullar», halvsystrarna Anna och Elin Stigsdöttrar, vilka dock som icke tillhörande målet skildes därifrån). Hon påstod nämligen att (sysslingen eller efter 1600-talets språkbruk »nästafränden») Mass Markusson till Hietamäki »war till uärcke att trenge henne och hennes arffuinger ifrå 100:de 10 1/2 mker thess werde faste frelssesjord i förb:de Odensari liggende». I själva verket voro ju dessa 110 1/2 marker jord Mass Markussons. Karin Stigsdotter var gift (enligt J. Ramsay) med Mass Markussons farbror Göran Mattsson.

Olof Järlssons andra dotter Karin Olsdotters del i godset ärvdes av hennes dotter Birgitta, gift med Markus Mattsson till Hietamäki (vilket Birgitta även medfört i boet). Deras enda 1587 kvarlevande barn var sonen Matts Markusson, den andra parten i ovannämnda rättegång. Han hade som sagt med Karin Stigsdotter ingått förlikning eller jämkning, enär honom »öffuer 40 åhrss tijdh udi faste frelsses jord schijffter för kårtt skeett war». Denna förlikning hade ingåtts 1584 och synes ha bekräftats genom tvenne Henrik Klassons till Kankas lagmansdomar av 1585 och 1586 samt riksdrotsen Per Brahes dom av sistnämnda år. För fullföljande av dessa »fulschälige och oryggelige förlijckninger» nödgades man i domen av 1587 efterräkna arvslotterna (resultatet framgår av det ovansagda) och därpå stadfästa förlikningen, som innebar att Karin Stigsdotter löstes ut från Odensaari mot att i vederlag erhålla delen i Hietamäki och Kahvattula [Kaivattula] gods jämte tidigare gjord försträckning i spannmål och penningar. Hur det nu sedan i verkligheten blev är icke klart, ty på 1600-talet befinnas Matts Markussons efterkommande inneha både Hietamäki och Kaivattula.

Matts Markusson dog snart därpå, han torde icke bott på Odensaari. Godset ärvdes av hans dotter Elisabet Mattsdotter. Hon var gift två gånger: först med Karl Simonsson Ram och sedan med Lars Månsson Stiernkors till Tenhola. Genom hennes dotter i andra giftet Anna Stiernkors' i början av 1640-talet ingångna gifte med majoren Lars Carplan kom Odensaari till släkten Carpelan, i vars ägo det nu befinner sig. Lars Carplan dog 1655, Anna Stiernkors själv 1688. Enda sonen Carl Carplan, kapten och häradshövding i Vemo och Masku härader, ärvde Odensaari.

Men nu kom den stora reduktionen, nödvändig i sig själv och i stort sett berättigad, men i sina detaljer överdriven och i många stycken orättfärdigt genomförd. Med särdeles hårdhet drabbade den Carl Carplan. Hans far hade vid arvskiftet efter farfadern erhållit jämförelsevis mer av de donerade godsen - de ansågos givetvis likvärdiga med släktgodsen - medan faderns syskon fått företrädesvis av de senare. Därtill kommo olika slags efterräkningar, som satte ägarna i stort bryderi. Också för att behålla Odensaari fick han föra en lång process med reduktionskommissionen, och när den äntligen var ändad till hans förmån, hade rättegången kostat så mycket, att han fick lov att, 1693, avhända sig det sista han då hade kvar - själva Odensaari. Hans farbror, majoren Krister Carplan till Kärknäs i Sagu (risti14.gif (59 bytes) 1709), trädde då räddande emellan och köpte godset, som sedan gick i arv inom hans ättegren: till sonen Lars, hovrättsråd (risti14.gif (59 bytes) 1737), och sonsonen Krister Carplan, kanslist i Svea hovrätt. För dessa var Odensaari dock inte sätesgården; det var efter fredsslutet 1721 pantsatt hos rika Åboköpmän, ända till 1754, då Krister Carplan sålde godset ur släkten.

Nu gick egendomen under några år ur hand i hand [17]. Den köptes 23 nov. 1754 av kaptenen Reinhold Johan Jägerhorn, som 1756 överlät den åt sin svåger stabskaptenen Ernst Gustav von Willebrand (så enligt Lagus' Finska adelns gods och ätter; då likväl Korkealuoto och Papinluoto holmar under Odensaari en tid ägdes av brodern, löjtnanten Karl Johan von Willebrand, är det troligt att det var denne som innehade Odensaari). De voro alla tre officerare vid Åbo läns infanteri. År 1757 anträffas som ägare kaptenen vid Livdragonerna friherre Karl Otto Yxkull och 1762 hovjunkaren friherre Herman Fleming (eller fadern översten Klas Fleming: 1762 års mantalslängd uppger nämligen denne, medan samma års jordebok liksom Lagus' Finska adelns gods och ätter uppge den förre) . Ingen av dessa ägare bebodde själva egendomen. Detta var däremot fallet med Flemings efterträdare, kornetten Gustav Johan Wilhelms, av vilken Odensaari 10 dec. 1764 såldes åt generallöjtnanten, sedermera friherre Wilhelm Carpelan[18]. Denne hade sålunda förvärvat sin faders egendom, som i 71 år varit ur familjen och i 10 år ur släkten. Sedan dess har Odensaari även varit bebott av sina innehavare.

