GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

En veteran från 1808.

Waldemar Stenhammar

I Linköping avled den 27 september 1866 majoren i armén, kaptenen i Andra livgrenadjärregementets reserv Per Mårtensson. Han var en av de ganska talrika officerarna ur finska armén, som efter fredsslutet 1809 icke kunde finna sig tillrätta i de nya förhållandena i hemlandet utan sökte sig västerut[1] - helt visst ett klokt beslut av Mårtensson, ty i betraktande av hans kynne och karaktärsläggning hade säkerligen förr eller senare, om han stannat i hemlandet, färden gått långt i rakt motsatt riktning. I Östergötland, där han hamnade såsom officer vid Andra livgrenadjärregementet, tillbragte han hela sin återstående levnad, till en början på de boställen, dit de militära befordringarna efter hand förde honom, men de sista decennierna i Linköping, där hans grav även reddes.

Hans levnadsbana är på intet vis märklig, men hans personlighet företer så många intressanta och sympatiska drag, som göra honom till en fullödig representant för den gamla indelta officerskåren och - varför inte - för det land, som sett honom födas, att en kortfattad skildring av hans levnadsöden möjligen kan vara av intresse för denna tidskrifts läsare.

Mårtensson föddes - den femte i en sjuhövdad brödraskara - på Södergrannas i Väsby, Korpo socken, den 26 september 1791. Hans föräldrar voro nämndemannen och bankofullmäktigen Michael Mårtensson och dennes hustru Anna[2] Eriksdotter. När 1808 års krig utbröt blev stugan ynglingen för trång. Han erbjöd sin arm till fosterlandets försvar och antogs till fältväbel vid Åbo läns regemente. Redan den 13 maj samma år utnämndes han - ännu icke 17 år gammal - till fänrik i armén. Som sådan deltog han i vårfälttåget, men drabbades av olyckan att i striden vid Kimito falla i rysk fångenskap. Därunder grundlades och befästes hos honom det flammande hat, han under hela sitt liv närde gentemot fosterlandets nya herrar, och som helt visst födde hans beslut att söka sig ett nytt arbetsfält. Fångenskapstiden synes icke hava blivit lång, ty redan på hösten 1808 återfinna vi honom såsom fänrik vid Västmanlands regementes vargeringsbataljon med lön på den s. k. »finska expectansstaten». År 1811 transporterdes han till Andra livgrenadjärregementet - då benämnt Livgrenadjärregementets rusthållsdivision - och här förblev han under hela sin återstående tjänstetid - nära 53 år. Löjtnant 1812 blev han 1825, ännu icke 34-årig, kapten och kompanichef. Härmed var dock gränsen för befordringarna nådd. Under de närmaste åren efter 1814 års norska krig, i vilket han ävenledes deltog, hade Mårtensson ytterligare kvalificerat sig för sitt yrke genom examen från Högre artilleriläroverket å Marieberg - den tidens krigshögskola - och åtnjöt berättigat anseende för praktisk duglighet och teoretiska kunskaper. Att hans avancement på stat kom att stanna med kaptensgraden torde helt visst hava stått i samband med hans karaktärsläggning. Ärlig, rättfram, orädd och impulsiv skrädde han aldrig orden utan sade sin mening rent ut till vem det vara månde, och det hände nog, att den eldfängde unge kompanichefen understundom, som man säger, pratade en smula »bredvid mun». Denna brist på självdisciplin i förening med en viss oppositionslusta togs icke alltid väl upp på högre ort och verkade säkerligen hindrande i fråga om vidare befordran. Att sådan uteblev väckte en viss förstämning inom kamratkretsen, som särskilt tog sig uttryck, när Mårtensson 1858 kunde fira sitt 50-årsjubileum såsom officer. Vid nämnda tillfälle blev förhållandet även föremål för ortspressens uppmärksamhet. Själv torde Mårtensson föga hava lagt besvikelsen på sinnet. Inbiten ungkarl hade han ingen försörjningsplikt och med enkla levnadsvanor redde han sig gott på kompanichefsboställets avkastning. Streber och lycksökare var han minst av allt.

Först den 5 april 1864 befordrades Mårtensson till major i armén och beviljades på begäran en vecka senare - den 12 april - avsked med pension. Han var då närmare 73 år med en tjänstetid av 56 år, därav 39 såsom kapten och kompanichef och var svenska aktiva arméns nestor såväl ifråga om ålder som tjänstetid.

Om Mårtensson - såsom förut framhållits - icke alltid förstod iakttaga behörig självdisciplin, så var han så mycket strängare, när det gällde disciplinens upprätthållande inom kompaniet. Då var han obevekligt sträng, ja stundom hård. Vid minsta förseelse kom käppen, som alltid medfördes nedstucken i kalfaktorns gevärspipa, fram och den arme syndaren bestods en ordentlig bastonad. Denna uppfostringsmetod var dock ingalunda utmärkande för Mårtensson ensam, den var ett tidslyte och användes nog under dessa tider av litet var, men måhända ej så ofta och ej så eftertryckligt som av Mårtensson. »Vi tala så gärna om vår krigslycka och vår bravur», plägade han säga, »men vem skylla vi denna för om icke disciplinen och denna genom käppen».

