GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Gåtorna kring Sigfrid Aronus Forsius

Translator LOVE KURTÉN, Helsingfors

För sina samtida framstod väl Sigfrid Aronus Forsius som en gåtfull och kontroversiell personlighet med ett ibland lätt skamfilat magiskt skimmer. Sentida forskare har kartlagt hans dramatiska liv och skapat en mera objektiv bild av honom, men trots det intresse som ägnats honom är hans härstamning och ungdomsår fortfarande gåtor som kanske aldrig blir lösta.

Ett tänkbart uppslag, som dock aldrig fullföljdes, gav Tor Carpelan redan år 1897, då han påpekade att Forsius inte kan ha haft de dubbla förnamnen Sigfrid Aron och att Aronus inte heller var ett patronym.[1] Tvärtom måste släktnamnet anses ha varit Aronus, medan Forsius (någon gång Helsingforsensis) bara vittnade om att hans födelseort var Helsingfors. Forsius hade emellertid vedertagits som mäster Sigfrids egentliga släktnamn, och den traditionen ändrades inte.

Carpelans argumentering kan inte gendrivas, men den blev inte heller godtagen. En orsak till att det diskret publicerade inlägget glömdes bort kan ha varit att det inte ens försökte ge någon förklaring till namnformen Aronus. Det finns ingen svensk eller latinsk ordstam som motiverar namnet. Ett osökt alternativ är däremot det finska ordet aro.

Redan på 1500-talet påträffas Aro ett fåtal gånger som släktnamn. Mest intressant geografiskt sett är i detta sammanhang Aro-Oloff i Borgå, som omnämns i en saköreslängd 1547 för att hans dotter hade köpt stöldgods.[2] Namnformen, av samma typ som t.ex. Kandela Jören eller Kortis Hans, förefaller att ha inspirerats av namnet på en hemby eller ett hemman. I Aro-Oloffs fall kan hemmanet ha varit Arola i Monby, som tidigare räknades till Borgå socken. Etymologiskt tänkvärt är det också att den vidsträckta lerslätten som karaktäriserar denna trakt, nuvarande Askola, åtminstone lokalt kallas »aro».

Det är visserligen troligt att släkten Aro i Borgå lydde det kungliga påbudet och flyttade till Helsingfors, men i så fall saknas belägg, och att Forsius skulle ha fötts i den nygrundade staden som medlem i den släkten och sedan latiniserat släktnamnet till Aronus förblir en hypotes.

På härstamning från Borgå tyder emellertid också en förbisedd eller kanske underkänd uppgift hos Palmskiöld. I hans samling sägs det i den kortfattade uppställningen över släkten Huggut att en kusin till Henrik Mattsson Huggut, Margareta Hansdotter, var gift med Bertil Starck, Sigfridi Aroni Morbroder, »bodde uti Sanbyn i Borgo socken».

Släktnamnet Starck påträffas inte jordeböcker och tiondelängder från Borgå socken på 1500-talet, och en by med namnet Sanbyn har aldrig funnits där. Palmskiölds utsaga förefaller således inte tillförlitlig, i varje fall måste bynamnet vara en felskrivning. Det rätta namnet kan möjligen ha varit Saxby. Och här kommer saköreslängderna till hjälp: i dem omnämns vid två olika tillfällen år 1551[3] »Lasse Starck i Saxby». Släktnamnet hade alltså faktiskt hemortsrätt just i den byn. Palmskiölds påstående får dessutom ett visst flankstöd av att den befryndade stamfadern för borgåsläkten Huggut, Matts Viborg, som utbysman ägde ett hemman i samma Saxby redan år 1546[4]; det kom sedan att ingå i Henrik Mattssons stora jordbesittning efter nobiliseringen. Uppgiften att Forsius också på mödernet härstammade från borgåtrakten kan efter dessa kompletteringar inte längre avvisas som ovederhäftig.

