GENOS - Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Noter | Selostus | Artikelns slut ]

Karin Månsdotter, fakta och myter

Dipl.ing. Olav Rundt, Åbo


Kung Erik XIV:s gemål Karin Månsdotter är en mycket omskriven person. Åtminstone fem monografier har publicerats under de senaste 150 åren [1] och dessutom förekommer uppgifter om henne i otaliga andra verk. Som för andra märkliga historiska personer har den första skribentens påståenden accepterats, i vissa avseenden utan källkritik. I det följande framförs nya synpunkter på en del händelser och uppfattningar samt kommenteras några olösta frågor.


Karin Månsdotter och Olof Gustafsson Stenbock

Under sitt fälttåg mot kung Sigismunds anhängare i Finland 1599 lät hertig Karl i september avrätta friherre Olof Gustafsson Stenbock vid Lundo (Lieto) länsmansgård i närheten av Åbo. Händelsen har väckt stor uppmärksamhet på grund av en bestialisk exekutionsmetod och det faktum att hertigen lät gräva ner liket i ovigd jord i närheten. Ett segt rykte har gjort gällande att Karin Månsdotter skulle ha låtit gräva upp kvarlevorna och nedsätta dem i vigd jord. Olof von Dalins manuskriptsamling synes vara den äldsta källan för detta. Uppgiften har inte definitivt förkastats, men har nog betvivlats. [2] Karin var ju då bosatt i Kangasala ca 180 km från Åbo och hon hade varken säkra kända skäl eller överflödiga resurser för ett dylikt projekt, som dessutom var riskabelt med hänsyn till hertig Karls eventuella reaktion. I alla fall har episoden använts som tecken på Karins utomordentliga hjärtegodhet och ädelmod. Det är nog troligt att den skymfliga nedgrävningen av Stenbocks lekamen i ovigd jord har ägt rum och likaså flyttningen av den. Men därmed inte sagt att Katarina (Karin) Månsdotter var inblandad i det hela.

Det fanns ju också en annan änkedrottning som hette Katarina (Karin) och hon hade verkligt vägande motiv för en dylik åtgärd. Hon var Gustav Vasas änka och Olof Stenbocks egen syster och det gällde alltså hennes familjs och släkts ära och heder. [3] Dessutom hade hon större resurser än Karin Månsdotter och behövde inte frukta för hertigens repressalier. Man bör också beakta att en annan av Olof Stenbocks systrar, nämligen Klas Flemings änka Ebba bodde i närheten på Qvidja i Pargas. Och hon hade fullgod orsak att hata hertig Karl så mycket att hon knappast kunde ha låtit skändningen passera oförmärkt. Att Katarina Stenbock med assistans av sin syster Ebba lät utföra flyttningen får man betrakta som mycket troligt. Om man skall gissa vart Olof Stenbocks kvarlevor blev flyttade, kommer Pargas kyrka i första rummet. Den stod Flemingarna närmast och blev också Ebbas sista vilorum. Där finns gravstenar som inte har kunnat identifieras. [4]

En förväxling mellan de två änkedrottningarna är förståelig och stöds dessutom av att dylikt har hänt också en annan gång. Även då var en person i den Stenbockska syskonskaran inblandad, nämligen brodern Arvid, som 1573 dräpte Ivar Månsson Stiernkors på Åbo slott. Ett rykte att Karin Månsdotter skulle ha skrivit till kung Johan III om nåd för Arvid, har sannolikt tidigt blivit utspritt och det åberopades av redaktionen för den äldre serien av Svenskt biografiskt lexikon 1859. Att brevskrivaren var Katarina Stenbock hade emellertid upptäckts av Geijer redan tidigare. [5]

