GENOS - Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Noter | Litteratur | Selostus | Artikelns slut ]

Finska frivilliga i danska kriget 1864

Jur.lic. Åke Backström, Helsingfors

I medlet av 1800-talet hade Danmark hamnat i en författningsrättslig kris. Den 1855 promulgerade helstatsförfattningen (Faellesforfatning) [1] hade stött på starkt motstånd från Tyska förbundet, som 1858 tvingade danska regeringen att sätta den ur kraft för Holsteins vidkommande.

Tanken på en helhetsförfattning uppgavs dock icke av regeringen, som räknade med understöd av England och Sverige, där Karl XV (1826-1872) år 1857 uppstigit på tronen. Han var en nära vän av den danske konungen Frederik VII (1808-1863) och en varm anhängare av den på 1840-talet uppståndna politiska skandinavismen, som vars beskyddare han betraktades.

Tillståndet i landet blev efter 1858 allt mera olidligt och i mars 1863 beslöt regeringen giva Holstein en självständig ställning. Dess förbindelser med Danmark skulle framdeles inskränkas till att omfatta monarken, utrikespolitiken och (krigs)flottan, men med t.ex. egen armé. Samtidigt avsåg regeringen att - visserligen med en särskild provinsförfattning - knyta Schleswig till moderlandet, utan att likväl de jure förena de båda delarna. Detta vågade steg stod klart i strid mot Londonkonventionen 1852, enligt vilken Schleswig icke fick knytas fastare till Danmark än Holstein. Regeringen ansåg dock den storpolitiska situationen gynnsam - lotten var kastad.

Frederik VII undertecknade den nya grundlagen 13.11.1863, men avled oförmodat två dagar senare. Med honom utslocknade huset Oldenburg. På tronen uppsteg nu Christian IX (1818-1906) av huset Glücksburg, om vilken Londonkonferensen enats. Efter mycken tvekan och stark påtryckning undertecknade den nye monarken lagen 18.11., även om han var motståndare till densamma och helst hade sett, att Danmark varit förenat i personal union med hertigdömena. Från tysk sida förklarades Londonkonventionen härmed bruten och prins Frederik av Augustenborg, en avlägsen anförvant till den framlidne monarken, tillkännagav - med stöd av Tyska förbundet - sin kandidatur för regentskapet över hertigdömena som »Frederik VIII».

På Preussens vägnar ställde sig dess nye (från 1862) ministerpresident Otto von Bismarck-Schönhausen (1815-1898) oförmodat på Londonkonventionens sida, sålunda eliminerande Tyska förbundet, som icke biträtt fördraget, jämte dess kandidat, prins Frederik. Österrike, som icke önskade inrymma Preussen några som helst fördelar, blev indragen i konflikten medan alla andra Londonmakter intog en avvaktande hållning. Karl XV, som personligen givit Danmark långtgående utfästelser om bistånd i alla skiften, måste se sig desavuerad av sin egen regering, som avhöll honom från avgivande av nya förhastade löften.

I medlet av januari 1864 sände Preussen och Österrike Danmark ett ultimatum om upphävande av novemberförfattningen inom 48 timmar. Härpå var regeringen villig att ingå, utan att dock kunna genomföra processen inom den stipulerade tidsfristen. Preussen tog då ytterligare ett steg och fordrade, att jämte Österrike få besätta Schleswig som »pant» medan underhandlingarna fortgingo. Detta tillbakavisades och krig utbröt 1.2. Danmark stod nu allena mot tvenne stormakter.