För Forsius kan den relativt nära släktskapen med Huggut ha varit till såväl gagn som skada. Under sin tid som Johan III:s gunstling skulle Huggut lätt ha kunnat utverka stipendier eller annat stöd för den begåvade unga anförvantens studier. Någon protektor måste väl Forsius ha haft för att kunna finansiera sina studier vid universitet i Tyskland, troligen på 1580-talet. Å andra sidan hade Huggut som landsflyktig i Polen varit konspiratoriskt mycket aktiv till förmån för Sigismund ännu kring år 1607. Tidsmässigt sammanföll denna av svenska kronan vaksamt observerade verksamhet med Forsius långvariga vistelse i det närmaste grannskapet, Nordtyskland. Där hade hans äldre son Harald konverterat till katolicismen 1604, och den yngre sonen Daniel följde exemplet 1607.[5] Karl IX kan ha sett ett samband mellan dessa omständigheter när han fann det motiverat att spärra in Forsius på Örebro slott som misstänkt för landsförräderi.

Ovisshet har också rått om vem Forsius hustru Anna Larsdotter var. När Alfons Takolander i Ekenäs stads historia framkastade teorin att hon sannolikt var dotter till länsmannen Lars Henriksson Falck gjorde han nog den genealogiska forskningen en otjänst. Kronologiskt sett var tanken orimlig och måste småningom överges, men föreställningen om någon form av släktskap mellan hustru Anna och Falck levde envist kvar, och ännu i helt ny litteratur kallas hon »Anna Larsdotter (Falck)».

Takolanders tolkning beror på en kryptisk formulering i Ekenäs stads dombok 5.9.1625. Det heter i rättens utslag att hustru Anna skall behålla det som blir över av Forsius kvarlåtenskap när gälden först avtagits, och att Lars Henriksson Falck skall behålla vad testamentsbrevet innehåller. I testamentet skulle således också Falck ha nämnts som arvsberättigad jämte Anna Larsdotter. En annan tolkning är att Forsius gjorde hustrun till sin universalarvinge men att han i sitt testamente också nämnde vilka gäldposter han erkände. Det var dem som Falck inkrävde, ingalunda som arvinge, utan på tjänstens vägnar eller enligt uppdrag. Också i det fallet är domstolens formulering korrekt: han fick behålla det som testamentsbrevet innehöll, dvs. den gäld som där tillstods. I en liknande roll uppträder Falck i Ekenäs också 9.2.1628 och 20.2.1636 utan att alls vara släkt med motparten.

Som änka inställde sig Anna Larsdotter 20.10.1627 inför häradsrätten i Borgå socken och »besvärade sig över Erik Nilsson i Käppikylä om någon gäld». Svaranden medgav att ett gäldförhållande hade existerat, men ansåg att han redan hade betalt skulden (11 daler) »Vad henne sedan fattas vill han henne gärna betala», förklarade han. Först ville han dock återfå sin utgivna handskrift. Därmed tycks ärendet ha självdött. Närmare upplysningar innehåller det lakoniska protokollet inte.

63_39_1.gif (61550 bytes)

Sigfrid Aronus Forsius. Träsnitt ur Then stora Prognostica til thet Åår Christi M DC XVII, Ignatius Meurer, Stockholm [1616].

Erik Nilsson hade varit ägare till Käpykylä (i nuvarande Askola socken) sedan början av 1600-talet. I egenskap av knekthövidsman åtnjöt han skattefrihet, och gården nämns därför inte i jordeböckerna. Men för sin fänikas räkning kvitterar han upprepade gånger i Borgå socken, där han också hade två hemman i förläning.[6] Kortvarigt var han hopman på Salis före mitten av 1610-talet. Han kan uppenbart identifieras med den knekthövidsman Erik Nilsson, Anna Larsdotters frände, som efter ett dryckeslag hemma hos Forsius i Stockholm pingstaftonen 1615 stack ihjäl Daniel Hjort. Knappt två veckor senare dömdes Erik Nilsson till livsstraff vid en högst summarisk rättegång i Stockholm.[7] En vecka därefter tog Svea hovrätt ställning till dråpmålet och ansåg för sin del att Erik Nilsson »må benådas till livet helt».[8] Däremot ådömdes han mansbot, och Hjorts änka krävde hela 600 daler. Det var svårt för hövidsmannen att uppbringa en så stor summa. I fängelse satt han ännu på hösten samma år, då han meddelade hovrätten att han levererat 100 daler och hade 200 daler tillstädes; för resterande 300 daler ville han ställa borgen.[9]

Forsius hade ju haft skäl att känna ett visst moraliskt ansvar för den våta tillställningen på pingstaftonen, och det kan tänkas att han försökt hjälpa hustruns olyckliga frände med lån eller borgen. Trodde Anna Larsdotter att den skulden alltjämt var oreglerad när hon drygt tio år senare »besvärade sig om någon gäld»? Käromålet visar i varje fall att också hon hade släktförbindelser med borgåbygden, och hur spekulativa resonemangen i det föregående än är, styrker de varandra genom att samfällt utpeka Borgå stad och socken som orter där både Forsius och hans hustrus släkt hade sina rötter.

