[ Artikkelin loppu ]
Ruotsin Alatornion kirkkoherra Salomon Antman (1772 - 1860) ryhtyi lähes 80-vuotiaana laatimaan muistiinpanoja elämänsä tapahtumista. Alla julkaistaan Antmanin kirjoittama pieni liikuttava tarina vv. 1808 - 1809 sodan ajoilta, joka yksinkertaisuudessaan valaisee Perä-Pohjolan siviiliväestön kärsimyksiä sodan loppuvaiheissa. Muissa osissa muistelmiaan Antman käsittelee sodanjälkeisen rajankäynnin tapauksia.
Minnen af ndgra mårheligare händelser och handlingar under och sedan sista kriget med Ryssland [1] i hvilka antecknaren af följande Contractsprosten och hyrkoherden Sal. Antman [2] under tidernas åtskilliga skiften haft del.
En besynnerlig Guds försyns skickelse vid en tillämnad delning af fader- och moderlösa barn under kriget och fiendens hotande inbrott.
Stationerad såsom Curam Pastoris gerens i Öfver Torneå vidsträckta Pastorat med dess fyra församlingar: Moderförsamlingen i hvilken själavården mig ensammen ålåg, samt Capellerna, tre till antalet: Hietaniemi, Pajala och Muonioniska, i hvilka alla pastoralvården af mig handhafdes, hade jag fått rum på förslaget till sacellanien i Piteå Lands församling: och skulle derstädes i början af år 1809 aflägga Predikoprof. Före afresan, i början af Februari månad erhöll jag underrättelsen, att fältfebern som redan någon månad härjat i Neder Torneå, dit kommen med den ifrån kriget återkommande, eller hitretirerade Svenska armeen; hvilken den fiendtliga Ryska armeen följdt inpå hälarne allt intill gränsen af Sverige och under stilleståndet fattat posto i Kemi Socken och dess norra gräns, Kalli Kangas; hvilken sjukdom under sin dödande härjning, medtagit Pastors Adjunkten i Neder Torneå Eric Häggmans hustru, fru Anna Lisa Rydman [3] och hans moder Blinda 70 åriga gubben Eric Häggmans hustru, hvilka föräldrar med dem sammanlefde; samt att han sjelf låg eländigt sjuk uti den härjande fältfebern, och under vistelsen i Piteå förnam jag af ankommande ifrån Torneå, att äfven adjunkten Häggman kort efter, med döden afgått [4]. Denna sorgeliga underrättelsen föranlät mig att vid hemresan lemna den 7 mil kortare vägen genom Öfver Calix och taga vägen till Haparanda och tog der in på Gästgifvaregården, för att kunna besöka det ödsliga Häggmanska sterbhuset; men min, numer aflidne hustru Maria Margareta Mellin [5] fylld af sorgeqvalet, som dessa älskade vänners frånfälle samt det sorgeliga tillstånd; hvilket deras hyddor efter dem lemnat, mäktade icke vara mig följaktig på besöket. Kommen till sterbhnset fann jag der de bortgångnas [6] efterlemnade tre barn, alla sängliggande sjuka 2:ne döttrar, den ena På 7:de och den andra på 5:te och den yngsta sonen, på 3:de året, samt deras blinde farfader, hvilken dock var vid hälsan, men i den djupaste sorg och sitt mörker. Huset vårdades nu af inqvarteringsfolket, man och hustrun samt husets Piga; men uti Gårdens stolpebod, i hvilken jag inträdde lågo de 3:ne aflidne i hvar sin kista, Häggman och dess Fru samt den gamla modren. Jag lät sjukvårderskan, som följde mig till de döda lämna mig i Boden. Stod der och gick ifrån kista till kista, och måtte icke kunna skilja mig från dessa vänner. Jag dröjde hos dem länge, och intill dess, att sjukvakterskan infann sig och snart sagt nödgade mig att skiljas ifrån dem. Åter infann jag mig hos de sjuka barnen; och som jag af henne, sjuksköterskan, förnam, att de kära aflidne skulle begrafvas nästa Tisdag (detta var Thorsdagen förut), då afl. Häggmans svärmoder Häradsskrifverskan Holmberg [7] ifrån Kemi, skulle derför infinna sig någon dag förut så lämnade jag till henne den bud att om möjligt vore Begrafningen skulle uppskjutas till Thorsdagen, då jag åter skulle infinna mig, för att följa dessa vänner till deras graf. Och som jag icke något nu kunde göra i hänseende till barnen, som voro sjuka, samt måste hem till Öfver Torneå för att sköta mitt kall, så fortsattes resan med min hustru till hemmet; hvarest jag hade mycket att vidtaga och fullgöra. - Efter löftet och tillsägelsen infann jag mig åter i sterbhuset onsdagseftermiddagen. Då voro de döda dagen förut begrafne, men fru Holmberg var ännu qvar och de sjuka barnen hade något vederfåtts, äfven den äldre flickan som varit hårdast avsatt af sjukdomen i så att hon nu kunde samspråka med mig