GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Kirja-arvosteluja - Recensioner

Lena Huldén

Ari-Pekka Palola: Maunu Tavast ja Olavi Maununpoika: Turun piispat 1412-1460. Finska kyrkohistoriska samfundets handlingar 178. Helsinki 1997. 509 s.


Medeltidsforskningen har igen blivit modern. Det senaste exemplet är Ari-Pekka Palolas doktorsavhandling om Åbobiskoparna Magnus Tavast och Olaus Magni. I avhandlingen har Palola omsorgsfullt granskat befintliga källor och tillgänglig litteratur. Resultatet har sedan sammanställts i en tegelsten på över 500 sidor. Arbetet skulle dock ha mått bra av en ordentlig genomgång och nedskärning.

Dispositionen i boken är uppbyggd tematiskt i sex huvudkapitel; Inledning, Bakgrund, Personer, Kyrklig verksamhet, Politisk verksamhet och Epilog. Varje huvudkapitel är indelat i underkapitel, som var för sig ytterligare är indelade i mindre helheter. Den hierarkiska strukturen gör boken mycket svåröverskådlig och splittrad. Boken skulle ha tjänat på mera omfattande helheter i längre kapitel.

I ett sextio sidor långt kapitel tecknar Palola bakgrunden till Åbobiskoparnas verksamhet. Kapitlet går in på ganska ovidkommande detaljer och det väsentliga kunde sagts på ett tiotal sidor. Avsnittet börjar med en tidsskildring och schismen mellan påven och konsiliarismen. Också den politiska utvecklingen i Kalmarunionens Norden och Engelbrekts uppror beskrivs. Utvecklingen i Åbo stift får ett särskilt avsnitt och författaren beskriver Erik av Pommerns skattereform och hur myntpräglingen i Åbo inleddes.

Därefter återvänder Palola till kontinenten och går noggrant igenom den katolska biskopens hierarkiska ställning och ekonomiska möjligheter. Han behandlar det medeltida biskopsidealet och framhåller att biskopens viktigaste uppgift var själavård och att predika. Avsnittet om stiftet som befattningsområde är i stort sätt en sammanställning av Kauko Pirinens avhandling om Åbo domkapitel och några europeiska verk. Sett ur en europeisk synvinkel hörde Åbo till de mindre och fattigare stiften. Samtidigt var dock biskopen Finlands rikaste man och han bedrev också en omfattande handel med egna skepp.

Också församlingarna och deras särdrag får ett eget avsnitt. Palola betonar hur nya församlingar uppstod och hur man först byggde en träkyrka på platsen. Palola följer okritiskt Markus Hiekkanens mycket omdiskuterade dateringar av de medeltida stenkyrkorna. Han fastslår därför kategoriskt att samtliga finska kyrkor i början av 1400-talet var byggda av trä, med undantag för fem, möjligen sju, kyrkor på Åland. En viss återhållsamhet på den punkten kunde kanske ha varit på in plats. Palola går noggrant igenom församlingslivet och gudstjänsten. Avsnittet belyser inte på något sätt hans egen problemställning och kunde med fördel ha lämnats bort.

Huvudkapitlet Personer behandlar de bägge biskoparnas familj och släkt, utbildning, yrkeskarriären före biskopsvalet och valet till biskop. Palola behandlar ingående Magnus Tavasts familj. Magnus Tavasts far hette Olof och bodde i Egentliga Finland, men var eventuellt hemma från Mierola i Hattula socken. Enligt biskopskrönikan föddes Magnus Olofsson i Virmo år 1357. Andreas Rhyzelius berättade 1752 att Magnus födelsedag var den 14 oktober. Palola fastslår emellertid, utan några som helst argument, att Rhyzelius hade fel och den blivande biskopen föddes en annan dag. Statistiskt sett, är 14 oktober precis lika sannolik som något annat datum och att kategoriskt utesluta en viss dag skulle förutsätta åtminstone någon form av indicier. Palolas brist på argumentering återkommer flera gånger i boken. Han påpekar gärna fel och brister i annan forskning men glömmer ofta att förklara varför.

