[ Noter | Artikelns slut ]
Några uppgifter om konung Gustaf IV Adolfs finske livmedikus.
För de personhistoriskt intresserade kretsarna i vårt land torde vara allmänt bekant, att tvänne finska läkare, geheimeråden Carl Frans Gabriel von Haartman och Alexander von Collan under senare hälften av 18oo-talet beklätt höga poster som kejserliga livläkare vid hovet i Petersburg. Men att en Storkyro-pojke, en Åbo-student, en finskbördig läkare under den eftergustavianska perioden varit anställd som hovmedikus i Stockholm samt slutligen till och med blivit konungens tjänstgörande livmedikus, det är en sak, som redan länge varit så gott som bortglömd.
Gabriel Gamaliel Rislachius föddes den 11 oktober 1765 på Orisbergs bruk i Storkyro socken i södra Österbotten. I nionde led var han ättling av Erik Östensson Sursill. Faderns släkt hade för det mesta tillhört det lägre prästeståndet i Österbotten, men fadern själv, Gabriel Rislachius, hade ägnat sig åt det merkantila livet och verkade som bokhållare på Orisbergs bruk. Om modem känner Alcenius i sin Genealogia Sursilliana icke annat än hennes namn Catharina Westman. - Efter att år 1776 ha inträtt som elev vid trivialskolan i Vasa, inskrevs unge Rislachius den 22 september 1783 vid nästan fyllda 18 år som student vid Åbo universitet, där han kom att tillhöra den österbottniska studentnationen. Om läroåren i Åbo är oss ytterst litet bekant. Sacklén omnämner blott, att Rislachius där lyckades genast få "en fördelaktig akademisk kondition", vilken han dock redan 1786 lämnade för att flytta till Lovisa såsom nyssbliven informator i major Carl Adolf Wattrangs hem för dennes då åttaårige son Jacob Wattrang. Då majoren vid krigets början 1788 med sin familj överflyttade till Sverige, där hans ätt i mer än hundra års tid ägt Jacobsbergs säteri och sedermera fideikommiss i Södermanland, följde gossens lärare med på färden över Bottniska viken. Gabriel Gamaliel Rislachius anade väl knappast vid denna tidpunkt, att han då för återstående delen av sitt liv lämnade Finlands bygder. I Sverige fortsatte han oavbrutet med handledningen av sin discipel intill år 1796, då denne väl ansågs kunna allt vad en informator ägde att lära honom.
Rislachius hade emellertid den 4 maj 1790 inskrivits i Upsala universitets studentmatrikel; därvid ännu begagnande sitt ursprungliga oförkortade släktnamn, ty vid det ifrågavarande stället i matrikeln heter det om honom: "Gabriel Gamaliel Rislachius, Fenno. Civis antea Acad. Aboënsis". Men redan strax därpå eller då inskrivningen i studentnationens matrikel ägde rum, lyder namnteckningen "Gabriel Rislachi Ostrobotniensis". Rislachi skrev in sig i den finska nationen, ty en sådan förefanns vid Upsala universitet sedan 16oo-talet och upplöstes först ett par decennier efter freden i Fredrikshamn. Den finska studentnationens i Upsala matrikel "Album Nationis Fennicae" har redan i snart ett århundrade bevarats i Carolina Redivivas beskydd. Det heter nämligen på dokumentets sista skrivna sida om sedermera första överläkaren vid Lappvikens Centralanstalt professor Leonhard Fahlander, att han "Såsom den sista Medlem af Finska Nationen öfverlemnat f. d. Nationens tillhörigheter i Kongl. Academie Bibliothekets Wård den 17 Junii 1835". Uti sitt arbete om finska studerande vid Upsala universitet (1891) har Leinberg bl. a. troget återgett "Album Nationis Fennicae" i sin helhet. Det är med en känsla av stolthet man bläddrar igenom Natio Fennicas medlemsmatrikel, där namn som Gadolin, Bonsdorff, Aejmelaeus, Lagus, Franzén, Sacklén, Avellan, Choraeus, Wrede, Snellman, Toppelius, Tengström, Haartman, Pipping, Julin, Prytz, Gottlund, Nordenskiöld, Arwidsson, Poppius, Myhrberg, Meurman