GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Betraktelser kring Diedrik von Essens anvapen från Hollola kyrka.

A. W. Rancken

Efter det att Magnus Ladulås skapat det adliga frälset i Sverige, kommo de personliga sköldemärkena eller familjevapnen allmänt i bruk även i dekorativt avseende. I vårt äldsta kända kyrkomåleri intaga vapnen dominerande platser. De utgöra här personliga märken till åminnelse av någon donator, av kyrkans grundläggare, av den biskop, under vars tid dekorationerna blivit utförda o.s.v. Ofta kommo härvid även borgerliga vapen till användning och t.o.m. primitiva bomärken blevo inneslutna inom en sköld och fingo härigenom en heraldisk betoning.

Genom de betydelsefulla beslut, som Gustav Vasa lyckades genomdriva vid riksdagen i Västerås, blevo även kyrkorna i Finland berövade en stor del av de skatter och prydnader, som tillfallit dem under den katolska religionshänförelsens tid. Men det dröjde icke länge, innan kyrksalarna åter blevo platsen för en dekorativ utsmyckning. Karaktären var visserligen nu en annan och även motiven voro delvis nya. Någon brinnande helgondyrkan fanns ju icke längre. Ett mer personligt motiv låg nu bakom offervilligheten.

Gustav Vasa och särskilt hans söner voro intresserade av den heraldiska vetenskapen. De gamla sköldemärkena utvecklades allt mer dekorativt och antogo nya former, som gjorde den gamla vetenskapen mer levande. Vapnen blevo snart de allmännaste motiven i skulpturen, varigenom formerna antogo en yppigare rikedom och svulstighet. Så komma vi in i barockens form- och färgprakt, som visserligen ledde till en långvarig och ödesdiger vapendekadens, men som samtidigt återskänkte våra kyrkor en viss rikedom i färg- och formutstyrsel.

De pompösa familjevapnen göra sig nu gällande bland den rikt ornamentala träskulpturen på predikstolar och altaruppsatser eller på silverdosor och textilier. Där minna dessa vapen om den borne donatorn, som känt sig manad att Gud till ära och sig själv till åminnelse göra en föräring till den kyrkoförsamling, inom vilken han bott och där han innehar sin familjegrift.

En betydande insats i kyrkodekorationen utgjorde de ofta rikt utsirade begravningsvapnen. För vår tid hava de spelat en stor roll i forskningens och vetenskapens tjänst. De äro antingen skulpterade i trä eller någongång endast målade på en tavla av trä eller plåt. Men som sådana hava de i jämförelsevis riklig mängd bevarats till våra dagar. De utgöra också numera de enda minnesmärken över de gamla familjegravarna under kyrkans golv. De för stark slitning utsatta stenhällarna, som täckte griften, hava i de flesta fall sönderbrutits då kyrksalarna blevo försedda med nya golv samt med bänkrader och de med sorgflor behängda fanorna hava varit så utsatta för fukt och tidens förintande tand, att knappt en rest av dessa en gång så allmänna fanor numera finnes i vårt land. Man måste alltså anse begravningsvapnen innehava en djup betydelse för våra kyrkor. De böra bevaras och underhållas som monumenten på våra gravplatser. Denna oförståelse för deras värde och ursprungliga innebörd, som ofta i vår tid gjort sig gällande, bör motarbetas såsom ett utslag av oförstånd och missuppfattning. Här hava museerna en stor och ädel uppgift i att taga i förvar det, som av missriktat ordningssinne eller bristande pietet utkastas från de hus, som gömma fädrens gravar.

Ända tills kyrkolagen av år 1686 införde förbud emot praktfulla begravningar, men även därefter, utövades en rik ståt och glans vid förnämligare begravningstillfällen. Många traditionella bruk voro noga bestämmande för ordning och ceremonier inom den långa processionen, som med den dödes huvudbanér, omgivet av vapnen för hans sexton anor, samt med fanor och standar, på vilka präntats alla hans namn, titlar och meriter, högtidligt drog in under de höga tempelarkaderna. Här nedsänktes den rikt smyckade kistan i familjegriften, varefter vapnen och fanorna upphängdes på lämpliga platser under valven [1].