Det tydligen falska ryktet om att Karin Månsdotter skulle ha befattat sig med Olof Stenbocks kvarlevor, har gett stöd åt en teori att dessa två skulle ha haft en romans under kungaparets fängelsetid på Stockholms slott 1569. [6] Stenbock skall då ha varit kungaparets väktare. Detta har satts i samband med ett slagsmål mellan honom och kung Erik varvid denne sårades i armen. Det berättas att Stenbock skulle ha varit en brutal och hänsynslös väktare som pinade kungen på olika sätt. Slagsmålet kan ha haft många orsaker. Det enda säkra är att kungen blev skadad med benbrott i armen. [7] Något om Karins eventuella otrohet har jag inte kunnat finna i äldre källor. Den kanske främsta kännaren av Karin, Alfred Ahlqvist, skriver: "Så vitt vi vet hade Erik inga skäl att misstänka Karin Månsdotter för otrohet". [8] Om Olof Stenbocks öden efter 1569 vet man ytterst litet, sannolikt vistades han mycket i Polen, varifrån han återvände med kung Sigismund i slutet av 1590-talet och som anhängare till denne blev han tagen till fånga och avrättad av hertig Karl 1599.


Karin och grevinnan Märta Sture, f. Leijonhufvud

Olof von Dalin har också stått för en annan myt som har varit mycket seglivad. Det gäller förhållandet mellan Karin och Märta Leijonhufvud, maka till Svante Sture. Sin åsikt att grevinnans förhållande till Karin var nedlåtande och föraktfullt grundar Dalin på följande episod.

En gång då Karin ville säga en artighet om grevinnans klädsel och utseende skall hon ha yttrat om henne "att hon i dag var så gill" (värd att gilla ell. beundra). Grevinnan hade med hån svarat "Jag vill se den som kan mig ogilla". [9] Att tolka detta som förakt för Karin är nog mycket sökt. Likaväl kan det ha varit ett utslag av självironi eller skämtlynne och om det var hån, kunde hon haft vem som helst i tankarna. Händelsen hade enligt Dalin inträffat hos fru Märta på hennes och maken Svante Stures sätesgård Hörningsholm. Det är känt att Karin hade förekommit där som gäst redan i ett tidigt skede av sin hovkarriär, medan hon endast var kungens frilla, och knappast påtänkt som en blivande drottning. [10] Det framgår inte om kungen skulle ha deltagit i besöken.

Enligt Rancken vistades Karin på Hörningsholm en tid i väntan på dotterns födelse och dopet skall också ha skett där. Det har uppgetts att hon fick namnet Sigrid efter makarna Stures äldsta dotter. Sigrid bemöttes också med vänlighet av fru Märta, som t.o.m. skall ha åtagit sig att svara för hennes uppfostran. [11] Under sin fars fängelsetid vistades Sigrid på Hörningsholm åtminstone i januari 1574 och ännu som vuxen deltog hon i fester där. [12]

Allt detta tyder på att ett vänskapligt förhållande hade rått mellan Karin och fru Märta, vilket inte harmonierar med Dalins uppgift. Det gör inte heller fru Märtas brev till Karin under krisen mellan kungen och hennes familj i maj 1567. Dessa brev har väckt mycken förundran. De skrevs efter att Svante Sture och sönerna hade fängslats och är belamrade med kärleksfulla attribut, såsom "min allerkäraste Karin" och "hjertans kera Karin". [13] Sådant var ju vanligt i den tidens språk, men rimmar ändå illa med den högmodiga grevinnans påstådda förakt för Karin. Märtas främsta motiv var oron för makens och sönernas öde. Hon hoppades på hjälp av Karin som torde ha gjort sina försök utan definitiv framgång. Trots Märtas tillgjorda ton i breven kan man utgå ifrån att hennes avsikt inte var att fjäska för en ev. blivande drottning. Det bör beaktas att intill denna tidpunkt pågick kung Eriks friarförsök i utlandet och ansvaret för dem hade under det sista året innehafts av hennes egen son Nils Sture. [14]

Märta bör alltså ha varit fullt medveten om att Karins öde vid hovet när som helst kunde ligga i vågskålen och att hon kanske skulle försvinna ut i periferin, som andra av kungens frillor, med en lämplig make som tröst. Läget hade varit sådant redan då Karin kom till hovet. Att fru Märta i sina brev också tackar Karin för allt gott som hon hade gjort för henne, pekar på en lång bekantskap.


