[ Artikelns slut ]
I redogörelser över genealogins arbetsformer framställes två huvudgrupper av släkttavlor som principiellt jämställda, nämligen antavlan och descendenstavlan, för vilken stamtavlan över en agnatisk släkt i regel nämnes som främsta representant. En blick på litteraturen visar emellertid, att dessa grupper åtminstone i Finland ej alls är jämbördigt representerade. Bland mängder av stamtavlor och utredningar av stamtavlekaraktär återfinnes med långa mellanrum enstaka antavlor, vilka dessutom med få undantag är begränsade, så att kända förfäder i avlägsnare generationer utelämnats. Detta är fallet trots att förespråkare för antavlan ej saknats. Genealogiska samfundet planerade i början av sin verksamhet en antavlesamling[1], men uppropet till medlemmarna väckte tydligen blott ringa genklang, och de få antavlor som föreligger i Samfundets arkiv torde ej innehålla några för forskningen nya uppgifter[2]. En ny framstöt till förmån för antavlan gjordes år 1951[3], men den föranledde ingen strömkantring, efter den har blott en enda antavla ingått i Samfundets publikationer.
Orsakerna till »antipatin» mot antavlan kan måhända förtjäna en närmare analys. Härvid måste man beakta, att ovanstående dystra bild av intresset för antavlor endast gäller offentliggjorda (tryckta eller på annat sätt allmänt tillgängliga) utredningar. Det är knappast för djärvt att antaga, att enskilda genealoger i rätt stor utsträckning uppgjort mer eller mindre omfattande antavlor, men dessa publiceras ej, utan förblir liggande i deras skrivbordslådor. En rad speciella egenskaper hos antavlan förklarar denna återhållsamhet.
Det första skälet till att antavlorna förblir opublicerade är att de ofta till stor del sammanställes genom kompilation av tidigare kända uppgifter. Den genealogiska litteraturen är ej hos oss lika oöverskådligt stor som t.ex. i Tyskland, och forskaren inskränker därför gärna de uppgifter han offentliggör till ämnen, där han har något nytt att säga. För att undvika onödig barlast av tidigare kända uppgifter väljer han gärna vid publicerandet en annan form än antavlan.
Ett starkt skäl för att genealogiska utredningar inte publiceras i antavleform ligger i svårigheten att göra antavlan »fullständig». Vid alla slag av släktforskning vållar klarläggandet av de äldsta generationerna i regel det ojämförligt största arbetet. I stamtavlor är medlemmarna av dessa generationer få, och en grundlig inventering av källornas uppgifter om dem är därför praktiskt möjlig. Enskilda forskare saknar däremot ofta möjlighet att fullständigt genomgå alla de källor, i vilka kompletterande upplysningar kan tänkas föreligga om någon av de talrika och kanske på vitt skilda håll bosatta medlemmarna av de äldsta kända generationerna i en antavla. Även där antavlan är utgångspunkt för forskningarna inskränker sig genealogen härvid till att klarlägga en liten del av ascendensen - ofta blott en »stam» - åt gången, varvid det är naturligt, att resultaten inte sparas för senare publicering i antavleform utan offentliggöres som stamtavlor efter varje avslutad etapp i forskningarna.
Att en annan form än antavlan väljes vid publicerandet av uppgifter om mindre partier ur en sådan beror ytterligare på ascendenstavlans formella stramhet. Antavlan är »vacker» ur matematisk synpunkt, men om de uppgifter rörande syskon och andra släktingar, vilka vanligen framkommer vid forskningarna, införes i framställningen blir denna lätt svåröverskådlig. Stilistisk flykt, underhållningsvärde och t.o.m. diskussion av osäkra filiationer är likaså svåra att förena med antavlans strängt reglerade uppräkning av föräldrar, föräldrars föräldrar o.s.v. Antavlan i tablåform (t.ex. de vanliga antavleformulären) tillåter ju knappast införandet av andra uppgifter än namn och huvudsyssla samt födelse-, vigsel- och dödsdata. Detta blir lätt föga mer än vad HARALD HORNBORG kallar »en konstrik byggnad...genom vars stela pelarhallar det aldrig dragit en fläkt av det verkliga livets andedräkt».
