[ Noter | Artikelns slut ]

Brev från Göran Magnus Sprengtporten till Sofia Glansenstierna.

I. Meddelande av Harry Donner.

Den generation, som verkade och levde under Gustav III:s orofyllda tid ägde ett känsligt sinne för naturens fägring och hängav sig oemotståndligt åt dess tjusning. Men därjämte hyste den ett levande intresse för att försköna sin omgivning och anlade på sina gårdar, parker och lundar samt uppförde lusthus s. k. eremitager, där man i lantlig frid i äkta Rousseausk anda författade ömma och känslosamma dikter till sina frånvarande vänner. Till en dylik miljö i Finland för oss de här återgivna breven. Då dess författare intar en bemärkt plats i våra hävder, kan det vara skäl att taga del av de tankar och stämningar, som behärskade honom vid en tid, vilken han själv långt senare betecknade, som sitt livs lugnaste och lyckligaste. Då hade Göran Magnus Sprengtporten, varom det här är fråga redan utfört sitt betydelsefulla arbete till fromma för den finska militären och Savolaksbrigadens energiske skapare hade, som han själv ansåg, för detta sitt livsverk blott skördat otack av en orättvis monark.

Innan han återvände till Finland, tillbragte Sprengtporten vintern 1781-82 med sin hustru Anna Elisabeth Glansenstierna och son i Stockholm, där han sökte återvinna Gustav III:s bevågenhet. Detta lyckades ej och han fann sig ej vara föremål för vare sig fruktan eller uppmärksamhet, alla drogo sig undan för honom och konungen såg ej åt honom ¹. Han var därför redan besluten att åter resa ur riket, men tillföljd av sin moder Elsa Katharina Ulfsparres och svärmoder Vendela Eleonora Torvigges död 1782 ändrade han dessa planer, och återvände till sitt hemland.

Sin fädernegård Gammelbacka hade han tidigare förlorat, men genom svärmoderns frånfälle kom han nu i besittning av Sesta gård i Nastola socken, dit han flyttade ännu samma år. På Sesta bodde han till år 1785, då, hans äktenskap genom hustruns död upplöstes. Under dessa år deltog han med stor energi i gårdens skötsel och anlade planteringar samt uppförde åt sig på en kulle invid Kivijärvi sjö ett lusthus, som han kallade för sitt Lugn. Här grubblade han i stilla tillbakadragenhet över sitt bittra öde och på sättet att frigöra Finland från det svenska väldet. Som känt är inledde han vid denna tid sina förbindelser med Valhallaorden och sådde fröna till Anjalaförbundet. Och här samlade han traktens ståndspersoner såsom tidigare på Brahelinna, där tidens politiska frågor dryftades.

Det nära belägna Jokela, numera Arrajoki, ägdes då av hans svåger Lars Reinhold Glansenstierna (1744-1809), som var en av de första, vilken omfattade Sprengtportens djärva framtidsplaner. Om dessa planer förenade bägge svågrarna till ett intimt samarbete, var det ej det enda, som uppstått mellan Jokela och Sesta. Glansenstierna hade 1772 ingått äktenskap med Helena Sofia Creutz (1752-1824). Hon uppges ha varit en intelligent, beläst och vitter dam, som ägde

såsom av efterlämnade dikter framgår en icke ringa poetisk begåvning och enligt en minnestecknares omdöme, en varm religiositet, djupt vemod och tankarnas renhet och ädelhet ². Naturligt var det att Sprengtporten, som sett mer än de flesta av sina landsmän av denna världs flärd och fåfänglighet, hade för denna sin sköna och spirituella svägerska fattat ett stort intresse samt bibehöll för henne en varm vänskap, som varken med- eller motgångar kunnat bryta. Hon var den kvinna, som under dessa lugna år mottog hans förtroende och uttrycken för de känslor, vilka rörde sig i hans kvalda bröst. Då han för henne i diktform biktade sitt hjärtas förtvivlan gingo sannolikt hans tankar till hennes berömde farbror skalden och statsmannen greve Gustav Filip Creutz. Föresvävade honom då skaldens bekanta epos Atis och Camilla är svårt att säga, men osannolikt förefaller det ej, att den starka längtan till naturen och den vemodiga kärleksglöden i denna Creutz' herdedikt, icke varit utan ett visst inflytande på dessa Sprengtportens poetiska utgjutelser. Dock ansåg han sina reveries poëtiques fullkomligt värdelösa om de ej vunnit svägerskans approbation.

Även på Ratula gård i Artsjö, som då ägdes av majoren friherre Berndt Magnus Stackelberg (1755-1815), var Sprengtporten en gärna sedd gäst. Här lärde han känna husets unga fru, den då 23 åriga Ottiliana Ulrika De Geer (1760-1798), en syster till den kände lantmarskalken vid Borgå lantdag greve Robert De Geer.

