GENOS - Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Noter | Selostus | Artikelns slut ]

Maktstrukturer i det tidiga finska 1500-talssamhället

Fil. dr Lena Huldén, Helsingfors


Inledning

Slutet av unionstiden kännetecknades av krig och oroligheter. Samtidigt var perioden oerhört mångfacetterad, å ena sidan med en parallellism mellan social status och släktskap, å andra sidan med vissa möjligheter till en social karriär. Gustav Vasas makttillträde 1523 och införandet av reformationen några år senare innebar rubbningar i den invanda karriärstigen och nya möjligheter uppstod medan andra försvann. Den största principiella nyheten var att en ny "samhällsklass" uppstod då den katolska kyrkans celibattvång för prästerskapet försvann. Under medeltiden hade präster och klerker rekryterats ur olika samhällsgrupper och släktskapet styrde långt karriärmöjligheterna. Reformationen gav upphov till prästsläkter och rekryteringen utifrån blev mindre. Också för kvinnorna förändrades situationen efter reformationen. Under den katolska tiden hade Nådendals kloster inneburit ett alternativ till äktenskap och för en ogift kvinna hade tillvaron som nunna antagligen många fördelar jämfört med hennes status i ett hem, där hushållet dominerades av svägerskan.

Också för samhällets högsta skikt innebar maktskiftet år 1523 en djupgående förändring. Under unionstiden hade medlemmar av rådsaristokratin spelat ut varandra, riksföreståndare och unionskungar i en lång räcka av kungaval, avsättningar och uppror. Dynamiken var i stort sätt följande; fraktioner som slöt sig samman och stödde en riksföreståndar-/unionskungskandidat. Efter ett maktskifte försökte en nyvald riksföreståndare/kung att konsolidera sin ställning och förbättra sin ekonomi. Samtidigt fordrade anhängarna belöningar i form av förläningar och skattelättnader. När den nyblivne maktinnehavaren inte kunde dela ut tillräckligt, bytte de forna anhängarna sida, stödde en ny kandidat och inledde uppror. Visserligen fortsatte upprorstraditionen under Gustav Vasas tid, men upprorsmakarnas möjligheter att avsätta kungen och ersätta honom med en annan hade radikalt försämrats. Unionen blev i allt mindre grad ett realistiskt alternativ till ett nationellt kungadöme. Det innebar att den forna mäktiga rådsaristokratins politiska möjligheter avsevärt hade försämrats och en betydande maktförskjutning hade skett från riksråden till kungen. Den enskilde högfrälsemannens ställning och karriärmöjligheter blev i allt högre grad bundna av kunglig gunst. Samtidigt låg det i kungens intresse att försöka minska den gamla rådsaristokratins inflytande genom att minska antalet förläningar och bredda den grupp som rekryterades till de högsta tjänsterna.

Redan under slutskedet av unionstiden försökte riksföreståndarna/unionskungen minska rådsaristokratins inflytande och då kunde också medlemmar ur lågfrälset få högre tjänster inom förvaltningen. Uppgifter om finskt frälse bland exempelvis slottsbefälen är dock få. [1] Kristian II lyckades dock under sina få år vid makten att spela ut det svenska högfrälset. De finska slotten innehades av militärer. Lyder van Offense var slottshövitsman på Kastelholm, Wolff von Grewendorff blev hövitsman i Åbo där han efterträddes av Thomas Lebe, Tile Gissler var hövitsman på Raseborg och Rolf Matsson i Viborg. [2]


Det finska frälsets förändrade premisser

Det finska medeltida frälset var inte någon enhetlig grupp, utan en dynamisk gruppering av olika släkter. Det fanns heller inga absoluta gränser mot andra samhällsgrupper och den enskilda individens och familjens sociala status kunde i viss mån förändras. Det finska frälset omfattade också släkter med olika social status. Vissa släkter stod rådsaristokratin nära med förbindelser till det svenska högfrälset, andra kan närmast karakteriseras som någon form av halvfrälse. Slutet av unionstiden och 1500-talet kännetecknades av stora samhälleliga förändringar. Förändringarna återspeglades på den enskilde frälsemannens möjligheter att bevara sitt frälse och kanske till och med öka sin förmögenhet.