En preussisk här på 35.000 man under prins Friedrich Karl (1828-1885) och en österrikisk på 21.000 under generalen, friherre Ludwig Karl Wilhelm von Gablenz (1814-1874), vilka redan befunno sig i Holstein, framryckte över Ejder mot Dannevirke, som 5.2. utrymdes av den 44.000 man starka danska hären, [2] vilken drog sig tillbaka till de befästa höjderna vid Dybböl och den närbelägna ön Als. Här stagnerade fronten till 18.4., då preussarna stormade och erövrade Dybböl under ansenliga förluster på ömse sidor. En konferens sammankallades nu i London 25.4., men ledde icke till resultat och kriget utbröt på nytt (26.6.). Als erövrades 29.6. och det stod klart, att Danmark måste sluta fred. Den nytillträdda (11.7.) regeringen etablerade kontakt med motståndarna och en ny konferens sammankom i juli i Wien. Denna gång var endast de stridande parterna tillstädes och Danmark gick miste om det stöd det haft i London av Sverige-Norge. Om huvudpunkterna var man rätt snart ense, men själva fredsfördraget undertecknades likväl först 30.10. Danmark tvingades avstå hertigdömena till Preussen och Österrike gemensamt och erhöll som vederlag endast ett tiotal gränssocknar i Nord-Schleswig samt ön Aerø.

Den politiska skandinavismen mottog dödsstöten med Danmarks nederlag 1864. Den hade överlevat det europeiska revolutionsåret 1848 och Krimkriget 1853-56, men rörelsen slocknade i följd av Karl XV:s moraliska sammanbrott vid Preussens och Österrikes överfall. Han var ju den, som i högre grad än någon annan personifierat enhetssträvandena i Norden. [3]

En direkt följd av den pinsamma svenska reträtten var, att ett förhållandevis stort antal svenska frivilliga, i synnerhet officerare i aktiv tjänst, anmälde sig under de danska fanorna. I viss grad gällde det sagda också norrmän, medan de ryska sympatierna för Preussen medförde, att endast ett fåtal finska frivilliga vågade företaga den äventyrliga resan i sydled, ty den kunde ha varit förenad med repressalier vid hemkomsten.

På grund av att antalet svenska resp. norska frivilliga är olika återgivet i olika källor, kan totalantalet icke med absolut säkerhet uppgivas, men bör ha legat rätt nära 600:

MÖLLER DALHOFF-NIELSEN
Svenskar 80+347 82+400
Norrmän   4+ 75   9+ 71
Finnar   4+   7 (2.1%)   4+   7 (1.9 %)
Islänningar   0+   4
Färingar   0+   1
Sammanlagt:   88+429=517   95+483=578

Till ovan uppräknade böra ytterligare läggas 15 svenska och 10 norska läkare samt 8 svenska sjuksystrar. [4]

Vad de finska frivilliga ankommer så klarade sig alla med livet i behåll, även om två blevo sårade och en tillfångatagen och förd till Tyskland. Nedan återgivas standardiserade personuppgifter över alla elva frivilliga.


Sekundlöjtnanter

CARLSSON, Knut Oskar, f. 13/8 1835 i Kumo. Fldr. jakt- och skallfogden Otto Bernhard Carlsson och Edla Lovisa von Delwig. Underfänrik. Deltagit som frivillig sekundlöjtnant vid 22. Infanteriregementet i danska kriget från 4/4 1864. Sårad vid Dybböl 17/4 1864. Utskriven frän sjukhus i Köpenhamn 10/6 1864. Avsked 1/9 1864. Mmed 1864. Politie rådman i Uleåborg. D. 28/2 1906 i Uleåborg. - Ogift.

ESTLANDER, Rudolf Josef, f. 16/7 1838 i Lappfjärd. Fldr. kyrkoherden, prosten Jakob Jonas Estlander och Maria Elisabet Rislachius. Student. Deltagit som frivillig i danska kriget från 17/3 1864. Genomgått rekryt- och officersskolan vid 1. Reservbataljonen i Köpenhamn 9/4 1864. Sekundlöjtnant vid 22. Infanteriregementet 9/5 1864. Avsked 31/8 1864. Mmed 1864. Kassör vid Föreningsbanken i Finland i Helsingfors. D. 1/10 1880 i Helsingfors. - Ogift.