Till slottet av slump eller beräkning?

Den gamla myten att kung Erik hade funnit Karin Månsdotter säljande nötter på torget för att hjälpa sina föräldrar, har länge varit mogen att kasseras. [15] Karin kom till hovet sannolikt under år 1564, [16] vid 13 eller 14 års ålder. [17] Hon var troligen redan då föräldralös, eftersom varken fadern eller modern någonsin nämndes som levande, men nog andra släktningar. [18] Det finns bevis för att hon det året var anställd som piga hos hovsångaren Gert Cantor som också hade ett värdshus och resandehem.

Det finns dessutom en förklaring till hur myten om sammanträffandet på torget har skapats. Dåvarande hertiginnan Katarina Jagellonica hade en sällskapsdam, Dorothea Ostolska, som i november 1567 i ett brev till hertiginnan Sofia av Braunschweig, Katarina Jagellonicas syster, kommenterade kung Eriks och Karins i juli timade förmälning och omtalade henne som "en vilken förr hade mätt med kvartersmått". Hon ville på detta sätt meddela att Karin var ofrälse, inte att hon sålde nötter på torget. Det var nämligen förbjudet för den polska adeln att mäta med aln och kvartersmått, d.v.s. att idka handel. [20]

Karin Månsdotter
och  Erik XIV

Axel Löfgrens romantiska uppfattning om Karin Månsdotter och Erik XIV (1864). Ateneum.

Fast Ahlqvist kände till detta har han inte begagnat sig av det, utan bibehöll den av Messenius lanserade myten om episoden på torget. [21] Den omnämndes också av Arnell, som dock utmönstrade den på grund av att Karins tid hos Gert Cantor genom Ahnlunds skrift hade blivit känd. [21a] Han undrar ändå var Messenius hade fått tag på sin myt. Att det var i Polen där Messenius verkade under tiden 1595-1608 är mycket troligt. Han inledde där sin forskning i Skandinaviens historia och hade kontakter med kretsar, som kan ha fått nys om Dorotheas brev. [22] Dess verkliga innebörd har dock undgått honom. Kontentan av det hela är att Karins anställning vid hovet inte var en följd av ett slumpartat möte utan av anställningen hos Gert Cantor, som var god vän med kungen. Den kan ha beretts av personer, som önskade hjälpa den unga flickan framåt. Denna teori kan försvaras även med följande argument.

Om man med eftertanke läser allt som skrivits om Karins verksamhet och karriär vid hovet, [23] slås man av tvivel på historieskrivningens fasthållande vid att hon var av fattig och enkel härkomst med ringa uppfostran och utbildning och att hon fick undervisning först vid hovet. De uppgifter som hon genast anförtroddes, såsom kammarjungfru åt prinsessan Elisabeth och barnjungfru åt kungadottern Virginia fordrade, skulle man tycka, åtminstone någon erfarenhet. Hon kunde sy och brodera och älskade att klä sig ståndsmässigt och smakfullt. Den lyx hon genast började utveckla tyder på att sådant inte var henne främmande. Hon förstod sig också på vin och spel. Hon började tidigt att ge order och utövade tillsyn i köket. Den uppskattning och respekt som den övriga hovpersonalen visade henne berodde antagligen delvis på hennes personlighet och karisma, men tyder också på ett visst självförtroende, som kan ha berott på erfarenhet från liknande miljöer. Bland hennes umgängesvänner nämns doktorn Bengt Olsson, den kanske mest bildade vid hovet. Också kung Eriks förra lärare Dionysius Beurreus trivdes i hennes sällskap, liksom Jöran Perssons hustru Anna Andersdotter. Att Gert Cantors hustru fortfarande umgicks med Karin, men nu i sin tur betjänade sin före detta piga, säger också något om henne.

