GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Ätten Slangs tre olika vapenemblem och "finske Per Eriksson till Pojoby".

Holger Lund

Ätten Slangs äldsta vapenbild är den franska liljan. Detta vapen(märke) fördes av bägge sönerna till ättens första kända stamfader Håkan Tidemansson, 1. Magnusson. Sönerna voro Bertil och Erik Håkansson Slang. Den förre skrev sig till Balkis i Vemo och den senare till Viurila i Halikko. Det är från Viurila som liljevapnet är hemma. Detta vapens första bärare i Finland var antagligen Håkan Tidemanssons svärmors far, adelsmannen Måns Johansson till Viurila i Halikko. Denne hade tre döttrar genom vilka liljevapnet spred sig till många andra släkter. Genom den äldsta dottern Elseby Månsdotter (gift Fleming) kom vapnet till ätten Slang och möjligen även andra släkter, genom den andra dottern Anna Månsdotter antagligen först till mannen, väpnaren Peder Östensson till Rikala (Sjundby-släkten) och genom hans ättlingar till släkten Gammal, samt genom den tredje dottern Karin Månsdotter till Stensböle och Haiko släkterna. Hans Ragvaldsson Ram (Örneram), Laurentius Canutus (Gudz ordz tienare i Nahgu 1591), Karsten och Erik Henriksson, den förre förekommande i Åbo 1613 och den senare skrivare på Tavastehus 1609, hava antagligen någon av dessa »Månsdöttrar» att tacka för den vackra liljan i deras sigill.

Ur forskningssynpunkt har detta ätten Slangs första vapen för mig icke varit av samma intresse som det andra, nämligen vapenemblemet »St. Mikael med ormen». Detta vapen upptogs av Erik Bertilsson Slang, till synes rätt omotiverat och fördes under samma tid i Finland mig veterligen endast av en annan manlig person och av en kvinnlig. Den ena var Per Eriksson till Pojoby av den gamla medeltida Muurla-släkten och den andra åter Erik Bertilssons svärmor, Margareta Persdotter.

Om Per Eriksson till Pojoby säger JULLY RAMSAY, att han förde i signetet sin farmors eller släkten Slangs sköldemärke: »en man som trampar en orm». Om Margareta Persdotter säger JULLY RAMSAY, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, s. 290, åter, att på hennes gravsten är ätten Slangs äldre vapensköld »St. Mikael med ormen» inhuggen.

Per Eriksson till Pojoby var dotterson till Brita Håkan Tidemanssons dotter. Påståendet att han använde sin farmors vapen kan utan vidare konstateras vara oriktigt. Slang-vapnet den tiden, - namnet Slang eller orm är även det av senare datum - var ej ormen utan den franska liljan. Brita Håkansdotter förde väl, om hon alls använde sig av adligt emblem, i sigillet liljan och icke ormen, detta i likhet med sina förenämnda bröder. Att St. Mikael med ormen-vapnet ärvts genom henne av Per Eriksson till Pojoby är väl också ett oriktigt antagande, då intet stöd finnes därför.

I medeltida och 1500-tals handlingar nämnas vanligen rikare och förnämare personer framom mindre betydande. Fränderna, Per Eriksson till Pojoby och Erik Bertilsson av den släkt som senare kallade sig Slang, nämnas icke så sällan tillsammans i tidens handlingar och det är betecknande, att den förstnämnde, eller således Erik Bertilssons kusins son, alltid nämnes långt framom Erik Bertilsson själv, detta rätt säkert på grund av företräde i rikedom och börd. Medeltida Muurla-släktens ättling Per Eriksson med Pojoby och Kuhmis i Bjärnå samt andra talrika gods i sin ägo gick nog framom Erik Bertilsson med hans kanske rätt anspråkslösa fädernearv samt rätt nya, från farmorsmor ärvda liljevapen. Ett antagande att Erik Bertilsson i sigillet tagit St. Mikael och ormen efter fränden Per Eriksson till Pojoby och den befryndade förnämligare Muurla-släkten är mera antagligt än att den uppenbarligen rikare och förnämare Per Eriksson skulle hava tagit Erik Bertilssons vapenbild. Jag för min del vågar antaga att vi kanske i St. Mikael och ormen hava funnit medeltida Muurla-släktens gamla, välaktade vapenbild, men synes det även möjligt att Per Eriksson ärvt den efter sin mor samt att Muurlasläktens ursprungliga vapenemblem kunde hava varit Stjernkors-Holma släktens vapenbild »stjärnan och korset».

