GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Ett okänt memorial av Sprengtporten sommaren 1808.

Harry Donner

När de ryska trupperna den 28 februari 1808 överskredo den finska gränsen, följde G. M. Sprengtporten med i egenskap av Buxhoewdens diplomatiska rådgivare. Utan bestämt verksamhetsfält, ställd mellan överbefälhavaren, till vilken han stod i ett spänt förhållande, och civilkansliets chef statsrådet Emine, blev hans ställning inom kort ohållbar. Han anhöll därför om tillstånd att få återvända till Petersburg, vilket beviljades. Under tiden fortsatte Buxhoewden landets erövring, samtidigt som han handhade dess civilförvaltning, biträdd av Gustav Ladau och Emine. Sprengtporten hade hoppats att få övertaga denna uppgift, emedan honom i början av kriget erbjudits generalguvernörskapet, som han dock av flere skäl avböjt. Hans planer under sommaren 1808 äro föga kända. Då förslaget på ett ständermöte i Åbo sedan staden erövrats förfallit, ivrade han för sammankallande av representanter för landets fyra stånd till Petersburg. Planen förverkligades och i oktober började deputationen sin för landet betydelsefulla verksamhet. Antagligen i samband därmed skedde Sprengtportens utnämning till generalguvernör sedan Buxhoewden fallit i onåd och ersatts av general Bogdan von Knorring. Dock kan man taga för givet, att Sprengtporten under sommaren varit i ivrig verksamhet. Självfallet kunde han ej hoppas på att ersätta Buxhoewden, civilförvaltningen låg i andra händer och kunde ej ännu stabiliseras.

Kriget medförde dock vissa förändringar och öppnade för den gamle självständighetsmannen nya möjligheter, som hade kunnat tillfredsställa hans äregirighet. Efter Svartholms och Sveaborgs fall hade officerare och manskap blivit hemförlovade sedan de svurit kejsaren trohetsed.

De, vilka vägrat, hade transporterats till Petersburg och det inre av Ryssland. Enligt kapitulationsvillkoren skulle de officerare, vilka underkastat sig, få bibehålla sina förra löneförmåner. Däremot icke de andra. Men dessa kunde kanske nu senare förmås att begå eden och kunde i så fall erhålla samma villkor, d.v.s. få, så länge kriget varade, bibehålla sina löner och boställen och frikallas från tjänstgöring i Ryssland, något som de synas ha befarat. Detta skulle blott gälla officerare av den finska nationen. Nu föreslog Sprengtporten i ett för forskningen hittills okänt betänkande[1] till kejsaren av den 27 juli 1808, att man skulle antingen i Petersburg eller vid officerarnas hemkomst betala i kapitulationen dem tillförsäkrade löner. Blott de, vilka avlönades i pengar, fingo njuta denna förmån. De övriga skulle bibehålla sina boställen och övriga tjänsteförmåner. Men ej nog därmed. Sprengtporten antydde samtidigt på ett tidigare förslag om bildandet av en finsk legion. Han ansåg dock frågan för tidigt väckt. Den borde uppskjutas till en lägligare tidpunkt, då man hade ett större urval officerare. När dessa planer kunde förverkligas, erbjöd Sprengtporten sig att leda en dylik formation i landet efter nationella principer (de första militära reglerna). Ett betänkande angående upprättande av en inhemsk milis ville han underställa kejsarens godkännande såsnart hans närvaro i Finland kunde anses nödvändig.

Redan nu bad han om tillstånd att få anställa såsom sina medhjälpare major Karl M. Gripenberg och kapten Karl Gustav von Schoultz. Gripenberg skulle bli brigadmajor och von Schoultz hans adjutant för de finska militära angelägenheterna. Den förstnämnde var Svartholms f.d. kommendant och den senare dennes närmaste man. Varmt lovordar Sprengtporten deras militära duglighet.

Av allt att döma tillhörde de Sprengtportens anhängare och voro nu villiga att inom ett med Ryssland inkorporerat Finland uppställa en inhemsk milis. Svartholm försvarades av ett befäl, vars ringa sympatier för Sverige sannolikt varit en medverkande orsak till fästningens kapitulation. Krigsrätten i Stockholm förklarade Gripenberg 1811 förlustig hans ordensdekoration och von Schoultz anhöll 1810 om utredning av sitt förhållande vid kapitulationen. Utredningen utföll till hans fördel och han fick avsked ur svensk tjänst med majorsgrad och pension.