Också geografiskt innebar slutet av unionstiden en förändring. Egentliga Finland var fortfarande centrum för frälsebosättningen i Finland och dit hade frälsemän från Tyskland, Danmark och Sverige flyttat. [3] I slutet av medeltiden låg ungefär hälften av samtliga frälsegods där och framför allt Yrjö Kaukiainen har poängterat hur frälsegårdarna koncentrerades till de områden, som hade de bästa ekonomiska förutsättningarna. [4] Som helhet var dock de finska frälsegårdarna små och relativt glest utspridda. Under 1400-talet tillkom nya frälsen i Nyland medan det talrika åländska frälset började gå tillbaka. [5] Nyland kom också i slutet av medeltiden i kapp och förbi bland annat Tavastland, som var ett äldre medeltida bosättningscentrum.


Adelns gods i slutet av 1530-talet

säterier     hemman bebodda
av landbönder
Åland 13 15
Egentliga Finland 119 401
Satakunda 11 35
Tavastland 15 114
Nyland 68 153
Veckelax 22 14

Källa: Eric Anthoni, Finlands medeltida frälse och 1500-tals adel.


I de bördigaste områdena konkurrerade också kyrkan med frälset om jorden. Den katolska kyrkan hörde till de största jordägarna och dess egendom ökade inte enbart genom köp utan också genom talrika donationer. En betydande del av donationerna bestod av jord. Det fanns givetvis olika orsaker till att man donerade jord till kyrkan. Exempelvis Nådendals klosters egendom växte bland annat genom de gåvor som blivande munkar och nunnor donerade vid inträdet i klostret. Efter reformationen återgick betydande delar av donationerna till frälset och de nya prästsläkterna, som uppstod kunde inte bygga vidare på den gamla katolska kyrkans förmögenhet. Det innebar att tillgången på frälsejord i realiteten ökade. De återgivna donationerna gynnade dock inte alla frälsesläkter utan bara dem som redan tidigare hade haft jordegendomar och haft en stark ekonomisk ställning. Största delen av lågfrälset hade inte haft ekonomiska möjligheter att donera jord till exempelvis klostren och för dem fortsatte problemen med att kunna upprätthålla frälset.

Eric Anthoni betonade i sin doktorsavhandling att det var svårt för den finska frälsemannen att upprätthålla frälset utan inkomster från en offentlig tjänst. [6] En viktig grupp av tjänster var domartjänsterna och deras betydelse växte ytterligare på 1400-talet. Under Erik av Pommerns tid hade domstolsväsendet reformerats. Den finska lagsagan delades i två delar, Norr-Finne och Söder-Finne, vilket innebar två lagmanstjänster. Lagmannen hade betydande inkomster. Han uppbar inkomsterna från den s.k. lagmansräntan, som åtminstone på 1500-talet var betydande. [7] Dessutom hade lagmannen en andel av de sakören, som uppbars vid tingen. I början av 1400-talet skapades också häradshövdingetjänsterna, då den judiciella indelningen förnyades. Reformen genomfördes i etapper och antalet tjänster ökade. I slutet av 1410-talet var den i stort sätt genomförd och endast Åland och Viborgs län stod utanför. Åland utgjorde i princip ett område och den gamla landsdomaren fortsatte att fälla domar. Först i slutet av 1400-talet började han kallas häradshövding. I Viborgs län fälldes domarna av slottshövitsmannen på Viborg. Först i slutet av 1400-talet inleddes reformarbetet där och då börjar den karelska lagmannen förekomma i källmaterialet. [8]

Släktpolitiken blev i praktiken avgörande för innehavet av häradshövdingetjänsterna. De enskilda häradena dominerades snabbt av en viss släkt och i alla landskap fanns inflytelserika frälsesläkter. I södra delarna av Egentliga Finland dominerade släkterna Frille, Bitz och Horn, i norra delen av Egentliga Finland dominerade ätten Garp. I Satakunda hade Lydekenssönerna med de ingifta ätterna Svärd och Kurck ett avgörande inflytande, i Tavastland dominerade ätten Skytte, Asserssönerna, släkterna Lepas och Haga medan Ingessönerna, Gudmundssönerna och Stålarm hade hand om häradshövdingeposterna i Nyland. [9]

