GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Arvosteluja - Recensioner

H. D.

AINA LÄHTEENOJA, Rauma 1721-1809, Rauman kaupungin historia III (X+501). Rauma 1935.

År 1932 utgav fil. mag. Lähteenoja sin historia över Raumo stad för tiden 1600-1721. I en recension i denna tidskrift framhölls då arbetets förtjänster, främst med avseende på där utredda gamla Raumo släkter. Nu föreliggande del (tiden 1721-1809) är uppställd enligt samma principer och erbjuder som sådant mycket av intresse. Om 1600-talet betecknar de stora krigens och erövringarnas tid förflöt den följande perioden med undantag av lilla ofreden och det gustavianska kriget i den fredliga näringens tecken. Stämningen i Finland var med tanke på för ej länge sedan utstådda hårda tider mot krig, och i Raumo rådhusprotokoll för maj 1741 finner man spår därav. Åbo hovrätt uppmanade i en skrivelse borgarna att köpa 1734 års lag på finska för 6 daler koppar, men de vägrade mangrant, sägande sig ha annat att tänka på. Och i domboken är som förklaring antecknat: kanske på grund av krigsoperationerna, vilka av de flesta ansågos för ett osäkert företag. Kriget bröt också ut och i september 1742 intågade tre ryska husarer i den fredliga staden, där rysk militär sedan fanns ända till fredsslutet 1743.

Efter lilla ofreden beviljade regeringen staden tre friår och borgarna fingo tullfritt införa säd, boskap, hästar samt lin och hampa från Estland och andra östersjöhamnar. De bestämmelser, vilka under 1600-talet voro rådande med avseende på borgerskapets handelsrättigheter gällde förövrigt i stort sett också under detta århundrade. Den viktigaste exporten till östersjöhamnarna bestod för Raumo av träkärl, timmer, men all annan import än salt med egna fartyg var förbjuden. En betydande export till Sverige bestod även i snidade portaler och läktarskrank. Under frihetstiden växte invånarantalet till att börja med rätt långsamt, men mot århundradets slut hade den redan fördubblats. Sålunda fanns i Raumo 1722 204 skattebetalare, men 1736 redan 398; och 1751 voro de uppe i 512. Något större var skattebetalarnas antal vid denna tid i Björneborg, då däremot Åbo överglänste dem alla med 3,408. År 1801 räknade Raumo 795 skattebetalare.

Det är ogörligt att i en kort anmälan ingå på frihetstidens ekonomiska uppblomstring såsom den framträdde i Raumo lilla samhälle. Förf. ger därav en rik och saklig framställning, likaså om stadens utseende och gårdarnas växlande öde under nämnda tid. Av de nya impulser upplysningstiden medförde på det merkantila området må nämnas tobaksodlingen, potatisodlingen, fåraveln och pärlfisket. Även blomsterodlingen omhuldades av borgerskapet, som därvid följde biskoparna Brovallius' och Mennanders föredöme. Den, som fördjupar sig i borgerskapets strävan under frihetstidens riksdagar till fromma för stadens handel, får en inblick i den ständiga kamp, som fördes mellan varandra rivaliserande kuststäder. Det var borgmästaren, som i regeln från borgerskapets sida fick utstå de häftigaste angrepp, när han ej förmådde infria deras förhoppningar. Om borgmästaren tidigare undantagslöst valts bland stadens egna borgare var så ej numera fallet. Tjänsten erbjöd nu större avancementsmöjligheter och utnyttjades därför flitigt av utomstående. Innan vi redogöra närmare för de olika borgmästarna och deras insats i stadens förvaltning är det skäl att omnämna de talrika under denna tid gjorda namnförändringar, som försiggått bland stadens invånare. Man lägger därvid märke till huru allmänt från landsorten till staden inflyttade personer antagit svenska namn och då ofta i samband med erhållen borgarrättighet. Ännu på 1720-talet hade halva antalet av stadens borgare finska släktnamn, men 1738 finnes t.ex. i en arbetsförteckning omfattande 208 namn blott 27 finska, och kring 1800 fanns ej mer en enda borgare med finskt namn i staden. Förf. har sammanställt en lång lista över på detta sätt uppkomna släktnamn av vilka följande må nämnas. När torparsonen Markku från Lahtis gård blivit dräng vid arsenalen i Stockholm antog han namnet Marcus Ahlström, medan bröderna kallade sig Raumolin. Borgaren Tuomas Ammola antog namnet Amnell och borgarsönerna Envall Almlöf och Eskola Eskolin. Juhana Jaakonpoika från Mannila antog sedan han blivit borgare namnet Mannelin - Mandelin. Av gårdsnamnet Martela - Marrela uppstod namnet Marelin; borgarsonen Juhana Moso antog namnet Wahlberg och kakelmakaren Yrjänä Naulas son Juhana kallade sig Sandberg. Kyrkovärden Antti Neulas son Daniel antog namnet Nåhlström; namnet Norrmén är härlett från Nurmes skär utanför Raumo. Skepparen Panelius var hemma från Panelia by och Juhana Pussi översatte namnet till tyska Sack = säkki = Sakén. Borgaren Henrik Ranta-Uoti ändrade namnet till Strandberg, gästgivaren Isak Santala kallade sig Sandelin efter gården Santala och glasmästaren Emanuel från Sorri gård Sären = Sorrén.