och sade sig vara bättre. Vi hade då hopp om alla barnens tillfrisknande. Före min afresa hit sade jag åt min salig hustru att jag önskade att taga alla barnen till oss och blifva deras föräldrar, ehuru vi redan nu hade 2:ne fosterbarn neml. mina systerbarn, afl. stadsnotarien Esaias Unbohms son och dotter; äfvensom deras moder. [8] Min hustru svarade mig härpå att hon ock skulle önska det, men erinrade härvid att vi skola akta oss för att göra orätt åt de aflidne vännernas anhöriga, af hvilka åtminstone någon och några skulle vilja, under sitt kärleksfulla minne af så älskvärda föräldrar, sina anhöriga, till sig taga och uppfostra något eller några af deras i verlden efterlemnade barn. Jag måste då gifva henne rätt och lofvade att taga endast ett, neml. sonen Eric. - Under detta sorgeliga lugnet, som hoppet om alla barnens tillfrisknande gaf oss, erinrade jag Fru Holmberg om att vi nu skulle samråda om delningen af barnen, hvartill hon samtyckte och vi gingo ifrån Barnkammaren till stugan, som var det yttre rummet. Jag sade då att jag önskade få taga sonen - som var yngst - och fru Holmberg sade sig skola taga den äldre Dottren, Anna Lisa, som var hennes guddotter - Jag frågade då hvart den yngre systern, Brita Greta skulle taga vägen? Och fick det svaret att någon annan af slägtingarne, till äfventyrs hennes Dotter och flickans moster, häradsskrifverskan Sarelius [9] kunde taga henne. På den ytterligare frågan, om det var kändt att hon ville taga barnet, svarade hon, att hon det icke visste, men ville dock tro, att hon skulle taga det, när hon derom skulle anmodas. Icke nöjd härmed ville jag hafva säkerhet om barnets öde; och vi höllo på att raisonnera om huru snart jag skulle kunna få svar från fru Sarelius, då sjukvårderskan stiger in ifrån barnkammaren och vinkar till oss att inkomma. Då vi finna Anna Lisa, hvilken vi nyss samtalat med och lemnade med ett stort bröstsockerstycke i handen uppgifva i lugn och tysthet sin förlossade ande. - Det intryck som detta barns frånfälle gjorde på mig, kan jag icke beskrifva - det var min Ande högt upplyftande. Jag fann att Gud var med oss vid fader och moderlösa barnens ämnade fördelning, hvilket han icke tycktes gilla, och som vi med fru Holmberg sagt, hvilken af dem vi hvardera skulle taga så kom Gud och tog det äldsta af dem, utan att tiefråga oss hvilketdera honom tillhörde. Detta dödeliga frånfälle förekom mig icke hemskt utan stort och erkännerligt; och står för mig ännu sådant alltid vid åtanken och minnet, samt min beröring med Häggmanska barnen i hvardera leden af dem. Gud hafver varit med mig vid den tilltänkta delningen och skingringen af dem, hvilken delning han med sitt deltagande förhindrat och tillintetgjort, samt ställt dem mig i handen; Och härmed var ej slut på vår afhandling med fru Holmberg. - Sedan den första rörelsen satt sig hos mig, tog jag gumman till nytt förhör och ny rådplägning. Vi infunno oss ånyo i stugan, då jag sade och frågade henne sägande, att då Gud nu tagit Anna Lisa, så tager väl hon, fru Holmberg, nu Brita Greta i stället, men hvartill hon svarade med ett bestämdt, nej det gör jag icke - Anna Lisa var min guddotter och henne skulle jag hafva tagit om hon lefvat, men nu tager jag icke den andra flickan. - Jag blef stum men tillika glad öfver att icke flickan kommit i en sådan mormoders händer. Och härvid lämnade hela vår överläggning neml. blott vid beslutet att jag skulle afhemta Eric; och jag for åter hem till Öfver Torneå, emedan mitt kall icke tillät mig att längre dröja; och åtgärden med sterbhuset måste ock uppskjutas, för det aflidna barnets begrafning, hvarom emellertid skulle föranstaltas, men med hvilket allt icke fick dröjas då stillståndet med fienden, som låg på 2 1/2 mils afstånd med krigsfolket, led till slut och dess infall var hvarje timme derefter att befara. Jag måste åter veckan deruppå begifva mig till Neder Torneå och intill min ankomst i medlet af veckan skulle fru Holmberg föranstalta äfven till bouppteckningen. Härads-Rätten hade undertiden förordnat Provincial Läkaren Doktor Deutsch [10] till Häggmanska barnens förmyndare jemte mig; och skulle han äfven vara tillstädes vid bouppteckningen men hindrades af opasslighet. Imellertid hade barnen ock tillfrisknat och lille