GENOS - Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Noter | Litteratur | Selostus | Artikelns slut ]

Finska officersförluster i rysk-turkiska kriget 1877-1878

Jur.lic. Åke Backström, Sydney

Den långvariga konflikten mellan Ryssland och Turkiet, som 1853 lett till det sk. Krimkriget, gick åter mot en väpnad lösning genom den ryska krigsförklaringen den 24 april 1877.

Våren 1877 befann sig den finska krigsmakten i en av sina sedvanliga vågdalar. De under Krimkriget uppställda nio indelta skarpskyttebataljonerna hade upplösts tio år tidigare, den 1846 grundade värvade grenadierskarpskyttebataljonen, som skördat så många lagrar under krigshandlingarna i Östersjöområdet, [1] hade slutgiltigt gått till historien 1860, då den sk. skarpskytteskolan nedlades. Vad hade landet att mobilisera 1877?

Det enda finska arméförband som existerade var samtidigt landets stolthet och prydnad, Livgardets 3., finska, skarpskyttebataljon i Helsingfors, som i dagligt tal gick under namnet Finska gardet. Härutöver representerades flottan av 1. Finska kaderekipaget, det ståtligt klingande namnet till trots bestående endast av en liten stab jämte ett kompani, allt under befäl av kaptenen av 1. rangen Leopold Ludvig Toppelius [2] (1821-1880). Kaderekipaget saknade betydelse med tanke på det utbrutna kriget i det Östersjöflottan icke mobiliserades.

Efter ett antal såväl större som mindre framgångar vid krigets början stagnerade fronten vid den viktiga staden Plevna (idag Pleven) i norra Bulgarien, som med framgång försvarades av en turkisk armé under befäl av fältmarskalken Osman Nuri Pascha (1837-1900). Oklokt nog sökte de ryska härarna storma den välbefästa staden i frontala angrepp, vilka slogos blodigt tillbaka. Ryssarna ledo här stora nederlag i juli och september 1877 och kvarlämnade tusental stupade på slagfältet.

Efter de första större bakslagen beslöt den militära ledningen mobilisera gardestrupperna, som hittills icke varit involverade i krigshandlingarna. Så kom det sig, att Finska gardet, som den 2 augusti 1877 återvänt till Helsingfors från sitt sedvanliga sommarläger i Tsarskoje Selo, mottog mobiliseringsorder följande dag. Redan den 6 september ryckte bataljonen i fält under befäl av översten, friherre Georg Edvard Ramsay [3] (1834-1918). Den tillhörde Livgardets skarpskyttebrigad, som kommenderades av generalmajoren Alexander Venjamovitj Ellis [4] (1825-1897). Före återkomsten till Helgingfors den 9 maj 1878 hade Finska gardet hunnit deltaga i ett tiotal strider och skärmytslingar, främst i krigets blodigaste sammandrabbning, slaget vid Gorni Dubniak i Bulgarien den 24 oktober 1877, där 24 gardister stupade. [5] Allt som allt steg bataljonens krigsförluster till 8 + 267, som för manskapets del svarade mot 23.5 % av styrkan.

Avsikten med denna uppsats är att söka utröna och uppräkna de finska officersförlusterna i rysk-turkiska kriget, en uppgift som är omöjlig med tanke på visshet om det absoluta antalet stupade och av andra orsaker avlidna.

Med säkerhet känner man officersförlusterna inom Finska gardet och bland fd. elever vid Finska kadettkåren i Fredrikshamn. För Helsingfors junkarskolas vidkommande är antalet redan osäkert och frågan om finska officerare utbildade vid ryska militärläroverk, för att inte tala om sådana som »tjänat upp sig genom graderna», bör betraktas som helt oklar. De relativt fullständiga historikerna över gardesregementena har gjort, att också de finska officersförlustema inom desamma äro långt bättre kända än inom de gråa massan av linjeregementen, något som kommer tydligt fram även i denna uppsats. Som helhet torde kunna sägas, att merparten av officersförlusterna sannolikt är utredd, men huru många som förblivit okända är den stora frågan.

