GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Ett uråldrigt stamträd

Fil.doktor, friherre ERIC VON BORN, Stockholm

Vårt land kunde som känt först i mitten av det tolfte seklet infogas i den allmänna historiska kronologien. Av de kultursläkter, som framträdde under de därpå följande århundradena, hade visserligen en och annan inhemska rötter, medan andra inkommit från olika länder, främst givetvis från områdena väster om Bottenhavet. Av dem kan några få uppvisa mycket gamla anträd. Bärarna av namnet Aminoff kan t.ex. på slingrande vägar räkna sin härkomst från de s.k. rurikiderna, dvs. från de fåtaliga ännu fortlevande gamla ryska ätter, som i rätt nedstigande led räknar sin härkomst från statsbyggaren Rurik, som gjorde sin märkliga insats i historien för elva århundraden sedan.

De kultursläkter i Finland, som på något sätt leder sin extraktion från de svenska stormannaätterna under den senare medeltiden, kan i några fall föra sina genealogier tillbaka till folkungaätten eller till ynglingaätten, om vilka några forskare antagit, att de fått sina namn av att anfäderna hetat Folke och Yngve. De som härstammar från Gustaf Vasa antingen genom hans son Magnus, vars dotter blev ingift i ätten von Yxkull, eller genom Johan III:s dotter Sofia Gyllenhielm, förmäld med Pontus de la Gardie, fader till sägnernas »laiska Jaakko», kan i omfångsrika anträd påvisa härstamning icke blott från de namnkunniga medeltida danska och engelska regenterna utan även från en rad bysantiska kejsare och från några enstaka innehavare av den tysk-romerska kejsarkronan. Rekordet innehas dock av dem som kan leda sin härstamning tillbaka till Erik Brahe, förmäld med Elisabet av Braunschweig-Lüneburg, emedan i detta fall icke mindre än ett tiotal romerska kejsare förekommer i stamträdet, som leder upp till karolingerna och deras anfader, som skådade dagens ljus i slutet av 500-talet. Ett hundratal släkter eller släktgrenar i Finland kan därigenom förete ett stamträd, som omväxlande längs mans- och kvinnolinjerna, i oavbruten följd sträcker sig tretton sekler tillbaka i tiden.

Paret Brahe-Braunschweig-Lüneburgs ättling i tredje led var Hedvig Eleonora Stenbock som förmäldes med Finlands störste jorddrott Lorentz Creutz d.y., vilken ägde ett par dussin egendomar, däribland främst Sarvlaks i Pernå.

Som källor för släktledningen här nedan har anlitats en av framlidne översten Erik Gustaf Klingenstierna uppgjord omfångsrik antavla, deponerad i Uppsala Universitetsbibliotek, vidare »Stammtafeln zur Geschichte der europäischen Staaten» av prins Karl Wilhelm von Isenburg, Marburg 1956; »Allgemeine Deutsche Biographie», 1912; »Neue Deutsche Biographie», 1953-1961; »La grande Encyclopédie», 1903 »Encyclopédie Française», från 1935; »La Grande Larousse Encyclopédie», 1961; Gustaf Elgenstiernas och Tor Carpelans »Ättartavlor».

För bistånd vid arbetets utförande ber jag få frambära ett varmt tack till den ovannämnde överste E. G. Klingenstiernas sondotter, fil.mag. Dagmar Klingenstierna, som gjort mig uppmärksam på farfaderns samlade anteckningar om den Stenbockska och därmed även den Creutzska ättens anfäder på de tyska tronerna och härstamningen från medeltidens störste härskare Karl den store.

1. Arnulf, född i slutet av 500-talet, död 641; frankisk »major domus», biskop i Metz. Gift med Oda.

Son:

2. Ansegisel, död/mördad/ 685. Gift med Begga, död 694, dotter till »major domus» i Austrasien Pippin av Landen.

Son:

3. Pippin av Heristal, död 714; »major domus» och hertig av Brabant, blev »dux» och »princeps francorum». Gift 2:o med Alpheid /»den sköna Chalpaida»,/.

Son:

4. Karl Martell, född omkr. 688, död 741; merovingernas »major domus». Hans betecknande binamn Martell betyder »Hammaren». Han segrade 732 vid Tours och Poitiers över en mäktig arabisk ryttarhär, som invaderat Västerlandet, vars räddare han blev. Han förenade Austrasien i öster och Neustrien i väster med Burgund till ett enhetligt frankiskt välde. Gift 1:o med Chrotrudis, död 724.

Son:

5. Pippin den lille, född omkr. 715, död 768; frankernas konung, grundade 754 Kyrkostaten och utnämndes därvid till »Patricius romanorum». Gift med Bertrada/ Berta/, dotter till greve Charibert av Laon.