En fjärde egenskap, som gör att forskare undviker att publicera antavlor, är dessas »egocentricitet». Såväl stamtavlan som antavlan sammanbindes av en enda person, stamfadern respektive probanden,[4] men medan den förre vanligen är en i tiden rätt avlägsen person står den senare ofta mycket nära uppgöraren. Den krets av personer, för vilken antavlan som helhet har intresse är härvid rätt begränsad, och forskaren drar sig för att genom publicering av sin egen eller en närstående persons antavla synas vilja yvas av fädrens ära. Om blygsamheten är berättigad eller ej behöver ej diskuteras här, men med speciell tanke på förhållandena i Finland må framhållas, att detta motiv kan väntas verka starkare ju färre antavlor som publiceras.
Att genealogiska forskningsresultat så sällan offentliggöres i antavleform beror väl till stor del på dessa praktiska nackdelar. Till dem kan fogas ytterligare en av mera teoretisk art. För den genealogiska forskningen, som strävar att utreda tidigare okända släktskaps- och giftermålsförbindelser, kan ett klart mål uppställas, nämligen det fullständiga klarläggandet av dessa förbindelser genom tiderna (så långt de bevarade källorna tillåter det) i befolkningen inom en region - t.ex. i ett land eller, i sista hand, i hela världen. För en sådan fullständig kartläggning är antavlan och den fullständiga descendenstavlan föga lämpade, samma person måste ofta införas i ett stort antal tavlor. Ett alternativt förfarande med hänvisningar från en tavla till en annan skulle bli mycket svåröverskådligt.
Stamtavlan är däremot ett »effektivt arbetsredskap» vid en fullständig kartläggning av befolkningen. Varje person tillhör en och endast en agnatisk stam (kvinnor, vilkas fader är okänd, kan anses bilda var sin egen stam) och samma person behöver införas på flere ställen i litteraturen blott för klarläggande av giftermålsförbindelserna. Lika effektiva som stamtavlan i vedertagen bemärkelse är två med den närbesläktade descendenstavletyper, av vilka den ena endast följer kvinnolinjer och den andra i vartannat led mans- och i vartannat led kvinnolinjer. Dessa är emellertid mindre ändamålsenliga ur forskningens synpunkt, då släktnamnen (vanligen) och patronymerna följer manslinjerna och då de viktiga ledtrådar namnen ger inte är till lika stor hjälp som vid stamtavleforskning. Att släktnamnen följer manslinjerna gör även en litteratur som består av stamtavlor lättare att överblicka och utnyttja än en, där uppgifterna i stor utsträckning ingår i utredningar av andra slag.
De ovan nämnda nackdelarna hos antavlan talar för att stamtavlan i allmänhet bör ges företräde som form hos publicerade släktutredningar. En rad fall kan dock utpekas, där dessa nackdelar har mindre betydelse och där antavleformen synes önskvärd. Det första av dessa fall gäller uppgifter om inflyttade personers härstamning. Om målet för forskningen begränsas till en genealogisk kartläggning av befolkningen endast i en del av världen, t.ex. Finland, ger antavlor för de till landet inflyttade personerna ett viktigt komplement till stamtavlorna över den inom landet bosatta befolkningen. Åtminstone där sådana personer har ett stort antal efterkommande synes det önskvärt, att i Finland svårtillgängliga uppgifter om deras ascendens publiceras här. Detta gäller väl även om utredningarna blott i ringa utsträckning bygger på primärforskningar i utländska arkiv och alltså kan antagas vara »ofullständiga».
Slutsatserna rörande stamtavlans företräden vid en allmän kartläggning vilade på det outsagda antagandet, att alla släktskaps- och giftermålsförbindelser är likvärdiga forskningsobjekt och att den ordning i vilken de utredes ej spelar någon väsentlig roll. Då vissa uppgifter i praktiken tilldrar sig större intresse än andra kan det berättigade i denna förutsättning ifrågasättas. Den genealogiska kartläggningen blir troligen aldrig fullbordad, och den är inte ett självändamål, utan avsedd att betjäna personer, vilka önskar uppgifter om släktskaps- och giftermålsförbindelser för olika ändamål, antingen som material för icke-genealogisk analys eller för att kännedomen om dessa förbindelser som sådan skänker dem tillfredsställelse. Ovan har sagts, att stamtavlan i allmänhet är den ändamålsenligaste formen ur kompilationssynpunkt. I fall, där kompilationen ofta kan väntas gälla sammanställandet av antavlor eller där sådana annars kan tillmätas större »allmänt intresse», förefaller det emellertid önskvärt, att de genealogiska sammanhangen utredes och uppgifter om dem publiceras i form av antavlor.