Nedan följer ett antal statistiska uppgifter över de stupade och av andra orsaker avlidna officerarna, 14 till antalet, varefter standardiserade personuppgifter, med undantag för de ranghögsta - tre överstar - vilkas karriär blivit noggrannare utredd och vilkas fotografier också publiceras.

Antalet i detta krig sårade finska officerare var med säkerhet så stort, att inga försök gjorts att insamla uppgifter om dem. Redan vid Finska gardet sårades sex officerare, stabskaptenen Valdemar Agamemnon Ehnberg [6] (1841-1895), underlöjtnanten, friherre Gustav Adolf Konstantin Gripenberg  [7] (1854-1918), underlöjtnanten Torsten Leonard Lode  [8] (1855-1924), löjtnanten Anders Georg Emil Munsterhjelm [9] (1838-1895), underlöjtnanten Axel Georg Neovius [10] (1853-1898), samtliga 24.10.1877 vid Gorni Dubniak samt fänriken Gustav Adolf Brunou [11] (1857-1920) 23.11.1877 vid Pravetz.

Några av de bäst kända officerarna utanför Finska gardet var löjtnanten vid Livgardets litauiska regemente Johan Edmund Bruun  [12] (1852-1906), som sårades 16.11.1877 vid Karagatsj, Bulgarien, kommendören för 11. Infanteridivisionen, generalmajoren Johan Kasimir Ehrnrooth [13] (1833-1913), som sårades 26.6.1877 vid Oltenitza, Rumänien samt kaptenen vid Livgardets moskovska regemente Nikolaj von Rechenberg [14] (1846-1908), som sårades 24.10.1877 vid Gorni Dubniak.

Finska kadettkåren [15] = 57.1 %
Helsingfors junkarskola [16] = 21.4 %
Helsingfors universitet [17] = 7.1 %
Ingen officersutbildning [18] = 14.3 %

Överste 3 = 21.4 %
Major 2 = 14.3 %
Kapten 1 = 7.1 %
Stabskapten 1 = 7.1 %
Löjtnant 3 = 21.4 %
Fänrik 4 = 28.6 %

Gardesregemente/bataljon [19] = 64.3 %
Linjeregemente/bataljon [20] = 35.7 %


Aspelund, Johan Georg, se nedan.

Brofeldt, Birger, f. 26/1 1846 i Kangasniemi. Fldr. kronolänsmannen Benjamin Brofeldt och Anna Maria Antell. Löjtnant vid Livgardets 4., Kejserliga familjens, skarpskyttebataljon. D. (förgiftning [21]) 24/10 1877 vid Gorni Dubniak, Bulgarien. - Ogift.

Gräsbeck, Bror Gustav Alexander, f. 4/5 1855 i Hirvensalmi. Fldr. kyrkoherden i Kymmene Johan Gustav Gräsbeck och Magdalena Serafia Alexandra Carlstedt. Fänrik vid Livgardets jägarregemente. D. (stupad) 1/11 1877 vid Telisj, Bulgarien. - Ogift.

Hammar, Reinhold Mortimer, f. 23/8 1837 i Åbo. Fldr. postförvaltaren, kollegie registratorn Reinhold Vilhelm Hammar och Maria Antoinetta Bonsdorff. Kapten vid Livgardets grenadierregemente. D. (stupad) 24/10 1877 vid Gorni Dubniak, Bulgarien. - Ogift.

Hirn, Ivar Ludvig, f. 10/8 1852 i Korsholm. Fldr. slotts- och lasarettsläkaren i Vasa, medicine och kirurgie doktorn Gabriel Vilhelm Hirn och Hedvig Augusta Matilda Jägerskiöld. Löjtnant vid Livgardets grenadierregemente. D. (stupad) 24/10 1877 vid Gorni Dubniak, Bulgarien. - Ogift.

von Pfaler, Albert Julius, f. 12/3 1845 i Vederlax. Fldr. kronolänsmannen, stabskaptenen Johan Anton von Pfaler och Amalia Maria Sjöblom. Stabskapten vid 9. Skarpskyttebataljonen. D. (sårad 10/1 i Sjipka-passet)   /8 1878 på krigssjukhus i Bulgarien. [22] - Ogift.