Son:

6. Karl den store, konung över det frankiska riket och romersk kejsare, medeltidens störste härskare, född 747/742?/, död 814; grundade ett välde mellan floderna Eider, Elbe och Ebro med utbuktning över den apenninska halvön; krönte sig själv till kejsare 800 i Peterskyrkan i Rom. Han främjade folkbildning och förvaltning och höll hov i Aachen, Gift 3:o med Hildegard av Bayern, ättling till alemannernas hertig Gottfried.

Son:

7. Ludvig I, den fromme, frankisk och romersk kejsare, född 778, död 840; stred länge med sina söner om regeringsmakten; avled på en holme i Rhen under återtåget från Bayern; främjade missionen (Ansgar) i Norden. Gift 2:o med Judith av Bayern av huset Welf, död 843.

Son:

8. Karl II, »den skallige», född omkr. 823, död 877. Ingick med sina bröder Lothar och Ludvig den tyske 843 fördraget i Verdun, som definitivt styckade Karl den stores välde; erövrade Lothringen och kröntes till kejsare i Rom 875; förgiftades av sin läkare. Gift 1:o med Ermentrude, död 869.

Son:

9. Ludvig II, »den stammande», född 846, död 879; konung av Frankrike. Gift 2:o med Adelheid.

Son:

10. Karl III, av motståndarna kallad »den enfaldige», född postumt 879, död 929; konung av Frankrike, omstridd härskare; avled som fånge i ett fästningstorn efter avsättning. Gift med Edgif, dotter till konung Edvard I av England.

Son:

11. Ludvig IV, »Ultramarinus», född omkr. 921, död 954; konung av Frankrike; bekrigade ungrare och normanner; fängslad men befriad tack vare kejsar Otto den store. Gift med Gerberga av Sachsen, död 984, dotter till kejsar Henrik I Fågelfängaren.

Dotter:

12. Mathilde, gift med Konrad III, konung av Burgund, död 993.

Dotter:

13. Gerberga, gift med Herman II, hertig av Schwaben, död 1003.

Dotter:

14. Gisela, död 1043; gift 3:o med kejsar Konrad II Saliern, född 989, död 1039; grundare av den frankiska eller saliska kejsardynastien.

Son:

15. Henrik III, tysk-romersk kejsare, född 1017, död 1056; bekrigade med framgång tjecker och ungrare, avsatte och insatte flera påvar under den uppblossande investiturstriden; främjde konst och vetenskap och lät anlägga talrika kyrkor. Gift 3:o med Agnes av Poitiers, född omkr. 1024, död 1077; dotter till hertig Wilhelm III av Guienne.

Son:

16. Henrik IV, tysk-romersk kejsare, född 1050, död 1106; besegrade upproriska hertigar men bannlystes av påven Gregorius VII, »den helige satan», vars val han underkände under den tillspetsade investiturstriden. Vandrade till Canossa, varefter han löstes från bannet. Han erövrade senare Rom, där han kröntes till kejsare. Den länge obegravda kroppen blev omsider bisatt i Speyerdomen. Gift 1:o med markgrevinnan Breta av Susa, död 1087.

Dotter:

17. Agnes av Franken, död efter 1142. Gift med hertig Fredrik I av Schwaben, död 1105.

Son:

18. Fredrik II, den enögde, hertig av Schwaben, född 1090, död 1147. Gift med Judith, död 1126, dotter till Henrik den svarte av huset Welf.

Son:

19. Fredrik I Barbarossa/ »Rödskägg»/, tysk-romersk kejsare av dynastien Hohenstaufen, född omkr. 1121, död 1190 genom drunkning i floden Saleph i Orienten; bekämpade de lombardiska städerna och lät förstöra Milano; senare förödmjukad av påven och besegrad vid Legnano; ledde tredje korståget. Han var en skarpsinnig, rättrådig och ridderlig härskare, vars namn fortlever i sagorna/Kyffhäuserberget/, Gift 2:o med Beatrix av Burgund, död 1185, dotter till hertig Reinhold III av Macon.

Son:

20. Henrik VI, tysk-romersk kejsare, född 1165, död 1197; krönt i Rom, dog i Messina, innan han hunnit förverkliga sina högt flygande planer. Gift med Constantia av Sicilien, dotter till konung Roger.

Son:

21. Fredrik II, tysk-romersk kejsare, konung av Sicilien, född 1194, krönt i Aachen och Rom; död 1250; höll ett lysande hov i Palermo med lärda män från öster och väster; besegrade saracenerna, Kyrkostaten och de lombardiska städerna; benämndes »den store renässanskejsaren»; blev två gånger bannlyst, men satte i Jerusalem själv kronan på sitt huvud. Han räknas till de mest intelligenta och fängslande härskarna under medeltiden. Gift 3:o med Isabella av England, död 1241; syster till konung Henrik III.

Dotter:

22. Margaretha, prinsessa av Hohenstaufen, född 1237, död 1270. Gift med Albrekt, lantgreve av Thüringen, markgreve av Meissen född 1240, död 1314.

