[ Artikelns slut ]
I en resolution på ridderskapets och adelns besvär given den 29 november år 1680 stadgade Kunglig Majestät, att lagmans- och häradshövdingeämbetena endast finge innehas av personer, som själva förvaltade sina lag- resp. domsagor, och som hade sitt hemvist inom dem. Med detta stadgande avsåg man att definitivt och oåterkalleligen göra slut på de missförhållanden, som länge vanprytt rättsväsendet i det svenska riket. Som bekant hade lagmans och häradshövdingetjänsterna - närmast som förläningar - givits åt högt uppsatta män. Så hade varit fallet också med de finländska häradshövdingeämbetena. Jag kan som exempel nämna några stormän, som under 1600-talet varit domhavande i Finland: Gabriel Bengtsson Oxenstierna, riksskattmästare, generalguvernör, m.m., häradshövding i Borgå län från 1625, Gustav Karlsson Horn, fältmarskalk och senare riksmarsk, häradshövding i Masku härad 1635-39, Ture Eriksson Sparre, hovmarskalk och , senare riksråd, häradshövding i Sääksmäki domsaga 1644[1], andra liknande namn att förtiga. Självfallet hade män som dessa haft annat att göra än att förrätta ting ute i obygderna, varför de uppdragit den faktiska utövningen av domarämbetet åt vikarier, lagläsare eller häradsdomare, som de ofta kallade sig. Dessa lagläsare hade utgjort ett brokigt och för en sentida betraktare säkerligen rätt svårutforskat följe, och deras juridiska kompetens torde i det stora flertalet fall ha lämnat åtskilligt övrigt att önska. Tidigt nog hade försök gjorts att råda bot på de olägenheter som systemet haft som följd. Redan 1646 hade det förordnats, att hovrätten skulle pröva lagläsarnas insikter, vilket i praktiken lett till att inte ämbetsinnehavarna utan hovrätten utsett domhavandenas vikarier. Likaså hade regeringen från 1600-talets mitt framåt undvikit att besätta häradshövdingetjänsterna med alltför högt uppsatta män, men i stället hade det blivit vanligt att hovrätternas ledamöter med sitt ämbete förenat häradshövdingetjänsten i någon domsaga. Lagläsarsystemets vådor hade sålunda i någon mån minskats men för ingen del avlägsnats. Karl XI hade uppmärksammat saken, och under det förra halvåret 1678, utgivit tvenne nya påbud om att hovrätterna noga ägde att pröva häradshövdingesubstitutens kompetens. Detta skvallrar om att tidigare förordningar inte med tillbörlig noggrannhet efterlevats.
Dylika befallningar - de må sedan ha varit effektiva eller ej - hade emellertid inte inneburit någon definitiv lösning av frågan, ty det ondas upphov, bruket att förena flera ämbeten på en hand, hade inte blivit avlägsnat. Men lång tid hade inte hunnit förflyta innan Karl XI kommit till insikt härom. Två och ett halvt år senare följde den resolution, som jag inledningsvis talade om.
Regeringen dröjde inte med att vidta de åtgärder, som detta principiella påbud gav vid handen. Den 30 december 1680, nästan på dagen en månad efter det resolutionen på adelns besvär emanerat, utfärdades fullmakter på samtliga häradshövdingetjänster i Finland, Kexholms län inberäknat.[2] Tydligare än så kunde en åsyftad systemförändring knappast demonstreras. Det är nämligen att märka, att nya fullmakter utfärdades också för de tvenne häradshövdingar, som fingo stanna kvar på sina poster.[3]
Reformen förvandlade häradshövdingeämbetena från ofta mer eller mindre vanskötta bisysslor för andra befattningsinnehavare till poster besatta med män, som uteslutande ägnade sig åt sitt domarvärv. Vilken betydelse detta hade för lagskipningen och för domstolarnas auktoritet säger sig självt.[4]
Åtgärden hade också andra följder. Tidens tjänstemannavärld fick nu ett nytt inslag, de ordinarie häradshövdingarna. I det följande skall jag närmare granska denna ämbetsmannagrupp från tidpunkten för dess framträdande, 1680-talets början, intill stora ofreden, m.a.o. under det svenska enväldets tid så långt detta för Finlands vidkommande sträcker sig. Undersökningen hade vunnit i bärvidd om den kunnat utsträckas att omfatta också övriga jurister i samhället: hovrättens ledamöter och tjänstemän, lagmännen, städernas lagfarna borgmästare och rådmän samt truppernas auditörer. Tyvärr har jag inte sett mig i stånd att här närmare behandla dessa grupper.