Kontrasten mellan vad som har antytts om hennes bakgrund och karriär är enorm. Den undervisning hon skall ha fått vid hovet blev säkert lidande av allt festande och umgängesliv. Trots det behövdes inte ens tre år för att kungen skulle acceptera henne som sin gemål. De vigdes i stillhet den 14 juli 1567. [24]

Karins far hade varit soldat, enligt samstämmiga uppgifter hade han tjänat vid livgardet i någon befattning inom det lägre befälet. Men det är inte säkert att Karin blev uppfostrad i föräldrahemmet någon längre tid. Ingendera av föräldrarna är dokumenterad under Karins tid vid hovet. Att faderns identitet har förblivit oklar tyder på att han hade avlidit tidigt, sannolikt före kung Eriks trontillträde. Närmast kommer man att tänka på Gustav Vasas ryska krig som utkämpades i Finland i medlet av 1550-talet. Förlusterna i strider och farsoter var stora. Änkorna och barnen togs om hand på olika sätt. En del blev omhändertagna eller erhöll understöd av vapenbröder och befäl.


Ett spekulativt scenario

I det föregående har vi sett att Karin Månsdotter hade haft goda relationer till familjen Sture under en längre tid. Var det hos den hon hade fått sin praktik och utbildning, som t.ex. genast meriterade henne att bli kammarjungfru hos en prinsessa och barnsköterska åt en kungadotter? Märta Sture hade många barn och en stor tjänarstab och att ha hört till den var säkert lärorikt och en god rekommendation. Om vi återkallar i minnet den ovan relaterade episoden då Karin smickrade fru Märta för hennes lyckade toalett, och tänker på vid hurudant tillfälle den lämpligast hade kunnat utspelas, blir det nog i första hand en påklädningscen på tu man hand, där grevinnan och hennes jungfru står framför spegeln och beundrar sitt gemensamma verk.

Hypotesen att Märta Sture hade tagit den faderlösa knektdottern i sin tjänst är ingen omöjlig tanke. Det kunde ha gått till exempelvis på följande sätt. Märtas gemål Svante Sture var överbefälhavare för en del av krigsmakten i Finland under kriget med Ryssland i medlet av 1550-talet. En av hans närmaste män var Jakob Henriksson Hästesko till Sjundby i Sjundeå.

Märta följde sin man till Finland, där de först vistades i Åbo, sedan i Viborg och slutligen i Pyttis i östra Nyland. [25] Där logerade de möjligen på Abborfors gård, som hade varit biskopsgods. Jakob Henriksson hade kanske också ett av sina kvarter där. Han fick i varje fall Abborfors i förläning några år senare. [26] Han kan ha blivit intresserad av godset och de goda fiskevattnen i forsen, och i egenskap av f.d. stallmästare hos Gustav Vasa hade han ett förtroligt förhållande till denne, vilket han kunde begagna sig av. Karin Månsdotters dotter Sigrid ärvde sedermera Abborfors jämte andra gods som hade tillhört Jakob Henriksson, bl.a. Sjundby. [27] Att han kom i beröring med Märta Sture får väl anses som mycket antagligt. Om man tänker sig möjligheten att en knekt, som hette Måns och stod honom nära, dog och kvarlämnade en faderlös dotter, kan kanaler för kontakt mellan henne och Märta Sture ha skapats. En förmedlande länk i omhändertagandet kan Jakob Henrikssons syster Malin ha varit. Enligt en redan på 1600-talet nedskriven släktkrönika hade hon en son vid namn Erik Hansson, som var kung Eriks drabant före 1563 och därefter hövitsman i Norrland under det nordiska sjuårskriget. [28] Enligt samma krönika skulle Erik Hansson ha varit gift med en fränka till Karin Månsdotter.

