GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Ätten von Morians öden.

Eric von Born

Förord.

Kort före sin bortgång hösten 1917 utgav min fader V. M. VON BORN andra delen av boken »Ur arkivens och minnets gömmor», vilket arbete innehåller anteckningar om medlemmar av von Bornska ätten och icke utan dess huvudmans samtycke får utlånas åt andra än dem som härstamma från utgivaren. Första delen av nämnda verk hann dock aldrig utkomma under min faders livstid. Den var avsedd att klarlägga ätten von Morians öden efter dess inflyttning till Finland. Manuskripten till denna del av arbetet förvaras i Sarvlaks-arkivet och omfatta ett värdefullt biografiskt material, som en forskare i framtiden helt visst skall kunna värdesätta, även om min faders verk i främsta rummet är avsett för barns och barnbarns räkning.

Undertecknad har i Genealogiska Samfundets Årsskrift för åren 1925, 1927 och 1930-31 sammanställt alla genealogiska uppgifter, som kunnat ernås med avseende å von Bornska ätten, vilken sålunda blivit utförligt behandlad ur släkthistorisk synpunkt. Här föreligga nu ingående genealogiska uppgifter om von Morianska ätten, vilken sålunda fått sina öden belysta såväl ur rent genealogisk som biografisk synvinkel. Därvid har undertecknad lagt huvudvikten på ättens öden före inflyttningen till Finland, enär dess historia i Finland blivit särskilt klart belyst av min faders ovan anförda arbete.

För goda råd och upplysningar, som jag fått mottaga, ber jag att på det hjärtligaste få tacka kapten HANS VON MINCKWITZ i Reval, genealogen PETER VON GEBHARDT i Berlin samt professor GUIDO SCHNEIDER och revisor F. G. LINDH i Stockholm.

 

Inledning.

Till de släkter, kring vilkas ursprung flätats en brokig krans av legender, hör den på Sveriges och Finlands riddarhus introducerade, men för länge sedan utslocknade ätten von Morian, vars sköldemärke lämnat spår efter sig i det år 1865 stadfästa friherrliga von Bornska vapnet, där vänstra hjälmen prydes av en krönt morian. Undertecknad betvivlade redan för över tio år sedan i Genealogiska Samfundets Årsskrift, att de hittills varande uppgifterna om von Morianska ättens härkomst vore oriktiga, och närmare efterforskningar och undersökningar av det primära källmaterialet i Estland ha också tydligt visat, att så varit fallet. Uppgifterna i ELGENSTIERNAs ättartavlor utgöra till stor del en kopiering av de upplysningar, som Oscar WASASTJERNA sammanställt, enär intet väsentligt nytt tidigare kommit i dagen rörande denna ätt, men nu har det omsider lyckats författaren, att ur de äldsta ättelängderna borttaga en länk, som icke hör dit, och i stället infoga två nya länkar, varigenom släktkedjan med fullständig säkerhet kan föras tillbaka till senare hälften av 1500-talet, vilket måste betraktas som en anmärkningsvärd vinning. Släktens öden i Estland samt senare i Sverige och Finland uppvisa många intressanta drag, och ett offentliggörande av det nyvunna forskningsresultatet synes därför vara av behovet påkallat.

 

I
Släktens ursprung, namn och vapen.

Å pag. 184 i »Beskrivning och historia om Sarvlaks egendom» hänvisar min fader i en not till ett dokument, som skulle antyda »att von Morianska ätten vore av furstlig extraktion. Här hänvisas till Sarvlaks-arkivet VI, II c. Ifrågavarande dokument är emellertid endast en av studeranden Christian Ludwig Morian uppsatt förteckning över åtta furstar »de Morien», som sägas ha utfört lysande bragder i krig och fred och varit herrar till Calbeck, Falkenhofen och Hostmar. Inga uppgifter om tidpunkten för deras levnad eller trakten för deras verksamhet lämnas av den unge studenten, som knappast vorden myndig ljöt döden genom ett värjstygn under karolinernas oroliga tid. Med hänsyn därtill, att den genealogiska vetenskapen vid nämnda tidpunkt ännu var outvecklad och man satte större värde på att bygga ohållbara bryggor än att kritiskt granska ättelängderna, måste nämnda dokument anses vara så gott som värdelöst och utgör därför säkerligen blott ett uttryck för de dåtida forskarnas spekulativa intuition.