De äldsta bevarade inventarieförteckningarna för Hollola kyrka upptaga bl.a. »Ett stort och ett partie små Essiska wapn ofwan Chorbalken». Det stora vapnet åtföljes av en oval med åtskilliga krigaremblem omgiven tavla med följande, redan något otydliga text:

    Fordom Kongl. Maj:ts
till Swerige Troman och öfwerste
öfwer ett Tawastborgs läns
    Regemente till fots
Den Edle och Wälborne Herre - Sahlig -
Herr Diedrich v Essen
till Sälle Koiskalla, Björkholm,
Laholm och Terfsund,
hvilken är född den 16 - 1620 -

Att det inom församlingen redan tidigt fanns män med pietet för kyrkans äldre minnen, framgår av det memorial, som hovrättsadvokaten Anders Gillberg framställde vid sockenstämman den 24 aug. 1768:

» - - Då och the få, nu öfrige och i behåll warande ornamenter, taflor och bildthuggere wärck med stor kåstnad i berörde chatoliska tider ifrån Italien blift införskrefne wittnar Cathedral Stolen och the få än öfriga Reliquier.

Att nu i någon måtto understödja och bibehålla kyrckans fordna agtning och venerabile anseende igenom wacker ordnings och gode inrättningars införande är lofwärdt och berömmeligit.

Respektive socknemännerne lära finna och till en del ännu kunna erinra sig, at Hollola kyrckas prydnader igenom mindre achtsamhet och hvarjehanda tidernas skiften missvårdats, föråldrats, förfallit och misfarits ända till och med kyrckjoskruder och mäss-hakarne, som behöfwa förnyas, förbättras och tillköpas, hwilket ej utan hwarjehanda penninge utgifter och ansenlig kostnad skie kan.

At socknemännen och Församlingens inwånare, hwilckas skuldror thessutan känna nog tyngd och owanliga dryga utlagor, i thessa penningelösa tider, warda nu och i framtiden contante utläggningar och samman skatter befriade, är billigt, men at kyrckjans cassa bör till slike behof wara tillgänglig och tillräcklig, är rätt och tillbörligit.

Att hvad som af Församlingen igenom, eller af någre i synnerhet, kan till kyrckjan wara skiänkt och förährat, bör anses för kyrckjans owillkorliga ägendom».

 

I Uusi Suometar 11 mars 1893 ingår en uppsats om Hollola kyrka. Här nämnes bl.a. att släkten v. Essens vapensköldar hänga i koret i följande ordning:

Till höger: 1 Diedrik v. Essen, 2 Magnus Wolffelt, 3 Gotthard v. Logenhusen, 4 Fromhold Yxkull, 5 Otto Gallen, 6 Henrik Bremen, 7 Arend Lode, 8 Cristian Berg.

Till vänster: 1 Anna Lepseh[2], 2 Jyrgen Vietinghoff, 3 Herman Poll, 4 Anna Schulman(2), 5 Fredrik Dönhoff, 6 Reinhold Mecks, 7 Adam Tiesenhausen, 8 Otto Zöge.

Denna ordning överensstämmer med den nummerbeteckning, som finnes under anvapnen. Huvudbanéret hängde på ena korpelaren. Denna placering hade alltså blivit verkställd efter korbalkens avlägsnande. Vid kyrkostämman den 28 januari 1906 beslöts på anmodan av Tavastländska avdelningen, att alla fornföremål böra givas till förvaring i det nystartade Tavastlands museum på villkor, att församlingen framdeles kan få föremålen tillbaka.

Emot detta beslut besvärade sig 32 församlingsmedlemmar.