De frågor som jag kommer att belysa äro följande: häradshövdingarnas nationalitet, deras sociala ursprung, deras utbildning, deras vidare karriär och slutligen deras inbördes släktskapsförhållanden. Nyckeln till mina efterforskningar har utgjorts av det första avsnittet av TEGENGRENs bekanta Bidrag till domstolarnes i Finland historia (JFT 1899), vars uppgift jag sedan kompletterat med hjälp av genealogisk och biografisk litteratur, samt i en del fall ur otryckta källor. Det material jag sålunda sammanbragt har naturligtvis inte varit 100%-igt uttömmande, några av häradshövdingarna, de flesta av dem helt okända för TEGENGREN[5], ha förblivit blott och bart namn, och också beträffande några andra äro de tillgängliga uppgifterna i något hänseende bristfälliga. Men de luckor, som materialet sålunda företer, äro dock av rätt ringa omfattning, och de torde inte i högre grad inverka på de konklusioner som i det följande komma att dragas.
Först några ord om häradshövdingarnas jurisdiktionsområden. Finland var år 1680 delat i 14 domsagor, vartill ytterligare kommer en 15:de, Kexholms län, som vid denna tid ännu räknades till rikets biländer. Antalet förblev konstant under hela den period det här är fråga om undantaget åren 1692-93, då Kymmenegårds läns och Lappvesi härads domsaga var förenad med Stor-Savolax domsaga under en gemensam häradshövding. Också kan det nämnas att Vemo härad i samband med reformen 1680 lösgjordes från Nedre Satakunta och förenades med Masku och Virmo domsaga, för att 1693 återgå till Nedre Satakunta.
Efter dessa kommentarer kunna vi gå att närmare granska skaran av häradshövdingar. Min undersökning har omfattat sammanlagt 50 personer, av vilka dock 2 måste betecknas som blott och bart namn. Båda hörde till dem som utnämndes 30.12.1680, nämligen Nicolaus Bilander i Ålands och Henrik Davidsson i Sääksmäki domsaga. Förmodligen kunde mera ingående forskningar kasta ett klarare ljus också över dessa båda herrar, här vågar jag mig endast på den förmodan att den förstnämnda av namnet att döma var av prästsläkt och troligen kommen från Sverige. (Namnet förekommer nämligen inte i någon av våra genealogier). Om den senare kan just intet sägas.
Vad först häradshövdingarnas nationalitet beträffar, så måste det sägas att gränsdragningen i en del fall kan underkastas diskussion. För säkerhets skull har jag därför indelat de behandlade personerna i 4 grupper, nämligen 1) finländare, 2) naturaliserade finländare, d.v.s. söner till inflyttade rikssvenskar eller utlänningar, en grupp som dock måste anses stå den förstnämnda mycket nära, 3) rikssvenskar, 4) till ursprunget okända.
Den första gruppen, finländarnas, är naturligtvis den största. De omfattar 31 personer. De naturaliserade finländarnas antal är 7, vi möta här namnen Grass, Gyldenstolpe, Gyllenkrok, Ringius-Lindcrantz, Rosendal och Ross, släkter av vilka flere redan följande generation måste betecknas som inhemska här. Sammanslås de båda första grupperna få vi en totalsumma av 38 representerande något över ¾ av hela antalet.
Rikssvenskarnas grupp omfattar 8 säkra, med till visshet gränsande sannolikhet 9 namn. Av häradshövdingarna i denna grupp förefall dock endast 2 att ha kommit direkt från Sverige, och båda dessa hade sin verksamhet förlagd till en rent svensk domsaga, nämligen Åland. De övriga 7 hade före sina utnämningar vistats här en längre eller kortare tid, flera av dem hade studerat i Åbo eller verkat på poster inom administrationen. Icke mindre än 5 av dem fingo sedan tvåspråkiga domsagor en förseddes med en rent finskspråkig domsaga, medan den sista, Anders Porteus, visserligen placerades på Aland men därförinnan hade varit verksam på en motsvarande post i Ingermanland.