Procopé, Fredrik Hjalmar Nikolaus, se nedan.

Rosenbom, Johan Torkel, se nedan.

Saurén, Knut Fridolf Voldemar Joel, f. 5/9 1831 i Helsingfors. Fldr. politie borgmästaren, lagmannen Joel Jakob Saurén och Maria Charlotta de la Motte. Major vid 53., Volhyniska, H.K.H. storfursten Nikolaj Nikolajevitjs, infanteriregemente, kommenderad till 56., Sjitomirska, H.K.H. storfursten Nikolaj Nikolajevitjs, infanteriregemente. D. (tyfus) 13/12 1877 på krigssjukhus i Simnitza, Rumänien. - Gift.

von Tobiesen, Nikolaj August, f. 3/7 1854 i Vitebsk, Ryssland. Fldr. gendarmchefen i Finland, generalmajoren August Fredrik von Tobiesen och friherrinnan Olga Karolina Lovisa Charlotta Dorotea von Rosen. Fänrik vid Livgardets ismailovska regemente. D. (tyfus) 9/1 1878 i Boggot, Bulgarien. - Ogift.

Torwigge, Otto Vilhelm, f. 4/3 1832 i Lovisa. Fldr. logarvaren Otto Torwigge och Maria Katarina Pihlström. Major vid 7., Revalska, generalen Tutchkoffs, infanteriregemente. D. (stupad) 8/9 1877 vid Plevna, Bulgarien. - Ogift.

Welin (tid. Jurvelin), Oskar Alexander, f. 25/1 1857 i Savitaipale. Fldr. kronolänsmannen i Korpiselkä Nils Benjamin Welin (tid. Jurvelin) och Helena Elisabet Löfving. Fänrik vid Livgardets 3., finska, skarpskyttebataljon. D. (tyfus) 12/11 1877 i Tjirikovo, Bulgarien. - Ogift.

Willgren, Alexander Georg, f. 11/10 1856 i Uleåborg. Fldr. majoren vid 3., Uleåborgs, indelta finska skarpskyttebataljon Adolf Willgren och Johanna Katarina Fellman. Fänrik vid 89., Bjelomorska, H.K.H. Tsarevitjs, infanteriregemente, kommenderad till Livgardets 3., finska, skarpskyttebataljon. D. (tyfus) 19/4 1878 i San Stefano, Turkiet. - Ogift.

Winter, Omar Leo Napoleon Alexander, f. 17/6 1851 i Rjesan, Ryssland. Fldr. lantmätaren, kollegie assessorn Karl Alexander Winter och Katarina Fredrika Strandman. Löjtnant vid 17., Archangelogorodska, H.K.H. storfursten Vladimir Alexandrovitjs, infanteriregemente. D. (stupad) 20/7 1877 vid Plevna, Bulgarien. - Ogift.

Aspelund

Aspelund, Johan (Johannes) Georg, f. 9/12 1838 i Fredrikshamn. Fldr. borgmästaren, vice häradshövdingen Karl Gustav Aspelund och Alexandra Maslén. Elev vid Finska kadettkåren i Fredrikshamn 1851. Transporterad som fänrik vid Livgardets grenadierregemente 1857. Underlöjtnant 1862. Deltagit i polska upprorets kuvande 1863-64. Löjtnant 1863. Mmed 1863-64. Stabskapten 1865. Kapten 1869. RySt 2 1871. [23] Överste 1872. RyA 2 1874. Deltagit (som bataljonskommendör [24]) i turkiska fälttåget 1877. D. (sårad 24/10 1877 vid stormningen av skansverken i Gorni Dubniak, Bulgarien) 1/11 1877 på krigssjukhus i Bulgarien. [25] Hans namn är upptecknat på Finska kadettkårens svarta marmortavlor. - Ogift.