Erik Bertilssons arvegods voro belägna i Vemo socken, i Balkis och andra byar därstädes. Det var genom sitt gifte han fick gods i Bjärnå i Mälkilä, Skäggböle, Laukka m.fl. byar. I Bjärnå hade Per Eriksson till Pojoby sina stora gods bl.a. Skäggböle, som kan antecknas bland de gods som tidigare ägts av Muurla-släkten, närmast av Per Erikssons faster Karin Olofsdotter, gift 1:o med Matts Skytte och 2:o med Joakim Didriksson Brand. I Bjärnå hade också den urgamla medeltida Spore-släktens sista manliga ättling Peder Spore sina största jordbesittningar och bland dem just Mälkilä.

Margareta Persdotter, Erik Bertilssons »svära», begrovs 1589 i Bjärnå kyrka, enligt fru RAMSAY under en sten upptagande svärsonens eller » Slangska vapnet». Erik Bertilsson dog tre år senare och upptager hans sten också »Slangska vapnet» och således detsamma som svärmoderns gravsten uppvisar. Margareta Persdotter hade varit gift tvenne gånger, första gången med en Erik och senare med den rike och förnäme Peder Spore. Hon var en rik och inflytelserik änka, som delade med sig av gods och guld åt svärsonen och andra. Är det under sådant förhållande antagligt, att hennes gravsten skulle prydas med den efterlevande svärsonens vapensköld? Mig synes antagligare att hon fick sin egen eller möjligen sin avlidne förste mans Eriks vapensköld på stenen samt att Erik Bertilsson åter i stället för det i lägre kurs stående vapenemblemet liljan hade upptagit sin »sväras» förnäma vapenbild »St. Mikael trampande på ormen».

Erik Bertilssons hustru hette Karin Eriksdotter och förde en femuddig stjärna i skölden och ett kors på hjälmen. Detta vapen är antagligen hennes fädernevapen eller Eriks, som var gift med Margareta Persdotter, vilken som sagt förde i skölden samma emblem som Per Eriksson till Pojoby eller »St. Mikael och ormen». Under dessa tider, då minsta frändskap kunde giva anledning till en annektering av en förnäm vapenbild, försmådde Margareta Persdotter Spore-släktens gamla vapensköld och förblev vid sin egen. Och uppenbarligt är att mannen Eriks vapensköld, som med all sannolikhet var stjärnan och korset, även, i likhet med Tidemanssönernas franska lilja, som av svärsonen Erik Bertilsson utbyttes mot Slang-vapnet, ansågs mindre förnämligt än det sistnämnda. Det ligger därför nära till hands att på grund av namn och vapenlikhet antaga, att Per Eriksson till Pojoby var son till Margareta Persdotter och att han i likhet med »svågern» Erik Bertilsson upptog »moderns» Margareta Persdotters förnäma vapenbild i stället för faderns stjärna och kors.

Jag har således här antagit, att Margareta Persdotters första man är densamma som Erik Olofsson till Pojoby i Bjärnå. Han var väl icke densamma som » slottsskrivaren på Åbo slott Erik Olofsson, som tillsammans med sin hustru, skollärardottern Kirstin Larsdotter 1544 fick ett stenhus i Åbo», utan var han väl en av den tidens förmögnare frälsemän med gods i Bjärnå och Muurla m. fl. orter samt gift med Margareta Persdotter. Erik Olofsson nämnes senast 1567 i tennuppbördslängden bland »adelenn» och då som avliden. Därförinnan nämnes han 1561. Vad är naturligare än att Margareta Persdotter bliven änka ca. 1561 på Pojoby, gifter om sig med sin närmaste granne storgodsägaren Peder Spore. Naturligt är också att Margareta Persdotters son Per Eriksson fått namn efter morfadern Per samt ärver fädernegodset Pojoby, medan modern får andra gods och att sonen i likhet med svärsonen upptager sin moders förnämare vapensköld. Detta förklarar också, att alla nämnda Bjärnå gods finnas fördelade mellan Per Eriksson till Pojoby och Erik Bertilsson. Skäggböles förekomst först hos Per Erikssons faster Karin Olofsdotter och sedan bland de gods som Erik Bertilsson genom sitt giftermål förvärvade, får också härigenom sin förklaring.

