[ Artikelns slut ]
Tiedonantoja - Meddelanden
När Svenska Litteratursällskapets Historiska och litteraturhistoriska studier utkom den 5 februari 1960 (HLHS 35) innehöll detta verk en uppsats kallad Arvid David Hummel. En begåvad slarver. Uppsatsen var författad av mig. Efter publiceringen har jag fått motta en del upplysningar och rättelser, framförallt om Arvid David Hummels släktförhållanden. Då nya data om denne »begåvade slarver» kan vara av intresse för genealogiskt intresserade personer i Finland, vill jag meddela dem här. Hummel var nämligen född i Göteborg 1778, men rymde från sin protokollssekreteraresyssla vid hovkanslersexpeditionen i Stockholm, verkade i intim kontakt med Comitén för finska ärenderne i S:t Petersburg och dog 1836 i staden Ekenäs i Finland.
I Hufvudstadsbladet förekom 1958 inte mindre än fem inlägg om denne Arvid David Hummel, inlägg där man först efterlyste hans identitet och sedan gav biografiska uppgifter. Författare till inläggen var E. R. GUMMERUS, LARS G. VON BONSDORFF, YRJÖ BLOMSTEDT, ANN-MARI MICKWITZ och undertecknad. Mitt inlägg - det sista i raden - baserade sig huvudsakligen på mitt intresse för den dramaturgiska tidskrift, Götheborgs Theater, Hummel som den förste i Sverige hade utgett, och på det faktum, att författare i äldre teaterangelägenheter hade benägenhet att hänvisa till denne Hummel. Det är mitt inlägg i Hbl. den 6.2.1958 jag har utvecklat och byggt vidare på i min uppsats i HLHS, varvid jag har lagt huvudvikten vid Hummels betydelse som teaterkritiker och litteraturkännare samt på det faktum att hans en smula äventyrliga bana slutade i Finland.
I ett brev daterat den 5.7.1814 och skrivet till medlemmen av den finländska kommittén i Petersburg, C. J. Walleen, betonar Hummel, att han är vid ganska god kassa och kunde arbeta i lugn och ro, ifall inte en smärtsam händelse hade berövat honom arbetslusten. Vad denna händelse avser får vi en aning om genom ett brev från Walleen till kommitténs ordförande R. H. Rehbinder. Walleen säger nämligen, att den stackars Hummel förlorat en son i Sverige. Detta meddelande har jag, då jag inte visste om någon son, i Walleens svårlästa piktur uttytt fel. Där står troligen att Hummel »vint de perdre son fils en Suède», ehuru det ser ut som »vient de prendre son fils en Suède.» Emellertid har jag förmodat - s. 130 - att en eventuell son kan ha varit född under åren 1804-07, alltså innan Hummel rymde från Sverige. »Att undersöka denna gosses öden är slutligen en ovidkommande detalj i en uppsats om gossens far» har därför fått bli mitt slutpåstående i saken. Detta emedan någon synnerlig ansvarskänsla gentemot hans barn knappast besvärade Hummel i vanliga fall.
Sedan HLHS 35 utkommit har jag mottagit ett brev från bokförläggaren Alrik Hummel-Gumaelius i Strängnäs, där denne uppmärksamgör mig på, att en hummelsk släktutredning föreligger i tryck författad av H. Södersten. Boken, som heter Släkten Hummel 1600-1918, borde enligt brevskrivaren finnas i två exemplar i Helsingfors, skänkta av A. Hummel-Gumaelius till »f. överbibliotekarien Paul Nyberg och framlidne fil.mag. Eilif Appelberg.» I anledning av detta meddelande har jag plöjt igenom universitetsbibliotekets kataloger, men inte nått ett positivt resultat.