Son:

23. Fredrik I, »den bittre», markgreve av Meissen, född 1257, död 1324. Gift 2:o med Elisabeth, dotter till greve Hartmann av Logdaburg-Arnshaugk, död 1359.

Son:

24. Fredrik II, »den allvarlige», född 1310, död 1349; lantgreve av Meissen. Gift med Matilda av Bayern, född omkr. 1309, död 1346; dotter till den tysk-romerske kejsaren Ludvig IV, tidigare hertig av Bayern.

Son:

25. Fredrik III, »den stränge», lantgreve av Meissen, född 1332, död 1381. Gift med Catharina, dotter till greve Henrik XII av Henneberg.

Son:

26. Fredrik I, »den stridbare», kurfurste av Sachsen, född 1369, död 1428. Gift med Katarina, död 1442, dotter till hertig Heinrich av Braunschweig-Lüneburg.

Son:

27. Fredrik II, »den saktmodige», kurfurste av Sachsen; född 1411, död 1464. Gift med Margareta, född 1416, död 1486; dotter till hertig Ernst av Österrike.

Son:

28. Hertig Ernst av Sachsen, född 1442, död 1486. Gift med Elisabeth av Bayern, född 1442, död 1484; dotter till hertig Albert »den fromme» av Bayern.

Dotter:

29. Margareta av Sachsen, född 1470, död 1528. Gift med hertig Heinrich av Braunschweig-Lüneburg, född 1468/ eller 1466/, död 1532.

Son:

30. Otto I, hertig av Braunschweig-Lüneburg, född 1495, död 1549. Han regerade de senare åren av sitt liv gemensamt med sin broder Ernst i Harburg. Gift med Meta, död 1580, dotter till Jan III av Campe.

Son:

31. Otto II, hertig av Braunschweig-Lüneburg /Harburg/, född 1528, död 1603. Gift med Margareta, född 1530, död 1559; dotter till greve Johan Henrik av Schwarzburg-Leutenberg.

Dotter:

32. Elisabeth, hertiginna av Braunschweig-Lüneburg, född 1553, död 1618. Gift med Erik Brahe, greve till Visingsborg och friherre till Lindholmen, född 1552, död 1614; riksråd, hovmarskalk och överståthållare, tidvis konung Sigismunds anhängare men försonad med hertig Karl, vars förtroendeman han blev.
foto1 Elisabeth, hertiginna av Braunschweig-Lüneburg 1553-1618 (SPA)
Erik Brahe 1552-1614 (SPA) foto2

Dotter:

33. Grevinnan Beata Margareta Brahe, född 1583, död 1645. Gift med Gustaf Stenbock, friherre, född 1575, död 1629; riksråd.

Son:

34. Gustaf Otto Stenbock, greve, född 1614, död 1685; fältmarskalk, riksamiral. Gift med grevinnan Christina Catharina de la Gardie, född 1632, död 1704; dotter till fältmarskalken greve Jakob de la Gardie, »Nordens Xenofon», och Ebba Brahe.

Dotter:

35. Grevinnan Hedvig Eleonora Stenbock, född 1664, död 1729. Gift med Lorentz Creutz d.y., friherre, född 1646, död 1698; landshövding, bergverksdirektör, jorddrott.

Barn:

36. Friherrinnan Christina Catharina Creutz, född 1685, död 1716, gift med majoren friherre Herman Johan von Liewen, född 1669, död 1707.
36. Carl Johan Creutz, friherre, född 1687, död 1757, major, vicelandshövding, godsägare.
36. Friherrinnan Eleonora Maria Creutz, född 1689, död 1761, gift med översten Ernst Gustaf von Willebrand, född 1680, död 1751.
36. Friherrinnan Hedvig Ulrika Creutz, född 1697, död 1745. Gift med kaptenen greve Carl Reinhold Nieroth, född 1694, död 1741.

 

För vidare härledningar från dessa fyra syskon Creutz, vilkas ättlingar till en stor del lever i Finland, kan ättartavlor (ELGENSTIERNA, CARPELAN) samt olika genealogiska verk användas. De nu levande personerna härstammar i fyrtioandra t.o.m. fyrtiosjunde ledet från karolingernas anfader, med vilken stamträdet begynner.

Det må slutligen påpekas, att marskalken av Finland friherre Carl Gustaf Emil Mannerheim över ätten von Willebrand i sjunde ledet härstammade från landshövdingen friherre Lorentz Creutz d.y. (nr 35) och att den siste lantmarskalken friherre Viktor Magnus von Born över ätten von Morian i sjätte ledet ledde sin härstamning från samme Lorentz Creutz. De var alltså i fyrtioandra resp. fyrtioförsta ledet ättlingar till karolingernas anfader.

 
Genos 34(1963), s. 9-16

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1963 års register | Årgångsregister