Det senmedeltida frälset utgjorde inte någon homogen grupp. Det förekom släktförbindelser utanför frälset och bland det fattigare frälset förekom flera ofrälse giftermål. Fördelen med ett borgerligt giftermål var att borgarna ofta hade en viss förmögenhet, som gjorde det möjligt att upprätthålla frälset. [10] Speciellt kvinnorna giftes bort med bönder eller borgare. Fastän det fanns bestämmelser om att en frälsekvinna som gifte sig utanför frälset skulle förlora frälset, efterlevdes detta i praktiken inte. Huvudsaken var att rusttjänsten fullgjordes. [11] Ofta kunde ofrälsemannen överta sin hustrus släktnamn och vapen tillsammans med hennes frälse. År 1559 fastslog Gustav Vasa att man skulle pröva mannens mandom och frejd i dylika fall "Förty dygd, förnuft och mandom går adel". [12] Förmodligen försökte kungen kontrollera tillkomsten av nytt frälse.

Största delen, 66 %, av det finska lågfrälset hade i slutet av 1500-talet fyra eller färre gårdar. Det innebar att det fanns många som inte hade ekonomiska möjligheter att fullgöra sin rusttjänst. 28 % eller 82 personer hade endast sin sätesgård. [13] Utvecklingen hade börjat betydligt tidigare och i början av 1500-talet hade visserligen några släkter knutit förbindelser med högadeln och nått en mycket stark position, men samtidigt sjönk stora delar av småfrälset ner bland allmogen. De s.k. flöteskattmännen på 1500-talet tillhörde denna fattiga grupp, som inte lyckades bevara sin ställning. Eric Anthoni har undersökt frågeställningen och framhåller att det inte finns något fall där flöteskattmännen gett upphov till släkter som höjt sig över sitt samhällsskikt. [14]


Den ofrälse eliten

I 1500-talets samhälle fanns flera grupper som socialt kunde anses jämställda med lågfrälset. Gunnar Artéus har ingående diskuterat frågeställningen och han anser att också det ofrälse högre militärbefälet, prästerskapet, den lokala förvaltningens högre civila funktionärer, som fogdar, de rikare Stockholmsköpmännen och de högsta ofrälse funktionärerna i kansliet och kammaren utgjorde en social elit. Däremot är han mera tveksam till om landsortsstädernas borgerskap och storbönder skall räknas in i gruppen. [15] Artéus utgår dock från situationen i hela riket och om man ställer den finska rikshalvan i fokus blir situationen en annan. Begreppet elit har en annan innebörd på det lokala planet jämfört med riksnivå. Den fattige frälsemannen, som endast med stora svårigheter har kunnat upprätthålla sitt frälse, har knappast haft samma status som exempelvis fögderiets fogde. I en rik församling har antagligen också kyrkoherden haft en status som överstigit knapadelns. I många fall har antagligen också en storbonde i sin egen närmiljö kunnat uppnå en hög status.

De medeltida bönderna har ofta i äldre forskning behandlats som en relativt enhetlig grå massa och temat är rätt outforskat. Eljas Orrman, som undersökt befolkningen i Pargas, St. Mårtens och Vemo socknar under senmedeltiden och 1500-talet framhåller hur det 1540 rådde stora skillnader mellan skattegårdarna i fråga om odlingarnas storlek. [16] Seppo Suvanto har gjort en ingående studie av bondebefolkningen i Satakunda åren 1390-1571. [17] Han visar på en mycket splittrad samhällsgrupp med egna lokala eliter. Satakunda var ett område med ett relativt fåtaligt frälse och det världsliga frälset var framför allt koncentrerat till Kumo ådal. En sammanställning visar att det i Satakunda fanns 35 frälsegårdar, 1 reducerat frälse, 2 flöten och 35 frälselandbönder. [18] Suvantos undersökning av bönderna är synnerligen djupgående. Han påpekar att förtroendeuppdrag och förmögenhet korrelerade med varandra och om en släkt förlorade sin egendom försvann också förtroendeuppdragen. [19] Det uppstod också speciella förtroendemannasläkter i vilka följande generations husbonde också övertog uppdrag som exempelvis nämndeman. Vissa släkter bildade således en elit, med en status som klart skiljde dem från sina grannar. Suvanto påpekar också hur denna elit under senmedeltiden erkänns av samtida officiella dokument. Man refererar till dem som "gode män", en benämning, som tidigare hade förbehållits frälsemännen. [20]

Quidja

Quidja i Pargas tillhör de få bevarade frälseborgarna av sten. Källaren och den första våningen uppfördes redan på 1400-talet. Akvarell av A. Edelfelt. MV.