Slutligen ha vi den fjärde gruppen, de odefinierbara, som omfattar 3 häradshövdingar med de rätt intetsägande namnen Henrik Davidsson, Johan Gabrielsson och Henrik Johansson. Sannolikheten talar för att flertalet av dem var inhemska män.
Vad beträffar häradshövdingarnas sociala härkomst så har jag uppställt 5 huvudgrupper. Faderns yrke eller stånd har i de fall det varit känt - och det har det oftast varit - tjänat som vägledning, i övriga, osäkrare fall har släktnamnet kunnat ge en antydan eller också har det sociala ursprunget helt enkelt betecknats som obekant. Grupperna äro följande: adelsmän 17, prästsöner 10, borgarsöner 10, ämbetsmannasöner 7 och odefinierbara 6. Häradshövdingarna i den sista gruppen stamma förmodligen från bönder, lägre tjänstemän eller småborgare. 3 av adelsmännen (Matias Halitzius-Ehrenhoff, Johan Godhe-Godenhielm och Olof Samuelsson Wallenius-Wallenstierna) hade själva fått mottaga sina sköldebrev på grund av tidigare förtjänster, egna eller förfädrens. Av dem var en son till ämbetsman, och en annan var prästson, liksom förmodligen också den tredje.
Så ha vi frågan om utbildningen. Av de 50 häradshövdingarna hade åtminstone 37, m.a.o. nästan ¾ av totalantalet, bedrivit akademiska studier, 24 enbart vid akademin i Åbo, 7 såväl i Åbo som i Uppsala, 2 enbart i Uppsala, i såväl i Uppsala som i Dorpat, i såväl i Uppsala som utrikes, 1 i Tyskland och Holland och en på obekant utrikes ort. Av de återstående 13 synas 8 utan föregående studier ha tjänat upp sig i administrativ eller judiciell tjänst, och om 5 har det inte lyckats mig att få några upplysningar.
Av de 37 högskolegångna hade några en synnerligen gedigen utbildning. I en särställning stod en av de i december 1680 utnämnda häradshövdingarna, Olof Samuelsson, adlad Wallenstierna. Han var en gammal man, född 1611, och hade redan 1652 blivit assessor vid hovrätten. 1680 fick han Vemo, Masku och Virmo domsaga, som han faktiskt skötte till sin död sju år senare. Samuel Gyldenstolpe och Nils Ringius-Lindcrantz skilde sig också från mängden. Båda voro vid tiden för sina utnämningar knutna vid akademien i Åbo, den förre som professor i historia och politik, den senare som e.o. jurisprofessor. Av de övriga hade 2, Jakob Ross och hans svärson och efterträdare Jonas Mollin, tagit magistergraden.
Vanligt - ehuru långt ifrån regel - var, att den blivande häradshövdingen efter avslutade studier (eller i undantagsfall också utan sådana) inskrevs som auskultant vid hovrätten, för att sedan där avancera till handlingsskrivare, aktuarie, advokat, o.s.v., därefter tjänstgöra som vice häradshövding och slutligen få egen domsaga. En som gjorde en dylik i detalj känd karriär var Johan Thesleff-Stiernstedt, häradshövding i Stranda, Jäskis och Äyräpää härader åren 1680-90. Det kan konstateras att minst 18 av häradshövdingarna före sina utnämningar åtminstone en tid varit knutna vid hovrätten. Andra judiciella befattningar kunde naturligtvis också utgöra trappsteg på vägen till domhavandeposten. Av de högskolebildade häradshövdingarna hade 8 tjänstgjort som borgmästare, rådmän, lagläsare eller auditörer, 4 hade märkligt nog varit officerare, men deras akademiska studier räknades tydligen som ett tecken på tillräcklig kompetens.