I sitt utlåtande till domkapitlet framhöll kyrkoherden N. NORDLING, att klockstapelns nedre stenutrymme, där inventarierna numera förvarades, var fuktigt och oeldat, samt att ingen brydde sig om att betrakta föremålen därstädes. Domkapitlet fastställde alltså beslutet, att föremålen borde förflyttas. Några i församlingen ansågo dock, att det påtänkta museet i Lahtis köping vore en lämpligare plats. Redan tidigare hade även varit fråga om, att föremålen borde förflyttas till ett blivande Nationalmuseum i huvudstaden. Ovannämnda vapensköldar nämnas dock icke särskilt i detta sammanhang. Resultatet av denna famlande fråga blev emellertid, att bl.a. ifrågavarande vapensköldar blevo överflyttade till det nya Nationalmuseet, där de allt sedan uppfyllt en hel kortvägg under en verkningsfull takvälvning. Genom sin formrikedom och färgprakt hava vapensköldarna utgjort en värdig prydnad i den åt senare tiders kyrkokonst helgade museisalen. Men en upphängning, motsvarande den gamla, här ovan uppgivna ordningen, eller någon följd i enlighet med de heraldiska begreppen, har här synbarligen icke blivit iakttagen.

huvudbanér

Diedrik von Essens huvudbanér
och anvapen i Nationalmuseum.
Diedrik von Essen.

Fäderne:
Diedrik v. Essen d.y.
Logenhusen, Wolffelt, Yxkull.
Gallen, Mecks, Lode, Berg.

Möderne:
Anna Lepsch.
Schulman, Vietinghoff, Poll.
Zöge, Tiesenhausen, Bremen, Dönhoff.

Den enligt vapnens numrering rätta ordningsföljden framgår av närslutna tabell och av den ovan angivna, tidigare upphängningen i Hollola kyrka.

 

Då för dessa vapen nu, enligt församlingens önskan, åter beredes plats i Hollola gamla, nyligen restaurerade kyrka, är det av intresse att närmare kontrollera vapnens ordningsföljd. I detta sammanhang väckes säkerligen även begäret att vinna kunskap om den man, över vars stoft dessa vapensköldar varit upphängda till ett äreminne ävensom om hans släkt och härkomst.

I de baltiska provinserna hava släkterna von Essen varit ganska utbredda. Den förste med detta namn, som från Westfalen överflyttade till Ösel år 1502, innehade möjligen förnamnet Jürgen. Han tillhörde huset Essenburg med gammal friherrlig värdighet, men kallades även Düngeln[3]. Sköldemärket bestod av tre silverrutor på svart ginbalk. Sonen Thomas (före 1627) immatrikulerades i Estland och Livland. Samtidigt med Thomas upptaga de kurländska kavallerilistorna från år 1605 även en Dietrich von Essen, troligen samme man, som år 1572 bekom Zellie eller Sellie i Mustels socken på Ösel i förläning[4].

Thomas ättegren blev introducerad såväl i Estland som Livland. Vapnet upptog nu en uggla i blå sköld. År 1643 blev samma ättegren adlad även i Sverige, ehuru icke introducerad. Men år 1717 upphöjdes släkten i friherrligt stånd och introducerades på svenska riddarhuset under N:o 158 samt år 1809 bland grevar under N:o 118.

Även Dietrichs ättegren blev introducerad i Sverige bland adelsmän under N:o 723, år 1664. Vapnet upptog nu en hjälm av silver, åtföljd av fyra blå kulor på rött fält. Med detta vapen blev ätten även immatrikulerad på finska riddarhuset under N:o 58 bland adelsmän, år 1818. Man har tidigare ansett, att de två ätterna icke hava gemensamt ursprung. De svenska (de finska kopiera de svenska) ättartavlorna angiva ingen beröring i härledningen. Nya genealogiska uppgifter om adeln i Estland framhålla emellertid en sannolik gemenskap utöver namnet. Ja, de gå så långt, att de räkna med möjligheten, att hjälmen i den röda skölden helt enkelt ursprungligen varit en uggla[5]! Sannolikt är dock, att hjälmen upptogs som sköldemärke vid den senare introduktionen, fullkomligt oberoende av vapnet med ugglan. Detta hindrar dock ingalunda en gemenskap i tidiga led. Av adelsbrevet, givet år 1663, framgår även, att hjälmen såsom släktens sköldemärke hade äldre anor. Här säges nämligen:

Sielffva Skiöldemärket och Wapnet hvadh som vidkommer, medan hans förfäder för honom och han effter dem, detta följande, att härtill skola fördt och brukat haffua, nebligen en rödh Skiöldh där uthi en Cachet: öffver oppå Skölden en öppen Tornerzhielm. Täckeden och Chrantzen med rödt, gult och blått fördelt: Åffvan oppå hielmen en Chrantz uthur hvilken en Påfugelstiert ståår. Så förunne Wij honom detta och till en förbättringh renovere theda samma medh fyra kuglor uthi Skiöleden och en Fahna på hvartere sijdan om Påfugelsstierten, den högra röd och den vänstra blåå[6].

Den svenska adliga ätten N:o 1919 von Essen, introducerad år 1752 och utdöd år 1774, var nära befryndad med ätten af Zellie. Även sköldemärket har gemenskap. Hjälmen spelar huvudrollen, men den sitter här i en sköld av silver och är i avsaknad av attribut[7]. Däremot har den ätt, som benämnes von Essen af Geldern och som introducerades på svenska riddarhuset under N:o 1957 år 1756, utdöd år 1811, icke gemenskap med ovannämnda ätter, ehuru vapnet upptagit de gamla westfaliska silverrutorna, här placerade på en svart sparre med silverkanter över tre silverkulor i röd sköld med blå omramning[8]. Den ryska grevliga ätten von Essen[9], som på kvinnolinjen fortlever under namnet von Essen-Stenbock-Fermor och många andra släkter, såväl rysk tjänsteadel som även borgerliga baltiska släkter, bärande namnet Essen, kunna i detta sammanhang helt uteslutas.

Den ädle och välborne herren Diedrik von Essen till Zellie, Koiskala, Björkholm, Loholm och Tervsund, såsom titlarna lyda på texttavlan under det stora huvudbanéret från Hollola kyrka, var född på släktgodset Zellie på Ösel år 1620. Föräldrarna voro Diedrik, kallad den yngre, och Anna Lepsch[10] till Newe. Diedrik, sonen, var kommendant i Bauske i Kurland, då han på grund av sina krigarmeriter, förvärvade i svenska kronans tjänst, blev naturaliserad svensk adelsman.

I adelsbrevet av år 1663 uppräknas hans tjänster:

- Oss älskeligh Edel och manhaftigh Didrich von Essen kommande till sine myndige åhr, hafver strax begiffvit sigh under Wåre förfäders framfarne Potentaters och Konungars sampt Sveriges Chronas Krigz- och Militie Staatningar under Feldmarskalk Greffve Linnar Torstenssons så och nu varande Wår och Wårt Rikes Rikz Amirals Her Greffve Carl Gustaff Wrangels commando -

Han deltog sedan i krigen under Magnus Gabriel De la Gardie, Gustav Leijonhufvud och Gustav Horn. År 1657 utnämndes han till överstelöjtnant samt kommenderades år 1659 till Bauske. Han blev sedermera överste för Tavastehus regemente.

Döden inträffade den 10 mars år 1678 i Reval, under en marsch till Preussen. Stoftet sändes till Finland. Från hemmet, Koiskala gård, fördes kistan den 27 mars år 1681 i övlig procession till den gamla gråstenskyrkan. Vid begravningshögtidligheten sjöngs ett sorgekväde, som för tillfället diktats av L. I. Palander till melodin: Werde munter mein Gemüthe - - Dikten börjar med syndafallet:

Dalar, Skogar, Bergh och Lunder
Jämpte alt hwad lefwa kan
Måge wäl all tijdh och Stunder,
Ja och Fisk i Hafzens stran
Klaga medh högt Liudh och skall
Uthöfwer thet stoora fall
Som i Paradiset skedde
När som Ormen sig framtedde.