LIIKANEN, Herman, f. 13/5 1835 i Kristina. Fldr. torparen Otto Vilhelm Liikanen och Helena Hämelin. Yngre underofficer. Deltagit som frivillig sergeant vid 3. Infanteriregementet i danska kriget från 6/3 1864. Sårad vid Dybböl 18/4 1864. Sekundlöjtnant 18/5 1864. RDaDO 11/11 1864. Utskriven från sjukhus i Köpenhamn 28/11 1864. Avsked med sjukpension 18/5 1865. Mmed 1864. Deltagit som den ende från Finland i 50-års minnesfestligheter i Köpenhamn 17-20/4 1914. DaDM 23/4 1914. Tjänsteman vid Finska hypoteksföreningen i Helsingfors. D. 13/3 1926 i Kuhmalax. - Ogift.

SANMARK, Anton Fredrik, f. 4/1 1829 i Jorois. Fldr. kamreraren i Postdirektionen, juris utrisque kandidaten Karl Anton Sanmark och Elisabet Lovisa Nykopp. Underlöjtnant, forstkonduktör. Deltagit som frivillig sekundlöjtnant vid 2. Infanteriregementet i danska kriget frän 29/3 1864. Fången vid Dybböl 18/4 1864 och förd till Graudenz i Väst-Preussen. Frigiven  /8 1864. RDaDO 6/10 1864. Avsked s.d. Mmed 1864. Revirforstmästare i Orivesi revir. D. 24/3 1897 i Ruovesi. - Gift.


K O
Carlsson

Knut Oskar Carlsson. Foto Rigsarkivet.    

 

R J Estlander

    Rudolf Josef Estlander. Foto Rigsarkivet.

 

H Liikanen

Herman Liikanen. Foto Museiverket.    

A F Sanmark

Anton Fredrik Sanmark. Foto Rigsarkivet.    


Sergeant

DAHLROOS, Erik Henrik, f. 26/8 1834 i Vittisbofjärd. Fldr. torparen Benjamin Benjaminsson (Råholm) och Maria Henriksdotter. Äldre underofficer. Deltagit som frivillig sergeant vid 22. Infanteriregementet i danska kriget från 30/4 1864. Avsked 31/8 1864. Mmed 1864. Icke återvänt till Finland. Vidare öden okända. - Ogift (1864).


Korpral

ELENIUS, Jakob Mauritz, f. 29/9 1831 i Maxmo. Fldr. klockaren och kantorn Erik Andersson Elenius och Margareta Jakobsdotter Sigfrids. Yngre underofficer. Deltagit som frivillig korpral vid 22. Infanteriregementet i danska kriget från 30/4 1864. Avsked 31/8 1864. Mmed 1864. Icke återvänt till Finland. Vidare öden okända. - Ogift (1864).


Menige

BOXBERG, Herman Johan Vilhelm, f. 24/6 1835 i Helsingfors. Fldr. kvartermästaren vid 2. Finska sjöekipaget Herman Vilhelm Boxberg och Maria Eklund. Student. Deltagit som frivillig vid 21. Infanteriregementet i danska kriget från 9/6 1864. Avsked 26/8 1864. Mmed 1864. Lärare vid Privata handelsskolan i Helsingfors. D. 11/6 1887 i Helsingfors. - Gift.

FORSSELL, Johan Henrik, f. 23/6 1840 i Helsingfors. Fldr. handlanden Mikael Forssell och Amalia Dammert. Lägenhetsägare. Deltagit som frivillig vid 20. Infanteriregementet i danska kriget från 18/4 1864. Avsked 27/9 1864. Mmed 1864. Bokhållare. D. 24/12 1876 i Stockholm. - Gift.

ROOS, Johan Mikael, f. 27/8 1842 i Luvia. Fldr. klockaren Mikael Roos och Maria Andersdotter. Bodbetjänt. Deltagit som frivillig vid 18. Infanteriregementet i danska kriget från 26/6 1864. Avsked 23/8 1864. Mmed 1864. Bokhållare. D. 16/10 1877 i Åbo. - Ogift.