Procopé

Procopé, Fredrik Hjalmar Nikolaus, f. 11/8 1842 i Virmo. Fldr. postmästaren i Borgå, majoren Abdon Fredrik Procopé och friherrinnan Agnes Jakobina Lybecker. Elev vid Finska kadettkåren i Fredrikshamn 1854. Transporterad som löjtnant vid 15. Skarpskyttebataljonen 1861, som underlöjtnant vid Livgardets finländska regemente 1863. Deltagit i polska upprorets kuvande 1863-64. RySt 3 msvor 1863. Löjtnant 1864. Mmed 1863-64. Stabskapten 1866. RyA 3 1867. Kapten 1871. RySt 2 1873. ÖJKrO 3 1874. Överste 1876. Deltagit (som bataljonskommendör [26]) i turkiska fälttåget 1877. D. (sårad 24/10 1877 vid stormningen av stora redutten [27] i Gorni Dubniak, Bulgarien) 10/11 1877 på krigssjukhus i Sistovo, Bulgarien. Hans namn är upptecknat på Finska kadettkårens svarta marmortavlor och en staty till hans minne rest 24/10 1977 på slagfältet i Gorni Dubniak. - Ogift.

Rosenbom

Rosenbom, Johan (Janne) Torkel, f. 19/8 1827 i Jakimvaara. Fldr. häradshövdingen i Salmis domsaga Erik Johan Rosenbom och Lovisa Natalia von Güterbogk. Elev vid Borgå gymnasium 1844-46. I krigstjänst som yngre underofficer vid Livgardets finska skarpskyttebataljon 1846. Underfänrik 1850. Transporterad som fänrik vid 11., Fanagoriska, Generalissimus furst Suvorovs, grenadierregemente 1850. Underlöjtnant 1852. Löjtnant 1854. Stabskapten 1856. Transporterad som löjtnant vid Livgardets volhyniska regemente 1856. Stabskapten 1861. RyA 3 1862. [28] Deltagit i polska upprorets kuvande 1863-64. Kapten 1863. RySt 2 msv »för tapperhet i Polen» 1863. Mmed 1863-64. RySt 2 mkkr 1866. Överste 1868. RyA 2 1868. Kommendör för 25. Reservinfanteribataljonen 1869. RyA 2 mkkr 1869. Kommendör för 17., Archangelogorodska, H.K.H. storfursten Vladimir Alexandrovitjs, infanteriregemente 1873. Deltagit i turkiska fälttåget 1877. D. (stupad) 20/7 1877 vid Plevna, Bulgarien. [29] - Ogift. [30]


Noter

[1]   Halva bataljonen, under befäl av yngre stabsofficeren, majoren Gustav Georg Grahn, kämpade med utmärkelse i fästningen Bomarsund sommaren 1854 och fördes i fångenskap till England och Frankrike efter fästningens fall 16.8.

[2]   Konteramirals avsked 1878.

[3]   Sedermera general av infanteriet och befälhavare för finska militären.

[4]   Sedermera general av infanteriet.

[5]   Av sina sår avled ytterligare 16 man medan 78 räddades till livet, de flesta sårade 24.10.1877 vid stormningen av Gorni Dubniak.

[6]   Sedermera överste och chef för Kuopio bataljons reservdistrikt.

[7]   Sedermera överstelöjtnant och en av landets bäst kända militära skriftställare.

[8]   Avancerade till generalmajor 1904, även i finska armén under Frihetskriget 1918.

[9]   Sedermera överste och chef för Uleåborgs bataljons reservdistrikt.

[10]   Avsked som överstelöjtnant 1894.

[11]   Avancerade till överste 1903, även i finska armén under Frihetskriget 1918.

[12]   Sedermera överste och chef för Åbo bataljons reservdistrikt.

[13]   Sedermera generallöjtnant och ministerstatssekreterare för Finland i St.Petersburg.

[14]   Sedermera generallöjtnant och guvernör i Viborgs län.