För denna unga dam fattade Sprengtporten ett varmt intresse, ett intresse, som snarare ökade oron i hans hjärta och föranledde honom att till sin söta svägerska skriva det första av sina i Arrajokisamlingen förvarade brev ³. Det är skrivet på Sesta den 18 april 1783, "en dag då alla vänner troppat av den ena efter den andra och då", tillägger Sprengtporten "kan du väl gissa till huru roligt jag skall ha".

Bland de gäster som besökt Sesta var antagligen baron Stackelberg. med sin unga fru, och värden hade lovat henne en bok om jungfrun av Orléans, som han nu sände sin svägerska Sofie Glansenstierna för vidare befordran till la petite bonne 8 ⁴, ty han var angelägen att hon skulle få den så fort som möjligt, "parce que je l'aime beacoup comme vous le saves". Själv ville han ej göra det för att det ej skulle se ut som en alltför stor intimitet, vilken han var långt ifrån att kunna smickra sig över. Den goda svägerskan borde samtidigt sända föremålet för hans ömma låga en compliment från honom, men så att "le Chat qui dort icke vaknar". Mer ansåg han sig ej behöva säga om sitt hjärta denna gång. Men i en dikt ger han sina känslor följande uttryck:

Danielson-Kalmari, har intagit denna dikt i sitt arbete den gustavianska tiden ⁶ och ser däri ett mer än poetiskt uttryckssätt för de känslor, vilka rörde sig i Sprengtportens bröst, framför allt hans bitterhet mot en högmodig konung. Men sätter man dess sista rader i samband med hans känslor för la petite 8, varom han i början av brevet talar, och den fruktan han kände att mista sitt sälla tillstånd får hans önskan att förr rista ett sår i sitt hjärta än krypa för Gustav III en annan, kanske lika djup innebörd. Att så varit fallet framgår rätt tydligt ur de följande breven.

Det nästa utgör svaret på svägerskans brev, vari hon lovat uträtta den lilla kommission, som hon sannolikt uppfattat snarare höra till en postiljon d'amours - åligganden, men ett föga smickrande uppdrag för en dam i hennes ställning. Därpå tyder hennes ord, vilka Sprengtporten citerar i sitt brev av den 23 april, "så länge det kan vara apropos". Själv insåg han att han möjligen gått för långt och inleder därför en lång förklaring på både vers och prosa, som låter en tydligt förstå huru svag hans ställning var och huru starkt intryck den unga friherrinnan Stackelberg gjort på den åldrande mannens hjärta.

Han tackar sin söta syster för hennes bifall till hans lilla impromptu, som flutit in i hans sista brev som följd av hans känslor den gången. Därför ville han nu fortsätta och göra några tillägg. Han påminner henne om "att kiönet gärna ser, en dyrkan som Ehr ära ökar, fast än den Eld som på Ehrt altar röker, nog sällan rätt beständig blir", och att det kvinliga högmodet med en hemlig vällust ser på mannens slaveri. "Dät rogar Ehr att se på slafven hur han går liksom en stungen mask, vars frihet fiskarn dårar, då med en dödlig krok han diurets hiärta sårar". Men han själv kände blott en enda Cloë, vars hjärta ej var så elakt och om hans söta svägerska ville veta var hon fanns, skall hon söka det i sitt hjärta, som liknade dens bild som rådde på hans eget. Därefter tackade han henne för löftet att uträtta hans lilla commission till kusin 8, men hennes ovan anförda uttryck förstod han ej, ty frågar han "är det ej alltid apropos att vara, öm, god, beskedlig, upriktig mot sina vänner, tjäna dem apropos och giöra apropos av deras vänskap vad man kan, till deras nöje. Men det som ej alltid är apropos är att röva bort en flickas hjärta, ty därav känner man ofta mera smärta än vällusten av en flyktig ros".

I långa invecklade definitioner försöker han därefter förklara sitt apropos och ber svägerskan icke låta hans brev ligga framme, ty någon kunde läsa dem och det vore intet apropos.

Sin första dikt försåg Sprengtporten med följande känslofulla hyllning till kvinnan:

Brevet var av följande lydelse:

Följande brev från Sprengtporten av den 11 maj utgör svaret på svägerskans svar på det här återgivna. Nu är det ej mer tal om något missförstått apropos, utan sänder hon sin svåger en vacker och kvick målning över lugnets behagligheter, som hänryckt emottagaren, emedan, han mottagit brevet i sitt lugn. Han säger sig ha läst det med en så mycket mera livlig känsla, som han såg för sina ögon den fägring hon i sin dikt tecknat med en livlig inbillning uti följande vackra rader: "Wij si på Blommans knopp och dän oss snart förnöijer; om lugnets bruna trän snart gröna kläder får". Detta var just fallet denna vackra majdag då träden stodo med all sin härlighet i sin vackraste ungdoms vår, "färdiga att spricka ut, så snart en liten vacker Flora kommer att med sin västan fläckt en liuflig värme sprida".

