GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Elisabeth Lichtones släktanteckningar och ätten Lichtone

Dr.phil. CHRISTOPHER VON WARNSTEDT, Stockholm

I det svenska Riksarkivet finns en hel rad mindre samlingar med närmast biografiskt, men ofta även genealogiskt innehåll, som är föga kända vare sig bland personhistoriker eller släktforskare. Som särskilt viktiga har undertecknad bland dessa uppfattat dels krigshovrättsrådet greve Erik Posse’s (1813-1868) s.k. Autografsamling, dels den samling som ihopbragts av landsarkivarien Victor Örnberg (1839-1908) och numera betecknas såsom »Handlingar efter Örnberg», vol. 1-4.

 

Den Posseska samlingen är en av Sveriges allra viktigaste heraldiska samlingar. Men nästan okänt är att dess huvuddel också utgör ett slags förteckning på framför allt värvade officerare inom svenska armén, i huvudsak från Gustaf I:s t.o.m. Gustaf II Adolphs tid. Det finns visserligen en del yngre material också. Men tyngdpunkten ligger på angivna tidiga period. Förutsättning för att ha blivit medtagen i samlingen är att man hade ett släktnamn, men också att handlingen dessutom är beseglad med ett fullt tydligt heraldiskt sigill. Huvuddelen av de medtagna är därför utlänningar, vanligast officerare vid värvade regementen, vars rullor och andra handlingar för länge sedan har förstörts. Många av dessa utlänningar har tjänat vid finländska förband.

 

Örnbergs samling kompletterar märkligt nog - om man bortser från sigillen - Posses samling genom att i band 1 leverera samma tidevarvs material för ståndspersoner utan släktnamn. Men här möter inte bara officerare utan även många andra. Dessutom har Örnberg ofta valt ut handlingar, som innehåller rent genealogiska uppgifter, ej sällan redan från 1500-talet. Band 2 (Suppliker) och band 4 (Ämbets- och tjänstemän) är däremot föga givande för släktforskaren, då materialet vanligen är ungt - 1700-tal - och endast rör enstaka personer. Band 3 däremot är en helt oordnad samling av liknande slag som i band 1, men med betydligt färre 1500-talshandlingar. Huvuddelen av volymen rör personer med släktnamn. Andelen finländare är även i detta band stor.

Bland de första privata papper som möter i band 3 ligger ett folioblad med släktanteckningar, som i huvudsak nedtecknats av Elisabeth Lichtone (1633-1678) och sedan fullföljts med ett par dödsdata noterade av en hennes systerdotter. Tyvärr framgår det ej vilken av systerdöttrarna, som gjort tilläggsanteckningarna.

Elisabeth Lichtones (hon kallar sig själv »Lisken») anteckningar har från början den egenheten att de markant anknyter till gården Hummelsund (Borgå sn). Det förefaller vara ganska klart att samtliga hennes anteckningar, utom de två sista om halvbrodern Edvard Johnstone, blott rör födelser eller bröllop, som skett på denna gård. Det ligger därför nära till hands att misstänka att bladet utrivits ur gårdens husbibel eller är en avskrift av äldre anteckningar i den. Hur som helst är hela texten skriven vid ett och samma tillfälle och samma hand utom de senare - av en annan hand - tillagda dödsnotiserna. Texten borde på ett helt annat sätt ha omfattat hela familjen om den inte just varit knuten enbart till gården.

Anteckningarna tillför Elisabeth Lichtones närmaste släkt flera hittills okända personer, andra medlemmar ställs in i sitt hittills okända släktsammanhang och slutligen tillkommer ett flertal hittills okända genealogiska grunddata. Ett av dessa är av stor vikt, den berömde kavallerigeneralen Torsten Stålhandskes födelsedatum. T.o.m. det årtal, som möter i litteraturen, är fel.

Elisabeth Lichtones handstil är ganska dålig och stavningen än värre. Det är därför meningslöst att återge anteckningarna in extenso, allra helst som de dessutom tyngs av diverse religiösa fraser i tidens stil. Nedan återges anteckningarna därför i rätt ordning men i sammandrag och med nödiga kommentarer inom parentes:

6.2.1585 föddes Lydike »Grönfält» på Hummelsund (födelseort och -datum är hittills okända).
30.7.1588 föddes (hans syster) Anna Matsdtr »Grönfält» (på Hummelsund; hon saknas hos Jully Ramsay).
1.9.1593 föddes »morbror Torsten Stålhandske» på Hummelsund (datum saknas i SAÄ, som har orätt födelseår).
6.8.1598 föddes (den föregåendes broder) Sven Stålhandske (på Hummelsund; han saknas i SAÄ).
15.2.1605 »blev min Saliga Moder Fru Karin Gödrick född på Hummelsund» (SAÄ uppger felaktigt platsen till Borgå stad).
17.5.1626 blev modern gift första gången med »min Salige Fader Johan Lichtone» (troligen på Hummelsund).
6.9.1629 föddes deras dotter Katharina Lichtone på Hummelsund.
8.7.1631 (7.7. enl. SAÄ) föddes deras son Robert Lichtone på Hummelsund.
15.2.1633 föddes »jag Lisken Lichtone» (på Hummelsund), (denna syster till greve Lichtone är hittills okänd).
28.2.1635 föddes »min yngsta syster Christina» (på Hummelsund; en Lichtone; även hon är hittills okänd, men synes ha dött ung).
23.12.1643 föddes min bror »Edvard Iönsten» (= Johnstone) på Tervik (Pernå sn), (födelseuppgiften är okänd).
20.4.1669 »klockan 8 om morgonen avsomnade han på Tervik», (även dödsuppgiften är okänd).

 

Systerdottern har tillagt:

4.10.1678 »avsomnade -- min -- Moster fordom Högvälborna Jungfru Elisabeth Lichtone, boren Friherredotter till Yllisteshafven» (= Ullishavin i Skottland).

»Anno 1684 -- (datum bortfrätt)» avled »Fru Generalinnan, min Höge Hr Morbroders k. Fru, den Högvälborna Fru Beata Rosenstierna, Friherrinna till Ullishavin, Fru till Lida och Stjärnnäs» (nu Vackerby; Frustuna sn; Söd). (En uppställning av systrarnas arvskrav i akterna om henne i Biographica L:16 (RA) upplyser att hon avled i juni månad. Bouppteckning avhölls på Lida 1.7.1684.

Enligt begravningsräkenskaperna (i Sandbergska Saml., SRA) skedde begravningen den 12.4.1685, eftersom det den dagen ringdes i alla Stockholms kyrkklockor för den döda. Begravningen skedde i Hölö (gamla) kyrka, ej som SBL uppger i Tyska kyrkan i Stockholm).

 

Det egentliga upphovet till dessa släktanteckningar, som uppenbart är en i mitten av 1600-talet gjord renskrift av äldre anteckningar, var den Karin Lydikesdotter (Jägerhorn = Härtonässläkten), som ej nämns i anteckningarna, men som var gift tre gånger och då enligt släktanteckningarna fick åtminstone 2 barn Grönfelt, 2 söner Stålhandske och 1 dotter Guthrie. Den sistnämnda gifte sig två gånger och fick då 4 barn Lichtone och 1 son Johnstone.

 

Den svenska grenen av ätten Lichtone är på grund av den sena introduktionen genealogiskt dåligt känd. Greve Robert Lichtone (1631-1692) hade emellertid tre systrar, varav åtminstone den mellersta förblev ogift och har nedskrivit släktanteckningarna.

Den äldsta systern Katharina Lichtone (1629-1660) var gift första gången med den ostpreussiske adelsmannen Martin Sebastian von der Trenck, född omkr. 1627, död senast 1653/54. Denne var uppfostrad i Sverige bl.a. som page hos Axel Oxenstierna, var fänrik vid Ritters regemente från Tavastehus län 1647, kaptenlöjtnant vid Franz von Knorrings Nylandsregemente 1648 och blev 27.9.1649 kapten där. Han var år 1651 reformerad. Uppgiften att han skulle ha blivit överste eller överstelöjtnant har ej kunnat bestyrkas. Han kan dock givetvis ha fått sådan befordran i utländsk tjänst. Makarna hade minst en gift dotter.

Andra gången gifte Katharina L. sig med majoren vid Kronobergs regemente Caspar Friedrich von Knorring (1614-1667) och hade med honom en son samt en eller två gifta döttrar.

Den yngsta systern Christina Lichtone tycks också ha varit ogift. I varje fall var hon död när anteckningarna skrevs rent.

För systrarnas yngre halvbror Edvard Johnstone får vi genom släktanteckningarna både födelse- och dödsdata. Bägge saknas både hos Jully Ramsay och i Hans E. Skölds arbete om släkten Johnstone (i Gentes Finlandiae VII). Om honom kan tilläggas att han åren 1666-1667 var kornett vid Wolmar von Wrangels kavalleriregemente och 1669 löjtnant där. Att döma av de stora skulder, som han hade till halvbrodern Lichtone, tycks han ha levt på alltför stor fot.

