GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Kirjailmoituksia - Bokanmälningar

Åke Saxén

AUGUST RAMSAY, Esbo II. Esbo socken och Esbogård på 1600-talet. Helsingfors 1936.

Till sin år 1924 utgivna historik över Esbo socken och Esbogård på 1500-talet fogade författaren, verkl. statsrådet AUGUST RAMSAY, senaste år en andra del, omspännande det följande seklet. Att 1600-talet, krigens, förläningarnas och reduktionens tidevarv, med all tydlighet avspeglas även i en till storleken anspråkslös sockens historia, framgår klart vid läsningen av den nya volymen, som med sina inemot 500 sidor är över 100 sidor starkare än första delen. Redogörelserna för socknens kulturliv, seder och bruk samt Esbogård äro fortsättning på motsvarande kapitel i första bandet. Det nu utkomna arbetet rymmer emellertid en detaljerad översikt över socknens byar, gods och gårdar under 1500-och 1600-talen, vilket jämte den omständigheten, att förläningsväsendet förde några adelssläkter till denna socken, skänkt den senare volymen ett relativt rikt personhistoriskt innehåll.

Intressant är att för Esbo sockens vidkommande betrakta följderna av förläningsväsendet under Gustav Adolfs och drottning Kristinas tid. Inom föga mer än tre decennier, 1621-1654, förlorade kronan genom »abalienationer» skatteinkomsterna från 124 av år 1621 förefintliga 188 hemman. Genom reduktionen förändrades proportionerna till kronans förmån, av 146 hemman bibehöllo endast 36 sin frälsenatur, men härvid bör observeras hemmanens reducerade antal samt det viktiga faktum, att skattehemmanens relativa antal sjunkit från 68 % till 39 %, de absoluta siffrorna, 128 c:a 1620 och 58 c:a 1700, äro än mer talande. De självägande bönderna hade sålunda här under detta sekel minskat till antalet på ett katastrofalt sätt.

Även om förläningsväsendet gjorde rätt svåra ingrepp i besittningsförhållandena i Esbo, var det i de flesta fall dock icke fråga om betydande adelssläkter eller om något långvarigt frälseinnehav. En särställning intog givetvis Esbogård, köpt till frälse år 1641 av fältmarskalken Gustav Horn och omfattande vid seklets mitt inemot 50 hemman i socknen. Som känt blev Fabian Wrede genom giftermål med en dotterdotter till Gustav Horn herre på Esbo gård. Som reduktionsman råkade han i en prekär situation, då reduktionen även drabbade hans frälse, men lyckades i likhet med flera av sina gelikar hålla sig kvar genom att ikläda sig rusttjänst.

Andra, mindre betydande frälsesläkter, som under decennierna 1620-1650 kommit sig till jord i Esbo, voro Gyldenär på Alberga, von Bönhardt på Björnvik, Boggensköld på Rödskog Hov, Silfversvan, på Kvisbacka och Hammarstierna på Gräsa gård.

Något genealogiskt nytt har boken strängt taget icke att bjuda. De i hithörande frågor mest citerade källorna äro RAMSAYs Frälsesläkter i Finland och ELGENSTIERNAs Ättartavlor, men även otryckta handlingar hava anlitats.

Om Johan Gyldenär, som 1622-1624 erhöll Alberga säteri, det största i socknen näst Esbogård, vet man ej mycket. Rörande hans härstamning, från Tyskland eller Spanien, saknas närmare uppgifter och detsamma gäller hans militära eller civila meriter. Sonen Arvid blev efter faderns död 1685 herre på Alberga, men flyttade redan 1689 över till Sverige, varefter godset övergick till hans ena dotters man och sålunda till en annan släkt. Nämnas kan, att Arvids andra dotter Kristinas man ryttmästaren Johan Hammel, adlades under namnet Hammelstierna, men ej introducerades. Författaren omnämner även äventyrerskan Anna Gyldenär, som 1658 fängslades och dömdes i Sverige, emedan hon utgivit sig för att vara drottning Kristina. Han påpekar möjligheten av att hennes fader Anders Gyldenär kan hava varit Johans broder.

Utlänningar voro även Jürgen von Bönhardt och Jakob Bogge, den förre av tysk, den senare av skotsk adel. Jürgens två äldre söner Johan och Karl introducerades på Sveriges riddarhus 1652, Jakob Bogge åter introducerades s.å., men nöjde sig tydligen icke med det härvid erhållna namnet Bogg, utan lät kalla sig Boggensköld.

Henrik Joensson Silfversvan på Kvisbacka och Johan Bengtsson Hammarstierna på Gräsa gård voro grannar. Henrik Joensson, adlad 1648, är som bekant stamfader för adliga ätten Silfversvan i Sverige, Finland och Ryssland. Hans fader Joon 1. Joen Erikssons härkomst är obekant. Henrik Joenssons hustru Anna Reiher är stammoder icke endast för ifrågavarande ätt utan även för adliga ätten Svanfelt, vilket namn antogs av två söner i ett tidigare gifte.

Johan Bengtsson Hammarstierna, adlad 1642, innehade socknens äldsta frälsegods. Själv har han påvisat sin härstamning från Peder Henriksson Ille, vilken under 1400-talets senare hälft ägde godset, Gräsa gård, som frälse.

De flesta frälsegodsen i socknen förvandlades genom reduktionen till berustade säterier. Med 1700-talets ingång begynner här som annorstädes ett nytt tidevarv med nya förhållanden.

Boken är resultatet av ett omsorgsfullt arbete. Dess största och värdefullaste parti utgöres av de på arkivstudier byggda historikerna över socknens byar, gods och gårdar på 1500- och 1600-talen.


Genos 8(1937), s. 29-31

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1937 års register | Årgångsregister