En fortfarande gångbar hypotes har placerat Karins fars fäderne i Medelpad. Erik Hansson hade sin verksamhet främst i Hälsingland, Medelpad, Jämtland och Härjedalen. Karin Månsdotter skänkte 1568 sängkläder åt sin farbrors barn som vistades på Sko kloster. [29] Adressen tyder inte på härstamning från Uppland utan kan ha varit tillfällig.

Vid samma tidpunkt underhandlade Erik Hanssons mor Malin Henriksdotter med sin svägerska Kerstin Horn om del i ett arv för att få råd att köpa jord åt sina barn i Hälsingland. [30] Hade varderas åtgärder möjligen samband med ett och samma bosättande? Kerstin Horn, änka efter Jakob Henriksson Hästesko, gifte om sig med Klas Åkesson Tott och blev sedermera svärmor till Karin Månsdotters dotter Sigrid. [31]


En vördad dotter av Medelpad (?) och en ringaktad historiker

Karin Månsdotter var enligt sin gravskrift född i Stockholm. [32] Hennes mor hade tydligen kommit från sydvästra Uppland, där hon hade morbröder. [33] Om faderns härstamning har rått osäkerhet, trots att landskapet Medelpad i Västernorrlands län redan tidigt har nämnts som hans hembygd. [34] För detta talar både historiska källor och bygdens traditioner, som har gjort Karin till en vördad och älskad dotter av landskapet. Därom redogör Carl Viksten i Sundsvalls gilles årsbok 1954. [35]

Johannes Messenius var den första historikern som kopplade Karins anor till Medelpad. Han var samtida med Karin, fastän 30 år yngre. Han hade goda möjligheter att få information om henne genom att hans hustru Lucia Grothusens mor, Anna Blasiusdotter i sitt första äktenskap hade varit gift med Mårten Helsing, en av kung Eriks mest kända sekreterare, som tillhörde de närmaste kretsarna kring kungaparet. Att han utnyttjade dessa kontakter får man väl tro, enär han anses ha varit den första svenska historieskrivaren som bemödade sig att uppsöka primärkällorna. För en nutida amatörforskare är det ofattbart att hans stora verk Scondia Illustrata fortfarande inte finns översatt till svenska, 400 år efter hans levnad och 300 år efter att det blev tryckt på latin.

Messenius nämnde endast landskapet Medelpad. Den som har lokaliserat fädernegården till Ånga gård i Borgsjö socken i samma landskap var von Stierman. Hans släkt härstammade från Norrland, en farbror var fogde i Ångermanland. [36] En nyligen avliden forskare, Adam de Heymowski, angav helt kort Medelpad och Uppland som alternativ. Han är den första som nämner ett patronnymikon för Karins far, nämligen Månsson. [37] Tyvärr är hans källa okänd.


Noter

[1]   Oskar Rancken, Karin Månsdotter. Suomi 1849; Alfred Gustaf Ahlqvist, Karin Månsdotter. Stockholm 1874; Nils Ahnlund, Karin Månsdotter. Ingår i Oljoberget och Ladugårdsgärde, Svensk sägen och hävd. Stockholm 1924; Sture Arnell, Karin Månsdotter. Stockholm 1951; Carl Jacob Gardberg, Tre Katarinor på Åbo slott. Borgå 1985.

[2]   Handlingar rörande Skandinaviens historia. Del 3. Stockholm 1817, s. 51.

[3]   Gustaf Elgenstierna, Stenbock. Den introducerade svenska adelns ättartavlor VII. Stockholm 1932.

[4]   Sigrid Nikula, Pargas kyrka. Finlands kyrkor, Åbolands prosteri. Helsingfors 1975, s. 66.

[5]   Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd. Del 3. Örebro 1859, s. 81f; Erik Gustaf Geijer, Svenska folkets historia II. Örebro 1834, s. 214, not 2.

[6]   Knut Carlqvist, Kung Erik av folket. Timbro och Stockholm 1996, s. 430.