SAXBERG, Fredrik, f. 2/4 1843 i Vittisbofjärd. Fldr. torparen Isak Saxberg och Anna Ulrika Ollonqvist. Bodbetjänt. Deltagit som frivillig vid 18. Infanteriregementet och Strövkåren i danska kriget från 26/6 1864. Avsked 23/8 1864. Mmed 1864. Icke återvänt till Finland. Vidare öden okända. - Ogift (1864).

SÖDERLUND, Johan Robert, f. 13/6 1841 i Åbo. Fldr. sjöformannen Anders Söderlund och Anna Helena Henriksdotter. Maskinist. Deltagit som frivillig vid Strövkåren i danska kriget från 10/3 1864. Avsked 22/8 1864. Mmed 1864. Arbetsledare. D. 27/4 1910 i Viborgs lk. - Gift.

Tre av de frivilliga, Dahlroos, Elenius och Saxberg återvände veterligen icke till hemlandet efter krigsslutet. Också Estlander hade umgåtts med tankar på att övergiva sina universitetsstudier och bosätta sig i Sverige för att där söka anställning vid statsjärnvägarna, [5] en plan som han dock icke satte i verkställighet. Det är troligt, att ovannämnda frivilliga hade blickarna riktade mot vårt västra grannland redan av den orsaken, att det låg nära och att alla var svenskspråkiga. Man bör även söka anknytningspunkter dem emellan för att konstatera om de handlade unisont eller separat. Såväl Dahlroos som Elenius hade före 1864 tjänstgjort vid de indelta förbanden, den förre vid 1., Åbo, bataljon, [6] den senare vid 2., Vasa, bataljon. [7] På grund av den ringa åldersskillnaden verkar det troligt att vardera begynt sin karriär ungefär samtidigt. [8] Av allt att döma reste de tillsammans till Danmark i det de anmälde sig samma dag, gjorde fronttjänst vid samma regemente samt erhöllo avsked ur dansk tjänst samma dag. Att knyta Saxberg till de två andra är måhända icke lika enkelt, då han var tio år yngre, inträdde i danska armen två månader efter dem samt tjänstgjorde vid separata förband. Å andra sidan erhöll han avsked bara en vecka före Dahlroos och Elenius, men det viktigaste indiciet är likväl, att han var född i samma socken som den förre och säkert bekant med honom från förkrigstiden.


Noter

[1]   Danmark bestod vid denna tid av det kontinentala Danmark (Kongeriget Danmark) jämte Färöarna, Grönland och Island, vartill det danska hertigdömet Schleswig och de tyska hertigdömena Holstein och Lauenburg. Befolkningen i Nord-Schleswig var övervägande dansktalande, i Syd-Schleswig, Holstein och Lauenburg tysktalande.

[2]   Beslutet att utrymma Dannevirke var rent politiskt och hade fattats av det sk. krigsrådet - dock utan krigsministerns närvaro. Efter den storm detta väckte i offentligheten offrade regeringen överbefälhavaren, general Christian Julius de Meza (1792-1865) och ersatte honom med general Georg Daniel Gerlach (1798-1865), som visserligen ställde sig på samma ståndpunkt som krigsrådet, men senare blev så oenig med krigsministeriet, att han avgick från sin post 4.7., mitt under kriget! Konflikten hade framför allt gällt ställningen vid Dybböl, som överbefälhavaren i en hänvändelse till ministeriet 9.4. velat uppgiva, utan att erhålla tillstånd härtill. Dybböl föll nio dagar senare.

[3]   Fink, den store kännaren av Danmarks gränsproblem, avslutar sin framställning om krigshändelserna 1864 med följande tänkvärda ord: »Aaret 1864 er ikke alene et vendepunkt i det danske folks historie og i Sønderjyllands historie, men det er det ogsaa i verdenshistorien. Bismarcks succes over for Danmark var det første skridt paa vejen til Tysklands enhed.» A.a. (1955), s. 171.