Genom avhandling av 31 okt. 1780 stiftade Wilhelm Carpelan (risti14.gif (59 bytes) 1788) av Odensaari jämte Könikkälä säteri i Nousis och strögods ett fideikommiss närmast för sin brorson, överstelöjtnanten friherre Carl Efraim Carpelan (risti14.gif (59 bytes) 1819). Fideikommissarier ha sedan dess varit dennes söner, majoren Wilhelm Paul (risti14.gif (59 bytes) 1829) och hovjägmästaren Carl Maximilian Carpelan (risti14.gif (59 bytes) 1857), den senares son referendariesekreteraren Karl Johan Carpelan (risti14.gif (59 bytes) 1893) och dennes sonson jurisutriusquekandidaten Tom Hjalmar Carpelan, vilken sistnämnde numera, sedan fideikommissen i våra dagar upphävts, är ägare till Odensaari.

 

Vi ha sålunda kunnat följa ägarlängden för Odensaari ända från 1232, ej mer än vidpass 75 år efter Erik den heliges korståg, eller, som man kallat det, kristendomens införande i Finland. Så långt går icke räckan för något annat jordagods i vårt land. Därmed är naturligtvis icke sagt att Odensaari vore det äldsta jordagodset i landet. Tvärtom. Vid hednatidens slut voro helt säkert i Egentliga Finlands kusttrakter de nuvarande byarna och även enstaka gårdarna, där sådana ej uppkommit på senare tillandningar eller smärre öar, åtminstone i huvudsak redan till. Biskop Tomas' donation har tydligen betytt detsamma som grundandet av ett nytt gods, som först kallats Lunda efter avgudalunden, men sedan Odensaari efter den tidigare ö, där lunden var beläge[*6]. J. RINNE i sitt ovannämnda arbete (s. 80) antar också att Odensaari (och Taipale) ursprungligen tillhört Stenberga storgods i Masku.

 

Noter

[*1] För den anvisning, som möjliggjort detta, har jag att tacka doktor Arne Jörgensens vakna påpasslighet.

[*2] J. Jaakkola i Hist. Arkisto XXXIX:I, Lisiä 1200-luvun kirkollis-maallisen ylimystömme historiaan, s. 21, antar honom av namnet att döma varit tysk. Men kan han icke lika väl hava varit engelsman liksom biskop Tomas själv?

[*3] Rinne antar att, då Wilhelm i den påvliga urkunden av 1232 kallas »rector ecclesiae sanctae Mariae de Nousia», men av biskop Tomas 1234 »capellanus noster», Nousis kyrka och församling fortfarande skulle förblivit under biskopens högsta föreståndarskap, trots att Wilhelm blev kyrkoherde. Men att draga denna slutsats av att Wilhelm under denna tid av omorganisation kallas efter sin förra ställning är väl att gå för långt. Dessutom är det ju icke känt vilket år planen på biskopssätets flyttning faktiskt blev förverkligad.

[*4] Då Ojansuu drar i härnad mot namnformen Odensnäs är det en strid mot väderkvarnar, ty denna form konstruerades i slutet av 1700-talet, användes därefter blott i skrift av en och annan släktmedlem samt är nu ej mera i bruk.

[*5] Denna släktledning har behandlats av Jaakkola, a. a., ss. 7-13. Jaakkola anser, på enligt min mening icke hållbara grunder, kyrkoherden Wilhelm hava varit av den släkt van Arsten, vars första med säkerhet kända medlem framträder på Villilä i Masku i början av 1400-talet (a. a. ss. 16-18).

[*6] Häruti är jag, på grund av lokalkännedom, av annan mening än J. Jakkkola (Pakanallisiin kulttitarkoituksiin vihitystä maasta Suomessa: Suomal. ugrilaisen seuran Toim. II, s. 85) som anser Lunda i Masku varit ett stort jordagods (Lunda kallas f.ö. i gåvobreven endast »terra», av Hausen återgivet med jordlott) .

 

Källor: [1] Åbo Domkyrkas Svartbok (ÅDS.) s. 1. [2] ÅDS. s. 2. [3] ÅDS. s. 5. [4] ÅDS. s. 6. [5] Suomalaista paikannimitutkimusta, s. 160-161. Åbo 1920. [6] ÅDS. s. 11. [7] ÅDS. s. 14. [8] ÅDS. s. 87. [9] Finlands Medeltidsurkunder (FMU). I, s. 155. [10] FMU. II, s. 382. [11] ÅDS. s. 376. [12] FMU. III, s. 486. [13] J. Ramsay, Frälsesläkter: Svärd; FMU. V, s. 128. [14] FMU. V, s. 4. [15] ÅDS. s. 546. [16] Nordinska saml. i Uppsala univ. bibliotek vol. 268 (även fotostatkopia i Finlands Statsarkiv). [17] Lagus, Finska adelns gods och ätter, samt mantalslängder. [18] Handlingar i Carpelanska saml. i FSA.


Genos 6(1935), s. 157-165

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1935 års register | Årgångsregister