I tidigare forskning har det ofta framhållits hur slutet av 1500-talet medförde en differentiering bland bönderna. Kriget mot Ryssland skapade möjligheter för företagsamma personer, ofta ryttarbönder, bolmän och länsmän, att skapa betydande förmögenheter. Samtidigt var det dyrtid, som medförde ekonomiska problem och skatteoförmåga, vilket för andra kunde leda till fattigdom. [21] Det förefaller dock som om denna utveckling inleddes redan under sturetiden. I många fall hade bondeeliten nära förbindelser till lågfrälset. Ofta hade de förmögnaste ägarna av skattejord sitt ursprung utanför böndernas skara. De härstammade i stället från prästerskapet efter reformationen, lågfrälset eller från de ofrälse skrivarna. [22]

Många av de ledande bondesläkterna befann sig i någon typ av mellanskikt, mellan bonde och frälse. I Lavila by i Euraåminne fanns socknens största gård. I slutet av 1540-talet innehades den av Henric skriffuare. Hans son, Urbanus var senare länsman. Då lagmannen Jöns Knutsson 1571 synade en rå, hade han med sig några friborna män, bl.a. den redan omnämnde Henric. I Lavila by fanns dock inget frälse men Henric kan eventuellt ha varit gift med en frälsekvinna. [23] Det förekom också andra frälseäktenskap i Satakunda. Henric Hoordeel i Kumo, vars son senare adlades, var gift med en frälsekvinna. [24] Gränsen mellan frälse och bönder var flytande och omfattade ofta eliten i de socknar där egentligt frälse saknades. Ett frälsegifte var ett sätt för en förmögen bonde att höja sin status och det förbättrade tydligen också sonens sociala möjligheter. Olof Säck i Ulfsby, lyckades gifta sig med en dotter till frälsemannen Jöran Svärd. Olof själv hade en betydande förmögenhet och han var eventuellt son till en borgare i Ulfsby. Han benämndes dock i ett synebrev som boofast man, vilket vanligen användes om bönder. Hans son, Jöns Säck, betecknades år 1557, som knape, och han gjorde också rusttjänst. Hans morgongåva bevittnades av kyrkoherden i Ulfsby, stadens borgmästare och en borgare, vilket indikerade nära förbindelser till borgerskapet. [25]

Tyvärr är uppgifterna om släktskapsförhållanden mellan borgare och bönder få. Den redan omnämnde Olof Säcks far var eventuellt borgare i Ulfsby och åtminstone borgarna i Åbo placerade gärna frigjort kapital i jordegendom. [26] De senmedeltida finska städerna var dock få och obetydliga. Endast Åbo och Viborg var i ett nordiskt perspektiv något större än genomsnittet. Precis som de stora politiska omvälvningarna i slutet av medeltiden påverkade rådsaristokratins möjligheter, påverkades också det inhemska borgerskapets förutsättningar. Också borgerskapet bestod av olika grupperingar och den status och det inflytande, som en fattig hantverkare hade, kunde inte mätas med de resurser, som en storköpman med internationella kontakter kunde ställa upp.


Antalet borgare i några finska städer

år borgare
Åbo 1557 223
Viborg 1558 208
Raumo         1564   63
Ulfsby 1548 48

Källa: Yrjö Kaukiainen, Suomen asuttaminen. Suomen taloushistoria 1, s. 105.


