[ Artikelns slut ]
Kapellanen i Pärnå, myndige och vällärde herr Justus Totilius, stod 1725 inför häradsrätten angiven för åtskilliga enom prästman oanständiga procedurer som han begått, men inte vidgått inför Venerando Consistorio i Borgå. Consistorium hade därför remitterat saken till laga undersökning.[1]
Emot trädde nu hans kollega och vedersakare kapellanen Henrik Weckman. Herr Justus, konstaterade han, hade med sitt ogudaktiga väsende blivit en visa i var mans mun icke allenast i Pärnå utan även i andra församlingar, varigenom också andra hans medbröder blivit vitupererade. En prästman, som går i kyrkan med ondska och arghet, går in och ut med Satan och Djävulen. Och det kan med fog sägas om en sådan, att han ingalunda är på den rätta vägen, ingen rättskaffens Kristi tjänare, emedan han lever annorlunda än han lär. Över hans oskickliga leverne kommer här nu klagomål allerstädes.
På ordförandens frågor, vari ett sådant svårt angivande består och huru sådant kunde bevisas, framfördes att man med bedrövelse fått förnimma, att Totilius t.ex. sistlidne michelsmässodag, då han skulle predika, varit av dryckenskap belastad och burit sig åt på predikstolen. Men Weckman ville särskilt framföra och övertyga honom de grymma ord och förbannelser som han utgjutit sig mot församlingsborna. Det visste samtliga Torsbybor. En av dem postbonden Bertel Thomasson visste nu berätta, hurusom Totilius kommit till hans son som ärjade på åkern och tillropat honom: var är din far den rödskäggiga gamla skälmen, han är nog i helvetet fast skuggan är här på jorden. Dragonhustrun Anna Larsdotter kunde bekräfta att hon hört orden: din far är långo sedan i helvetet.
Härtill nekade Totilius dock alldeles, ingalunda hade hans ord lytt så. Den ärjande Bertil hade gått utom rätta åkerrån. Och då hade han sagt åt honom, att den som rå flyttar är förbannad och i helvetet. Guds ord ropar ve över den, som annans råmärke flyttar. Motparten trodde dock att flere vittnen nog finnas, som kunde intyga att Herr Jost överfallit dem med förbannelser i deras arbete. Men de dristade sig inte fram av räddhåga för honom.
Därnäst angavs, att Totilius med förbannelser visat församlingsbor ifrån sig, när de om lördagarna ville anmäla sig till skriftemål. Han hindrade dem helt enkelt i deras heliga uppsåt, därest de inte förde med sig ett kok fisk eller någon annan gåva. Liksom Herrens heliga nattvard stode hos honom att köpa. En av de avvisade var torparen i Tervik Daniel Andersson. När han jämte andra kommit att läsa och låta uppskriva sig, hade Herr Jost yttrat sig att alla nu kommer hit att han skall ha omak. Men ingen har någon förning med sig. Och du din stora satan, hade han ännu yttrat med ondska mot Daniel, du har så stor päls på dig att jag ännu ej fått så stor päls. Och Terviks torpare, de satt med större hushåll än bönderna, men någon ränta ville de inte ge honom. Men nog ville de alla att han skulle predika.
Rätten fann det oanständigt att med sådana saker begynna bry folket, när de ville gå till skrift. Herr Jost medgav härtill att det nog var illa att han så måste påminna om sina rättigheter. Han hade dock inte förbannat någon eller förvägrat någon att gå till Guds bord. Dock - torparänkan Brita Gabrielsdotter vittnade ytterligare, att Herr Jost varje gång vid sin förbiresa förbi hennes torp bannas och svärjer på henne angående sin rättighet: fan uti dig din förbannade människa. Och Weckman tillade att Totilius engång vid genomresa skall ha förbannat folket i Drombom by, först boarena, sen all deras egendom och sist deras åkrar. Hårda ord, vartill Totilius genmälde: sådant skall en skälm bevisa.
Saken var visst den, att Herr Jost misstänkte att han inte fick sina »räntor», utan att folket bar dem till kollegan Weckman. Han hade engång fällt yttrandet till Mårten Samuelsson om något lass hö till Herr Hinrich (Weckman): Gud förbanne din odygd att föra till den ena men intet till den andra prästen. Och Weckman ville han överhuvudtaget inte vidkännas, han hade svurit på att han aldrig skulle stiga in i Weckmans hus. Dennes dräng hade han hissat hunden på och bett honom draga för tusende djävlar.