[15]   Aspelund, Brofeldt, Gräsbeck, Hirn, von Pfaler, Procopé, von Tobiesen, Welin

[16]   Saurén, Willgren (elev vid Finska kadettkåren 1870-72), Winter

[17]   Hammar

[18]   Rosenbom, Torwigge, »tjänat upp sig genom graderna»

[19]   En (Willgren) kommenderad från linjeregemente

[20]   En (Rosenbom) tidigare tjänstgjort vid gardesregemente

[21]   Schulman & Nordenstreng, a.a., s. 279: »Orsaken till hans död antogs förorsakad af att han genom misstag intagit gift ur en flaska, som han förväxlat med en annan innehållande magdroppar, och hvilka båda han ständigt bar på sig under kriget.» Hans äldre bror, Mortimer Brofeldt (1840-1890), deltog i kriget som stabschef vid 6. Infanteridivisionen samt avancerade till generalmajor vid generalstaben och stabschef vid V Armekåren. Schulman & Nordenstreng, a.a., s. 224.

[22]   Schulman & Nordenstreng, a.a., s. 292. Hans dödsdata ha icke kunnat utrönas, icke en gång av von Pfaler, a.a. s. 69.

[23]   Därförinnan dekorerad med A 3 och St 3.

[24]   Bataljonskommendör vid regementet var också hans yngre bror, översten Viktor Maximilian Aspelund (1842-1912), som sårades samma dag och i samma strid, men överlevde sina blessyrer samt avancerade till general av infanteriet. I Livgardets grenadierregemente tjänstgjorde ytterligare bröderna Gustav Leo Aspelund (1832-1865) och Alexander Fredrik Aspelund (1839-1902)! Schulman & Nordenstreng, a.a., ss. 173, 222, 255.

[25]   Schulman & Nordenstreng, a.a., s. 222. Hans dödsort har icke kunnat fastställas, men var sannolikt gränsstaden Sistovo vid Donaufloden.

[26]   Regementets bataljoner kommenderades före gardestruppernas mobilisering sommaren 1877 av tre överstar Procopé av vilka Hjalmar Procopés kusiner Viktor Napoleon Procopé (1839-1906) och Herman Oskar Procopé (1841-1905), båda blivande generaler av infanteriet. Backström, a.a. (1988), ss. 113 ff. 124 f.

[27]   Regementskommendören, generalmajoren Vasili Nikolajevitj Lavrov (f. 1838) som stupade samma dag, beordrade i ett kritiskt skede Hjalmar Procopé att i spetsen för frivilliga från sin bataljon storma fästningsverken, en order som baserade sig på felaktiga uppgifter om det militära läget och ledde till svåra förluster, då anfallet misslyckades. Hjalmar Procopé sårades dödligt av en gevärskula i magen. Backström, a.a. (1988), s. 107 ff.

[28]   Därförinnan dekorerad med St 3, senare möjligen med V1 4 mr.

[29]   Han var på sin tid Finlands bäst kända offer i detta blodiga krig. Följande dramatiska framställning av hans död ingår i Carpelan, a.a. (1903), sp. 1817 f.: »Då turkiska kriget 1877 utbröt var detta regemente /17.IR/ ett bland de första, som beordrades att afgå till krigsskådeplatsen. I spetsen för detsamma ljöt R. 20/7 sagda år krigardöden å slagfältet vid general Schilder-Schuldners försök att genom stormning bemäktiga sig Plevna. Turkarna trängde upprepade gånger från alla sidor mot R:s regemente, hvarvid bajonettstrider uppkommo. Vid en dylik blef en del av regementets skytteked tillbakakastad; för att hindra en vidare reträtt, skyndade R., som hela tiden suttit till häst, fram utsättande sig för fiendens ytterst häftiga eld, och fick hästen undanskjuten. Under det han sökte befria sig från denna, kreverade alldeles invid honom en granat, af hvilken en skärva sårade R. i vänstra armen. Tvänne af regementets sanitärer skyndade till för att föra sin chef till förbandsplatsen, men inseende den kritiska belägenhet i hvilken regementet befann sig, tillät den tappre R. icke detta, utan befalde dem att förbinda sig på stället. Knapt var detta gjordt innan en kula träffade honom i pannan. Turkarna, som sågo att befälhafvaren föll, kastade sig med förnyade krafter mot den ryska keden, hvilken måste draga sig några tiotal steg tillbaka, utan att hinna medtaga sin fallne kommendör. Då turkarna nådde det ställe där R. låg utsträkt bredvid sin häst, lyftade några man hans döda kropp på bajonetterna, medan andra under upphäfvande af segertjut i ryssarnes åsyn med jataganerna höggo densamma i bitar. Uti denna grymhet deltogo enligt åsyna vittnen icke allenast menige man, utan jämväl officerare.»