Småningom övergår skalden dock till stundens sorg:

Högelig Fru Anna Polle
Beklagar sin stora Nödh
Saknar sin Man kär och bålle
Ty han är nu blewen dödh
Ligger här på swarta Båår
Som för wåra Ögon ståår
Ach hwad lijder nu mitt hierta
Säger hon för ångst och smerta[11].

Diedrik Von Essens huvudbanér och anvapen smyckade sedan den gamla korbalken tills densamma även här, som i de flesta andra kyrkor med anor från medeltiden, blev avlägsnad. De granna begravningsvapnen voro dock, som sagt, ännu länge upphängda i kyrkan, men överfördes till Nationalmuseum jämte andra inventarier, sedan de enligt tidens uppfattning icke längre innehade så stort intresse för orten, att de där kunde bevaras med tillbörlig omsorg.

Den gamle krigaren har fäst sitt minne även genom donationer till det vackra, ärevördiga templet. Bland sådana omnämnas en kollekthåv försedd med guldbroderier och silverklocka samt en prydlig malmkrona med 2 x 8 ljusarmar. I klotet är graverat: Diedrich Von Essen, Anna Poll, A. 1680. Donationen är alltså gjord av den sörjande änkan. Efter ett besök i Hollola kyrka år 1892 berättar E. NERVANDER, att där funnos fragment av vitmålade, i trä skurna bilder, föreställande Aron och Moses samt försedda med tvenne vapen, av vilka det ena tillhörde släkten Von Essen. NERVANDER förmodar, att de utgjorde rester av en gammal predikstol.

Avläsandet av släktföljden i enlighet med sifferbeteckningen på anvapnen, förtydligas av närslutna schema. Den första (yngsta) manliga medlemmen av varje släkt upptages i ordningsföljd, varvid svärdslinjerna givas företräde. Härvid framträda även vissa avvikelser från ättartavlornas uppgifter samt från upphängningen i Nationalmuseum, som åter illustreras av bilden.

 

Noter

[1] SIGURD WALLIN, Om barocktidens begravningsvapen i Södermanland: Utställningen av äldre kyrklig konst i Strängnäs 1910. II.

J. 0. I. RANCKEN, Handlingar ur Tottska gravkoret i Åbo domkyrka: Suomi 1851.

A. W. RANCKEN, Eric von der Lindes sorgfana: F. Museum 1929-30.

[2] I enlighet med det i övrigt iakttagna systemet borde fädernas namn här upptagas: Fromhold Lepsch, Henrik Schulman. (Ortografin moderniserad.)

[3] Namnet Düngeln härleder sig från Düngeler Hof och omtalas redan uuder 1200-talet.

[4] Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften, Teil Estland I, s. 69; Teil Livland, s. 588.

Enl. våra ättartavlor hette denne stamfader Johan.

[5] Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften, Teil Estland I, s. 69.

[6] De fyra kulornas blå färg på rött fält innebär en heraldisk oriktighet, som tiden tillät.

[7] Enl. KLINGSPOR, Vapenbok.

[8] ELGENSTIERNA upptager för N:o 1919 en sköld med fyra fält samt hjärtvapen, liknande sköldemärket för v. Essen af Geldern.

[9] HANSEN, Stammtafeln nicht immatrikulierter baltischer Adelsgeschlechter I.

[10] Ätten förde i Finland namnformen Leps o. Lepsen.

[11] Tryckt i Åbo hos Joh. Wald A. B.

sälkttavla

Selostus.