[4]   I texten återgivna uppgifter baserar sig på Möller, a.a., s. 103 ff. och Dalhoff-Nielsen, a.a., s. 37 f., den senares av betydligt färskare datum. Tyvärr preciseras här icke det exakta antalet svenska underofficerare och manskap, om vilka det heter: »... henved 400 Underbefalningsmaend og Menige.» Skillnaden mellan Möller och Dalhoff-Nielsen är 56 (7 officerare + 49 underofficerare och manskap). Hanson, a.a., s. 20 å sin sida påstår, att »Af norske Frivillige har antagelig mindst 144 gjort Tjeneste dels i Haeren, dels ved det Aarøeske Strejfkorps. Af svenske Frivillige gjorde ca. 429 Tjeneste i Haer, Flaade och Strejfkorps», vilket för svenskarnas vidkommande nästan likställer honom med Möller (427), men har 65 resp. 64 flera norrmän än denne och Dalhoff-Nielsen. Såväl Möller som Dalhoff-Nielsen har samma antal läkare, medan antalet sjuksystrar uppgives enbart av den förre. Man torde hålla i minnet, att Möller var svensk, Dalhoff-Nielsen och Hanson danskar.

[5]   Estlander, a.a., ss. 83, 98.

[6]   Wirilander, a.a., ss. 164, 167.

[7]   Wirilander, a.a., s. 172.

[8]   Wirilander, a.a., känner icke Dahlroos' tjänstgöring före 1859, då han utnämndes till äldre underofficer vid 4. kompaniet. Samma gäller Elenius, vars karriär före 1855, då han utnämndes till yngre underofficer vid 1. kompaniet, är okänd.


KÄLLITTERATUR

Biografinen nimikirja. Elämäkertoja Suomen entisiltä ja nykyajoilta (1879)

Dalhoff-Nielsen, Nordiska frivillige (1944)

Estlander, B., Finska frivillige i danska kriget 1864 (FT 1926).

Estlander, R., Släkten Estlander (GSÅ XII, 1929)

Fink, Rids af Sønderjyllands historie. 3. Udg. (1955)

Fink, Deutschland als Problem Dänemarks (1968)

Hanson, For Nordens frihed. Svenskerne, nordmaendene og finnerne i vore sønderjydske krige (1919)

Kansallinen elämäkerrasto III (1930)

Kuka kukin oli. Henkilötietoja 1900-luvulla kuolleista julkisuuden suomalaisista (1961)

Kuka kukin on 1909. Julkisuudessa esiintyvien kansalaisten elämäkertoja (1908)

Möller, Berättelser frän 1864 års danska krig samt deri deltagande svenska, norska och finska frivilliga (1865)

Nummelin, Finska forststaten. Biografiska anteckningar (1906)

Rosén, Liber Scholae Helsingforsensis 1691-1865 (GSS XII, 1936)

Schulman & Nordenstreng, Finska kadettkårens elever och tjänstemän. Biografiska anteckningar 1812-1912 (1912). Supplement III 1812-1960 (1961)

Suomen metsänhoitajat - Finska forstmästare 1851-1931 (1931)

Wilskman, Släktbok II (1918)

Wirilander, Suomen armeijan upseeristo aliupseeristo ja sotilasvirkamiehistö 1812-1871 (1880). Viranhaltijain luettelot - Officerare underofficerare och civilmilitärer vid Finlands armé 1812-1871 (1880). Förteckningar över tjänsteinnehavare (1985)


Selostus

Åke Backström: Suomalaiset vapaaehtoiset Tanskan sodassa 1864

Tanska joutui 1864 lyhyeen sotaan Preussia ja Itävaltaa vastaan säädettyään perustuslain, jolla Schleswigin ja Holsteinin asemaa muutettiin vastoin 1852 solmittua kansainvälistä Lontoon sopimusta. Sotaan otti Tanskan puolella osaa lukuisien ruotsalaisten ja norjalaisten lisäksi 11 suomalaista vapaaehtoista, joista artikkelissa esitetään lyhyet elämäkertatiedot.


Genos 64(1993), s. 152-157, 179

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början | Noter | Litteratur | Selostus ]

Systematisk förteckning | 1993 års register | Årgångsregister