[7]   Ahlqvist 1874, s. 73, 123f not 56; Arnell 1951, s. 108.

[8]   Alfred Gustaf Ahlqvist, Erik XIV:s sista levnadsår. Stockholm 1878, s. 90.

[9]   Olof von Dalin, Svea rikes historia. Del 3,I. Stockholm 1760, s. 644; Se även Handlingar rörande Skandinaviens historia. Del 3. Stockholm 1817, s. 49f.

[10]   Rancken 1849, s. 9f; Ahlqvist 1874, s. 20, 28.

[11]   J.A. Karlsson, Sörmländska slott och gårdar I. Nyköping 1923.

[12]   Arnell 1951, s. 126, 151.

[13]   Handlingar rörande Skandinaviens historia. Del 4. Stockholm 1817, s. 134-152.

[14]   Gustaf Elgenstierna, Natt och Dag. Den introducerade Svenska adelns ättartavlor V. Stockholm 1930, s. 405.

[15]   Johannes Messenius, Scondia Illustrata VI. Stockholm, s. 36. Se även Ahlqvist, Ahnlund, Arnell, Rancken.

[16]   Ahlqvist 1874, s. 4.

[17]   Arnell daterar Karin Månsdotters födelse till den 6.11.1550. Sture Arnell, Karin Månsdotter. Svenskt biografiskt lexicon. Band 20. Stockholm 1975.

[18]   Ahlqvist 1874, s. 134f.

[19]   Ahnlund 1924, s. 211-236.

[20]   Ahlqvist 1874, s. 43f, s. 118, not 86.

[21]   Arnell 1951, s. 21.

[21a]   ] Se noten 19.

[22]   Henrik Schück, Messenius. Stockholm 1920, s. 36-41.

[23]   Arnell 1951, s. 27f, 31-34; Ahlqvist 1874, s. 4-25.

[24]   Ahnlund 1924, s. 229.

[25]   Arvo Viljanti, Gustav Vasas ryska krig I-II. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar. Historiska serien 2:1, 2:2. Åbo 1957, s. 611-634.

[26]   Albert Hästesko, Stor-Abborfors. Herrgårdar i Finland. Band I. Helsingfors 1928, s. 71f.

[27]   Jully Ramsay, Sjundby-släkten. Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden. Helsingfors 1909, s. 394-396.

[28]   Erik Lindh, Alftan, Althan, von Alfthan. Släktbok. Ny följd I, 1. Helsingfors 1942; Olav Rundt, Släkten Alftans ursprung. Genos 1991: 1, s. 8-11.

[29]   Upplands handlingar 1568:1. Fataburräkenskaper. Kopia av utdrag erhållet av SRA:s depåbyrå.

[30]   UUB, Klas Åkesson Totts kopie och jordebok 1547-1596. Malin Henriksdotters avtal med Kerstin Henriksdotter Horn 2.3.1568 och 4.7.1569.

[31]   Ramsay 1909, s. 489-491.

[32]   Rancken 1849, s. 71.

[33]   Ahlqvist 1874, s. 134f.

[34]   Messenius, s. 36.

[35]   Carl Viksten, Karin Månsdotters härstamning. Från stad och bygd i Medelpad. Sundsvall 1954.

[36]   Schück 1920, s. 36-41; Anders Anton von Stierman, Företal till Eric Jöransson Tegel. Erics den XIV:des historia. Stockholm 1751.

[37]   Adam de Heymowski, Sveriges drottningar från Vasa till Bernadotte. Stockholm 1995.

För en del uppgifter och tips riktas tack till DI Antti Kolehmainen i Åbo.