Eric hade, i anseende till beslutet att han skulle till Öfver Torneå spänt sin häst för sin lilla Pertsläde och körde åstad samt bad sin blinde farfader se på, huru han afreste. Bouppteckningen förrättades nu ordentligen; och under det denna förrättning af skrifvaren och värderingsmannen efter fru Holmbergs företeende fortgick, infann jag mig i barnkammaren. Der satt nu lilla Brita Greta, som nyligen uppkommit från sjuksängen, på en pall och gret så bittert; och hennes faster, en Madame Berg [11] ifrån Torneå stad, var äfven inne. Jag frågade då barnet, hvaröfver hon gret, holi svarade mig, att hon gret deröfver att hon icke fick fara med Eric. Rörd häraf sade jag 0 Herre Gud! om jag skulle få taga begge barnen med mig. Hvartill Madame Berg svarade frågande, hvarföre får Du icke taga dem båda? hvartill jag gemälte, emedan någon af hennes slägtingar kan vilja taga flickan. Fåfänga tanke, sade hon, icke någon af dem vill emottaga henne, derom kan jag försäkra. Efter inhemtandet af denna underrättelsen ingick jag i samlingsrummet och mötte der strax fru Holmberg; och utan någon tillfrågan tillsade, att jag tager begge barnen, hvaremot hon icke hade något att erinra; Och återvändande till kammaren sade åt flickan att hon kommer att följa med Eric; och huggsvalelsen ingick i det arma barnets innersta. Och min glädje häröfver var icke mindre ty nu uppfylldes min önskan utan att bryta emot min hustru varning, eller kränka anhöriges rätt. Och som bouppteckningen på dagen blifvit fulländad, så användes den kommande till afdelande af barnens kläder och de klädesplagg som skulle användas till deras förmerande och framdeles användande samt de förnämnsta klädesplaggens och sängklädernas med öfriges inpackning i kistorna samt meublernas förvarande i låsta rum till förvarande för tjufnad. Och dagen deruppå afhemtade jag barnen och deras tillhörigheter samt afreste med dem. Flickan såsom äldre, embarqverades i den ena slädan och Eric såsom mindre skulle resa med mig i min släde. Men då vi stannade på torget i Torneå stad för något ärende som jag uträttade på apothequet, förklarade flickan missnöje med gråt öfver att resa ensammen - hvarföre jag ombytte reskamrat och lät Eric sätta sig i karmen af släden som kördes af min dräng och tog flickan till mig och lät henne som var af sjukdomen utmagrad och klen ligga vid mitt bröst. Efter det vi sammanåkit en stund, sade hon till mig, 0 min farbror, hur det gör ondt när jag tänker på Anna Lisa, Pappa och Mamma. Under hela resan och på gästgifvaregårdarna samt nattlägret var jag så fasthållen af dem att jag icke fick skiljas ett steg ifrån dem. Och när vi kommo till Öfver Torneå, hvarest vi i anseende till min hustrus och öfriga barnens frånvaro på en visite hos ett grann Herrskap och körde dit och min hustru med de öfrige fruntimren omgåfvo oss, ville de icke infinna sig vid någon annan än mig. De arma barnen hade, såsom öfvergifne af alla andra i verlden, så fästat sig vid mig - och när vi kommo till hemmet vid Prästgården, så måste de få ligga första natten med mig; men redan före den andra natten hade den ädla fostermodren så intagit dem att frågan ej mera var om att ligga med mig, utan den, att de nu ville ligga med henne, hvilket fortfor intill dess de fingo sitt nattläger bredvid vår egen säng, hvilket i flere år fortvarade. Så hafver äfven jag och min salig hustru fått njuta den verkeliga och sanna föräldraglädjen, och jag tror att vi icke kunnat högre och innerligare älska egna barn om vi skulle haft dem. Och hurudana barn fingo vi uti dessa? Jo sådana att vi icke med en enda knäpp eller hugg eller med ett enda hårdt ord behöft aga eller tillrättvisa någondera af dem, under deras uppfostran eller under hela deras samlif med oss. Blott det ena af dem lefver ännu, kyrkoherdskan Brita Margaretha Bucht, född Häggman i Öfver Torneå. Men det andra barnet Pastor Adjunkten och min medhjelpare Eric Häggman hafver i slutet af oktober 1843 med döden afgått och hvilar bredvid sin fostermoder i det tysta, min maka och son, begge begråtna och saknade ännu under min långt framskridna ålders år, hvarifrån tillbakablickande jag får säga: »Äfven jag har varit säll». Och behåller den ädla fru Pastorskan Bucht alltid sitt i barndomen intagna rum i mitt hjerta.