För att återgå till släkten Lichtone må betonas att den i SAÄ förekommande förfädralängden i sina äldre led icke inger odelat förtroende. Händelsevis vet vi att den svenske stamfadern John L. (faktiskt skrev han själv på 1630-talet »Johan») år 1632 i Wittenberg blev bestulen inte bara på sin reskassa utan även på sitt dokumentskrin innehållande alla släkt- och jordegendomsurkunder. Medan majoren intog lunch på ett värdshus i staden söp några bovar ned stallbetjäningen under rykt av L:s hästar och plundrade sedan resvagnen.

Detta var uppenbarligen anledningen till att Robert Lichtone år 1676 (sista siffran delvis bortfrätt och alltså osäker; den i brevet omtalade Barclay dog 6.5.1676) uppdrog åt en i England bosatt person att anskaffa ett skotskt bördsbrev åt honom samt att undersöka egendomsförhållandena rörande baroniet Ullishavin. Konceptet till det följebrev på svenska, som bilades det anskaffade bördsbrevet, har hamnat i »Handlingar efter Örnberg», vol. 3. Det är daterat i Phinehaven. Men dag- och månadsangivelserna är nu bortfrätta. Dessutom saknas underskrift. Men det framgår att brevskrivaren var kyrkoherde, eftersom han nämner att han under sin långvariga vistelse i Skottland hade engagerat en ung prost såsom ställföreträdare.

Brevskrivaren, som nämner ett antal kontaktmän vid namn, var angelägen att betona de mycket stora kostnader, som uppdraget erfordrade. Han har därför inte - såsom erbjudits honom av dåvarande innehavaren baron Halton - låtit avskriva de många medeltidsurkunderna i Ullishavins dokumentkista, utom 1511 års kungabrev, varigenom baroniet bildades. I övrigt har han koncentrerat sig på att anskaffa bördsbrevet i ett verkligt ståtligt utförande. Det framgår att däri ingick ett målat stamträd - i trädform - med även alla ingiftas vapen hängande bland grenarna. Dessutom hade han lyckats utverka både konungens och rikskanslerns underskrifter och sigill därunder samt ett ståtligt härkomstintyg utfärdat av en rad andra andliga dignitärer, varigenom ätten Lichtones framstående ställning under 1500- och 1600-talen i Skottland nogsamt styrkts. Brevskrivaren menar skämtsamt att Robert Lichtone utan vidare kunde riskera att »comparera dhet medh Sahl: Wälb:ne Hr Gen:Major Barclays, om dhet är wärre än» Lichtones.

Vidare nämner brevskrivaren att han sökt igenom Ullishavins medelstidsdokument till dess, att han såsom äldste kände stamfader för släkten hittade »S:r Edward Lighton, riddare uti Sallops provins» (i Shropshire, strax öster om grevskapet Montgomery i mellersta England), vilken ligger målad vid trädroten såsom fundament för denna gamla adliga familj», varefter stamträdet fortsätter »till dess det kommer till Välb:ne Herrns (= Robert Lichtones) Salig Fader». Detta huvuddrag i stamtavlan stämmer med uppgifterna i SAÄ, med undantag av att provinsen ej nämns. Men det i SAÄ nämnda stamslottet Wattlesborough ligger just i Salo.

Därefter följer emellertid en viktig bemärkelse, som helt saknas i SAÄ:s version: »Orsaken varför vapnen på trädet äro inte alla lika, är att Hr: David och hans son Wilhelm »Lighton», som kom till Skotland, brukade det engelska vapnet och den förste Walter »Lighton» brukade vapnen dels engelskt, dels skotskt, men den fjärde uti trädet övergav det engelska vapnet».

Härav framgår alltså - att i motsats till SAÄs genealogi - riddaren Edward L:s son hette David och först dennes son William, varpå följde Walter (I) Lichtone. Med hänsyn till i SAÄ meddelade årtal är detta en väsentligt trovärdigare version. En generation har synbarligen tappats bort i SAÄ, nämligen Davids. Däremot är både stamträdet och SAÄ:s version eniga om att det var Walter (IV) Lichtone, som av konung Jakob gjordes till 1. baron av Ullishavin. Men tyvärr säger följebrevet ingenting om förnamnen i de mellanliggande generationerna eller hur många generationer det rör sig om.