Såsom jag redan nämnde hade 8 av häradshövdingarna tjänat upp sig på administrativa eller judiciella poster utan att ha studerat vid högskola. De hade s.a.s. fått en uteslutande praktisk utbildning. Siffran 8 är antagligen för låg, ty man kan anta att de flesta av de 5, vilkas föregående är höljt i dunkel, också gått denna väg. Ett exempel på en (dylik utbildning erbjuder Abraham Paleen, som 1706-38 var häradshövding i Pikis och Halikko domsaga, och som sedermera blev bekant för att ha stått bakom allmogens i dessa härader märkliga besvär vid 1738 års riksdag.[6] Han var prästson från Nykyrko, började sin bana som skrivare hos en kronofogde, blev så tingsnotarie hos ett par häradshövdingar och slutligen auskultant och advokat i hovrätten. Därefter vart han vice häradshövding och slutligen, 1706, ordinarie häradshövding, 15 år efter det han börjat sin bana som skrivare.
Vanligare synes det dock ha varit att de män, som icke studerat, vunnit sina sporrar inom landsstaten. Johan Spoof t.ex. dyker upp som häradsskrivare 1675 vid c:a 25 års ålder, blev så befallningsman, därefter landsfiskal och 1691 häradshövding i Övre Satakunta.
En fråga som kanske kan erbjuda något av intresse är för hur många domhavandeposten utgjorde kulmen av karriären och för hur många den endast blev ett trappsteg i klättringen uppför rangskalan. Ett överslag visar att häradshövdingetjänsten för flertalet innebar toppunkten, av de 50 herrarna var det 35 som dogo på sina poster, fingo avsked eller - i något enstaka fall - övergingo till andra ungefär likvärda befattningar.[7] Om tvenne har det inte lyckats mig att inhämta närmare upplysningar, men antagligt är att inte heller de kommo längre.
Av häradshövdingarna adlades 7, sex av dem utan att vinna vidare befordran. En fick t.o.m. sitt adelsbrev samtidigt med häradshövdingefullmakten, det var den tidigare nämnde Johan Spoof, nobiliserad Spofvenhielm. De övriga blevo stamfäder för ätterna Ehrnrooth, Lindcrantz, Losköld, Lostierna, Tawaststjerna och Wallensteen. En åttonde häradshövding adlades efter det han övergått till annan tjänst.
De 13 befordrade överfördes nästan alla till Åbo hovrätt, 11 av dem slutade nämligen som assessorer eller hovrättsråd. En blev lagman och den sista till en början guvernementssekreterare i Narva och slutligen landshövding och friherre. Det var Johan Thesleff, bättre känd under namnet Stiernstedt med vilket han adlades efter det han lämnat sin häradshövdingepost.
Rörande de befordrade kan det nämnas, att 11 i sin ungdom studerat vid universitet. De representera drygt 5/6, av totalantalet, de högskolebildades dominans är alltså här större än vad fallet var med häradshövdingarna. likaså dominera adelsmännen, 9 av de befordrade tillhörde det första ståndet. Tänka vi åter på nationaliteten så ha vi 9 finländare och 3 rikssvenskar medan en är till ursprunget okänd.[8]
Jag skall inte längre trötta mina läsare med siffror utan övergå till den sista punkten i min framställning, häradshövdingarnas släktskapsförhållanden.[9] Också utan närmare studier i frågan kan man våga den förmodan att åtskilliga av de 50 herrarna voro sinsemellan befryndade. Dels voro ju de samhällsskikt från vilka de företrädesvis rekryterades inte överhövan stora, och dels kunde inflytelserika fränders protektion understundom spela en icke oväsentlig roll vid utnämningarna. Men det synes inte desto mindre förvånande att finna, att nära hälften av det halva hundratalet häradshövdingar kan inrymmas i trenne släktkomplex, vilka samtliga dessutom äro förbundna med varandra. En ännu noggrannare undersökning än den jag företagit skulle antagligen ytterligare utöka de befryndades antal.
