GENOS - Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ På svenska | Artikkelin loppu ]

Tiedonantoja - Meddelanden


Apua 1900-luvun ongelmaan - Hjälp för 1900-talets problem

Hannu Tulkki, ylijohtaja, Väestörekisterikeskus - överdirektör, Befolkningsregistercentralen

Genoksen numerossa 1996:2 päätoimittaja Terhi Nallinmaa-Luoto toi esiin jälkipolvitutkimusta tekevän sukututkijan vaikeuksia hänen yrittäessään ulottaa jälkipolvitaulun nykyhetkeen saakka. Hän totesi olevan kolme työlästä ja hidasta vaihtoehtoa. Ne ovat sukuselvitysten tilaaminen paikallisviranomaisilta, oma matkustelu ja yhteydenpito suvun jäseniin. Kirjoittaja tiesi myös väestökirjahallinnon viranomaisten pitämässä väestötietojärjestelmässä olevan kaikki vuonna 1969 elossa olleet suomalaiset ja sen jälkeen syntyneet. Pienenä tarkennuksena siihen voi lisätä, että niitäkin, jotka ovat kuolleet vuosina 1964-1968, on tietokannassa runsaasti, joskaan ei kattavasti.

Kun sukututkija on saanut tekeillä olevan jälkipolvitaulun valmiiksi jonnekin tämän vuosisadan alkupuolelle saakka, on mahdollista saattaa se aika tavalla pitemmälle väestötietojärjestelmän avulla. Mikäli vuonna 1900 syntynyt ei elänyt lähelle 70 vuoden ikää, ei häntä siis löydy. Varsin moni löytyykin. Osa oli vielä joukossamme 1960-luvun lopussa, jotkut harvat vieläkin. Heistä on mahdollista saada merkittävää lisätietoa, jos ei muuta niin ainakin kuolinpäivä ja viimeinen kotikunta. Aviopuolison nimikin useimmiten löytyy, ja vaikka viimeisin aviopuoliso olisi kuollut ennen 1960-luvun loppua eikä häntä löytyisi, saattaa hänen kuolinpäivänsä selvitä toisen puolison siviilisäätytiedon kautta, siis esim. "leski 12.9.1958". Suurin ongelma jälkipolvitaulun täydentämisessä on tietysti siinä, että perhetietoja tilanteesta 1.10.1973 silloiseen väestön keskusrekisteriin kerättäessä ei voitu kerätä tietoja lapsista ja vanhemmista, mikäli he olivat sitä ennen jakautuneet eri paikallisrekistereihin. Samaan paikallisrekisteriin palanneetkaan eivät aina yhdistyneet tietojen keruuvaiheessa. Nyt tilanne on tietysti perheitten kokoamisen osalta paljon parempi. Mitkään muutot eivät poista väestötietojärjestelmästä perhesuhdetietoja, ja kolmen sukupolven ketjut ovat tuiki tavallisia.

Suurehkon henkilömäärän sisältävä, konekielinen jälkipolviluettelo, jonka nuorimmista henkilöistä merkittävä osa eli vielä 1960-luvun jälkipuolella, kannattaa siis täydentää vertaamalla se väestötietojärjestelmän tietoihin. Se saattaa säästää suuren osan jatkotyöstä. Mikäli kysymyksessä on tämän vuosisadan puolivälin tienoilla tehty, silloin täydellinen jälkipolvitaulu, se voidaan saada hyvinkin kattavasti ajan tasalle. Jonkun pitää tietysti siirtää se koneellisesti käsiteltävään muotoon. Henkilöiden nykyisiä nimiä ei tarvitse tietää. Tärkeää kuitenkin on täsmälleen sama kirjoitusasu kuin paikallisrekisterissä, jotta vältettäisiin vaihtoehtoisten nimimuotojen koneellinen etsintä. Ratkaisu saattaisi olla erillinen luettelo vaihtoehtoisista kirjoitusasuista.

Suomen väestötietojärjestelmästä pystytään löytämään henkilöt täydellisen nimen tai nimen ja syntymäajan avulla. Pelkästään täydellinen nimi tietämällä törmätään tietysti usein täyskaimoihin. Joskus näkynyt huoli siitä, että sukututkimuksessa Suomessa tarvittaisiin tulevaisuudessa ehdottomasti henkilötunnusta, on täysin perusteeton. Täydellisen nimen lisäksi jokunen lisätieto yksilöi melkein aina. Vuosikausia hyvin toiminut osoitepalvelupuhelin on siitä kiistaton näyttö.

Sukututkija, joka on tilannut tietoja virkatodistuksen muodossa, sai väestökirja-asetuksen voimaantulosta eli vuoden 1971 alusta lukien aina lokakuun 1993 loppuun saakka tietoonsa myös henkilötunnukset. Väestökirja-asetuksen mukaan todistukseen oli aina merkittävä henkilötunnus. Tunnus onkin hyvä merkitä viitetietona. Silloin henkilön tunnistaminen vertailu- ja täydennysajossa väestötietojärjestelmän kanssa on kaikkein riskittömintä.