Vid de tyska furstehoven höll man sig under den senare medeltiden ibland med hovnarrar av morisk börd. Ordstävet »moren har gjort sin plikt, moren kan gå» hänsyftar ju även på dessa tider, och morernas betydelse i det politiska livet framgår bl.a. av innehållet i Schillers Fiesco-drama. Betraktar man den krönte morianen i den von Morianska ättens sköldemärke, där den reser sig upp ur hjälmen, vore man visserligen frestad att giva sin fantasi fria tyglar och tillskriva släkten det av legenden antydda ursprunget, som skulle stå att söka vid ett mäktigt furstehov. Men genealogen får icke glömma klyftan mellan dikt och verklighet. Ohållbara äro de broar, som man söker uppföra blott och bart på namnlikhetens pålar. Uppträda två släkter med liknande namn på angränsande områden, kan man i enskilda fall bygga en fast bro mellan dem. Men om det ligger mäktiga riken eller en halv världsdel mellan de lika benämnda släkternas verksamhetsområden, vore det vanskligt att utan vidare söka slå en bro mellan dem. Släkter med namnen »Morian» och »Morien» med eller utan adelsprefixen »von» och »de» ha under tidernas lopp uppträtt på skilda ställen. Ett samband mellan dem och släkten Morian i Reval, varifrån den på de nordiska riddarhusen introducerade ätten leder sitt ursprung, synes vara osannolikt, ty Reval-släkten betjänade sig tidigare icke av något adelsprefix framför namnet, som skrivits dels »Murjahn», »Morian», dels åter »Murian» eller »Muriahn». Då ättens namn i Norden uttalats med betoning på första stavelsen, där vokalen framsagts liksom tyskarnas »u», torde man icke kunna tillmäta namnlikheten mellan »Morian-Murian» å ena sidan och »de Morien» å andra sidan någon nämnvärd betydelse. Möjligheten av en furstlig vagga för släkten må därför lämnas därhän.

Segslitna äro de uppgifter, som trots allt vilja hålla fast därvid, att von Morianska ätten skulle ha invandrat till Östersjöprovinserna från Tyska riket eller närmare bestämt från Westfalen, varest legenden velat ha ett furstehov. Urkunderna i Reval giva dock intet stöd för en dylik uppfattning, som sannolikt uppstått därigenom, att pastor Eberhard Morians hustru varit av westfalisk börd och nämnde ättefader i likhet med många andra teologer bedrivit studier vid tyska universitet och under sina resor också besökt sin hustrus släkts hembygd, där han gifte sig och varifrån minnen medtogos. Man kan icke med stöd av de primära källorna följa släktens rötter bort över Estlands gräns, och därför måste uppgiften om härstamning från Westfalen, varifrån släkten på 1600-talet skulle ha invandrat till Reval, ävenledes lämnas därhän. Reval-släkten Morian inkom helt visst med andra tyska köpmanssläkter någon gång under Hansans glansdagar till sin första med säkerhet kända stamort, men det är omöjligt att angiva tiden för inflyttningen, ej heller det tidigare ursprungslandet.

Bortser man från en härstamning från morernas gamla folk och från de tyska fursteslotten, kvarstår hypotesen om ett samband med »Schwarzenhäupter-brödernas» kända gille i Reval. Gillets skyddspatron var St. Mauritius, och hans svarta huvud var dessa köpmäns historiska emblem. Då emellertid patriciersläkterna icke brukade bilda sina namn efter gillenas beteckningar utan upptogos i gillena efter det de redan fått och länge burit sina namn, kan man icke tala om något samband mellan beteckningarna »Schwarzenhaupt» och »Morian», särskilt som det senare namnet ofta skrevs »Murian» och tydligen utgör en blandprodukt av ord och benämningar i en trakt, där germanska, estniska och slaviska tungomål inverkade på varandra. De första kända bärarna av namnet Morian uppträda visserligen såsom »Schwarzenhäupter-Brüder», men därmed är på intet sätt ett samband mellan släktnamnet och gillenamnet bevisat.