Genom tillmötesgående av professor Paul Nyberg kan jag numera meddela korrekta data ur den bok han äger och som är författad av kyrkoherden Herman Söderstéen, Askersund, samt utgiven där 1918:
Arvid David Hummel, son till borgmästaren i Göteborg, lagmannen Hans Hummel (1743-1808), hade i sitt äktenskap 1804 med Sophia Magdalena Öhman (f. 1787, d. 1866 i Petersburg) två barn: sonen Arvid Johan (f. 1805, d. 1814 i Alingsås i Sverige) och dottern Anna Sophia, f. 1807 i Stockholm. Alltså icke 1810 som jag uppgett, emedan detta årtal förekommer både i Ekenäs stadsförsamlings och i Katarina svenska församlings, S:t Petersburg, kyrkböcker. De båda kyrkliga källorna uppger ett tredje barns, dottern Sophia Auroras födelseår 1815, men Söderstéen har tillägget, att Sophia Aurora var adopterad och barn av »okända föräldrar.» Uppgiften att Anna Sophia Fredrica 1835 gift sig med kaptenen vid Petrovska regementet Alexander Kiseleff finnes hos Söderstéen - »g. 1835 16/5 m. kaptenen i Petrowska regem. Alexander Kisileff» - och dessutom anteckningen att hon dött 1844. Likaså har S. meddelandet, att adoptivdottern dött i Petersburg 1845. Vad som föranlett skiljaktigheterna i data och biografiska notiser mellan anteckningarna i Sverige och Ryssland är svårt att bestämma i efterhand. Regelrätt adoption torde emellertid inte ha varit juridiskt förutsedd eller tillåten enligt ryska förhållanden.
Bokförläggaren Hummel-Gumaelius har även gjort mig uppmärksam på, att i Svenska Bibliotek och Ex-Libris III. Anteckningar av C. M. Carlander, Sthlm 1904, finns både en biografi om Arvid David Hummel och en avbildning av hans exlibris. Då ingen av de böcker ur hans boksamling, som t.ex. universitetsbiblioteket i Helsingfors äger, är prydd med hans bokägarmärke, utan endast namnteckningen A. D. Hummel, föreligger, har jag inte kommit att tänka på att han ägt ett sådant. Vid sökande ufter personalier om teaterföreståndaren C. G. Bonuvier har jag senare haft anledning att anlita Carlanders bok och därvid snavat över Hummel. Men då var min essä om honom redan tryckt.
Vid jämförelse med de uppslagsverk, som jag har åberopat i HLHS 35, innehåller Carlanders levnadsbeskrivning om Hummel självfallet de fylligaste meddelandena. Carlander omtalar att Hummel blev student i Uppsala 1792, tog hovrättsexamen 1794, blev viceauditör vid Stedingska regementet i Göteborg 1796, flyttade till Stockholm och blev där anställd vid hovkanslersexpeditionen 1801 samt protokollssekreterare 1802. C. citerar Hummels egna brev till L. von Engeström, enligt vilka han till följd av en »oförlåtlig misshushållning» tvangs att lämna Stockholm 1807 och resa till Petersburg, där dåvarande svenska ministern von Stedingk skaffade honom en syssla som »guvernör» i en pension vid Gymnase Impérial. I brev till Gjörwell berättar Hummel 1811, att hinder mött för en återresa till Sverige, men att Sveriges konung i juli samma år förordnat honom att vara »Secrétaire Interprète» vid beskickningen i Petersburg. Befattningen upphörde sedan man - enl. Crusenstolpe - kommit underfund med att han »lika mycket gick ryssarnas som svenskarnas ärenden.» Från 1814 kallar sig Hummel »Attaché du ministre de l'instruction publique» och 1815 uppger han som sin adress: Chancellerie privée du ministre de la police. 1816 undertecknar han sig som »Bibliothekarie vid Polisministèrens censure i S:t Petersburg» och 1823 kallar han sig sekreterare vid generalkommittén för censuren i ryska inrikesministeriet. Till och med hos Carlander har den felaktiga uppgiften, att Hummel erhöll statsrådstitel, insmugit sig. Riktigt är däremot, att han i kyrkböckerna i Ekenäs får heta assessor, riddare och pensionär samt att han enligt församlingarnas uppteckningar hörde till »dissenter eller engelska independentkyrkan.» Han hade nämligen blivit »till religion calvinist.»