Mauno Latolukon ajoilta, hänen järjestettyään maallisen oikeuden, sai vaakunatiede yleisemmän merkityksen koristeellisena tekijänä kirkkotaiteessa. Niinpä tavataan usein kirkolle tehneen lahjoittajan vaakunakilpi tai puumerkki maalauksena kirkon holvissa tai sen seinillä. Mutta keskiajan päätyttyä muuttui kirkkotaide täydellisesti ja samalla vaakunakilpien käyttö. Tästä. lähtien käytettiin niitä pääasiallisesti hautajaismenoissa ja ripustettiin vaakuna kirkon seiniin muistona siitä, että vainaja oli saanut viimeisen leposijansa kirkon alla sijaitsevassa sukuhaudassa. Vaakunakilvet olivat joko maalatut puu- tai metallilevylle tai sitten puuhun veistettyjä, maalatut heraldisissa väreissä. Kilpeen liittyi henkilötietoja vainajasta. Näitä menneenajan muistomerkkejä poistettiin viime vuosisadalla yleisesti kirkoista ja sijoitettiin ullakolle tai kellotapuliin, missä ne usein pilaantuivat ja rikkoutuivat. Nykyään on kuitenkin tapahtumassa muutos sikäli, että viranomaiset kiinnittävät kasvavaa huomiota muinaiseen kirkkokalustoon. Vanhat pyhimyksenkuvat ja vaakunakilvet asetetaan jälleen paikoilleen muistona menneiltä ajoilta. Tekijä pitää tätä ilahduttavana ajan merkkinä. Selostettuaan miten eversti Diedrik von Essenin vaakunakilpi ja siihen liittyvät esivanhempien kilvet, kirkkoneuvoston päätöksen mukaisesti tämän vuosisadan alussa siirrettiin Hollolan kirkosta Kansallismuseoon, tutkii kirjoittaja pienempien sukukilpien numerojärjestystä, jonka mukaan varmuudella voidaan päättää ketkä olivat D. von Essenin esivanhemmat. Tutkimuksen tulos selviää painetusta sukutaulusta. Ainakin kaksi von Essen-sukua on Saksasta käsin kotiutunut Itämeren maakuntiin. Ensimmäinen Essenburgin haara siirtyi Westfalenista v. 1502 Saarenmaalle ja vuosisataa myöhemmin merkittiin eräs Tomas von Essenin jälkeläinen Viron ja Liivinmaan ritarihuoneen luetteloon. Tämä haara käytti kilvessään pöllöä sinisellä pohjalla ja korotettiin Ruotsissa vapaaherralliseen ja kreivilliseen säätyyn. Diedrik von Essenin sukuhaara, joka kuului edelliseen haaraan, käytti kilvessään haarniskakypärää punaisella pohjalla ja merkittiin 1664 Ruotsin ja 1818 Suomen ritarihuoneen luetteloon. Vaikka nämä haarat käyttivät eri vaakunia, on vielä ratkaisematon kysymys, onko näillä suvuilla yhteinen alkuperä vai ei. Hollolan kirkkoon haudattu Diedrik v. Essen oli syntynyt 1620 Saarenmaalla Zellien sukukartanossa. Hänen vanhempansa olivat Diedrik v. E. nuorempi ja Anna Lepsch. von Essen osallistui sen ajan Ruotsin sotiin Maunu De la Gardien ja Kustaa Hornin johdolla, kohoten Hämeenlinnan rykmentin everstiksi. Hän kuoli 10.3.1678 Tallinnassa johtaessaan rykmenttiään Saksaan. Hautaus tapahtui vasta 1681, jossa tilaisuudessa laulettiin L. I. PALANDERin sepittämä runo, josta kirjoittaja julkaisee otteen. Hänen leskensä Anna Poll teki useita lahjoituksia Hollolan kirkolle, m.m. 1680 muhkean pronssisen kattokruunun, jota vieläkin käytetään.

 
Genos 8(1937), s. 47-58

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1937 års register | Årgångsregister