o. a. d. förekomma och där man påträffar ett icke så litet antal personer, som sedermera på olika områden gjort sig bemärkta i fäderneslandets kulturhistoria. - I sitt arbete "Wasa Trivialskola 1684-1884" omnämner Laurén, att Rislachi "var länge finska nationens kurator i Upsala". Denna uppgift bekräftas icke på något sätt av finska nationens protokoll, vilka som manuskript. bevaras på universitetsbiblioteket i Upsala, men å andra sidan fattas i dem säkra anteckningar över innehavaren av kuratelet mellan åren 1791-1803. - Namnförkortningen från Rislachius till Rislachi har tydligen skett mellan den 4 maj och den 13 oktober 1790, ty uti den ovan omtalade "Album Natinis Fennicae", där datum för R:s inskrivning som nationsmedlem tyvärr saknas, är den i ordningen följande anteckningen - förresten ingen mindre märklig mans än "Franciscus Michaël Frantzén" - daterad just den 13 oktober 1790. Några sidor längre fram i matrikeln träffar man på namnet "Jacobus Waitrang. Nobilis" eller just Rislachis mångårige elev, som blivit medlem av finska nationen 1792-93 - närmare data framgå ej ur matrikeln. Att Rislachi fortsatt med sitt informatorskap ännu några år efter det hans discipel blivit student är ej att undra på, om man tager i betraktande att Jacob Wattrang var född 1778 och således uppnått 18 års ålder först 1796, då hans guvernör lämnade honom.
Låt oss nu återkomma till Rislachis eget levnadslopp. Visserligen hade han enligt Finska nationens protokoll varit närvarande vid universitetet i Upsala åtminstone vårterminerna 1790 och 1792, men först från och med 1796 ägnade han sig fullständigt åt studier och valde till sitt levnadskall medicinen, där han "gjorde utmärkta framstegi". Amanuens på Akademiska sjukhuset i Upsala var han 1799, men någon större praktisk erfarenhet kunde dock ej där inhämtas, ty sjuksängarnas antal på "Nosocomium Upsaliense" var vid denna tid hela sju och det årliga patientantalet steg till omkring 50 personer1. Följande året biträdde Rislachi under sommarsäsongen som "fattigläkare" vid Sätra brunn. År 1802 avlade han både examen theoreticum (medicine kandidatexamen) den 2 juni och endast efter några månader examen practicum (medicine licentiatexamen) den 17 november. Strax härefter författade han sin disputation berörande hjärnventriklarnes patologi Hydrops ventriculorum cerebri, historiis morbi et sectionibus illustrat, vilken utkom från trycket 1804. På grund av denna disputation, som aldrig blev ventilerad, tilldelades honom medicine doktorsgrad vid promotionen i Upsala den 24 juni 1804, där han dock icke var närvarande. Själv var han vid denna tid långt borta från Fyris-staden. Han hade nämligen 1803 i sällskap med sin f. d. elev och "understödd af ett kirurgiskt stipendium men förnemligast af dess fordna Discipel, herr Wattrang" företagit en studieresa till England, där han besökte de förnämsta sjukhusen i London och övade sig i kirurgin. Resekamraterna hemkommo till Stockholm i juni 1805 över Köpenhamn., där de stannat en kortare tid. Rislachi fortsatte nu sina kirurgiska studier vid Karolinska institutet i Stockholm och avlade där kirurgiemagisterexamen den 4 dec. 1806. - Nu var han vid fyrtio års ålder efter långa och mångsidiga studier färdig att börja sin läkarbana, bättre förberedd till den än ,de flesta av hans samtida. Stora förhoppningar fästes vid honom och det arbete han skulle utföra för den lidande mänskligheten. Endast ett par år unnades dock honom att leva. Men under denna korta tid skulle han vid konungahovet intaga medicinska befattningar, dem ingen finne före honom uppnått.