För Nyland hade Reval under medeltiden en avgörande betydelse och trots att Borgå och senare Ekenäs och Helsingfors grundades, kretsade stora delar av den nyländska ekonomin fortfarande kring Reval. Under medeltiden hade utrikeshandeln dominerats av de tyska hansaköpmännen och också i Åbo fanns en inflytelserik tysk koloni. De tyska köpmännen utgjorde en elit med betydande ekonomiska möjligheter och släktskapsförbindelser till andra storstäder vid Östersjön. I Åbo dominerade Jacob Frese, som år 1452 förde över 60000 skinn till Novgorod. På äldre dagar flyttade han till Reval efter att i över trettio år dominerat livet i Åbo. [27] Både materiellt och kulturellt kunde han jämföra sig med det förnämsta finska frälset och socialt höjde han sig säkerligen över småfrälset. Hans döttrar giftes bort med framstående köpmän. Dottern Birgitta gifte sig första gången med den tyske borgmästaren i Stockholm, Jurgen Meydeburg och efter hans död med junker Villam von der Velde. [28] Jacobs son, Henrik studerade i Paris och Köln för att senare gå i kyrkans tjänst och bli domprost i Åbo. [29] Under sturetiden minskade antalet tyska borgare i Åbo och när Gustav Vasa kom till makten började det tyska inflytandet försvinna. Under perioden 1472-1534 saknades tyska namn i rådslängderna från Åbo och den sista tyska borgmästaren, Albrekt von Nyendorp innehade åtminstone inte längre borgmästarämbetet år 1476. [30]


Jakob Frese hade, i likhet med andra förnäma borgare eget vapen. Hans vapen föreställde tre snett över skölden löpande strömmar. J.W. Ruuth 1916, s. 63.


Det förnäma tyska borgerskapet ersattes i praktiken under slutet av medeltiden av inhemska män. Det innebar att det efter hand som hansan gick bakåt uppstod möjligheter för uppkomsten av ett finskt borgerskap med internationella förbindelser. Detta var givetvis en utveckling, som gick ganska långsamt och trenderna kunde synas på något olika sätt. Borgerskapets status visas kanske bäst av att det i Åbo under senmedeltiden fanns flera finska borgmästare och rådmän i Åbo som tillhörde frälset. Lasse Jonsson, som blev borgmästare i Åbo 1490, betecknades som en välboren man av den adliga Villilä-ätten. 1496 blev Nils Persson, av ätten Stiernkors, borgmästare. Också den f.d. slottsfogden i Åbo, Didrik Persson, som lyckades bli borgmästare tillhörde frälset. Frälsemannen Erik Fleming blev borgmästare strax innan hansaprivilegierna slutgiltigt upphövdes år 1533. Bland borgmästare och rådmän under perioden 1472 till 1533 finns 6 borgmästare och 7 rådmän, som tillhörde frälset och endast 5 borgmästare och 4 rådmän, som ursprungligen tillhörde borgerskapet. [31] Dessutom fanns ytterligare köpmän som härstammade från frälset och flera hade genom giftermål knutits till frälset. [32] Den allmänna trenden i Åbo, där de rikaste och förnämaste finska borgarna i huvudsak fanns, var att då de tyska hansaköpmännen försvann, ersattes de av en grupp inhemska "frälse-borgare". Det nya ledarskiktet inom borgerskapet uppstod inte direkt bland de fattiga inhemska köpmännen och hantverkarna, utan nischen fylldes av frälsemän och de rikaste inhemska borgarna med nära förbindelser till frälset.


Kyrkans förändrade roll

Under medeltiden behövde den katolska kyrkan välutbildade högre tjänstemän och huvudsakligen var det frälsemän och söner till rika borgare, som hade ekonomiska möjligheter att studera vid ett universitet. Ofta koncentrerades familjens jordegendom på den äldsta sonen och hans yngre bröder fick i stället en universitetsutbildning, som kunde leda till en karriär inom kyrkan eller kanske kungens kansli. I praktiken var det mycket svårt för en person med agrar bakgrund att studera. Av 164 kända medeltida finska studenter tillhörde 47 frälset och 30 borgerskapet. 87 personers bakgrund gick inte att fastställa. [33] Huvuddelen av studenterna kom också att göra en karriär inom kyrkan och endast en liten del valde andra möjligheter.

Det finska stiftet dominerades huvudsakligen av det inhemska frälset under medeltiden. Domkapitlet fäste stor vikt vid språkkunskaper och framhöll att stiftets huvudspråk var finska. När Sten Sture 1493 fordrade att hans sekreterare, Petrus Johannis, skulle utnämnas till kyrkoherde i Äyräpää hänvisade biskop Magnus Stjärnkors till att språkbestämmelserna speciellt gällde befattningarna som kyrkoherde. [34]


Prelater och kaniker i Åbo domkapitel 1474-1522

Prelater     Kaniker
Frälse 11 5
Ofrälse 3 5
Okänt ursprung     3 5

Källa: Kauko Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla. Helsinki 1956, s. 277.