Brevskrivaren meddelar vidare att »jag var alldeles resolverad till att komma över med Wälb:ne Herrns bördsbrev själv». Men kyrkoherdens långa frånvaro från församlingen hade ställt till så mycket trassligheter, att han - som bl.a. måst uppehålla sig hela 6 veckor i Edinburg - inte anser sig kunna ytterligare förlänga sin frånvaro med de månader en Sverigeresa skulle komma att erfordra. Han bifogar för säkerhets skull ett brev från »Wälb:ne Herrns närskylda vänner», som intygar situationen. I stället översänder han därför bördsbrevet och övriga brev med »köpman Wilhelm Watt, borgare uti Dundy», som ändå skall resa till Sverige och då även åtagit sig att »för en viss summa penningar till sina expenser» uppsöka »Wälborne Herren och skaffa mig svar tillbaka om sakens uträttande. Och sannerligen vad jag haver gjort eller kan härefter göra är allenast till att bevisa min affektion till den högadliga gamla familjen och namnet Lighton, varav min hustru räknar sig att vara ett barn. Och min ödmjuka tjänst till Wälb:ne Herr Baron, min hustrus högst- och kärälskade kusin.»

Av brevet framgår på annat ställe att »Baron Halton» då hade baroniet Ullishaven i pant. Denne var emellertid enig med brevskrivaren om att Robert Lichtone vore närmast till återlösningsrätten, varför han »vill inte sälja godsen till någon annan förrän Hr:n täckes giva oss svar, om han är så resolverad». Brevskrivaren tillägger att 40.000 skotska mark »kunde väl lösa dem igen. Ty Wälborne Herren bliver så mycket respekterad såsom hans adliga förfäder hava varit, emedan Herren är födder utav skotska föräldrar å båda sidor, vilka Föräldrar (= förfäder) hava varit uti stor estimation och vördnad både hos Kungl.Maj:t samt höga och låga undersåtar, som uti vår skotska (hembygd) klarligen kan utvisas».

Vidare framgår det alltså att Robert Lichtone var nära släkt med brevskrivarens hustru. Huruvida detta blev en nyhet för honom eller han hade vänt sig till prästen just av denna anledning, framgår tyvärr inte.

Slutligen bör uppmärksammas att brevtexten uppenbarligen är skriven av en svensk. Dels framgår detta av bokstavsformerna, dels av sättet att stava. Men samtidigt innehåller texten åtskilliga - ovan tillrättade - grammatikaliska fel av slag, som kan skyllas på att vederbörande ej vistats i hemlandet på länge. Däremot - och detta kan vara viktigt - är dateringsorten ditskriven med annan handstil och typiskt engelska bokstavsformer. Det kan alltså röra sig om en infödd engelsk eller skotsk präst, som haft tillgång till en svenskspråkig renskrivare. Man kan onekligen ha resonerat som så, att den i Sverige födde och uppvuxne Robert Lichtones kunskaper i engelska kanske numera vore så pass anfrätta, att det vore säkrast att utskriva ett så viktigt brev på svenska.

Det märkliga är dock att Lichtone redan den 30 september 1675 blev naturaliserad såsom svensk friherre, sedan han bevisat sig var skotsk sådan. Det måste alltså ha förekommit någon form av tidigare intygande. Det räckte faktiskt med att en tillräckligt glänsande sortering av andra skottar i svensk tjänst intygade hans härkomst. Men Lichtone har tydligen ändå funnit det lämpligast att i efterhand anskaffa officiella skotska intyg.

Ätten Leighton - försvenskat till Lichtone - har tagit namn efter ett slott med detta namn i Shropshire i mellersta England. Där ligger även slottet Wattlesborough, som enligt bördsbrevet tillhörde den svenska grenens tre äldsta kända förfädragenerationer. Den grenen flyttade därefter upp till Skottland. Märkligt nog ägs sistnämnda slott ännu idag av ätten. Innehavarna är sedan år 1693 baroneter (d.v.s. detsamma som det svenska Riddarhusets ridderliga ätter). Man för ännu det om hög ålder vittnande vapen, som endast består av en av gult och rött fyrdelad sköld. Vapnet ingår såsom fält 1 och 4 i det svenska adelsvapnet. Men år 1791 upphöjdes en annan ättegren (där förnamnet Robert ännu är förhärskande) också till baroneter. Dessa, som stavar namnet »Lighton», tilldelades då det i fälten 2-3 i det svenska adelsvapnet förekommande lejonet, men lagt på 4 bjälkar. Även denna ättegren lever alltjämt. Enligt engelska adelskalendrar känner man ätten redan under 1100-talet (Debretts Peerage; Fox-Davies Armorial Families, bd II).

Huruvida någon släktmedlem ingått bland de 10.000-tals skottar, som tjänat i svenska arméer från 1560-talet och till c:a 1620, är ovisst. Författaren har aldrigt sett namnet i det mycket stora militära material, som han under många år genomgått i RA, KrA och KA för denna period. Men genomgången har ej kunnat göras fullständig.