Den största och mest betydande av de tre släktgrupperna är den rosendalska. Assessorn vid Åbo hovrätt Erik Andersson, adlad Rosendal, hade i sitt gifte med Margareta Bryggert 10 till vuxen ålder hunna barn. Dottern Kristina var gift med Mårten Tolpo-Losköld, häradshövding först i Kymmenegård-Lappvesi och sedan i Sääksmäki. Av de Losköldska barnen blev äldsta sonen Erik sin fars efterträdare i Sääksmäki, andra sonen Mårten blev jurist och kallas häradshövding, dock obekant var, dottern Margareta blev gift med Jonas Berger, adlad Lostierna, häradshövding först i Raseborg-Hattula och senare i Norra Österbotten. Av hans 6 söner blevo 3 jurister medan av döttrar 2 blevo gifta med häradshövdingar. Vidare gifte sig Anna Kristina Losköld, dotter till Mårten Losköld och Kristina Rosendal, med häradshövdingen i Sääksmäki Gabriel Tammelin, och hennes yngre syster Elsa med häradshövdingen i Stranda, Jääskis och Äyräpää domsaga Erik Forsenius.
 |
| De personer, vilkas namn kursiverats, voro häradshövdingar i Finland under den period framställningen behandlar. |
Kristina Rosendals yngre syster Sofia Katarina var gift med Mårten Tolpo-Loskölds kusin, Johan Godhe, adlad Godenhielm, häradshövding i Stor-Savolax och Kymmenegård-Lappvesi. Av deras barn voro tvenne döttrar gifta med män som efter ofreden beklädde häradshövdingeposter i Finland. En annan av de rosendalska systrarna, Margareta, var gift med häradshövdingen i Borgå och Hattula, sedermera lagmannen Erik Bosin, av vars döttrar Maria Kristina gifte sig med sin fars efterträdare i domsagan Erik Tigerstedt, och Margareta med häradshövdingen i Lill-Savolax Klas Jägerskiöld. Ytterligare en syster Rosendal var gift med en häradshövding, nämligen Maria, vars man var Erik Tawast, adlad Tawaststjerna, som hade barn i ett tidigare äktenskap. Av dessa barn blev sonen Jakob Pontus häradshövding i Stor-Savolax och sedermera svärfar till ännu en häradshövding, medan hans syster Kristina gifte sig med sin styvmors bror, häradshövdingen på Åland Erik Rosendal. Slutligen kan det nämnas att ännu en dotter i den rosendalska syskonskaran, gift med bruksägaren Johan Thorwöst, blev svärmor åt häradshövdingen i Kymmenegård och Lappvesi Isak Hagert, vars son efter ofreden blev sin fars efterträdare. - Räknar man efter så finner man att inte mindre än tretton av de här aktuella häradshövdingarna sålunda på något sätt voro anknutna till den rosendalska släkten.
Hovrättsassessorn och häradshövdingen i Vemo, Masku och Virmo Olof Samuelsson Wallenstierna kom på samma sätt som Erik Rosendal att bli den förenande länken för åtskilliga jurister, bland dem flera av våra häradshövdingar. Hans son, hovrättsassessorn Samuel Wallenstierna, hade i sin tur en son Olof, som åren före stora ofreden var häradshövding i Nedre Satakunta och Vemo. Hans faster Margareta var gift med e.o. jurisprofessorn Olof Wexionius-Gyldenstolpe, bror till den kände Mikael Wexionius-Gyldenstolpe och genom denne farbror till Daniel Gyldenstolpe, häradshövding i Övre Satakunta åren närmast före reformen 1680, och Samuel Gyldenstolpe, som i december 1680 blev sin brors efterträdare. Deras syster Sara Gyldenstolpe gifte sig med Samuels efterträdare Johan Spoof-Spofvenhielm, och systern Sofia blev slutligen svärmor till denne sin svågers efterträdare Klas Detlofsson (Bars), som dog först 1734.[10] Sålunda kom Övre Satakunta domsaga att i över ett halvt sekel innehas av nära befryndade personer.
En annan av Olof Samuelssons döttrar, Kristina, gifte sig med jurisprofessorn och hovrättsassessorn Erik Fahlander, adlad Tigerstedt. Dennes son Erik, häradshövding i Borgå och Hollola, var, såsom jag just nämnde, gift med Maria Kristina Bosin, och förbinder sålunda de rosendalska och wallenstiernaska grupperna. Denne Frik Tigerstedt hade tvenne systrar, gifta med var sin häradshövding, Margareta Katarina med Abraham Paleen i Pikis och Halikko och Kristina med Johan Forsteen i Stranda, Jäskis och Äyräpää. - Här ha vi alltså 8 häradshövdingar mer eller mindre befryndade.