Av förmögnare borgare må nämnas: Abraham och Henrik Sonck, Johan Bollstadt, Johan Tackou, J. Rahgo, J. Åberg.

Under upplysningstiden utvecklades stadens kommersiella liv i fördelaktig riktning. Detta kom indirekt till synes vid val av borgmästare, vilka nu innehade en betydligt högre bildning än tidigare och därigenom också åtnjöto ett berättigat anseende. Handhavandet av stadens angelägenheter vittnade om sakkunskap och större rutin även hos stadens råd, som efter stora ofreden en tid framåt fick reda sig utan borgmästare. Under 1700-talet innehades tjänsten av följande personer: Gustav Sidberg, Gottfrid Johan Weckström, Johan Eek, Henrik Agricola och Johan Emanuel Norrmén. Borgmästar Sidberg tillträdde tjänsten efter en hård kamp med sin medtävlare Johan Spongberg, som under stora ofredens sista år från Stockholm övervakade stadens angelägenheter efter avlidne borgmästar Hans Binman samtidigt som han var t.f. borgmästare i Östhammar och riksdagsman. Landshövdingens i Åbo förord avgjorde valet till förmån för Sidberg. Den första tiden av hans borgmästarskap var nyttig för staden. Han bragte bl.a. ordning i stadens arkiv, som under kriget blivit bortfört, samt medgav magistraten utvidgad rätt att deltaga i handhavandet av löpande ärenden. I början av 1730-talet slappnade emellertid hans intresse. Så glömde han en gång bl.a. att sända till hovrätten fastebreven för försålda gårdar, varigenom köparna ledo kännbara förluster, då de enligt lagen hade att betala 3 silverdaler straffränta för dygnet; medlemmarna av magistraten, vilka stodo i gemensam borgen, drabbades av en förlust på över 1,000 silverdaler. Konungen förlät emellertid på hovrättens förslag borgmästarens förseelse, men han gjorde sig snart skyldig till ännu grovare försummelser och ådrog sig därigenom borgerskapets ovilja. Länge nog tålte magistraten och borgarna Sidbergs allt talrikare ämbetsfel och nycker, men 1741 riktade 61 borgare till hovrätten en i 16 punkter avfattad klagoskrift över hans under många år fortsatta godtycke. Borgmästarens högdragna och ilskna svar förbättrade icke saken. Samarbetet mellan honom och stadens myndigheter blev småningom omöjligt och 1745 avhölls han från tjänsten. Efterträdare blev Weckström, borgmästare i Fredrikshamn. Sidberg gjorde dock allt för att bereda honom svårigheter i ämbetet, men Weckström åtnjöt stadens förtroende han bl.a. representerade; den vid riksdagen 1746-47. Likafullt anhöll han 1748 om befrielse på grund av sin företrädares intriger, och Sidberg tjänstgjorde de närmaste åren som t.f. borgmästare tills han år 1750 måste avstå tjänsten åt Johan Eek, som blev en av stadens driftigaste och mest omtyckte borgmästare. Sidberg avstod ej heller nu från att intrigera, men Eek och staden visade gentemot honom ett lovvärt tålamod, och ända till sin död 1761 uppbar han oavkortat sin pension.