Den förste släktmedlem, som f.n. är känd i svensk tjänst, är därför den John L., som något av åren 1633-36, i brev till förmyndarregeringen uppger, att han tjänt Kronan i 14 år. Han torde alltså ha tagit tjänst tidigast år 1619 och senast år 1622. Men i vilket förband uppger han ej. Troligen anställdes han inför det fälttåg, som medförde Rigas erövring år 1621. Vi vet att han sedan senast år 1626 blev yngste kapten vid Österbottens regemente. Han dyker upp i regementets äldsta bevarade rulla, som är från den 16 februari sagda år, då han låg i vinterkvarter i Reval. Rimligen bör detta innebära att han anställts senast hösten 1625. Vid regementet fanns den något äldre skotske kaptenen Norman Suther, som tjänade vid det österbottniska infanteriet redan år 1622. Lichtons fänrik var år 1626 skotten Thomas Karr och 1628 skotten William Lichtone. Hösten 1629 var ingendera Lichtone kvar vid regementet. John L. dyker upp i bevarade rullor igen år 1632, då han var major vid Jakob Scotts (Wiborgs läns) regemente och fick avsked i Riga i december s.å. Han blev omedelbart överstelöjtnant vid Nylands Kavalleriregemente och stupade som sådan i det särskilt för de finska regementena förlustrika slaget vid Wittstock år 1636. Ett enda brev av hans hand är f.n. känt, nämligen det ovannämnda odaterade där stölden i Wittenberg omtalas. William L. i sin tur dyker ännu en gång upp i bevarade rullor, nämligen år 1631 såsom reservfänrik vid Robert Leslies infanteriregemente.

 

Den tredje Lichtone i svensk tjänst under 1600-talet är John Lichtones ende son, Robert Lichtone (1631-1692). Denne gjorde från 1640-talets sista år en gedigen svensk officerskarriär under ständigt nya utmärkelser för tapperhet, ofta kombinerade med ett eller flera sår. Så vitt vi vet blev han värst åtgången i slaget vid Lund år 1676, då han såsom kavalleriöverste fick ena armén sönderskjuten, diverse hugg- och sticksår samt dessutom ett flertal skottskador. Av de kulor som träffat honom kunde 6 stycken aldrig uttagas, vilket torde vara svenskt rekord genom tiderna för en överlevande general. L. hade tillhört den flygel, som det gick illa för i slagets början. Det tog närmare två år innan han kunde gå i tjänst igen på allvar. Av porträtt framgår att hans högra hand därefter var en protes.

Senast från denna tid var han en av Carl XI:s mest betrodda män. Så snart han kommit i tjänst igen blev han generalmajor, var i fyra år 1681-1685 guvernör över Estland och därnäst i två år guvernör över de sammanslagna Jönköpings och Kronobergs län. I januari 1687 blev han Kungl. råd och president i Åbo hovrätt samt elva månader senare greve.

Greve Lichtone - både han och systrarna skrev sig konsekvent så och namnformen återfinns även i naturalisations-, friherre- och grevebreven - var alltså en viktig person i konungens närmaste omgivning. Ganska litet av hans arkiv har bevarats. Huvuddelen består av processakter från de många och omfattande rättegångar, som han främst råkade in i på grund av sitt gifte. Lichtones skriftliga kvarlåtenskap har i huvudsak på olika sätt hamnat i Riks- och Kammararkiven, större delen (18 vol.) i det senare. Omfattande akter om hans livländska gods ligger i RA:s Livonicasamling, medan ett och annat även hamnat i UUB, på KB och i Jönköpings Läns Museum.

Robert Lichtone var i yngre dagar främst känd för sina ovanliga kroppskrafter, sitt hetsiga humör, sitt dåliga ölsinne samt de många slagsmål eller dueller, som han var en huvudperson i. I fält var han en synnerligen oförfärad och tapper krigare. I fredstid råkade han gång på gång illa ut på grund av bristande självkontroll. År 1654 t.ex. begick han dråp på fältskären Lorenz Greek och måste därför gå i landsflykt, vilken dock blev rätt illusorisk eftersom han redan år 1655 blev återanställd vid armén utrikes, varefter saken formellt uppordnades år 1664 medelst höga böter och ty åtföljande kunglig pardon. Affären hindrade dock inte L. från att t.ex. deltaga i riksdagarna år 1660 och 1664. Kvällen den 12 juni 1667 anställde han sedan ett av de våldsammare uppträden, som är kända från Stockholm under Carl XI:s regeringstid. Det utbröt på Järntorget, där han bl.a. högg ned en major och duellerade med värjan i den ena handen och pistolen i den andra. Uppträdet avbröts av stadsvakten, som häktade L. och höll honom i arrest en kortare tid. En av hans närmaste personliga vänner, baron Johan Gyllenstierna, vägrade faktiskt år 1673 att ta med Lichtone på en av kungens resor med direkt hänsyftning till dennes dåliga ölsinne och fallenhet för att ställa till med onödiga bråk. Han föreslog i stället en annan officer, »som moderatare vore i dess rus, än han».