Har då släktnamnet uppstått på grund av innebörden av en sigillbild, eller återgiver släktens senare stadfästa sköldemärke såsom ett »talande vapen» namnets innebörd? Denna fråga kan besvaras sålunda: Det fanns intet gemensamt sigill för medlemmarna av Reval-släkten, ty en av dem (Christian III), använde år 1661 en hoppande häst, medan morianhuvudet först dyker upp på 17O0-talet, då släktnamnet icke längre skrives »Murian» utan uteslutande »Morian». Vapenbilden har således tillkommit senare och valts med tanke på släktnamnets omsider stadfästa prägel. Därvid har även den gamla tyska heraldiska litteraturen tjänat som underlag. I SIEBMACHERs vapenbok (den s.k. Nürnbergska vapenboken) av år 1696 finnes ett för ätten von Morien fastställt sköldemärke, som visserligen ingalunda kopierats av Reval-släkten, men som dock icke torde ha varit okänt för densamma. Nämnda vapensköld visar oss en sexuddig stjärna av guld och fyra icke genomborrade s. k. zinkor (kreneleringar), medan Reval-professorn Christian Eberhard Morian valde en sköld med tre genomborrade zinkor och ett krönt morianhuvud i stället för stjärnan. Förekomsten av zinkorna i båda sköldarna vittnar om ett förmodat samband mellan Reval-släkten och en rikstysk ättestam, vilket samband även antydes i en skrivelse, som Reval-professorn Christian Eberhard Morian riktar till kejsarinnan Anna, och vari han anhåller om adelskap eller rättare sagt om förnyelse av adel, som fallit i glömska. Han framhåller, att dokument, som kunnat påvisa släktens adelskap, gått förlorade under Nordiska kriget. Men innehållet i denna skrivelse har av allt att döma varit dikterat av en mäktig önskan, som blivit tankens fader. På den tiden trodde man allmänt, att medborgare med samma släktnamn voro av samma stam, och man valde ofta sköldemärken, som påminde om de emblem, vilka namnfränder använde. Då varken far, farfar eller farfarsfar till den nämnde Reval-professorn invandrat från Tyskland eller använt ett sigill med någon av de vapenbilder, som pryda ovannämnda rikstyska sköldemärke, måste sambandet mellan Morianerna i Reval och namnbesläktade ätter i de tyska staterna lämnas därhän [1].

Gillets hus Schwarzhäupterhus
Stora Gillets hus i Reval. Schwarzhäupterhus i Reval

I en sammanfattning kunna vi alltså säga följande om ätten von Morians ursprung, namn och vapen: Ättens stamort är Reval, där den redan på 1570-talet framträdde inom stadens patriciat och först försvann från skådebanan på 17O0-talet, då dess sista avläggare kom över till Sverige och Finland. Släktnamnets karaktär behöver ingalunda ha något samband med morerna, trots att de äldre familjeporträtten visa en mörk typ, och sannolikt utgör ättens namn en korsningsprodukt av olika beteckningar inom ett område, där skilda språk och kultursfärer stötte ihop. Vapnet har bildats senare än namnet, varvid redan förefintliga sköldemärken för namnbesläktade ätter fått tjäna som mönster. Om vi anse, att namnet verkligen hänvisar till morianen eller en morernas ättling, vilket måste anses vara synnerligen tvivelaktigt, kan man på grund av vapenbilderna, i det krönta morianhuvudet och den nakne smyckade morianen, som reser sig ur hjälmen, fastslå ett »talande sköldemärke».

 

II
Patriciersläkten Morian i Reval
.

I den gamla hansastaden Reval med dess minnen från dannebrogens dagar och med dess för handelsutbytet mellan de tyska sjöstäderna och Finland fördelaktiga läge framträdde på 1570-talet i urkunderna en släkt, vars medlemmar blevo inskrivna i Schwarzenhäupter-gillet. Släktens första med säkerhet kända medlemmar voro tvenne patricier, nämligen Hinrich Morian, 1573 »Schwarzenhäupter-Bruder» i Reval och 1580 borgare därstädes, samt Christian Morian, 1574 »Schwarzenhäupter-Bruder» i Reval. Deras födelsetid kan förläggas till mitten av 1500-talet, och Schwarzenhäupter-brödernas arkiv visar, att båda voro husägare i Reval. Hinrich Morian erhöll såsom gåva av sin brud ett hus vid Kremerstrasse och begrovs 23.4.1612 i Reval. Han var tvenne gånger gift och efterlämnade trenne döttrar, nämligen Agneta, Helena och Catharina, av vilka Helena 1651 ingick äktenskap med Coort Von Holle, död 1687. Då Hinrich Morian icke efterlämnade några med säkerhet kända manliga ättlingar, gäller hans broder Christian som släkten Morians förste med säkerhet kände stamfader, och för honom följa nu ättelängderna i tabellform.

 

Tab. 1.

Christian (I) Morian, Schwarzenhäupter-Bruder i Reval 1574, ägde ett hus vid Langstrasse 1581, borgare i Reval s. å. Död 1610 (begr. 13.8). Gift med Margaretha Kley, begr. 20.5.1651, dotter till Hans Kley.