[1] Alkuperäinen käsikirjoitus on nyttemmin hävinnyt, mutta siitä oli otettu jäljennöksia.
[2] Salomon Antman syntyi Torniossa 15.12.1772 Alatornion toisen kappalaisen Salomon Antmanin ja Katarina Hällin poikana. Toimi kappalaisen apulaisena Alatorniolla v:sta 1802. Nimitettiin Ruotsin Alatornion kirkkoherraksi 23.1.1822. Kuoli Haaparannassa Härnösandin hiippakunnan vanhimpana pappismiehenä 16.3.1860 88-vuotiaana. (H. J. Boström, Alatornion ja Tornion kaupungin paimenmuisto Ruotsin vallan aikana, SSV XII, 1928, s. 95).
[3] Anna Elisabet Rydman, s. Kemissä 16.1.1780, k. Alatorniolla 3.2.1809; vanhemmat: Kemin kihlakunnan henkikirjoittaja Adolf Rydman ja Maria Katarina Kohre. P:o Kemissä 19.7.1800 komministeri Erik Häggman, s. 25.12.1765, k. Alatorniolla 14.2.1809. Tätä aviota ei tunne Gunnar Sarva, Rydman-suvut, Helsinki 1909, s. 39.
[4] Vrt. A. R. Cederberg, Carl Henrik Strandbergin oma elämäkerta (SSC XXX, 1946, s. 23).
[5] Maria Margareta Mellin, s. Luulajan maaseurakunnassa 24.6.1777, k. Haaparannassa 26.11.1838. Vihitty avioliittoon Salomon Antmanin kanssa 28.11.1802. Vanhemmat olivat Alaluulajan kappalainen Olof Mellin ja Helena Sundius. (Boström, m.t., s. 95).
[6] Erik Häggmanin ja Anna Elisabet Rydmanin lapset olivat (syntyneet Alatorniolla):
Maria Karolina, s. 20.5.1801, k. Alatorniolla 20.6. s.v.
Anna Elisabet, s. 27.4.1803, k. Alatorniolla 3.3.1809.
Brita Margareta, s. 12.7.1804, k. Ruotsin Ylitorniolla 15.8.1861. P:o 1828 Ruotsin Ylitornion kirkkoherra Isak Wilhelm Bucht, s. 11.8.1801, k. Ruotsin Ylitorniolla 14.10.1877. (L. Bygdén, Hernösands stifts herdaminne IV, Uppsala 1928, s. 371).
Erik, s. 5.4.1806, kirkkoherran apulainen, k. -.10.1843.
Maria Katarina, s. 4.8.1807, k. Alatorniolla 20.2.1808.
Tapahtumien aikana elivät siis Anna Elisabet 7:nnellä, Brita Margareta 5:nnellä ja Erik 3:nnella ikävuodella.
[7] Maria Katarina Holmberg, s. Kohre, s, 10.3.1756. P:o henkikirjoittaja Johan Henrik Holmberg, s. 29.11.1760 (Sarva, m.t., s. 39).
[8] Tornion kaupunginnotari Esaias Unbom, s. 1771, k. Torniossa 14.3.1799. P:o Alatorniolla 30.4.1794 Eva Katarina Antman, s. Torniossa 20.11, 1770. - Vaimolla oli avioton tytär Helena Fredrika, s. Alatorniolla 3.2.1807. (Boström, m.t., s. 95).
[9] Kemin henkikirjoittaja Nils Sarelius. P:o Margareta Rydman, s. Kemissä 9.3.1784, k. siellä 4.1.1814. (Sarva, m.t., s. 40).
[10] Henrik Deutsch, s. Turussa 16.6.1772, fil.tohtori (= maisteri) 1795, lääket. tohtori 1802, Tornion piirin piirilääkäri 1797, Ahvenanmaan 1799, uudelleen Tornion piirin 1805, professori 1835, kuollut Torniossa 31.3.1838. (Gunnar Soininen, Suomen piirilääkärit 1749 - 1927 (SSJ VI), Helsinki 1928, s. 165).
[11] Anna Margareta Häggman, s. 12.2.1768. P:o 1:o 15.3.1792 Nils Petter Wenman. P:o 2:o 8.2.1807 seppä Johan Kristofer Berg, s. 5.4.1768.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikkelin alku ]
Aiheenmukainen hakemisto | Vuoden 1948 hakemisto | Vuosikertahakemisto