 |
A. D. Hummels exlibris. Cummelin sc. |
Vad som mycket bedrövar mig är att jag inte före tryckningen av min essä om Hummel fick tag i Carlanders, eller rättare sagt Gjörwells uppgifter av år 1801 om hur Hummel såg ut: »Han är ung, har blå ögon och ljusbrunt hår, liten till växten, vacker, sinnrik, något mjältsjuk, mycket benägen för vänskap, bär icke motgången lätt, är något för stark uti omkast, är ännu Kantian, mycket språkkunnig, har läst de bästa auctorer, eger mycken smak, är ingalunda känslolös för unga tillika dygdiga skönheter, har väl icke börjat med att buga för de höga, men sedan han nu trampat hoftrappan lärer det sig väl.» Om Hummels fru vet Gjörwell berätta, att hon var en ung, vacker och älskvärd dam, när hon 1804 gifte sig med »protokollssekreteraren vid konungens utrikes statsexpedition.» Crusenstolpe antyder i sin tur, att hon var »naturlig dotter» till en baron de Geer. Enligt Carlander var hon bosatt i Stockholm till 1827.
Om Hummels teaterkritiska och skönlitterära verksamhet har jag ordat tillräckligt i min uppsats i HLHS. Att han varit »Petersburgskorrespondent till Åbo Tidning, dit han äfven lemnade vittra bidrag» har jag också först genom Carlander fått veta. Likaså att i denna tidnings nummer den 4.1.1809 för första gången i tryck förekom hans »sedermera i oräkneliga skillingtryck spridda och ännu af folket sjungna visa: Ömt älskade Leonhard Mathilda», vilket låter förtrollande.
Carlander uppger vidare, att Hummels boksamling jämte hans övriga tillgångar realiserades i Stockholm för hans konkursmassas räkning. »Böcker, som tillhört honom, påträffas ofta», säger Carlander. F.d. förste bibliotekarien vid Kungl. biblioteket i Stockholm, Nils Afzelius, har meddelat mig, att han i september 1960 inköpt Kalathiskos av Sophie Mereau. De två små banden, tr. i Berlin 1801 och 1802, har den från Hummels böcker i HUB kända namnstämpeln A.D. Hummel, men icke hans exlibris. Också Afzelius ger en hänvisning till Carlander, som tydligen är alla verkliga bokkännares och bibliofilers förnäma uppslagsverk. I alla händelser får man genom detta verk de nyttigaste upplysningar om personer och ämnen, som går en smula på sidan om allfarvägen.
Carlander avslutar sin redogörelse om Hummel med beskrivningen av hans bokägarmärke. Till en början har denne använt en »svartstämpel: A.D. Hummel i facsimile. Eller också inskref han sitt namn.» Sedan lät han »den skicklige kopparstickaren och etsaren Joh. Pet. Cummelin, Martins lärjunge» göra ett exlibris i »aquatinta.» Detta exlibris, det som kunde ha lett mig till Carlander, har formen av en oval, inom vilken man ser en amorin och en satyr i ett landskap under en ek. Båda håller i samma lyra, som de knäpper på. Bilden bär underskriften A.D. Hummel's Boksamling. Självfallet har Hummel med detta exlibris deklarerat sin samhörighet med konsten och dikten. Dock inte direkte med Thalia, i vars tjänst han ändå gjort sin största insats med den första verkliga dramaturgin i Sverige. Men det är inte uteslutet, att Hummel var så djupt bildad och kunnig, som t.ex. Gjörwell velat göra gällande, att han genom satyren ur Dionysos följe velat antyda, hur tragedin uppkommit ur antikens dionysosprocession och att själva ordet tragedi hos grekerna egentligen betydde bocksång. I fråga om den bisarre, på samma gång ytlige och djupe Hummel var allting möjligt.
Att jag låtit N. Zanzén författa artikeln Hummel, Arvid David i Svenska män och kvinnor III, Sthlm 1946, är ett excerperingsfel, som jag självfallet måste stå för, men som jag inte själv gjort mig skyldig till. Thure Månsson heter författaren.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1961 års register | Årgångsregister