Under Eeks tid förbättrades och bragtes ordning i stadens genom hans företrädares slarv tilltrasslade finanser. På allt sätt ivrade han för en förbättring av stadens handel och uppmuntrade bl.a. stadens spetsindustri samt befrämjade trädgårdsodlingen genom utförda försöksodlingar. Han övervakade strängt att borgarna uppfyllde sina skyldigheter och uppmanade medlemmarna av borgargardet att uppträda i snygga kläder »försedda med försvarsgoda över- och undergevär». Vid riksdagen 1760-62 företrädde Eek staden, men snart därefter förlorade den sin nitiske och omtyckte förman, som då utnämndes till häradshövding i Övre Satakunta domsaga. Senare blev han assessor och hovrättsråd i Åbo samt dog 1794.

Till Eeks efterträdare valdes vicenotarien Henrik Agricola. Liksom hans båda företrädare åtnjöt han ett gott anseende och bibehöll det under den långa tid som förestod ämbetet, ända till 1781. Som uttryck för borgerskapets tacksamhet höjdes hans lön från 200 till 400 silverdaler. Vid riksdagarna företrädde han med framgång stadens intressen. Efter honom blev Johan Emanuel Norrmén borgmästare och i honom fick Raumo åter en styresman från sin egen krets. Han representerade på ett värdigt sätt den gustavianska tidens traditioner bl.a. på riksdagarna, och innehade sitt ämbete även sedan landet blivit förenat med Ryssland.

I kapitlet, som handlar om stadens gamla medeltida kyrka och däri utförda reparationer samt bänkordning m.m., berättar förf. bl.a. en rolig historie om handlanden Karl Bartram och hans hustru Katarina Tackous gåva av en svart messkåpa av sammet. Fru Bartram hade låtit förfärdiga den av sin gamla festdräkt och fann däri intet anmärkningsvärt, då även den som var i bruk, en gåva av ätten Jordan, var gjord av avlidne överstens avlagda kläder. Vad brydde sig den rika frun om den fattige vicekyrkoherden Jos. Ståhlbergs invändningar, om huru olämplig en dylik gåva var. Fru Bartrams beslut kunde ingen rubba och hennes man fick i uppdrag att överräcka gåvan till kyrkoherden Claudius Renner. Men Ståhlberg vägrade bestämt ikläda sig kåpan anseende det förnedrande för ämbetet. Han föreslog i det stället för kyrkorådet, att kåpan skulle säljas för kyrkans räkning, men konsistoriet vars mening inhämtades intog en fullt saklig ståndpunkt och ansåg gåvan utgöra ett bevis av vördnadsfull tillgivenhet mot kyrkan. Stadens församling var även av samma åsikt och beviljade i sin tacksamhet Bartram rätt att år 1738 förmedla köpet av kyrkovin från Tyskland. Men även den gamle Ståhlberg visste genomdriva sin mening. Sedan kyrkoherden Renner från predikstolen tackat för donationen väntade församlingen blott på att se den omstridda kåpan tagen i bruk. Men stor blev bestörtningen då man upptäckte att den spårlöst försvunnit från sakristian. Inga efterforskningar hjälpte, kåpan återfanns aldrig.

Fru LÄHTEENOJA lämnar, såsom nämnts, viktiga släktutredningar rörande flere Raumosläkter till nytta för genealogerna. Visserligen har även i tidigare stadshistorier beaktats olika borgarsläkters härstamning, men här har författarens eget intresse för dessa frågor gjort att genealogiska uppgifter mer än vanligt anträffas i arbetet. Frånsett de i skilda sammanhang i texten utredda härstamningarna finnes bland bilagor fullständiga utredningar för släkterna: Anckar, Norrmén och Zidén, vilka spelat en stor roll i stadens historia. Det samma kan ej sägas om löjtnanten Ernst Joachim von Klinckowström, som avled i Raumo den 14 juli 1765. Han är dock värd ett visst intresse, emedan han ägde ett för Raumo förhållanden stort bibliotek, som efter hans död såldes för över 4,000 koppardaler. Han var släkt med de andra av lyckan mer gynnade bärare av namnet, men tillhörde den ointroducerade grenen av ätten (SCHLEGEL & KLINGSPOR, tab. 8).

I denna korta anmälan har blott berörts frågor av intresse för släktforskningen. Men också den, som studerar boken med hänsyn till den helhetsbild den ger av en av våra älsta kuststäder, finner den rikt dokumenterad och värdefull. Arbetet prydes dessutom av talrika illustrationer och stadsplanebilder, samlade under forskningsresor i Stockholm och Uppsala.


Genos 7(1936), s. 60-63

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns börja ]

Systematisk förteckning | 1936 års register | Årgångsregister