Starka skäl talar för att t.ex. antavlor för personer, vilka haft större historisk betydelse, tillmätes ett sådant »allmänt intresse». Författare utan genealogiska specialintressen återger troligen onödigt ofta bristfälliga eller rent av felaktiga uppgifter om sådana personers ascendens, och vid analysen av deras genetiska bakgrund och ursprungsmiljö kan oproportionerligt stort avseende fästas vid vissa härstamningslinjer för att andra inte är kända. Antavlan kan i detta fall gärna begränsas till fyra eller fem generationer anor. Rörande den betydelse avlägsnare ascendenter haft för probanden kan vanligen rätt litet utsägas, och ett utelämnande av dem kan bidraga till att analysen hålles inom tillbörliga sannolikhetsgränser.
Som ett av de ändamål den genealogiska kartläggningen tjänar nämndes ovan tillfredsställandet av enskilda personers subjektiva behov av kännedom om de genealogiska förbindelserna. Detta intresse kan mycket ofta väntas vara inriktat på antavleuppgifter, och sålunda kan i äldre tid levande personer med ett stort antal efterkommande anses bilda en annan grupp av probander, vilkas antavlor är av »allmänt intresse». Ur praktisk synpunkt kan i synnerhet de fall framhållas, där anorna levat inom mer eller mindre utpräglade isolat, t.ex. anorna inom allmogen till stamfäder för kultursläkter. Här kan ofta uppgifter om de kognatiska anorna utvinnas med ett relativt litet tilläggsarbete vid klarläggandet av stamlinjen. Även där denna är huvudföremål för utredningen och de övriga anorna ej klarlagts lika noggrant är det väl önskvärt, att de kända uppgifterna om dessa införes i redogörelsen.
Andra fall, där de i början nämnda nackdelarna hos antavlan är av mindre betydelse och där utredningar i antavleform är lämpliga, kan troligen uppletas, och avsikten med resonemangen ovan är givetvis inte att uppdraga ett generalprogram, som alla genealoger strikt bör följa. Det subjektiva intresse, som ger upphov till genealogisk verksamhet, har olika inriktning hos olika individer, och intresset av att publicera forskningsresultaten kan vara sekundärt i förhållande till behovet att själv vinna kunskap. Normerna rörande formen och kvaliteten hos publicerade utredningar får därför inte göras så stränga, att kvantiteten av utgivna forskningsresultat minskas för att genealogerna inte bryr sig om att komplettera sina fynd och omarbeta dem i den form dessa normer förutsätter. De ovan framförda synpunkterna är alltså endast avsedda som ett försök till klarläggning av de olika arbetsformernas för- och nackdelar samt som en uppmaning till släktforskarna att åtminstone i de nämnda fallen överväga möjligheten att publicera antavlor.
De praktiska olägenheter hos antavlan, vilka nämndes i början, kan minskas något genom att antavlan återges på ett annat sätt än det hittills vanligaste. När antavlan inte ges i tablåform utan som en förteckning, uppräknas anorna vanligen generation för generation. Detta återgivningssätt framhäver det egocentriska i antavlan, och en person, som är intresserad bara av en stamlinje eller »sektor» (d.v.s. anorna till en av probandens anor), får söka dess medlemmar på vitt skilda håll i förteckningen.
Då de »användare» av antavlan, vilka har intresse endast för vissa partier, kan väntas vara betydligt fler än de, vilka intresserar sig för den som helhet, synes det åndamålsenligast, att anorna uppräknas »stam för stam» och inom varje stam från den yngsta till den äldsta. När stammarna uppräknas på detta sätt i ordningsföljd från »manslinjen» till »kvinnolinjen» blir automatiskt alla medlemmar av varje såväl stamlinje som sektor samlade i en följd[5]. Intrycket av »egocentricitet» minskas måhända något när probanden tydligare framstår som primus inter pares, huvudproband bland en mängd »sektorprobander». En betydande fördel hos detta uppräkningssätt ligger slutligen i att den formella stramheten vid behov kan minskas utan alltför ödesdigra följder för överskådligheten. Ett exempel på en sådan uppluckrad antavla är ARMAS LAUNIS arbete »Förfädrens minne»[6], där stammarna snarare än individerna användes som »enheter» i förteckningen och där rätt vidlyftiga uppgifter om anornas syskon m.m. införts. När detta förfarande användes vid mera omfattande antavlor synes det dock önskvärt att, såsom han gjort, en orienterande antavla i tablåform ges som bilaga till den litterära framställningen.