Barn:

Christian (II), Schwarzenhäupter-Bruder i Reval, se tab. 2.

Hans, Schwarzenhäupter-Bruder i Reval, se tab. 4.

 

Tab. 2.

Christian (II) Morian, son till Christian I Morian, tab. 1., Schwarzenhäupter-Bruder i Reval 1604, borgare därst. 28.9.1610, död 1652 (begr. 8.11). Gift 1) med Dorothea Hartwig, död 1619 (begr. 3.7), dotter till Martin Hartwig; 2) 10.2.1620 med Mettken Stallknecht, död 1633 (begr. 13.1); 3) 12.8.1633 med Brigitta Holthusen, död 1659 (begr. 19.8), dotter till Hans Holthusen.

Barn (okänt av vilket gifte):

Christian (III), »Schaffer» (Syndikus) der Schwarzenhäupter i Reval 1645, död 1661 (begr. 14.8). Gift med Margarethe Tiedeman, död 1681 (begr. 20.7), dotter till Tönnies Tiedeman. Barnlös.

Hans, död 1629 (begr. 1.11).

Eberhard, magister och pastor i Kegel, se tab. 3.

Gertrud, död 1646 (begr. 20.4). Gift 1636 med borgaren Hans Kellerman, död 1658 (begr. 29.7).

Dorothea. Gift 20.4.1646 med borgaren Heinrich von Holle, död 1655 (begr. 3.5).

Hans, (av andra giftet), ihjälstucken vid ett slagsmål av Hinrich Nedderhoff 1656.

Medde. Gift 25.4.1653 med Hans von Holle, död 1692 (begr. 23.10).

Reinhold, död 1652, köpman i Nyen.

Catharina. Gift 14.8.1654 med Johan Fiandt[2].

 

Tab. 3.

Eberhard (Eberhardus) Morian, son till Christian II Morian, tab. 2, immatrikulerad vid universitetet i Dorpat 2.7.1637 och såsom livländsk student vid universitetet i Königsberg 18.8.1641. Bedrev där skolastiska studier[3] till år 1644. Studerade senare i Rinteln och erhöll magistervärdighet 1647. Tjänstgjorde därefter som fältprost i överste Anton Meyers regemente och senare under Gustaf Kurck. Kallad som lärare till St. Catharina i Estland 1648 och som pastor till Kegel väster om Reval 17.2.1649. Död 12.4.1658 och begr. 23.4 å St. Olai församlings kyrkogård i Reval. Paucker uppgiver såsom dödsorsak »brännskador», men här föreligger tydligen en förväxling med sonen Christian Eberhard. Gift 1647 i Lemgo i Lippe med Hedwig Sidonia Wagner, f. 24.6.1628 i Leipzig, död och begr. i Kegel, omgift 10.5.1659 med pastorn och prosten i Kegel Anton Heidrich; hon var dotter till bokhandlaren och bibliotekarien i Rinstein i Westfalen Philip Wagner och Anna Jauchia från Sachsen.

Barn:

Catharina Elisabeth, död 1709 (begr. 7.11). Gift 1) med Johann Tisen; 2) 12.1.1680 med Conrad (Kort) Kettler, död 1699 (begr. 8.11).

Anna Dorothea. Gift 8.10.1663 med Paul Simon, död 1684 (begr. 10.1).

Christian Eberhard, professor och godsägare. Stamfader för adliga ätten von Morian, se kapitel III.

 

Tab. 4.

Hans Morian, son till Christian I Morian, tab. 1, f. 1595. Schwarzenhäupter-Bruder i Reval 1618, borgare därstädes 30.11.1621. Blev enligt rådsprotokollen inblandad i ett slagsmål med åtföljande rättegång s. å. Död 1658 (begr. 12.6). Gift omkr. 1621 med dottern till åldermannen för »Stora Gillet» i Reval Casper Meuseler (Mühseler?), hustrun begr. 5.8.1654. Han uppgives både av WASASTJERNA och ELGENSTIERNA felaktigt såsom fader till Christian Eberhard Morian, vilken i verkligheten var hans broders sonson.

Barn:

Agneta, död 1649. Gift med rådsherren Jacob Röling, omgift 1653 med Elisabeth Stampeel.

Dorothea, död 1705. Gift 23.11.1652 med Henrich Schlör från Lübeck, död 1705.

Mettken, död 1710 (begr. 8.2). Gift 26.12.1660 med Berent Derenthal.