Mest känd av eftervärlden blev L. åren 1681-1685 såsom president i de båda livländska reduktionskommissionerna i Riga resp. Stockholm, där han hårdhänt genomförde konungens avsikter. Han ådrog sig härigenom ett gediget hat både inom den estländska och den livländska adeln, särskilt som han dessutom ibland tog mutor.

Av greve Lichtones bevarade arkivalier är breven till hustrun Beata Rosenstierna av speciellt intresse, därför att de på grund av makarna bristande sammanlevnad här och var innehåller yttranden och diskussioner, som är ytterst ovanliga i andra samtida brevsamlingar. T.o.m. mycket allvarliga gräl mellan makarna utkämpades faktiskt skriftligen.

Av mannens brev framgår att Beata enligt honom var en mycket slösaktig person, som saknade ekonomisk ansvarskänsla. Det hade börjat med att hon - utan att han vetat om eller kunnat hindra det - ådragit sig orimliga kostnader för deras ovanligt storslagna bröllop. Därpå hade hon under de följande båda åren i Stockholm lyckats förslösa bortåt 5000 riksdaler silvermynt utan hans vetskap. Lichtone vidtog därför sommaren 1663 den drastiska åtgärden att placera henne på sin gård Tervik i Finland (vid inre Pernåviken, nordnordost om Borgå i Nyland). Friherrinnan Lichtone sattes där under uppsikt av mannens syster »Lisken» samt omgavs av gamla pålitliga tjänare till familjen Lichtone. Där fick hon under uppenbarligen mycket enkla förhållanden och utan nämnvärt högreståndsumgänge stanna i närmare tio år, innan hon äntligen fick återvända till Sverige. Trots övervakningen lyckades friherrinnan dock ibland skuldsätta sig så hårt att kronofogdarna gjorde utmätning av silverpjäser och annat.

Vintern 1672 fick friherrinnan Lichtone dock återvända till Sverige. Men som mannen börjat betalningarna på skulderna med att sälja hennes stora stenhus i Stockholm, fick hon till sin död stadigvarande slå sig ned på sina båda egna säterier Lida och Stjärnsnäs (någon mil norr om Trosa). Mannen ansåg dem då äntligen ha blivit skuldfria. Dessutom hade han då nyligen processvägen lyckats få ut betydande delar av hennes fädernearv. Friherrinnan fick nu endast undantagsvis besöka Stockholm och då under sträng kontroll, så att hon ej kom åt att göra nya skulder. Lichtone själv bodde samtidigt på hustruns faders favoritgård Rörstrand (!) i Stockholms utkant.

Generallöjtnanten greve (1687) Robert Lichtone var utan tvekan en sann skotte, inte minst när det gällde ekonomin. Han gifte sig först vid 31 års ålder med ovannämnda Beata Rosenstierna (c:a 1620/25-1684), som med säkerhet var flera år äldre än honom, ja kanske över 10 år äldre. Men det förelåg såsom man skämtsamt brukar säga ett synnerligen stort antal »förmildrande omständigheter». Hon var nämligen dotter till den rike riksräntmästaren Martin Rosenstierna (1582-1638) och därigenom ett av landets bättre partier. Några barn blev det aldrig med henne. Under det 22-åriga äktenskapet levde makarna endast sällan tillsammans.

Det märkliga är också att det 50-tal brev till hustrun, som finns i RA (förutom de i SBL nämnda 45 breven finns där 4 från år 1682 i Sandbergska samlingen och ytterligare några i Biographicasamligen) egentligen bara avhandlar ekonomi och knappast har något väsentligt att berätta om Lichtones släkt och vänner eller vad baronen själv haft för sig. Det framgår dock klart att Lichtone var minst lika mån om hustruns ekonomi som om sin egen. Han såg t.ex. gärna till att hennes säterier förbättrades medelst av honom ägda eller förvärvade gårdar. Men tonen i breven är även med den tidens mått mätt påfallande kall och affärsmässig.