Reformationen förändrade kyrkans roll och också rekryteringen till de kyrkliga tjänsterna började förändras. Biskop Mårten Skytte tillhörde frälset men hans efterföljare, Mikael Agricola och Petrus Follingius saknade frälsebakgrund. Petrus Follingius var son till en bonde i Östergötland och han efterträddes av Paul Justen, son till borgaren Per Justen i Viborg. [35] Men frälset hade också en stor andel i uppkomsten av prästsläkterna. Trots att en frälsebakgrund inte mera var utslagsgivande för en kyrklig karriär var det under 1500-talet vanligt med präster ur lågfrälset. [36] Andra prästsläkter kunde på mödernet ha en frälsebakgrund. Exempelvis den medeltida frälsesläkten Stjärnkors fortlevde på kvinnosidan och övertog släktens namn och vapen och ett barnbarn till lagmannen Nils Olofsson (Stjärnkors) blev stamfar för den introducerade släkten Stiernkors. Hans son, Paulus Nicolai, blev prost. [37] Det finns också exempel på frälsegiften bland prästerna. En av Henrik Erlandssons (Frille) döttrar var gift med kyrkoherden Sigfridus Martinus. [38] Åtminstone i Finland gifte sig relativt många präster med frälsekvinnor och prästernas sociala anseende tycks under 1500-talet ha varit jämbördigt med lågfrälsets. [39]


En oförändrad elit?

Slutet av unionstiden och 1500-talet var en period med en bred social stratifiering. Skillnaderna mellan högadel och det fattigaste frälset var betydande. Det förnämsta finska frälset hade förbindelser med den svenska rådsaristokratin medan de fattigaste frälsemännen förlorade sina möjligheter att göra rusttjänst och upprätthålla frälset. Som grupp dominerade dock frälset samhället. Också inom borgerskapet och prästsläkterna spelade frälset en betydande roll. Förmodligen dominerade frälset det förnämsta inhemska borgerskapet redan under slutet av unionstiden och när prästsläkterna uppstod på 1500-talet var frälsets andel betydande. Det förefaller också som om de mest betydande bönderna ofta hade frälseförbindelser.

Tyvärr går det inte att besvara frågan i vilken mån också tjänstemännen inom den lokala fögderiförvaltningen hade frälsebakgrund och/eller frälseförbindelser. Det saknas ofta uppgifter om familjebakgrund eller också är de så bristfälliga att frälseförbindelser inte kan spåras. Antalet frälsegiftermål inom denna grupp var dock högt. Ekonomiskt kunde också en ofrälse tjänsteman ha betydande inkomster, vilket gjorde honom till en attraktiv äktenskapspartner. [40]

Gränsen mellan frälse och ofrälse var ännu på 1500-talet flytande. Samtidigt tycks frälset aktivt ha deltagit i uppkomsten av ofrälse eliter och släktförbindelser spelade en betydande roll för den enskildes möjligheter att uppnå social status och inflytande på det lokala planet.


Noter

[1]   Eric Anthoni, Finlands medeltida frälse och 1500-tals adel. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, nr. 422. Helsingfors 1970, s. 231.

[2]   Lena Törnblom, Kastelholm. En nyckel till Sverige. Ett slottsläns politiska och militära betydelse åren 1470-1523. Bibliotheca Historica 11. Helsingfors 1996, s. 123.

[3]   Anthoni 1970, s. 211.

[4]   Yrjö Kaukiainen, Suomen asuttaminen. Suomen taloushistoria 1. Agraarinen Suomi. Helsinki 1980, s. 125, 127.

[5]   Anthoni 1970, s. 101, 251.

[6]   Ibid., s. 125-143.

[7]   Ibid., s. 241.

[8]   Ibid., s. 136, FMU 3402, 3478, 3902, 4169, 1488.

[9]   Jerker A. Eriksson, Suomen tuomiokunnat ja kihlakunnantuomarit keskiajalla. Suomen tuomiokunnat ja kihlakunnantuomarit. Helsinki 1959, s. 1f.