Margaretha, död 1710 (begr. 18.8). Gift 18.3.1662 med rektorn vid stadsskolan Wilhelm Blanckenhagen, död 1698 (begr. 30.11).

Elisabeth, död 1709 (begr. 7.1). Gift 22.3.1662 med Reinhold Blanckenhagen, död 1697 (begr. 16.8).

 

Spridda skott.

Medlemmarna av den ovan skildrade släkten Morian hade tillträde till Revals »Stora Gille», som rekryterade sina medlemmar ur stadens patriciat. I urkunderna förekomma därjämte några andra bärare av namnen Morian och Murian utan bevisat samband med patriciersläkten. Sålunda omnämnas redan 1583 Jurgen Murian i Reval och 1596 Hans Murian i samma stad, där de dock icke betecknas som Schwarzenhäupter-Brüder. Intet genealogiskt samband mellan dessa bärare av namnet Murian och borgarna i Reval med namnet Morian med dess varierande skrivsätt har kunnat påvisas, ehuru en släktskap är sannolik. Såsom Schwarzenhäupter-Bruder betecknas Caspar Morian, som blev medlem av nämnda gille i Reval 1645 och 1.10.1652 borgare därstädes. Han ingick 4.10 s. å. äktenskap med Anna Derenthal, dotter till Christoph Derenthal, och efterlämnade fem döttrar, nämligen: Anna Margaretha (döpt 5.2.1654), Elisabeth (döpt 28.1.1655), Dorothea (döpt 30.5.1656), Catharina och Mettgen (döpta 13.5.1657).

Förutom i Reval uppträdde även österut i Narva en släkt Morian, som sannolikt har gemensam rot med Reval-släkten. Sålunda antecknas en Hinrich Morian åren 1629-31 såsom rådsherre i Narva, där han efterlämnade den likabenämnde sonen Hinrich Morian, vilken flyttade över till Reval, där han 1628 blev Schwarzenhäupter-Bruder och 20.1.1632 borgare. Samma år ingick han äktenskap med Anna Schliesers. Han var säkerligen broder till den i supplementet till »Revaler Ahnentafeln» omnämnda Helena Morian, som begrovs 18.7.1649 och uppgives ha varit dotter till borgaren och husägaren i Narva Heinrich (= Hinrich) Morian. Hon var gift med rådsherren i Narva Levin Numens[4]. Kapten HANS VON MINCKWITZ i Reval har uttalat den åsikten att »Morianerna» i Estland tidigt varit uppdelade i tvenne grenar, varvid de som burit förnamnen Hinrich och Caspar skulle härstamma från den i kapitlets början omnämnde Schwarzenhäupter-Bruder Hinrich Morian i Reval, som förmodligen varit broder till Christian (I) Morian i tab. 1. Därmed lämna vi nu detta virrvarr av »Morianer», som utbrett sig från Kegel och Reval österut till Narva och Nyenskans, och som i de flesta fall kunnat samlas och infogas i ovanstående fyra tabeller, medan i några enstaka fall namnbärarna icke uppvisa ett säkert samband med ätteträdet och därför lämpligast kunna betecknas såsom »spridda skott».

 

Noter

[1] Just när dessa rader gå i tryck, har det lyckats författaren att fastslå de ovannämnda stamgodsens läge. Falkenhof och Horstmar voro belägna nära Steinfurt i trakten av Münster, och Calbeck låg i Cleve. Här uppträdde enligt Kneschkes »Neues Allgemeines Deutsches Adels-Lexicon» sedan år 1266 ätten von Morrien eller Morien med en röd sexuddig stjärna till vänster om den sneda, svarta bjälken med de fyra zinkorna i en sköld av silver. Ätten, som redan på 800-talet säges ha kämpat mot de hedniska sachsarna, utdog på 1790-talet, sedan en gren erhållit riksfriherrlig värdighet 1670. Även en annan uråldrig riddarsläkt von Morin, Morrin eller Morien med stamsätet Morin nära Güstrow i Mecklenburg omnämnes sedan år 1261. Den förde två metkrokar i en blå sköld och utdog på 1600-talet. Andra adelssläkter med liknande namn ha icke kunnat spåras.

[2] Sannolikt en av stamfäderna för adliga ätten von Fieandt.

[3] »ius Scholasticum», även retorik.

[4] Sannolikt av samma stam som adliga ätten von Numers.

(Forts. i nästa häfte).

 
Genos 9(1938), s. 104-114

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1938 års register | Årgångsregister