Sitt brevfragment slutar Sprengtporten med en uppmaning till sin söta syster att snart med man och barn besöka Sesta.

Om Glansenstiernas hörsammade hans kallelse, framgår ej ur breven. Men själv kunde Sprengtporten ej i denna hänryckningens tid avhålla sig från att besöka Ratula. Huru hans besök avlöpte erfara vi av hans följande brev av den 14 juni. Det var ingen segrande don Juan som återvände därifrån. Såsom han själv berättar, hade han på Ratula varit döden på ett hårsmån nära. Vari sjukdomen bestod säger han ej, men sannolikt kan man beskylla guden amor för att ha haft sitt finger med i spelet. Det är en både andligen och kroppsligt bruten man, som för sin söta syster beklagar sig över sitt bittra öde. Han säger "att han hade varit lycklig om han kunnat dö i ett ögonblick, då han hade så få nöjen att sakna och då vällusten av hans liv icke var en härsmån bättre än bitterheten av hans förödelse". Men i denna förtvivlan erinrar han sig det kända franska ordspråket, att ett dött lejon var mindre värt än en mygga som andas.

Sedan han nu återvunnit så mycket krafter, att han kunde bege sig till sitt kära lusthus, författade han ett ode över lugnet den 13 juni, som han sände svägerskan. Hennes vänskap var honom nog, emedan den var som det heter blind på ena ögat i motsats till kärleken, som var det på begge två. Han saknar henne och uppmanar henne att besöka honom och om hon komme i sällskap med den lilla Ottiliana, skulle hon hälsa henne tusenfalt.

I sitt ode prisar Sprengtporten sin lycka, att hans ömma hjärta för några ögonblick återfått sin förra frihet. Han är lycklig när han sänker sig i den oskuld hans kära Lugn ger honom och i dess sköte vill han dränka sin grymma smärta. Han åkallar sin sånggudinna med vars hjälp han hoppas övervinna den oro som ännu svallar i hans bröst. I naturens fägring och dess oskuld finner han sin tröst. Det enda ljud, som når hans öra är västans milda fläkt. Här under trädens svala skugga, som dämpar solens strålar känner han sig lycklig och frågar vad som felas de sälla liv som leva där? Det är kärleken, ty den ger enbart liv och denna vällust ville han dela med den och sluta sitt liv på Cephis bröst där blomman har sitt frö. Dikten var av följande lydelse:

I denna dikt, kanske den mest poetiska Sprengtporten skrivit, spårar man tydligt Creutz' inflytande; så i talet om västans milda fläkt och om naturen, som av kärleken får liv, älskas och dör, andra likheter, onödiga att i detta sammanhang påpekas. Och följande strof "O sälla Lugn, som jag nu återfår, här får jag fritt mig i din oskuld sänka" klingar i rytm och ordval, nästan som en dikt av Franzén.

På vad sätt denna här skildrade Sprengtportens ömma låga släcktes, vet man ej. Sannolikt gav den dock småningom vika för, andra, ty kärleken till kvinnan var, som han själv säger, honom nödvändig såsom ett tidsfördriv och fångade hans eldiga själ ofta för längre eller kortare tid i sina garn ⁷.

Friherrinnan Ottiliana Stackelberg dog ung i sitt 38:de levnadsår 1798 och efterlämnade man och flere barn ⁸. Mannen Berndt Magnus Stackelberg, som fått avsked med majors rang, hörde till Sprengtportens meningsfränder. Antagligen förklarar detta även varför han, troligen på Sprengtportens förord under lantdagen i Borgå pryddes med Anneorden och utnämndes till rysk ståthållare i Finland. Denna honom bevisade uppmärksamhet var sannolikt en epilog för de känslor den sköna Ottiliana långt dessförinnan väckt i den lidelsefulla mannens bröst och som inspirerat honom till den här återgivna vackra och stämningsfulla dikten.

[1] Se Odhner, Sveriges politiska historia II, s. 214.

[2] Herrgårdar i Finland, Tavastland V, s. 175.

[3] För tillståndet att publicera breven, vilka förvaras på. Statsarkivet i Helsingfors uttalas till friherre E. F. Wrede ett förbindligt tack.

[4] Ur en i brevet senare gjord anteckning framgår det att Sprengtporten med denna chiffer avsåg friherrinnan Ottiliana Stackelberg.

[5] Denna rad ingår i S:s brev av den 23 april, men ej i det av den 18:de.

[6] Danielson-Kalmari, Stats och samhällsliv i Finland under gustavianska tiden I, ss. 276-277.

[7] Danielson-Kalmari, anf. a. del. II, s. 62.

[8] Berndt Magnus Stackelbergs och Ottiliana Ulrika de Geers 10.5. 1788 födde son bar namnen Göran Berndt Magnus.

Genos 2(1931), s. 15-24

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1931 års register | Årgångsregister