Den sista och minsta gruppen utgår från Gustav Grass, friherre och landshövding i Österbotten, och en tid före 1680 häradshövding i Halikko härad. Hans son Henning efterträdde honom 1680 i Halikko, varmed Pikis samtidigt förenades. Henning Grass' syster Anna Maria enleverades av Johan Walstenius, adlad Wallensteen, även han sedermera häradshövding i Pikis och Halikko ehuru ej omedelbart efter svågern. Wallensteens dotter Anna Helena gifte sig med sin fars efterträdare, den tidigare nämnde Abraham Paleen, som genom sitt andra gifte med Tigerstedt kom att utgöra en förbindande länk mellan denna grupp och gruppen Wallenstierna. En annan förbindelseled mellan de båda grupperna är att en annan av Henning Grass' systrar var gift med den tidigare nämnde Daniel Gyldenstolpe. Till gruppen Grass måste man också hänföra Johan Walstenius-Wallensteens yngre bror Jakob[11], häradshövding i Virmo och Masku härader. - Här ha vi 4 besläktade häradshövdingar.
Till slut kan jag ännu nämna ett par fall av nära släktskap bland de häradshövdingar som ej inlemmats i någon av de tre grupperna. Vi ha Karl och Lorentz Freese, far och son, båda häradshövdingar i Kexholms län, Johan Gabrielsson och Nils Gyllenkrook, svågrar och båda häradshövdingar i Kymmenegårds och Lappvesi domsaga, svågrarna Anders Mathesius och Henrik Kluvensich[12], den förra häradshövding i Norra Österbotten och den senare först i Nedre Satakunta och senare tillika i Vemo domsaga, och slutligen ännu häradshövdingen i Södra Österbotten Jakob Ross, som efterträddes av sin svärson Jonas Mollin.
Dessa släktskapsförbindelser tyda på, att det bland vårt lands dåtida, förhållandevis fåtaliga jurister fanns en strävan att i knytandet av äktenskapsförbindelser hålla sig inom den egna kretsen. De visa, att juristerna utgjorde om inte precis en sluten krets så dock en kår, vars samhörighetskänsla var påtaglig. Och detta är heller ingenting att förvåna sig över under ståndssamhällets tidevarv.
Noter
[*] Föredrag hållet vid Genealogiska Samfundets i Finland möte 12.10.1948.
[1] ERNST TEGENGREN, Bidrag till domstolarnes i Finland historia I. JFT 1899, ss. 297-98, 286, 296. (Citeras framgent som Tegengren I.)
[2] RA:s avskrifter av riksregistraturet, året 1680, fol. 906-08. Tegengren I, s. 298.
De utnämnda voro: Henning Johan Grass (Pikis och Halikko), Nicolaus Bilander (Åland), Johan Thesleff (Stranda, Jäskis och Äyräpää), Olof Samuelsson (Masku och Vemo [och Virmo]), Jakob Aeimelaeus (Nedre Satakunta), Samuel Gyldenstolpe (Övre Satakunta), Erik Tawast ([Norra] Österbotten), Nils Clerck ([Södra] Österbotten), Henrik Davidsson (Sääksmäki), Frik Bosin (Borgå och Hollola), Arvid Horn (Raseborg och Hattula), Klaus Hamnius (Stor-Savolax), Giurdo Wickelgren (Lill-Savolax), Johan Plagman (Kexholm) och Mårten Tolpo (Kymmenegård och Lappvesi).
[3] Dessa voro Johan Plagman (adl. Ehrnrooth), 1671 utnämnd häradshövding i Kexholms län och Arvid Horn, 1679 utnämnd häradshövding i Raseborgs län och Hattula härad. Horn står i särställning därigenom att han inte kom att tillträda sitt ämbete, ty redan i mars 1681 befordrades han till lagman i Söderfinne lagsaga och häradshövdingetjänsten nybesattes. Horn har därför inte beaktats i den följande framställnigen.
[4] Under de följande åren indrogos dessutom grev- och friherrskapen, vilket också var ägnat att främja likformigheten och redan inom rikets rättskipning. Grevarna och friherrarna hade nämligen inom sina domäner fungerat som rättsinstans mellan de vanliga under- och överrätterna.
