GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Selostus | Artikelns slut ]

Heraldiska bokägarmärken

A. W. Rancken

I Svenska Riksheraldikerämbetets Meddelanden från år 1933 ingår en uppsats om heraldiska exlibris av amanuensen vid sagda ämbete A. Berghman. Författaren framlägger några beaktansvärda synpunkter vid komposition av bokägarmärken, där utsmyckningen lånar motiv ur heraldiken. Många urgamla, men icke därför mindre bestående principer bliva uppmärksammade och belysta principer, vilka alltför ofta blivit obeaktade vid bruk av vapen och sköldemärken. Den heraldiska vetenskapen utgör för oss ett gammalt arv, men vi hava även i arv emottagit alla de oriktiga begrepp och all den förvillelse, som inmängde sig redan efter medeltidens slut för att fira verkliga triumfer under 1700- och 1800-talen. Under vår tid har på många områden förmärkts ett nyvaknat intresse för den åldriga vetenskapen. Detta faktum är icke enbart beroende av vår tids allmänna känsla för allt gammalt, vilken ofta vuxit till en vurm, som står utanför saklig forskning och vetskap. Vår tid har icke kunnat stå främmande för den praktiska nytta heraldiken medför. Den utgör en nödvändighet i varje ordnat kultursamhälle. I vårt land hava sålunda under de senaste åren många statliga förordningar blivit utfärdade, ägnade att bestämma och stabilisera de heraldiska begreppen. I alldeles särskild grad har detta visat sig nödvändigt, då det gällde att avlägsna de ryska emblem och texter, som vårt tidigare beroende av Ryssland medfört. Men om vi en gång finna det nödigt och förmånligt att tillvarataga det gamla arvet och att i praktiskt bruk betjäna oss av detsamma, då böra vi ju även vinnlägga oss om att stävja sådana missgrepp, som härröra sig från oförståelsens och förfallets tid. Det är likväl icke endast våra statliga vapen och vår flagga vi böra vörda och skydda mot förnedrande missbruk. Alla, även personliga emblem och kännemärken böra med samma rätt stå skyddade mot missbruk vid reklamering, vid festlig dekorering eller andra tillfällen. Läsa vi igenom de årsberättelser, som Riksheraldikerämbetet i Sverige avgiver för Kungl. Maj:t, komma vi till klarhet om, huru vittomfattande uppgifter ett sådant ämbete verkligen har sig förelagt. Det är länge sedan arbetet ägnades huvudsakligen frågor, som berörde ståndsindelning och ridderskap; vår tid sysslar med otaliga allmännyttiga ärenden, där de heraldiska spörsmålen böra komma till sin rätt.

Författaren till ovannämnda uppsats framhåller, att de heraldiska personvapnen hava en stor, såväl dekorativ som släktssymbolisk betydelse. »I det senare hänseendet äro de närmast att jämföra med familjenamnen, vilka de dock ofta överträffa i ålder och rent av många gånger givit upphov till». Han framhåller även, att de äldsta bokägarmärkena oftast voro heraldiska. Sedan följer en intressant och instruktiv framställning av de olika sätt, varpå ett vapen kan användas utan att avvika från de heraldiska bestämmelserna och man kommer ogensägligen till insikt om, att en heraldiskt korrekt användning även leder till den bästa och klaraste dekorativa lösningen.

Bruket av bokägarmärken har i vår tid åter kommit till heder. Intresset för dessa har även lett till ett samlande, som i sin tur framkallat en dussinalstring av de små »Ex-libris», vilka äro avsedda att som kännetecken klistras på böckernas försättsblad. En sådan fabrikation är icke ägnad till att hålla den ornamentala kompositionen på en stabilt konstnärlig höjd, men själva återinförandet av bokägarmärken för praktiskt bruk är i allo värt ett understödjande. Även på detta område må man sträva till gedigenhet såväl i komposition som utförande.

Vi sakna ingalunda goda förebilder från äldre tider. I främsta rummet stå de heraldiska vapenbilderna och monogramkompositionerna, vilka från att ursprungligen hava utgjort pärmdekorationer, redan tidigt förekomma på böckernas försättsblad. År 1916 utarbetade doktor Arne Jörgensen en kort historik om bokägarmärken i Finland och sammanställde ett rikligt illustrationsmaterial av såväl äldre märken som nykomponerade exlibris. Ehuru samlingen har att uppvisa många goda, moderna kompositioner, stå de traditionsrikaste och heraldiskt betonade formerna alltid säkrast i konkurrensen. Amanuensen Berghman har till sin uppsats även fogat ett blad med avbildningar av heraldiska exlibris och han anser, att det icke heller i vår tid är skäl att övergiva en gammal, god tradition, »utan har man ett vapen, så bör man använda det i sitt exlibris», gärna i sammanhang med en annan komposition och hälst åtföljt av familjenamnet, »ty det torde i våra dagar ej vara många, som kunna identifiera ägaren enbart av hans vapen».

De flesta äro dock i avsaknad av förlänade och fastställda familjevapen och ett allmännare återinförande av självtagna, borgerliga vapen innebär många vanskligheter för de rena, heraldiska begreppens bestånd. Även de borgerliga vapnen hava visserligen gamla traditioner. Ingen lag torde heller förbjudit bruket av en vapensköld med sluten hjälm. Kronan måste bortlämnas, ty den utgör en rangbeteckning. Även den öppna hjälmen bör vara adelsskapet förbehållen.

De gamla, förnäma bokbanden äro ofta försedda med sirligt formade monogram. Dessa voro ofta komponerade inom en ornamental omramning eller i en sköldform. Samtidigt med vapnen förändrades även dessa märken för pärmarna till exlibris, avsedda för böckernas försättsblad. Det är visst sant, att sådana monogrammärken bereda forskaren ofta oöverstigliga svårigheter. Det är icke gott att veta vad de enstaka bokstäverna beteckna eller till vem de hänsyfta. På grund av den gamla traditionen samt den sirliga, karaktärsstarka kompositionen vore användningen av monogrammärken särdeles efterföljansvärd och ändamålsenlig, men borde helst även i sådana märken familjenamnet kunna ingå exempelvis som över- eller underrubrik, utan att kompositionen därav bleve förvanskad.

I sammanhang med ovanstående principspörsmål må här återgivas trenne gamla bokägarmärken, vilka troligen icke tidigare äro kända.

I II III
I. II. III.

I och II hava tillhört kaptenen Otto Mauritz Brakel (1722-1808), III har tillhört hans hustru Ulrika Renata f. Boije af Gennäs (1741-1819). Dessa exlibris, vilkas ursprungliga kopparplåtar äro bevarade, ha icke återfunnits i något bokband.

Dessa små, sirliga koppargravyrer utgöra goda typer och värdefulla minnen från rokokons skönhetsmättade tidevarv.


Tekijä esittää niitä periaatteita, jotka määräävät heraldisen tieteen käyttöä. Viime vuosisadat merkitsivät heraldisen tieteen rappeutumista, jota kestää vieläkin. Kuitenkin on sillä sivistysvaltiossa merkityksensä, kaupunkien, kuntien ja läänien vaakunain määräämisessä, puhumattakaan valtakunnan vaakunasta, joka toistaiseksi ei vieläkään ole laissa vahvistettu. Aatelissukujen vaakunakilpiä tavataan jo varhain omistusmerkkeinä kirjoissa ja tekijä julkaisee Brakel-suvun vaakunan 17:ltä sataluvulta, jota on tähän tarkoitukseen käytetty.


Genos 6(1935), s. 23-27

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1935 års register | Årgångsregister