Väestötietojärjestelmän tietopalveluhinnat vaihtelevat haettavan tietomäärän mukaan. Aivan pienten luetteloiden täydentäminen tai päivittäminen tulee kalliiksi verrattuna Terhi Nallinmaa-Luodon mainitsemiin kolmeen muuhun tapaan. Mitä suurempi on aineisto, sitä enemmän kuitenkin säästää ainakin aikaa ja vaivaa. Sukututkimusaineiston saa väestötietojärjestelmästä usein muutamalla tuhannella markalla. Jo tiedossa olevien henkilöiden osoitteet ja kuolinpäivät saa edullisemmin kuin aineiston täydentämisen.


I nummer 1996:2 av Genos tar chefredaktör Terhi Nallinmaa-Luoto upp de svårigheter som en släktforskare möter då han vid utforskning av descendenter försöker föra utredningen av ättlingar fram till i dag. Hon framhöll att det finns tre besvärliga och långsamma metoder. De är att beställa släktutredningar från lokala myndigheter, att själv resa runt och att kontakta släktmedlemmar. Skribenten visste också att det befolkningsdatasystem som folkbokföringsmyndigheterna upprätthåller innehåller alla finländare som levde 1969 eller fötts sedan dess. Som ett litet komplement kan till detta fogas, att det i databasen också ingår många personer som avled åren 1964-1968, även om basen inte är heltäckande för dessa.

Då en släktforskare har fört sin utredning över ättlingar fram till någon tidpunkt i början av detta sekel, är det möjligt att föra den betydligt längre framåt med hjälp av befolkningsdatasystemet. Om en person född år 1900 inte har levt till närmare 70 års ålder, kan han alltså inte hittas. Men ganska många hittas faktiskt. En del var bland oss ännu i slutet av 1960-talet, ett fåtal lever ännu. Om dem är det möjligt att få en betydande mängd ytterligare information, om inte annat så åtminstone dödsdatumet och den sista hemkommunen. Även den äkta makens/makans namn kan mestadels återfinnas, och även om den sista äktenskapspartnern skulle ha dött före slutet av 1960-talet och inte kan påträffas, kan det hända att hans/hennes dödsdag kan klarläggas med hjälp av makens/makans civilståndsuppgift, exempelvis "änka 12.9.1958". Det största problemet vid kompletteringen av tabeller över efterkommande är givetvis, att då familjedata enligt situationen 1.10.1973 insamlades till det dåtida centrala befolkningsregistret kunde uppgifter om barn och föräldrar inte insamlas, om de innan dess hade fördelat sig på olika lokala register. Inte ens alla sådana personer som hade återvänt till samma lokalregister blev återförenade i det skede då data insamlades. Nu är läget naturligtvis mycket bättre när det gäller sammanhållningen av familjerna. Inga flyttningar medför att uppgifter om familjerelationer utgår ur befolkningsdatasystemet och även kedjor med tre släktled är helt vanliga.

En maskinspråkig förteckning över efterkommande, som innehåller en större mängd personer, och där en betydande del av de yngsta personerna levde ännu under senare hälften av 1960-talet, kan alltså med fördel kompletteras genom en jämförelse med befolkningsdatasystemets uppgifter. Detta kan spara in en stor del av vidarearbetet. Om det är fråga om en utredning som gjorts kring mitten av detta århundrade, och då varit en komplett tablå över de efterkommande, kan den uppdateras på ett mycket täckande sätt. Någon måste förstås överföra den till en form som går att bearbeta maskinellt. Man behöver inte känna till de nuvarande personnamnen. Viktigt är dock att namnens skrivformer är exakt desamma som i det lokala registret, så att maskinell sökning av andra namnvarianter kan undvikas. En lösning kunde vara en särskild förteckning över alternativa skrivformer.

I Finlands befolkningsdatasystem kan personer återfinnas med hjälp av namnet eller namnet och födelsedatum. Om man bara känner till det fullständiga namnet stöter man naturligtvis ofta på personer som är fullständig namne med den eftersökta. Det ofta luftade bekymret för att det inom släktforskningen i Finland i framtiden ovillkorligen skulle behövas personbeteckning, är helt obefogat. Utöver det fullständiga namnet räcker någon tilläggsuppgift nästan alltid till för individualiseringen. Adresstjänsttelefonen, som har fungerat bra i åratal, är ett ovedersägligt bevis för detta.

En släktforskare som har beställt uppgifter i form av ett ämbetsbevis, fick ända från den tidpunkt då förordningen om befolkningsböcker trädde i kraft, d.v.s. ingången av år 1971, och fram till slutet av oktober 1993 kännedom också om personbeteckning. Enligt förordningen om befolkningsböcker skulle personbeteckning alltid antecknas i beviset. Personbeteckning är faktiskt bra att anteckna som referensuppgift. Då är identifieringen av en person vid jämförelse- och kompletteringskörning med befolkningsdatasystemet allra mest riskfritt.

Priserna på dataservice ur befolkningsdatasystemet varierar allt efter den mängd data som eftersöks. Att komplettera eller uppdatera helt små förteckningar blir dyrt jämfört med de tre andra metoder som nämns av Terhi Nallinmaa-Luoto. Ju större materialet är, desto mera sparas dock tid och möda. Ofta kan släktforskningsmaterial ur befolkningsdatasystemet fås för några tusen mark. Adresser och dödsdatum för redan kända personer fås billigare än komplettering av material.


Genos 68(1997), s. 40-42

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikkelin alku | På svenska ]

Aiheenmukainen hakemisto | Vuoden 1997 hakemisto | Vuosikertahakemisto