Lichtone råkade efter hustruns död också omedelbart »i håret» på hennes arvingar, vilket ledde till ett omfattande processande, varav också framgår att han redan sedan länge varit impopulär inom hustruns släkt. Man får det intrycket att släkten ansåg att Lichtone otillbörligt utnyttjat sin ställning som kungagunstling till att främja även hustruns ekonomiska intressen. Särskilt sur var man över att makarna Lichtone lyckats tillskansa sig riksräntmästarens båda huvudgårdar Rörstrand (invid Stockholm) och Lida (Hölö sn; Söd). Själv ansåg Lichtone hustruns släkt till stor del bestå av ekonomiskt oansvariga personer och rucklare. Särskilt arg var han på hustruns utsvävande systerson Martin Crusebjörn och på hennes systerdotters man Johan von Kaulbars. Värsta striderna hade Lichtone dock med sin svåger Reinhold Leuhusens änka Katharina von Grönberg.

Det faller också i ögonen att makarna inte begrovs tillsammans. Greve Lichtone själv begrovs i Kungsholms (Ulrika Eleonora) kyrka i Stockholm, där både hans huvudbanér och anvapen jämte den mycket påkostade kistan alltjämt finns i behåll. Men dessa gravminnen innehåller inte ett ord om hustrun. Däremot utgör anvapnen en av de få bevisade falska anvapenuppställningarna från tiden. Det finns nämligen brev bevarat, som visar att »hovgenealogen» Johan Peringskiöld fick direkt befallning av Carl XI att »uppfinna» de nödiga anvapnen, eftersom en person i Lichtones samhällsställning »icke kunde begravas utan brukliga anvapen». Då släktnamn ej är angivna på de båda anträden kan undertecknad ej avgöra, huruvida Peringskiöld kände eller icke kände till det stamträd, som greven skaffat från Skottland. Troligen kände han till det, varför sannolikt endast enstaka anor på fädernet är uppdiktade medan flertalet anor på mödernet torde vara det.

Hustrun begrovs alltså icke på samma plats som greven själv enligt tillgängliga källor. Enligt SBL skulle hon däremot den 12 april 1685 ha begravts i Tyska kyrkan i Stockholm. Häremot strider emellertid påtagligt de bevarade detaljerade begravningsräkenskaperna (Sandbergska saml.; SRA). Därav framgår att hon sagda datum begravdes i sin sockenkyrka Hölö. I samband därmed hade 86 kallelser till begravningen utfärdats (betalta den 4 april 1685) och omfattande konsumtion av matvaror, konfekt etc hade ägt rum dels i samband med likets överförande från Lida till Hölö (gamla) kyrka (betalt 23 och 25 februari), dels i samband med begravningen (betalt 11-12 april). Dessutom uppförs mycket ordentligt de ringningar med Stockholmskyrkornas klockor, som ägt rum på begravningsdagen, nämligen i S:t Jakobs, Riddarholmens, Tyska, Maria och Storkyrkans klockor.

Vidare kan nämnas att greve Lichtones egen bouppteckning var så omfattande, att man måste upprätta ett omfångsrikt personregister därtill för att någorlunda kunna hantera den. Registret har märkligt nog hamnat i serien Biografica på Krigsarkivet. Man kan däri se vilka arkivalier (betecknade som innehåll i (brev)kistorna nr 3 och 6), som fanns år 1692 och jämföra dem med det lilla, som nu finns kvar. Bl.a. saknas nu alla hustruns brev till greven, arvskiftet efter hustrun, moderns brev från »Forbus» och brevsamlingen angående grevens »familia och löhn sampt wärfningar».

Då någon samlad genealogisk översikt av den svenska grenen av ätten Lichtone saknas, avslutas denna uppsats med en kortfattad dylik. Den påbörjas dock först med XIII:de kända generationen:

 

Tab. XIII:1

Robert Lighton (son av John L., 5. baron till Ullishavin), levde ännu 1613. - 7. baron till Ullishavin.

- Gift med sin kusin Johanna Lighton, dotter av Robert L., 6. baron till Ullishavin, och Katharina Silvia från baroniet Boningtoune.

Son:

John Lichtone (c:a 1595-1636), överstelöjtnant. Tab. XIV:1.

 

Tab. XIV:1

John Lichtone (son av Robert, tab. XIII:1), f. c:a 1595, död (stupad) vid Wittstock 24.9.1636. - 8. baron till Ullishavin; ägde Tervik (Pernå socken, Finland; konf. 26.8.1636). Gick i svensk krigstjänst 1619/22 (troligen 1621); var i februari 1626 yngste kapten vid Österbottens Regemente och var då förlagd i Reval; hade avgått hösten 1629; var 1632 major vid Wiborgs Infanteriregemente; avsked i Riga s.å. i december; s.d. överstelöjtnant vid Nylands Kavalleriregemente.

- Gift på Hummelsund 17.5.1626 med Katharina Guthrie, f. på Hummelsund (Borgå sn) 15.2.1605, död c:a 1653 (2:o 1642/43 med Edvard von Johnstone, död 15.10.1649, överstelöjtnant), dotter av Robert Guthrie, till Hummelsund, major, och Katharina Lydikesdtr (Jägerhorn, Härtonässläkten), som var halvsyster till generalmajor Torsten Stålhandske.