Bland Erik Bertilssons gods förekommer också Kynämäki i Bjärnå. Ingeborg Frille, dotter till Frille Påvelsson och Kerstin Eriksson av Muurla släkten (den sistnämnda enligt ovan relaterade antagande en syster till Per Eriksson till Pojoby och till Erik Bertilssons hustru Karin Eriksdotter) fick 1605 rätt att behålla sitt gods Kynämäki fritt från alla utlagor. Att godset övergått till Erik Bertilsson är också ett belägg för att jag gissat rätt.

Karin Eriksdotter förde såsom sagt i skölden en femuddig stjärna och på hjälmen ett kors, alltså ett liknande vapenemblem som Stjernkors-Holma släkten. Jag har antagit som troligt, att det är detta vapenemblem som är den medeltida Muurla-släktens ursprungliga samt att Margareta Persdotter medfört till denna och Tidemanssönernas släkter Slangska vapnet. Möjligt är ju dock, såsom sagt, att Slangska vapnet ursprungligen var Muurla-ättens och att Karin Eriksdotters vapen kunde vara hennes mans i ett tidigare gifte. Jag antager att Muurla-släktens äldre vapenbild var »stjärnan och korset» samt dess nyare »St. Mikael och ormen». Släkten Slangs första kända vapen var den franska liljan samt det andra »St. Mikael och ormen» och därav namnet »Slang». Erik Slangs (den yngre) lysande fältherrebana ger utan vidare en tillförlitlig förklaring till Slang ättens tredje sköldemärke, fältherrestaven.

 

Selostus.

Maunu Juhananpojan, Viurilan kartanon omistajan, tiedetään käyttäneen liljaa vaakunassaan. Häneltä sekä vaakuna että kartano siirtyivät Slang suvulle Håkan Tidemaninpojan vaimon Valborg Flemingin kautta, joka oli mainitun Maunun tyttärentytär. Håkan Tidemaninpojan pojat Bertil ja Eerik käyttivät liljaa vaakunassaan, mutta edellisen poika Eerik Bertilinpoika, k. 1592, käytti jo toista vaakunaa nim. pyhää "Mikaelia lohikäärmettä polkevana. Paitsi häntä käyttivät tähän aikaan vain kaksi muuta henkilöä mainittua vaakunaa, nim. Pietari Eerikinpoika, Pohjan kartanon omistaja, vanhaa Muurlan sukua, sekä Erik Bertilinpojan anoppi Margareta Pietarintytär. Asiakirjoissa esiintyvät Eerik Bertilinpoika ja Pietari Eerikinpoika usein yhdessä, joka viittaa läheiseen sukulaisuuteen. JULLY RAMSAY mainitsee Margaretan ensimmäisen miehen olleen erään Eerikin, josta häneltä puuttuu lähempiä tietoja, mutta kirjoittaja otaksuu hänen olleen Pietari Eerikinpojan isän Eerik Olavinpojan Muurlan sukua, minkä suvun vaakuna on tuntematon. Margaretan toinen mies oli Pietari Spore. LUND pitää luultavana, että Eerik Bertilinpoika Slang olisi anopiltaan perinyt uuden vaakunansa, mutta koska Margaretan tytär Kaarina käytti toista vaakunaa, ristiä ja tähteä (Holman Stjernkors suvun) ei ole mahdotonta, etteikö juuri tämä ollut Muurlan suvun vanha vaakuna. Margaretan lukuisat tilukset Perniössä periytyivät Pietari Eerikinpojalle ja Eerik Bertilinpojalle, joista edellinen olisi LUNDin otaksuman mukaan hänen poikansa ja jälkimmäinen oli varmasti hänen tyttärensä mies. Johtuen tästä sukulaisuudesta, arvelee kirjoittaja, käyttivät molemmat samaa vaakunaa. Eerik Bertilinpojan pojanpoika, 30-vuotisen sodan tunnettu sankari Eerik Slang käytti suvun kolmatta vaakunaa, marsalkansauvaa.

 
Genos 8(1937), s. 116-120

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1937 års register | Årgångsregister