Och sedan den stora skandalen Mikaelidag på predikstolen. Då var Herr Jost ordentligt beskänkt. Redan i sakristian hade han burit sig åt medan församlingen väntade, peruken hade han kastat bakfram på huvudet. Weckman och klockaren Johan Kärpman hade rättat till honom och den sistnämnda hade äntligen fått honom manad i kyrkan. Under predikan hade han svävat på målet och läst Fader vår som est i himblom två gånger. T.o.m. prosten Serlachius hade blivit likasom rädd för predikandet, emedan Totilius tämligen stapplat på målet och haft mycket att bestyra med timglaset. På prostens fråga, då han ridit hem förbi kyrkfolket, hade alla svarat att de nog hade märkt att predikanten var drucken.
Ordföranden tog nu till orda och förehöll kontrahenterna Weckman och Totilius, huru granska hugneligt och väl det vore att de som Guds ords tjänare hädanefter ville leva med varandra i fred och enighet deras åhörare och församling till ett vackert exempel och efterdöme. Härtill manade förklarade de sig nu bäggesides till proponerade föreningen benägna, såvida Consistorium skulle täckas till en sådan kristelig komposition giva sitt gunstiga bifall och att ingendera genom detta angivande skulle någorledes komma att lida. Denna uppgörelse var vad Consistorii fullmäktig prosten Serlachius såväl som nämnden, hela tingslaget och närvarande församlingsmedlemmar på det högsta velat önska. Rannsakningen blev till Consistorii mogna gåttfinnande med skyldig vördnad hemställd.
Denna till synes ondsinta och av fattigdom plågade prästman Justus (Justin, Jost) Totilius upptages hos AKIANDER[2] som kapellan i första serien i Pärnå åren 1696-1726 och säges ha avlidit sistnämnda år. Om hans härstamning nämner ANTELL,[3] att han var son till kyrkovärden i Pärnå Simon Jostsson i Pitkepä och själv verkade som kyrkovärd i församlingen från 1697. Hans hustru namnges Anna. Såväl LAGUS[4] som JÖRGENSEN[5] kallar honom Justinus Simonis Totilius från Pärnå, Nylandus.
I äktenskapet synes ha funnits åtminstone döttrarna
Elisabet (Lisken), nämnd som ogift 1726.
Margareta f. 1.2.1705 d. i Lappträsk 8.2.1771. - Gift med kapellanen i Lappträsk Henrik Weckman f. ca. 1708 d. 16.7.1740. - Före äktenskapet hade Margareta visat arghet, då hon första dag pingst 1727 haft med sigi kyrkbänken en okynnes hund, som bitit länsman Johan Smahls hustru i benet vid det hon skulle stiga upp. Häradsrätten konstaterade att hunden »hade många tillförene skadat havandes ingen åtvarning till vederbörande om dess avskaffande kunnat gälla.» Anten skulle hunden förgöras eller bandhållas. - Margareta, som ej gittat komma inför rätten, dömdes till 6 dlr. smts. böter och för utebilvandet 1 dlr samt expenser till länsman.[6]
Katarina f. under fugan till Sverige omkr. 1714 d. i Pärnå Forsby 10.1.1771. - Gift med predikanten vid Forsby bruksförsamling Benjamin Weckman f. ca. 1709 d. ca. 1752.
Här nämnda prästmän Weckman var söner av Justus Totilii kollega och vedersakare Henrik Georgii Weckman d. 12.3.1741 och gift med Elisabet Svanbeck. - Släkten Totilius förekommer i Sääskjärvi by i Itis.
[1] RA bb 35, 1725 fol. 234.
[2] MATTHIAS AKIANDER, Herdaminne för fordom Wiborgs och nuvarande Borgå stift.
[3] KURT ANTELLl, Pernå sockens historia, 411.
[4] VILH. LAGUS, Åbo akademis studentmatrikel å nyo upprättad I, 238.
[5] ARNE JÖRGENSEN, Nyländska avdelningens matrikel nr. 213.
[6] RA bb 37, 1727, fol. 147.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1967 års register | Årgångsregister