Även inom den administrativa förvaltningens högre poster föreslog Sprengtporten betydande personskiften. Nylands och Tavastehus samt Kuopio län voro de av kriget svårast hemsökta trakter. I Tavastehus residerade sedan 1790 den ålderstigne J. H. Munck, som enligt Sprengtporten redan nu önskade draga sig tillbaka med en passande pension. Om detta beviljades och han därtill finge arrendera Mustiala överstelöjnants boställe, vore han rikligt belönad. En dylik välvilja skulle samtidigt trösta hans hustru, som under kriget förlorat sin broder, överste Fleming.

Till Muncks efterträdare föreslog Sprengtporten överste Fredrik Adolf Jägerhorn af Spurila, som på Sveaborg varit hans handgångne man. L. G. VON BONSDORFF[2] säger, att Sprengtporten under sitt korta besök i Helsingfors i mars vid underhandlingarna om Sveaborgs kapitulation tydligen gjorde en viktig insats, särskilt tack vare sina förbindelser med en av fästningens högre officerare F. A. Jägerhorn. Det är möjligt att Sprengtporten redan då förespeglat Jägerhorn landshövdingestolen i Tavastehus. Emellertid efterträddes Munck 1810 av Gustav Fredrik Stjernvall, men samtidigt utnämndes Jägerhorn till landshövding i Kymmenegårds län, vilken befattning han lämnade två år senare. Men i början av år 1809 förskaffade Sprengtporten honom St. Annæ ordens stora band.

För den genom krigsoperationerna lediga landshövdingestolen i Kuopio, som omedelbart borde besättas, ty man borde där snabbt återställa ordnade förhållanden med tanke på den kommande skörden, förordade Sprengtporten en inhemsk man. Till denna viktiga post ansåg han ad interim en herr von Knorring lämplig. Han medgav, att denne hade mindre olägenheter, men förenade dock flere för tjänsten nyttiga egenskaper. Dessutom var det möjligt att ingen annan erbjöd sig ģdans la crise ou se trouve en ce moment cet contrée devastéeģ.

Under sommaren 1808 voro i Petersburg de finska män räknade, vilka kunde komma i fråga vid besättande av administrativa tjänster inom det nyligen erövrade landet. Väl funnos personer, som av en eller annan orsak avvikit från Sverige-Finland, vilka nu uppvaktade Sprengtporten. En dylik lycksökare var Karl Fredrik von Knorring, som omkring 1800 flytt från Finland till Ryssland. Han föddes 1757 och hade erhållit 1791 överstelöjtnants avsked. Krigsråd blev han 1796. Därefter hade han varit handlande i Åbo, men gjorde konkurs och dömdes av regeringen förlustig sina adliga rättigheter. Han sökte efter Finlands förening med Ryssland restitution 1810, men avled i Heinola innan ansökningen beviljats. Änkling 1799 med en talrik barnaskara, gifte han 1805 om sig med grevinnan Kristina Eleonora Igelström, dotter till kursachsiske kammarherren riksgreve Harald Gustav Igelström och hans 2:a fru grevinnan Sofia Fredrika Münnich. Genom sitt förnämliga giftermål hade han utsikter att bli rehabiliterad och tillhörde sannolikt Sprengtportens umgängesvänner. Tillsammans med honom dryftade han helt visst Finlands olyckor och såg i dess anslutning till Ryssland ett medel att återvinna ära och anseende. Han var ej den enda, som i Sprengtportens upphöjelse närde äregiriga drömmar och vunnit i honom en villig förespråkare. Om von Knorring icke avlidit, hade han kanske lyckats i sitt förra hemland uppnå sitt mål. I alla fall ser det ut som om denna Sprengtportens rekommendation förskaffat von Knorring en anställning i Kuopio län. Han utsågs till medhjälpare åt landshövding Simon Carpelan och nämnes ofta i Sprengtportens officiella korrespondens.