I en uppsats rörande antavletekniska frågor anser prof. FR. VON KLOCKE en återgivning generationsvis bättre än en uppräkning stam för stam[7]. Han utgår härvid från att antavlans huvuduppgift är att ge en bild av probandens totalascendens (Ahnenschaft) och från en stark betoning av probandens centrala position. Det enda ändamål uppräkningen generationsvis möjligen i praktiken tjänar bättre än förtecknandet enligt stammar, synes emellertid vara analysen av probandens »genealogiska bakgrund», och till denna lämnar uppgifterna om de avlägsnare anorna, vilka ofta till antalet dominerar hela antavlan, i praktiken rätt ringa bidrag. T.o.m. vid studium av totalascendensen talar mycket för att ett uppräkningssätt, som infogar anorna i deras genealogiska miljö, ges företräde framom ett, som grupperar dem endast enligt deras formella relation till probanden. Som en nackdel hos uppräknandet stam för stam bör dock framhållas, att man och hustru alltid skiljes från varandra av samtliga kända anor till mannen. Det är därför önskvärt, att åtminstone namnet på varje person införes såväl i hans eller hennes egna som i makans resp. makens personalia.
Att uppräknandet av anorna generationsvis blivit så allmänt, beror väl åtminstone delvis på att de vanligaste systemen för personnumrering i antavlor, d.v.s. systemen Kekulé och Hager jämte varianter[8], följer generationerna. Även det nyligen framlagda system Strandbygård[9] är i praktiken bäst lämpat för en uppräkning generationsvis. Lämpat för uppräkning enligt såväl generationer som stammar är det system som användes i tidskriften Släkt och hävd, i Tyskland kallat system Hörig[10]. Detta system utgår från två »siffror», på svenska lämpligen f (= fader) och m (= moder), vilka sammanställes så, att de anger personens plats i antavlan (t.ex. morfars farfars mormor = mf ff mm). Den praktiska användbarheten hos detta system minskas tyvärr av att beteckningarna i högre generationer blir mycket långa.
Särskilt lämpad för uppräkning av anorna stam för stam är en tidigare opublicerad variant av det i Tyskland nyligen framlagda system Paulsen[11]. För att skilja varianterna åt må nedan återgivna förfarande nämnas system Paulsen II.
Systemet utgår från att probanden ges beteckningen o[13]. Beteckningen för fadern till en given person (vilken som helst i antavlan) fås genom att addera ett till denna persons beteckning och beteckningen för modern genom att en etta som sista siffra fogas till den oförändrade beteckningen. Numreringsförfarandet är alltså så enkelt, att det ej ens i högre generationer orsakar besvär.
Beteckningarna för alla manliga anor med undantag av probandens fader slutar på en högre siffra än ett och beteckningarna för alla kvinnliga anor på ett. Generationstalet anges av siffersumman i beteckningen. Varje beteckning utsäger klart hur probanden härstammar från personen i fråga, och ett följande av stamlinjerna är särskilt lätt, då deras medlemmar (från den yngsta till den äldsta) följer varandra i nummerföljd. En tilläggsregel är nödvändig för stamlinjer, i vilka minst tio medlemmar är kända. T.ex. probandens agnatiske stamfader i elfte led kan ej betecknas 11, då denna beteckning avser probandens farmor (den bör i princip läsas »ett-ett», ej »elva»). Tiotalen kan lämpligen anges t.ex. med »potensbeteckning», så att tio skrives 01, elva 11, tolv 21, tjugotre 32 o.s.v[14]. Dessa specialbeteckningar behöver i praktiken rätt sällan tillgripas, och de behövs givetvis först fr.o.m. tionde an-generationen (där de förekommer hos två anor av 1 024). Slutligen må framhållas, att i anförteckningar lämpligen beteckningarnas första och ej deras sista siffror placeras under varandra samt att det för klarhetens skull kan vara skäl att lämna ett mellanrum efter t.ex. var fjärde siffra.