 

[1] Historiallinen Arkisto 15:p:98.

[2] RA 2961:291.

[3] RA 2994:55v och 65.

[4] Generalregistret över bosättningen i Finland.

[5] Historiallinen Arkisto 30:tti:3.

[6] RA 3518:13.

[7] Stockholms stads tänkeböcker 10.6.1615.

[8] SRA Svea hovrätts konceptprotokoll 21.6.1615.

[9] RA mikrof. OE1, Svea hovrätt, Liber causarum.

 

Selostus

Love Kurtén: Ongelma nimeltä Sigfrid Aronus Forsius

 

Helsingissä 1550-luvulla syntyneen tähtien tutkijan ja luonnonfilosofin Sigfrid Aronus Forsiuksen syntyperä ja nuoruusvuodet ovat olleet ongelma, joka ehkä jää ratkaisematta. Jo 1897 Tor Carpelan tähdensi, että Forsiuksella ei ole voinut olla kahta etunimeä Sigfrid Aron. Nimi Aronus ei myöskään ollut isännimi. Se on ollut sukunimi. Lisänimi Forsius, joskus Helsingforsius, oli vain todiste syntymäpaikasta.

Aronus-nimen pohjana ei voi olla mikään ruotsin tai latinan kielen sana. Itsestään tarjoutuu selityspohjaksi suomen sana aro. Aro tavataankin sukunimenä muutaman kerran jo 1500-luvulla. Kiinnostava tällöin on sakkoluettelossa 1547 mainittu porvoolainen Aro-Oloff. Nimi on voinut saada aiheen jostakin kylästä tai talosta. Aro-Ollin tapauksessa kyse voi olla Askolan kunnan Monbyn (Monninkylän) Arolan talosta, joka aikaisemmin luettiin Porvoon pitäjään.

Todisteita ei ole siitä, että Aron sukua olisi Porvoosta muuttanut vastaperustettuun Helsinkiin. Porvoon suuntaan viittaa kuitenkin myös eräs Palmskiöldin kokoelmassa oleva tieto, joka on jäänyt huomaamatta. Sen mukaan Hans Mattsinpoika Huggutin serkku oli Margareta Hansintytär, jonka mies oli Bertil Starck, Porvoon pitäjän Sanbyn kylässä asuva Sigfrid Aronuksen eno.

Porvoon pitäjän maakirjat ja kymmenysluettelot 1500-luvulta eivät tunne sukunimeä Starck, eikä siellä ole ollut Sanbyn kylää. Oikea kylännimi saattaa olla Saxby, ja sakkoluettelot mainitsevat 1551 siellä kahdesti Lasse Starckin. Sen lisäksi on mainittava, että Huggut-suvun kantaisä Matts Viborg omisti tilan Saxbyn kylässä. Forsius on siis voinut myös äidin puolelta polveutua Porvoon seudulta.

Suhteellisen läheinen sukulaisuus Huggutin kanssa on voinut olla Forsiukselle ensin hyödyksi, kun Huggut oli kuningas Juhana III:n suosikkeja, ja sittemmin haitaksi kuningas Kaarle IX aikana, jolloin Huggut oli pakolaisena Puolassa ja toimi aktiivisesti kuningas Sigismundin hyväksi.

Epätietoista on myös, kuka oli Forsiuksen vaimo Anna Larsintytär. Käsitys, että hän olisi ollut sukujaan Falck, on ilmeisesti ollut väärä. Porvoon käräjillä 20.10.1627 hän leskenä ajoi velkakannetta sukulaistaan Askolan Käpykylässä asunutta Erik Nilsinpoikaa vastaan. Juttu osoittaa, että myös Annalla oli sukulaisia Porvoon seudulla. Siellä ovat siis niin Forsiuksen kuin Annan sukujuuret saattaneet olla.


Genos 63(1992), s. 39-41, 59-60

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1992 års register | Årgångsregister