Selostus

Olav Rundt: Kaarina Maununtytär, tosiasioita ja myyttejä

Eerik XIV:n puoliso, Kaarina Maununtytär (1550-1612) oli Ruotsin kuningattarena kolmen kuukauden ajan vuonna 1568. Huolimatta lyhyestä ajastaan kuningattarena hänestä on kirjoitettu paljon. Eräiden vanhempien historiantutkijoiden antamat tiedot ovat niiden ilmeisistä virheistä huolimatta tulleet nuorempien tutkijapolvien hyväksymiksi. Kirjailija ja historioitsija Olof von Dahlinin kirjoituksia on sellaisenaan jopa käytetty lähteinä, mikä on aiheuttanut harhaanjohtavia tulkintoja. Tällaisia ovat olleet muuan muassa Kaarina Maununtyttären suhteet vapaaherra Olof Gustafsson Stenbockiin ja Märta Eriksdotter Leijonhufvudiin, joka oli naimisissa valtaneuvos kreivi Svante Sturen kanssa. Molemmat herrat kuuluivat Ruotsin korkeimpaan aateliin.

Kaarle-herttua teloitutti Olof Stenbockin Liedossa syksyllä 1599, ja luultavasti hänen ruumiinsa haudattiin mestauspaikalle. Tarinan mukaan Kaarina Maununtytär olisi kaivattanut ruumiin ylös ja siirrättänyt sen siunattuun maahan. Todennäköisempää kuitenkin on, että siirron toteutti Olof Stenbockin sisar Katarina, joka oli kuningas Kustaa I:n (Vaasa) leski. Näiden samannimisten leskikuningattarien sekaantuminen on tapahtuman yhteydessä hyvin todennäköistä. Kaarina Maununtyttären osuus onkin antanut aihetta olettaa, että hänellä ja Stenbockilla olisi ollut romanssi 30 vuotta aikaisemmin. Väite voitaneen kuitenkin sivuuttaa.

Olof von Dahlin on myös Kaarina Maununtytärtä koskevan toisen väärän tiedon takana. Sen mukaan Märta Lejonhufvud-Sture olisi kohdellut Kaarinaa halveksivasti. Tuekseen von Dahlin on ottanut erään naisten välisen keskustelun, josta ei kuitenkaan voida havaita mitään tämänsuuntaista. Sen sijaan on olemassa useita viitteitä siitä, että kreivitär arvosti Kaarinaa jo ennen kuin tämä oli kuningattarena. Raskaana oleva Kaarina muun muassa asui kreivittären Hörningsholmin linnassa syksyllä 1566. Linnassa syntynyt tytär sai nimekseen Sigrid kreivittären vanhimman tyttären mukaan. Myös eräs Märta Leijonhufvudin lähettämä kirje Kaarinalle osoittaa, että he olivat läheisiä ystäviä. Tällä tiedolla saattaa olla myös merkitystä avoinna olevaan kysymykseen Kaarinan lapsuudesta ennen hänen tuloaan hoviin.

Paikkaansa pitämättömäksi huhuksi on osoittautunut sekin, että Eerik XIV olisi löytänyt Kaarina Maununtyttären torilta. Lisäksi voidaan epäillä sitäkin, ettei Kaarinalla ollut hovielämän edellyttämää kasvatusta. Hänen nousunsa hovissa osoittaa päinvastaista. Onkin mahdollista, että orvoksi jäänyt Kaarina olisi otettu johonkin aatelisperheeseen, joka olisi kasvattanut ja antanut hänelle opastusta käytännön hovielämään. Tätä puoltaa sekin, että hän selvisi hyvin hovissa hänelle annetuista tehtävistä. Kaarina Maununtyttären suhde Sture-sukuun ja eräisiin muihinkin aatelissukuihin selittää sen, miten Kaarinan kasvatus olisi voinut tapahtua.

Lopuksi artikkelissa käsitellään Kaarina Maununtyttären isän sukua. Todennäköisimmän teorian mukaan tämä henkikaartin aliupseeri olisi ollut kotoisin Medelpadin maakunnasta Norrlannista.


Genos 69(1998), s. 119-124, 157-158

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början | Noter | Selostus ]

Systematisk förteckning | 1998 års register | Årgångsregister