[10]   Jan Samuelsson, Aristokrat eller förädlad bonde? Det svenska frälsets ekonomi, politik och sociala förbindelser under tiden 1523-1611. Bibliotheca Historica Lundensis 77. Malmö 1993, s. 170.

[11]   Samuelsson 1993, s. 242-244.

[12]   Stig Jägerskiöld, Förvärv och förlust av frälse. Statsvetenskaplig tidskrift 1945, s. 46; Svenska riksdagsakter och andra handlinar till statsförfattningens historia utg. av Emil Hildebrand. I:1.1. Stockholm 1887, s. 273.

[13]   Samuelsson 1993, s. 84.

[14]   Eric Anthoni, Flöteskattmännen på 1500-talet. HTF 1961:3, s. 124f.

[15]   Gunnar Artéus, Till militärstatens förhistoria. Krig, professionalisering och social förändring under Vasasönernas regering. Stockholm 1986, s. 137ff.

[16]   Eljas Orrman, Bebyggelsen i Pargas, S:t Mårtens och Vemo socknar i Egentliga Finland under senmedeltiden och på 1500-talet. Hist. Tutk. 131. Helsingfors 1986, s. 181.

[17]   Seppo Suvanto, Knaapista populiin. Tutkimuksia erilaistumisesta Satakunnan talonpojistossa vuosina 1390-1571. Hist. Tutk. 142. Helsinki 1987, passim.

[18]   Anthoni 1970, s. 258f.

[19]   Suvanto 1987, s. 334.

[20]   Ibid., s. 338.

[21]   Orrman 1986, s. 181; Pentti Renvall, Valtiolliset vaiheet ja hallinnollis-oikeudellinen kehitys. Varsinais-Suomen historia V:1. Turku 1949, s. 89-94; Eino Jutikkala, Bonden i Finland genom tiderna. Helsingfors 1963, s. 130-134.

[22]   Yrjö Blomstedt, Hämeen mahtitalonpojat. HAik 1958, s. 292-300.

[23]   Suvanto 1987, s. 187f.

[24]   Ibid., s. 339.

[25]   Ibid., s. 180ff.

[26]   J. W. Ruuth, Åbo stads historia under medeltiden och 1500-talet. Bidrag till Åbo stads historia XII. Helsingfors 1916, s. 84ff.

[27]   Ruuth 1916, s. 62ff.

[28]   Kari Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige 1. Inflyttarna från Finland under det gemensamma rikets tid. Helsinki 1990, s. 27; Erkki Kuujo, Turun kaupungin historia 1366-1521. Turku 1981, s. 88.

[29]   Ruuth 1916, s. 63.

[30]   Ibid., s. 93f.

[31]   Ibid., s. 101f.

[32]   Kuujo 1981, s. 94.

[33]   Jussi Nuorteva, Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista 1640. Bibliotheca Historica 27. Helsinki 1997, s. 139.

[34]   Kauko Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla. Helsinki 1956, s. 276.

[35]   Yrjö Blomstedt - Eero Matinolli, Åbo stifts herdaminne 1554-1809. 1 vihko. Helsinki 1963, s. 1-3.

[36]   Gunnar Suolahti, Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen. Helsingfors 1927, s. 12, 347f.

[37]   Anthoni 1970, s. 248f.

[38]   Ibid., s. 247.

[39]   Samuelsson 1993, s. 178.

[40]   Ibid., s. 175.


Selostus

Lena Huldén: Valtarakenteita varhaisessa suomalaisessa 1500-luvun yhteiskunnassa

Myöhäiskeskiaikaa leimasivat levottomuudet ja sodat. Kustaa Vaasan luoma kansallinen kuningaskunta aiheutti muutoksia totunnaiseen urakehitykseen, ja uusia mahdollisuuksia syntyi vanhojen hävitessä. Suurin muutos oli pappissukujen syntyminen kirkon palvelijoiden selibaattisäädösten poistuttua reformaation myötä. Reformaatio vaikutti myös naisiin, sillä vaihtoehto avioliitolle - luostari - poistui, ja naimattoman naisen mahdollisuudet vähenivät. Kalmarin unionin päättyminen ja vallanjaossa tapahtunut muutos vähensi myös yhteiskunnan ylimpien kerroksien vaihtoehtoja, sillä unioniaikana ylimystö pystyi ryhmänä vaikuttamaan sekä valtionhoitajan/kuninkaan asettamiseen tai erottamiseen. Kustaa Vaasan aikana tapahtui merkittävä vallan siirtyminen ylimystöltä kuninkaalle, ja yksittäisen ylimpään rälssiin kuuluneen miehen asema ja poliittinen ura tulivat yhä enenevässä määrin riippuvaisiksi kuninkaan suosiosta.