Barn:

Katharina, f. på Hummelsund (Borgå sn) 6.9.1629, död 1660. Ägde Tervik (Pernå sn; Finl). - Gift 1:o med Martin Sebastian von der Trenck, f. i Ostpreussen 1625, död troligen 1653/54, kapten vid Franz von Knorrings regemente. - Gift 2:o 1654 med Caspar Fredrik von Knorring, f. i Stettin 28.1.1614, död i Vichtis 3.2.1667, major vid Kronobergs Regemente (gift 1:o 1643 med Helena Lemnia, död 1653).

Robert greve (1687) Lichtone, f. på Hummelsund (Borgå sn) 8.7.1631, död på Rörstrand (Sthlm) 8.1.1692, begravd s.å. 30.10. i Kungsholms kyrka i konungens närvaro. Naturaliserad svensk adelsman 28.10.1653; uppflyttad bland friherrarna 30.9.1675, sedan han bevisat sig vara skotsk baron; svensk greve »till Ullishavin» 10.12.1687. Generallöjtnant av Kavalleriet 14.9.1685; kungl. råd och president i Åbo Hovrätt 20.1.1687. För enskildheterna i hans biografi hänvisas främst till SBL bd XVIII, s. 677-679, men även till SAÄ, bd IV, s. 629-630. Slöt friherrliga och grevliga ätterna Lichtone. - Gift i Storkyrkan (Sthlm) 22.5.1662 med Beata Rosenstierna, f. 1620/25 (?), död på Lida (Hölö sn) 1684 i början av juni, begravd 12.4.1685 i Hölö kyrka (dotter av riksräntmästaren Martin R. och Beata Böckman). Ägde säterierna Lida och Stjärnsnäs (båda i Hölö sn; Söd) samt Rörstrand (Sthlm). Hennes lösöresbo uppskattades vid bouppteckningarna till sammanlagt 220.834 daler silvermynt.

Elisabeth (»Lisken»), f. på Hummelsund (Borgå sn) 15.2.1633, död där 4.10.1678. - Ogift.

Christina, f. på Hummelsund (Borgå sn) 28.2.1635, död senast 1669/78. - Sannolikt ogift.


Anm. Den mest omfattande översikten av litteratur och arkivalier rörande släkten Lichtone återfinns i SBL:s (Svenskt Biografiskt Lexikons) artikel Lichton.

 

Selostus

Christopher von Warnstedt: Elisabet Lichtonen sukuaan koskevat muistiinpanot ja Lichtone-suku

 

Ruotsin valtionarkistossa säilytettävien pienempien biografisten kokoelmien joukossa on parikin, joissa on runsaasti suomalaisia koskevaa materiaalia ja ovat siis sukututkijoille antoisia mutta perin vähän tunnettuja. Näitä ovat kirjoittajan mielestä niin sotahovioikeudenneuvos kreivi Erik Possen (1813-1868) kokoelma sekä arkistonhoitaja Victor Örnbergin kokoelma »Handlingar efter Örnberg».

Possen kokoelma sisältää mm. eräänlaisen luettelon Ruotsin armeijassa palvelleista sukunimeä käyttäneistä ulkomaalaisista, etupäässä Kustaa Vaasan ajoilta Kustaa II Aadolfin hallituskaudelle saakka. Monet näistä sotureista palvelivat suomalaisissa yksiköissä. Örnbergin kokoelma täydentää tätä luetteloa tarjoamalla saman kauden aineistoa henkilöistä, jotka eivät ole käyttäneet sukunimeä. Tämän kokoelman mappi III sisältää suuren joukon dokumentteja, joista osa liittyy Lichtone-sukuun.

 

Elisabet Lichtonen muistiinpanoista selviää mm. hänen enonsa Torsten Stålhandsken syntymäpäivä, joka ei ole ennestään ollut tiedossa. Elisabetin veljen, sittemmin kreivi Robert Lichtonen kirjeenvaihto vaimonsa kanssa antaa meille tärkeitä tietoja, mutta myös verrattomia tuokiokuvia tämän kaikissa yhteyksissä todellisen skottilaisen ja hänen vaimonsa elämästä ja taloudenhoidosta. Taulukkomuodossa esitetään lopuksi Lichtone-suvun Suomessa elänyt haara, joka on Elgenstiernan Ättartavlor -teoksessa puutteellisesti esitetty.


Genos 63(1992), s. 64-72, 97-98

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1992 års register | Årgångsregister