Både Magnus Tavast och Olaus Magni hade universitetsutbildning. Magnus Tavast studerade i Prag. Efter att Magnus avslutat sina studier arbetade han på Erik av Pommerns kansli och han fortsatte där ända tills han utsågs till ärkedjäkne i Åbo. Magnus hade goda förbindelser till kungen och det underlättade säkerligen hans kyrkliga karriär. År 1412 valdes Magnus till biskop. Han verkade som biskop till 1449 då han beslöt att avgå. Orsaken var antagligen att han ville försäkra sig om valet av Olaus Magni till sin efterträdare. Magnus förbehöll sig också en del av inkomsterna från biskopsbordet som pension. Både Magnus och Olaus valdes enhälligt av domkapitlet i Åbo, men påven annulerade valen och utnämnde bägge med sitt eget mandat.

Författaren diskuterar mycket ingående Olaus Magni släktskap med Magnus Tavast. Olaus blev tidigt moderlös och uppfostrades av biskopen. Eftersom han växte upp som biskopens fosterson kunde han antagligen påbörja sina studier utan ekonomiska problem och redan hösten 1424 eller 1425 befann han sig i Paris. Från och med år 1434 arbetade Olaus också som lärare vid universitetet och följande år valdes han till rektor. Hösten 1436 utnämndes Olaus Magni till domprost i Åbo och han återvände till hemlandet.

Både Magnus Tavast och Olaus Magni hörde till senmedeltidens viktigaste biskopar. Kyrkans privilegier bekräftades vid kungavalen och domkapitlet utvecklades. Biskopsborgen Kustö utvidgades och biskopsbordets ekonomi förbättrades. De gjorde återkommande visitationer i församlingarna och invigde nya kyrkor. Biskop Magnus förstärkte också St. Henrikskultens ställning och beställde även en bildprydd sarkofag av mässing för helgonet till kyrkan i Nousis. Biskop Magnus tog också aktiv del i grundandet av birgittinerklostret i Nådendal. I fortsättningen blev dock inte förhållandet mellan biskopen och Nådendal problemfritt och under Olaus tid som biskop utbröt en konflikt.

Palola betonar Åbobiskoparnas starka ställning, både inom kyrkan och politiskt. Magnus Tavast hade ett gott förhållande till både Erik av Pommern och Kristoffer av Bayern fastän förhållandet till kung Erik svalnade på 1420-talet. Inför Olaus Magni förhållande till Karl Knutsson Bonde är Palola motsägelsefull. Å ena sidan framhåller han att biskopen höll sig utanför rikspolitiken, å andra sidan var han tydligen en av Karls trognaste anhängare ända till år 1457 då han utan större problem bytte sida. Snarare visar biskopens passivitet under flera år att han inte ville binda sig vid kung Karl och detta förklarar också varför han gav sitt stöd i valet av kung Kristian. Det finns faktiskt ingenting att förundra sig över i biskop Olaus agerande, vilket Palola på ett ganska naivt sätt antar.

Tyvärr måste det fastslås att avhandlingen inte tillför forskningen något nytt. Den är ett slarvigt kompilat tillverkat med sax och lim. Författaren saknar förmåga att koncentrera informationen kring sin problemställning och resultatet blir ett alldeles för långt referat av olika källor och diverse forskning, ihopklistrade enbart med förhoppningen om att maximera antalet sidor. Hans notapparat är mer än lovligt bristfällig, bland annat hänvisar han till Hein Rebas, som dock saknas i litteraturförteckningen. Valet av kartmaterial till avhandlingen kan också ifrågasättas. Avsikten med kartor brukar vara att stöda och klargöra problemställningen, men här har författaren, när han sett en karta som ser trevlig ut, utan eftertanke klistrat in den i sitt arbete. Bland annat ingår Markus Hiekkanens karta över Norden och de historiska landskapen i Finland, biskopsstiften i Sverige utan Åbo stift, landsvägar i Sverige utan Finland och en stadsplan över det medeltida Stockholm. Samtidigt måste det framhållas att arbetet är ett lärdomsprov och det vore kanske på sin plats med en diskussion om vilken kvalitet en doktorsavhandling skall hålla. Det är också verkligen förvånande att Finska kyrkohistoriska samfundet har gått med på att ge ut avhandlingen i sin annars så högklassiga serie.


Genos 69(1998), s. 141-143

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1998 års register | Årgångsregister