Den som härav drager den slutsatsen, att Mårtensson endast var en rå och obarmhärtig soldatplågare tager grundligt miste. Han var, liksom de flesta hetlevrade människor, i allra högsta grad godhjärtad och hjälpsam och kunde med varm hand ge bort sin sista slant till någon stackars hjälpbehövande, isynnerhet om denne var en av hans kära grenadjärer på det älskade kompaniet. Också var han - trots sin stränghet - högt uppskattad av sina underordnade, som värderade honom såsom en verklig kärnkarl med hjärtat på rätta stället.

Mårtensson åtnjöt förmånen av en sällsynt god hälsa och en stark fysik, härdad genom en sund och spartansk livsföring. Var vintern än aldrig så sträng såg man ofta gubben promenera på Linköpings gator endast iförd en kort, tunn, vanligen mörkgrön rock. Hälsades han då av någon av sina många bekanta med ett: »vad tänker du på, som går klädd så där i denna kyla», kom svaret tryggt och lugnt: »vad skall jag väl taga på mig, när jag blir gammal, om jag nu skulle pälsa på mig som du». Så föga tyngde åren 70-åringens breda axlar.

Den gamle veteranen förskonades från ålderskrämpor och ett långsamt avtynande. Den 26 september firade han sin 75-årsdag vid full vigör såväl kroppsligen som andligen och nästa dag var han död utan föregående sjukdom. En lätt och lycklig död.

Ur en nekrolog i Linköpingstidningen Östgöta Correspondenten,författad av tidningens redaktör, skriftställaren CARL FREDRIK RIDDERSTAD, tillåter jag mig anföra följande utdrag, som synes mig giva en sann bild av den gamle knektens personlighet.

»Hans karaktär, sinne och hjärtelag ägde grundtonen av en äkta son av vårt gamla brödraland Finland. Hans övertygelse, hans handslag och hans ord stodo fast. Detta karaktärsdrag gjorde honom till en god knekt, en utmärkt kamrat, en kärnfast och alltid redlig och redobogen vän. Om han än kunde bliva sviken, svek han aldrig själv. Det fanns stål i hans själ, eld i hans hjärta, och stålet härdades oupphörligt i elden. Ingen var hans fiende. Aktad av alla ägde han få verkliga vänner, emedan vänskapen var något mera för honom än en vacker vardagsvara - - - ».

I Linköping, där han fann sitt andra hem, var den gamla finnen allmänt aktad och avhållen och inom hans gamla regemente, där han fullgjorde sin mannagärning, vårdar traditionen alltjämt troget hans minne[3].

 

Noter

[1] Vid Andra livgrenadjärregementet voro förutom Mårtensson vid samma tid följande finnar anställda: Per Otto Adelborg, f. i Lovisa 1781, d. i Västervik 1818, framstående målare och tecknare; Gustaf Magnus Adlercreutz, f. på Kiala 1775, d. på Leckö kungsgård 1845, bror till generalen och själv med åren general; Gustaf Magnus Börksten, f. i Hollola 1784, d. i Ystad 1842; Adolf Michael Blum, f. på Vahaks 1785, d. i Linköping 1864, den av Runeberg besjungne »fänrik Blume; Carl Wilhelm Brusin, f. i Pardala 1782, d. vid Dresden 1813, Sandels förpostchef vid Virta bro; Torsten Wilhelm Lode, f. på Harjula 1796, död i Stockholm 1867, son till Runebergs »gamle Lode»; Carl Henrik von Knorring, f. på Kumo gård 1793, d. där 1863; den sistnämndes broder Sebastian von Knorring, f. på Kumo gård 1795, d. i Eksjö 1890; Claes Johan Munck, f. på Irjala 1798, d. i Sundsvall 1856, Otto Evert Taube, f. på Prestkulla 1795, d. i Linköping 1860, Carl Magnus Armfelt, f. i Petersburg 1797, d. i Helsingfors 1878 samt Carl Gustav Brunow, f. i Virmo 1794, d. i Helsingfors 1831.

[2] För dessa uppgifter står förf. i största tacksamhetsskuld till sekreteraren i Genealogiska samfundet i Finland, fil. dr. Paul Nyberg.

[3] Om dessa rader möjligen skulle komma under ögon på någon av Per Mårtenssons släktingar vore förf. (adr. Försvarsdepartementet, Stockholm) synnerligen tacksam för ett meddelande, huruvida något porträtt av den gamla majoren finnes. Något sådant har, trots ivrigt sökande, icke kunnat uppspåras i Linköping. Måhända var en fotografikamera ett alltför nymodigt instrument för den ytterligt konservativt lagde mannen.

 
Genos 7(1936), s. 48-51

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1936 års register | Årgångsregister