Att här ett ytterligare tillskott presenterats till den rätt rikliga floran av numreringssystem, beror på att system Paulsen II vid uppräkning av anorna enligt stammar är den för praktiskt bruk bäst lämpade numreringen. Som vägledning för genealoger, vilka tvekar inför valet av numreringssystem, hoppas författaren senare kunna komplettera denna framställning med en analys av för- och nackdelarna hos olika numreringsförfaranden.
Deutsches Referat: Warum nicht Ahnentafeln?
Da in Finnland sehr wenige Ahnentafeln veröffentlicht werden, analysiert der Verfasser die Eigenschaften der Ahnentafel um klarzulegen, wo ein Benutzen dieser Form zweckmässig ist. Als Form genealogischer Forschungsberichte hat die Ahnentafel beträchtliche Nachteile. Erstens muss oft eine Menge früher bekannter Angaben in der Tafel eingeführt werden, was bei einer verhältnismässig leicht übersehbaren Literatur überflüssig scheint. Zweitens werden Ahnentafeln vermieden, weil die Genealogen unvollständig erforschte Teile der Tafel aus ihren Berichten fortzulassen wünschen. Drittens erschwert die strenge Form das Einführen von Daten über Geschwister der Ahnen, die Besprechung fraghafter Filiationen u.s.w. Wo nur wenige Ahnentafeln veröffentlicht werden, wählen die Forscher auch eine andere Form um zu vermeiden, dass die Veröffentlichung der Ahnentafel einer ihnen nahe stehenden Person als unberechtigter Ahnenstoltz betrachtet wird.
Das theoretische Ziel der Genealogie ist ein vollständiges Erforschen der Verwandtschafts- und Heiratsbeziehungen durch die Zeit in einer Gesamtbevölkerung. Die Stammtafel ist gewöhnlich die beste Form einer auf dieses Ziel gerichteten Forschung; erstens beschränkt das Benutzen von Stammtafeln die notwendigen Wiederholungen einzelner Angaben in der Literatur auf ein Minimum, und zweitens wird ein Maximum von Übersichtlichkeit der Literatur erreicht, da die Familiennamen den agnatischen Stämmen folgen. Ahnentafeln in die betreffende Bevölkerung eingewanderter Personen bilden jedoch eine wichtige Komplettierung der Stammtafelliteratur.
Die genealogische Forschung legt erstens Material für weitere nicht-genealogische Analyse vor und zweitens befriedigt sie das Bedürfnis einzelner Personen die genealogischen Beziehungen zu kennen. Im Lichte dieser Zwecke der Forschung können andere Sonderfälle hervorgehoben werden, für die eine Veröffentlichung genealogischer Angaben in Ahnentafelform wünschenswert erscheint. Als Beispiele werden genannt Ahnentafeln berühmter Personen (die Tafeln können auf 4 oder 5 Ahnengenerationen beschränkt werden, da die ferneren Ahnen recht wenig zu der Beleuchtung des Probanden beitragen) und in älterer Zeit lebender Personen mit einer grossen Nachkommenschaft (besonders wenn die Ahnen in einem Isolat gelebt haben, was ein Erforschen der ganzen Ahnenschaft mit Hilfe eines beschränkten Quellenmaterials ermöglicht).
In einer Ahnentafel in Listenform dient eine generationenhafte Reihenfolge der Ahnen hauptsächlich nur der Analyse des »Hintergrundes» des Probanden. Die Mehrzahl der Benützer der Tafel entnimmt ihr nur Stammlinien oder »Sektoren» (die Ahnen eines Vorfahren des Probanden), und dieser Mehrzahl wird die Benutzung erleichtert, wenn die Ahnen nicht generationen- sondern stammweise verzeichnet werden, wobei alle Glieder jeder Stammlinie und jedes Sektors nacheinander folgen. Sogar bei dem Studium der ganzen Ahnenschaft kann eine Reihenfolge, die die Ahnen in ihren genealogischen Zusammenhang einknüpft, den Benutzer besser dienen als eine, die nur von ihrer formalen Beziehung zu dem Probanden ausgeht. Die Sonderstellung des Probanden wird bei stammhaftem Verzeichnen weniger hervorgehoben, da er deutlicher als Haupt einer langen Reihe von »Sektorprobanden» dasteht. Schliesslich wird bei dieser Reihenfolge die Übersichtlichkeit weniger gestört wenn Angaben über Geschwister u.s.w. eingefügt werden.