[30]   Uppgiften är osäker, i det en N.N. Rosenbom 1901 befordrats från underlöjtnant till löjtnant vid 42. Artilleribrigaden. FMT 1901, s. 527. Å andra sidan har förf. i RA (Finska fornminnesföreningens arkiv) funnit ett kort med anteckning om en annan N.N. Rosenbom, som 1855 befordrats från stabskapten till kapten vid Ridande artilleriets 1. Lätta batteri, måhända far till den föregående. Vardera saknas hos Tuurala, som känner en sergeant Samuel Rosenbom (f. 1762), vars öden efter 1793 i äro okända. »... kotiseudulleen /Ruovesi/ hän ei enää palannut.» A.a., s. 47.


Källitteratur

Aspelund, Släkten Aspelund (GSÅ XXII, 1938)

Backström, Studenterna vid den sk. krigsfakulteten av Helsingfors universitet 1856 (Genos 1986)

Backström, Generaler och överstar i militarsläkten Procopaeus/Procopé (HSF Uppsatser IX, 1988)

Backström, Suomen Kaarti Balkanin sotaretkellä 1877-1878 (Genos 1991)

Bergholm, Sukukirja Suomen aatelittomia sukuja I-II (1901)

Bergholm, Borgå gymnasii matriklar 1809-1872 I-II (1913-14)

Biografinen nimikirja. Elämäkertoja Suomen entisiltä ja nykyajoilta (1879-83)

Carpelan, Finsk biografisk handbok II (1903)

Carpelan, Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna efter 1809 adlade, naturaliserade eller adopterade ätterna (1942)

Carpelan, Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna III (1965)

Finsk militär tidskrift (FMT) 1881-1901

Gräsbeck, Släkten Gräsbeck (GSÅ XI, 1927)

von Hansen, Stammtafeln nichtimmatrikulierter baltischer Adelsgeschlechter I (1961)

Hiisivaara, »Tuhannenpa verran poikia läksi ...» (1968)

Jernwall, Lifgardets 3:dje, finska, skarpskyttebataljon i slaget vid Gornij-Dubnjak (Läsning för den finske soldaten 1888)

Jägerskiöld, Den unge Mannerheim (1964)

Kylävaara, Balkanin santaa (1978)

von Pfaler, Pfaleriana (1976)

-r-n, Minnen från Plevna (Läsning för den finske soldaten 1893)

Schulman, Minnen från fälttåget i Turkiet åren 1877-1878 (1955)

Schulman & Nordenstreng, Finska kadettkårens elever och tjänstemän. Biografiska anteckningar 1812-1912 (1912). Supplement (I) 1812-1921 (1922). Supplement II 1812-1940 (1941)

Schvindt, Biografiska anteckningar öfver officerare och civile tjänstemän vid Lifgardets finska skarpskyttebataljon (1912)

Screen, »Våra landsmän». Finnish officers in Russian service, 1809-1917 (1983)

Screen, The Helsinki yunker school 1846-1879. A case study of officer training in the Russian army (1986)

Släktbok. Ny följd III:2-3 (1989)

Spisok polkovnikam 1877

Tuurala, Rosenbom-suku (Genos 1973)

Wirilander, Suomen armeijan upseeristo aliupseeristo ja sotilasvirkamiehistö 1812-1871 (1880). Viranhaltijain luettelot (1985)


Selostus

Åke Backström: Suomalaiset upseerimenetykset Venäjän - Turkin sodassa 1877-1878

Kirjoittaja antaa henkilötietoja Venäjän-Turkin sodassa 1877-1878 kaatuneista tai muusta syystä kuolleista suomalaissyntyisistä upseereista. Tarkkaa tietoa heidän koko lukumäärästään ei ole, mutta todennäköisesti suurin osa heistä on selvitetty.


Genos 62(1991), s. 135-140, 169

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början | Noter | Litteratur | Selostus ]

Systematisk förteckning | 1991 års register | Årgångsregister