Redan 1806 förordnades Rislachi att vara kunglig förste hovmedikus, en tjänst, som synbarligen inrättades enkom för hans räkning, ty tidigare hade den icke funnits till, och då den besattes med honom, förblevo samtidigt fyra tidigare hovmedici i sin ställning. I maj 1807 åtföljde Rislachi konung Gustaf IV Adolf till Pommern, där denne i sin envishet bröt den för svenskarna ytterst förmånliga vapenvilan. Den 15 juni 1807 utnämndes Rislachi till konungens verkliga tjänstgörande livmedikus, men hans förra tjänst som förste hovmedikus återbesattes icke. Då konungen ännu samma år efter det olyckliga fälttåget återvände från Rügen till Sverige, åtföljde Rislachi honom och "efter hemkomsten ifrån Pommern uppvaktade han Konungen beständigt under Dess vistande på Gripsholms Slott", tills han i maj 1808 utnämndes till förste fältläkare vid Sveriges västra armé. Rislachi hade nu med andra ord blivit läkarmedlem av västra armens generalstab och hade som överläkare för alla svenska trupper vid Norges gräns under sitt kommando mer än 30 militärläkare2, bland dem dåvarande medicine studeranden i Upsala Gustaf Toppelius, sedermera professor och stadsläkare i Uleåborg samt farbror till Zacharias Topelius. Sin svåra tjänst som högsta medicinska befälhavare vid en front, där farsoter härjade med fruktansvärd styrka, skötte Rislachi klokt och energiskt, men redan efter ett halvt års verksamhet vid denna ytterst ansvarsfulla post angreps han av "fältfebern" och avled den 5 december 1808 i Vänersborg i närheten av norska gränsen (enligt Laurén "i Karlstad i dec. 1808"). Med ordet "fältfeber" avses med allra största sannolikhet någon tyfös sjukdom, ty sådana - de numera från varandra differentierade sjukdomarna: vanlig tyfus, paratyfus, fläcktyfus, rekurrent tyfus och rödsot - brukade i äldre tider alltid åtfölja krigförande härar.
Gabriel Gamaliel Rislachis korta saga var sålunda all. Han beprisas av Sacklén såsom utmärkt för sina kunskaper, flit och tilltagsenhet samt skicklighet som kirurg. Säkert var han en personlighet, som människor lätt fäste sig vid. Om hans trofasta natur bevittna bl. a. hans långa informatorskap hos familjen Wattrang samt hans förhållande till sin olyckliga monark, i vars gunst han säkerligen stod högt.
Till slut ännu några ord om en sida av Rislachis liv, som berett honom en viss plats i Finlands naturvetenskaps historia. Redan som ung student hade han i Åbo grundlagt en fågelsamling, med vars komplettering han sedermera ivrigt sysselsatte sig både i Sverige och England. Fåglarnas uppstoppning var hans speciella intresse och hade han i denna konst vunnit en utmärkt skicklighet. Efter Rislachis död tillföll hela hans väl ordnade och bibehållna samling Jacob Wattrang, numera fideikommissarie på Jacobsberg. Denne donerade sedan med ett gåvobrev, utfärdat i Mariefred den 10 december 1814, hela samlingen åt Åbo universitet för att där förvaras och uppställas under namnet "Museum Rislachianum". Kollektionen i fråga bestod av ett fyrahundratal dels inhemska, dels utländska fågelarter; somliga representerade i flere exemplar. Speciellt talrikt förekommo i samlingen hökarna och i detta sammanhang må omnämnas, att Rislachi i Upsala 1799 under den gamle linneanen Carl Petter Thunbergs presidium disputerat om Falco canorus. Wattrangs ädla gärning för bevarandet av sin fordne lärares namn belönades av Alexander I med en briljanterad ring, men "Museum Rislachianum" kom dock icke länge att påminna om sin upphovsman. Vid Åbo brand 1827 uppslukades den - liksom så många andra kulturvärden - fullständigt av lågorna.
[1] Citat ur David Schulz von Schulzenheim i Ulrik Quensels arbete "Några anteckningar om sjukvårdsanstalternas i Uppsala historia" (Uppsala Universitets Årsskrift 1926, band 2).
[2] Sveriges krig åren 1808 och 1809. Utgifvet af Generalstabens Krigshistoriska Afdelning (VII delen, 1919).
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1931 års register | Årgångsregister