Detta Sprengtportens brev är upplysande för hans planer sommaren 1808. Hans förslag bevisar tydligt huru svårt han hade att tänka sig sin blivande verksamhet i Finland omfatta blott civilförvaltningen. Som gammal militär strävade han tydligt även efter den militära ledningen. En på alla områden blott av kejsaren beroende maktfullkomlighet var det han avsåg. Men en dylik önskan förde honom omedelbart i konflikt med de ryska ministrarna och kommenderande generaler. För stora och omöjliga anspråk förorsakade hans fall, och den ringa sympati han ägde bland sina förra landsmän, gjorde honom omöjlig för det nya Finland.

 

Memoire.

Votre Mayesté Imperiale, ayant daigné quelque fois me consulter sur les affaires de la Finlande je prend la liberté de proposer:

I:o Que ceux des officiers prisonniers de nation finnoise actuellement ici, puissent retourner chez eux au sein de leur famillie en pretant le serment de fidelité comme sujets de Sa Mayesté Imperiale, serment ā la quel, ils ne ferons aucune difficulté, quand l'opinion d'etre forcé au service n'y soit pas attaché, comme ils en ont en la crainte.

2:o Qu'il leur soit payé ici, ou ā leur retour leur appointement accordée par la Capitulation. Cette avantage ne sera accordé qu'a ceux qui sont appointé en argent, les autres conserverons leur Bostellen, et les gages de leurs charges.

3:o Que la formation projetté de la Legion finlandaise soit remis ā une Epoque plus favorable, en l'on peut faire un choix des officiers; Elle souffre actuellement baucoup trop de difficulté, et ne sera que trčs imparfaitte, je m'engage de diriger cette formation dans le pays meme, et sur des princippes analogues au caractere national, (la premiere regle militair) que j'aurais l'honneur de soumettre ā l'approbation de Sa Mayesté Imperiale aussitot qu'Elle juge ma presence necessaire en Finlande.

4:o En attendant je solicite que le Major de Gripenberg et le Capit: de Schultz acctuellement ici, soyent attaché aupres de moi, pour me servir d'aide, le premier comme major de Brigade, Ce 2:o comme aide de Camp, pour les expeditions regardant la Finlande, ayant reconnu dans la personne de ces deux officiers des qualitées exellans pour le service.

5:o A l'egard du Colonel de Jägerhorn, comme il decline ā continuer sa cariere militair, je crois util ā Votre Service, de le placer comme Gouverneur ā TAVASTEHUS, ā la place, du vieux Munck, qui desir son congé, avec une retraitte convenable ā son Etat et ā sa situation. En lui accordant en proprieté la terre de MUSTILLIA, auparavant BOSTELLE de Lieut: Colonel des Dragons de Nylande, aujourdhui reformé par le Roi de Suede ā une proprieté de la Couronne, et q'il desir en arrende, Votre Mayesté aura comblé ses veux, et cette generosité est due ā ses services, et servira de consolation particuliere pour son Epouse, la Baronne de Flemming, qui vient de perdre dans cette guerre le colonel de Flemming son frere, tué ā la premiere deffense de WASA. Votre Mayesté aura dans la capacité de M:r de Jägerhorn un exellent gouverneur plain de Zele pour Vos interes et de connaissances des loix de sa Patrie.

6:o Le gouvernement de KUOPIO est acctuellemant vacante, devasté et rendue un desert, par les operations au quelle il a servi de Theatre. Il est necessair d'y ramener l'ordre, l'obeisance, et le repos ā l'approche de la recolte. Cella ne se peut que par un natif du pays, avec les qualitées et le zele neccessaire. Je propose pour cella ad interim Mr de Knorring, qui a quelques petits deffauts, joint cependant plusieurs qualittées requise pour cet Employs - un autre peut-etre n'en voudra pas - dans la crise ou se trouve en ce moment ces contrée devastée.

ce 27 juliet 1808.

namnteckning

[1] Generalguvernörsarkivets sekreta handlingar n:o 29, 3, F. S. A.

[2] L. G. VON BONSDORFF, Den ryska pacificeringen i Finland 1808-09, s. 65.

 
Genos 6(1935), s. 62-66

Š Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1935 års register | Årgångsregister