GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Kirjailmoituksia - Bokanmälningar

H. D.

Elisabet von Rosen: Bogislaus Rosen (1572-1658). Tartu 1938.

Senaste vår utgav Familienverband der »weissen» Rosen i Reval en över 600 sidor omfattande biografi över ättens stamfader Bogislaus Rosen (1572-1658), författad av Baronesse Elisabet von Rosen. För sin uppgift har författarinnan ägnat ett 30-årigt mödosamt arbete och lyckats samla från arkiv i skilda länder ett rikhaltigt och intressant material belysande för stamfaderns verksamhet och framgångsrika liv i den svenska kronans tjänst. Statsarkivets i Helsingfors ingermanländska jordböcker innehålla uppgifter om hans vidsträckta jordbesittningar och centralarkiven i Stockholm belysa hans omfattande affärer med den svenska kronan. I denna tidskrift är det omöjligt att ens flyktigt vidröra denna sida av hans mångsidiga verksamhet, utan konstatera vi blott, att han med åren blev en av regeringens mest anlitade spannmålsleverantörer i Estland och belönades 1617 med svenskt adelskap (ej introd.) och betydande förläningar, och att han åren 1618-1635 var ståthållare över Jama, Koporje och Ivangorods län.

Ur personhistorisk synpunkt är boken av största intresse. När Sverige skapade sin stormaktsställning omgavs Gustav II Adolf av en skara kraftfulla statsmän, krigare och storfinansiärer, betydande personligheter, vilka voro fullödiga representanter för denna stormiga tid. Med begärlighet famnade de efter makt, ära och rikedom, men samtidigt glömde de icke att genom kyrkliga donationer hylla den rättfärdige Gud de hade att tacka för vunnen framgång. Trots den yttre prakt dessa män älskade att omge sig med voro de Hans ödmjuka tjänare. Att Bogislaus Rosen icke utgjorde ett undantag från denna regel, framgår av den sentens han nedskrev i Hans Arpenbecks minnesalbum den 30 maj 1634 vid en fest i Koporje: Im Ungluck hab ein Lewenmuth / Traw Gott, es kan balt werden gut /, Im Gluck thu Dich auch nicht erheben /, Gott kann Dir bald ein Ungluck geben /.

Av ättefaderns gods, enligt Almquist 24 gods och byar i Estland och 50 i Ingermanland, återstår så gott som ingenting. Men mera bestående äro hans donationer främst de gjorda till hans egen församlings kyrka St. Nikolai i Reval. År 1624 bekostade han den ännu i bruk varande predikstolen samt ett epitafium där donatorn synes knäböja vid Kristi kors mot bakgrunden av slottet Koporje. Ett ännu dyrbarare epitafium, av konsthistoriker vitsordat såsom ett av barocktidens mest praktfulla kyrkliga minnesmärken, lät han förfärdiga 1651. Han ihågkom även den tyska kyrkan i Stockholm och domkyrkan i Viborg med donationer. Den i Viborg stod sannolikt i samband med hans arrende av stadens stora och lilla tullar f.o.m. 1623. Bland de unika hellristningar vid Hangö tulludd finner man även Bogislaus' vapen, inhugget i granitklippan 1617, då han såsom nyss vorden svensk adelsman återvände från Stockholm. Vapnet föreställer ett upprättstående lejon mellan tre vita rosor. Vid c. 30 års ålder bosatte sig Rosen l. Rose, som han skrev sig, i Reval och gifte sig där 1602 med borgaren Peter Molkenburs dotter Margareta. Själv härstammade han från Prerow i Pommern, där han föddes 1572. Hans föräldrar voro en Herman Rose och Anna Panker av gammal adel från Rügen. Sönerna Bogislaus och Herman från detta äktenskap försvunno i det 30-åriga krigets vimmel. Av döttrarna gifte sig den älsta Elisabet 1624 med sedermera borgmästaren i Reval Andreas Stampeel, Margareta 1631 med underståthållaren Peder Larsson Alebeck, adl. 1645 Örneklou, och Kristina Katarina 1639 med överstelöjtnanten Johan v. d. Pahlen. Bliven änkling 1621 gifte Bogislaus R. om sig med sin svärson Stampeels syster Magdalena, som avled 1654. Av deras barn gifte sig Maria Magdalena 1654 med ståthållaren i Reval Konrad v. Wangersheim, sönerna Andreas till Weinjerwen, Axel till Kaltenbrunn och Henrik till Rosenhagen-Kardina fortsatte ätten. Weinjerwen förblev i släktens ägo till medlet av 1800-talet, då baron Konstantin v. Rosen sålde godset och bosatte sig i Bessarabien på sin hustrus arvegods Lipkany, som senare övergått genom giftermål till släkten v. Dittmar. Hans broders sonson Konstantin v. Rosen deltog i världskriget och i general Denikins fälttåg. Hans söner avledo 1920 på ön Lemnos. Den Kaltenbrunnska grenen dog ut i början av 1700-talet i andra led och godset övergick genom giftermål till den Stackelbergska ätten. I Bogislaus' yngste son Henriks ättlingars ägo förblev Kardina till 1920, då godset beslagtogs av den estniska regeringen. Till denna ättegren hör bl.a. författarinnan till denna förtjänstfulla biografi. Talrika äro Bogislaus R:s ättlingar, av vilka även finnas bland våra inhemska ätter, såsom v. Willebrand, Jägerhorn, Creutz och släkten Brander m.fl. Ännu levande ättlingar till honom omfattar c. 2,000 personer i Finland, Estland och Sverige.

För den ekonomiska historien är arbetet åter en värdefull källpublikation och utgör vid sidan av E. W. Dahlgrens kända monografi över Louis de Geer den viktigaste publikation över en enskild finansmagnat under det 30-åriga kriget. För den som gett sig mödan genomläsa detta digra arbete, framstår Bogislaus Rosen såsom en rättrådig kraftnatur varmt tillgiven sitt nya adoptivland, som på ett avgörande sätt bistått regeringen i dess svåra arbete med arméns proviantering under fem mödosamma och skickelsedigra årtionden.


Genos 9(1938), s. 127-128

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1938 års register | Årgångsregister