[5] Okända för TEGENGREN äro Nicolaus Bilander (Åland), Henrik Davidsson (Sääksmäki) och friherre Henning Johan Grass (Pikis och Halikko), alla utnämnda 30.12.1680. (Jfr. not [1]). Att märka är att Pikis och Halikko domsagor åtminstone redan 1675 voro förenade under en gemensam vicehäradshövding, och att en definitiv sammanslagning ägde rum senast 30.12.1680, ej 1688, som TEGENGREN I, s. 288 anför. Vidare kan det observeras, att Gustav Grass, Daniel Gyldenstolpe, Sven Svart, Johan Wassenius-Lagermarck och Nils Psilander sålunda inte efter 1680 beklädde häradshövdingeposter, vilket TEGENGREN synes ge vid handen. Nicolaus Alanus (TEGENGREN I, s. 294), har veterligen inte förrättat ting i Raseborgs domsaga. (Jfr RA: II 7 ff.) Han har icke beaktats i min framställning.
[6] A.R. CEDERBERG, Abraham Paleen. Uusi Suomi 31.1.1943.
[7] Tidigare nämndes att några militärer utnämndes till domhavande. Vi ha emellertid också exempel på motsatsen. Arvid Stiernerantz, häradshövding i Stranda, Jäskis och Äyräpää 23.6.1691, uppges bos TEGENGREN och ELGENSTIERNA 1704 till följd av kriget ha lämnat sin domsaga för att kort därpå inträda i krigstjänst. I själva verket lämnade S. domsagan redan efter vintertingen 1697, sommartingen s.å. förrättades av efterträdaren Erik Forsenius. (RA: jj 31 ff.)
[8] Sammanställas bedömningsgrunderna, så finna vi att av de 9 befordrade finländarna 8 voro såväl adelsmän som studenter, medan den nionde var student, men av borgerlig härkomst. Av rikssvenskarna åter var en adelsman men ej student, medan de båda övriga voro studenter men ej adelsmän. Detta kunde synas ge vid handen att rikssvenskarna hade det lättare att slå sig fram här än landets egna män, men det förefaller mig dock som om vi här opererade på en alltför smal bas för att våga draga några slutsatser i den vägen.
[9] Den följande framställningen baserar sig på tryckta källor, främst ELGENSTIERNAs ättartavlor.
[10] JULLY RAMSAY, Frälsesläkter, s. 357.
[11] TOR CARPELAN, Åbo i genealogiskt hänseende på 1600- och början af 1700-talen. s. 179. VILH. LAGUS, Åbo akademis studentmatrikel I, s. 178 o. 232, förmodar att Jakob Walstenius var son till sin farbror och namne, hovrättsassessorn Jakob W. d.ä., vilken av TEGENGREN I, s. 288 och W.G. LAGUS, Åbo hovrätts historia, s. 246, förblandats med sin brorson Johan Walstenius-Wallensteen. Jakob Walstenius d.ä. hade alltså ej domsaga och Johan Walstenius-Wallensteen tjänstgjorde ej i hovrätten.
[12] TEGENGREN I, s. 283, uppger att Kluvensich 31.5.1695 avsattes av K.M. RA:s avskrifter av riksregistraturet innehåller dock vid nämnda datum ingenting härom. Vemo och Nedre Satakunta domböcker 1695-98 (RA: mm 28-34) visa dock att K. t.o.m. året 1696 i en följd handhaft skötseln av domsagan, och att han fr.o.m. denna tid ofta vikarierades av den i olika sammanhang nämnde Erik Tigerstedt. Hösttingen 1698 höllos ännu av K., men i början av följande år fungerade Lars Carpelan som rättens ordförande. BERGHOLM, Sukukirja s. 855, uppger att K. dog 1697 (? 8), men tidpunkten för hans död kan på basen av det ovan anförda fixeras till tidigast årsslutet 1698. - Den synbarligen oriktiga uppgiften om avsättningen återfinnes hos K.V. ÅKERBLOM, Borgmästare och rådmän i Nykarleby 1620-1680, GSÅ XI, s. 160.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1949 års register | Årgångsregister