Suomalainen rälssi oli dynaaminen erilaisia sukuja vaihtelevin sosiaalisin asemin sisältävä ryhmä. Ylhäisimmät suvut olivat lähellä valtakunnan korkeinta rälssiä, kun taas muita voi luonnehtia jonkinlaiseksi puolirälssiksi. Maantieteellisesti rälssi keskittyi Etelä-Suomeen, missä se kilpaili tuottoisimmista maista kirkon kanssa. Reformaation myötä osa kirkolle lahjoitetuista maista siirtyi takaisin rälssiomistukseen, joten käytännössä rälssimaan saatavuus parani. Uudistus suosi kuitenkin pääasiassa rälssisukuja, jotka olivat tarpeeksi varakkaita tekemään lahjoituksia. Eric Anthoni on tutkimuksessaan painottanut, että yksittäisen rälssimiehen oli vaikeaa ylläpitää asemaansa ilman julkista virkaa.

Useita 1500-luvun yhteiskuntaryhmiä voidaan pitää sosiaalisesti tasa-arvoisina alemman aatelin kanssa. Valtakunnan tasolla asiaa selvitellyt ruotsalainen tutkija Gunnar Artéus lukee sosiaaliseen eliittiin mm. aatelittoman sotilaspäällystön, tukholmalaiset suurkauppiaat ja paikallishallinnon voudit. Artéuksen ajatusrakennelmaa voidaan selventää viemällä se paikallistasolle. Rikkaan seurakunnan kirkkoherran status on varmastikin ollut rutiköyhää knaappiaatelista korkeampi.

Keskiajan talonpojista voidaan myös erottaa useita sosiaalisia kerroksia. Myöhäiskeskiajalla ja 1500-luvulla oli muodostunut suurtalollissukuja, ja niiden jäsenet hallitsivat paikallisesti katselmus- ja lautamiehinä. Varakkaimmilla verotalonpojilla olikin usein läheiset suhteet alempaan aateliin ja porvaristoon.

Myös porvaristossa tapahtui muutoksia keskiajan lopulla ja 1500-luvulla. Keskiajalla suomalaista ulkomaankauppaa olivat hallinneet saksalaiset hansakauppiaat. He muodostivat kansainvälisen eliitin, jolla oli sukulaisuussuhteita muihin Itämeren hansakaupunkeihin. Sturekaudella saksalaisten porvarien määrä Turussa pieneni, ja korkean saksalaisen porvariston tilalle tuli kansainvälisiä suhteita omanneita suomalaisia porvareita. Tämä uusi johtava ryhmä kuitenkin eroaa aiemmasta käsityöläisistä ja pienkauppiaista muodostuneesta suomalaisesta porvaristosta. Uudella eliitillä oli läheisiä suhteita rälssiin, johon moni heistä myös kuului.

Reformaation myötä syntyneissä pappissuvuissa voimme havaita myös samanlaisia piirteitä. Oli tavallista, että pappi oli lähtöisin alemmasta rälssistä, ja moni heistä polveutuikin rälssistä äitinsä kautta. Papin solmimasta avioliitosta rälssinaisen kanssa on lukuisa esimerkkejä.

Voidaan siis pohtia, missä määrin eliitit muuttuivat 1500-luvulla. Rälssi vaikutti aktiivisesti aatelittomien johtoryhmien syntyyn ja sukulaisuussuhteiden merkitys oli suuri yksittäisen henkilön mahdollisuuksiin saavuttaa sosiaalista asemaa ja vaikutusvaltaa paikallistasolla.


Genos 69(1998), s. 111-118, 156-157

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början | Noter | Selostus ]

Systematisk förteckning | 1998 års register | Årgångsregister