Von den verschiedenen Systemen der Personenbezifferung in Ahnentafeln ist das System Hörig für ein Verzeichnen sowohl nach Generationen wie nach Stämmen geeignet. Zum Schluss wird eine früher nicht veröffentlichte Variante des Systems Paulsen vorgelegt, die bei stammhafter Reihenfolge beträchtliche Vorteile bietet.
[1] Se ALEX. LUTHER, Om antaflor. GSÅ I (1917), s. 27.
[2] Meddelande av kanslirådet OSMO DURCHMAN.
[3] SVEN-ERIK ÅSTRÖM, Vår släktforsknings dilemma. Genos 1951, s. 77.
[4] Ordet proband, »den som prövas» (i fråga om sin härstamning), synes riktigare än det i svenskt språkbruk vanligare probant, »den som prövar» (d.v.s. utreder anorna). Antavlan uppgöres ju ofta av en helt annan person.
[5] Personerna i en antavla med tre generationer anor uppräknas i följande ordning (p = proband, f = far, m = mor, stammarna åtskiljes av tvärstreck): p, f, ff, fff / ffm / fm, fmf / fmm / m, mf, mff / mfm / mm, mmf / mmm. En klar bild av förfarandet ger NORDSTRÖM, Genealogiska tabeller över släkterna Nordström, Hirn, Ottelin och Alopaeus. Helsingfors 1901. Varken de helt utan kritik sammanställda sakuppgifterna, eller numreringsförfarandet i detta verk bör emellertid användas!
[6] Genealogica 1921, häfte 3-5.
[7] Logische Betrachtungen der Ahnenschaft. Familie und Volk 1953, s. 340.
[8] Se t.ex. LUTHER, a.a., ss. 27-28.
[9] J.B. STRANDBYGÅRD, Et system for opstilling af anetavler. Personalhistorisk Tidsskrift 1953, ss. 126-128. Systemet har på finska presenterats av kamrer ARNE EKMAN i Genos 1953, ss. 111-113.
[10] S. RÖSCH. Die Bezifferung von Ahnentafeln. Familie und Volk 1953, s. 274.
[11] Se RÖSCHösch, a.a., s. 276, där den variant uppfinnaren (herr KARL JOHANN PAULSEN, Hamburg) föredrar presenterats. Den här återgivna varianten är ur matematisk synpunkt mindre »vacker», men den synes ha betydande praktiska fördelar. Flere synpunkter som framlagts ovan har ursprungligen framkommit under en längre korrespondens med herr Paulsen i anledning av hans opublicerade uppsats »Technische Probleme der Ahnentafel», och författaren önskar därför betyga sin tacksamhetsskuld till honom.
[12] I nordisk litteratur betecknas vanligen probandgenerationen 1, föräldragenerationen 2 o.s.v. Då härvid t.ex. förfäderna i »fjärde generationen» är förfäder i tredje led uppstår risk för missförstånd. Detta kan undvikas med den här införda generationsnumreringen. Åtminstone tills denna allmänt accepterats synes det önskvärt, att dubbeltydiga formuleringar av typen »förfäder i n:te generationen» undvikes.
[13] Herr PAULSEN ger i sin uppsats probanden beteckningen 1, men för att bringa systemet i bättre överensstämmelse med den generationsnumrering som rekommenderats ovan har en förändring införts, som tidigare föreslagits av prof. RÖSCH för system Paulsen I. (a.a., s. 276). Att härvid probandens fader blir ett undantag från regeln rörande beteckningarna för personer av olika kön har knappast större praktisk betydelse.
[14] Herr PAULSEN föreslår, att tiotalen betecknas med streck under enhetssiffran (t.ex. elva = 1, tjugotre = 3 o.s.v.), men dessa beteckningar har i prof. RÖSCHs uppsats utfallit otydligt. Vid det här föreslagna förfarandet undvikes praktiska svårigheter även i de få fall, där flere tiotal generationer av en stamlinje är kända, t.ex. i Kon fu tses agnatiska släkt, som säges fortleva i Kina.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1956 års register | Årgångsregister