[ Artikelns slut ]
Den släkt är lycklig som inom sig bevarar traditioner. Hos olika familjer, som alla härstammar från borgmästaren i Helsingfors Anders Byström (1723-1802), har under snart 200 år samlats ett rikt urkundsarkiv, bestående av handskrivna memoarer, meritförteckningar, tjänstefullmakter, ordensdiplom, bouppteckningar och brev, och till detta kommer en släktkrönika, utarbetad av borgmästarens sonsonsson överstelöjtnanten Oscar Thomas Erhard Byström under 1800-talets senare hälft och spridd i ett stort antal avskrifter.[1] Av dessa handlingar föreligger den äldsta, den av Anders Byström författade »Genealogie till mina Barns underrättelse», så vitt jag vet endast i en utskrift av ovannämnde sonsonsson och av honom betecknad som »Avskrift».[2] Denna har i olika sammanhang varit tillgänglig för forskare, såsom fil.dr SYLVI MÖLLER och fil.mag. EINARI MARVIA[4] och båda har av ordet »avskrift» förletts att lita på originaltroheten och därigenom förts på villospår, i det de godtagit »genealogiens» uppgift om släktens härstamning från den baltiska ätten von Bistram. Denna - såsom det visar sig - oriktiga uppgift lämnas också i den av L. M. V. ÖRNBERG utgivna släktkalendern Svenska Ättartal, årg. 10, Stockholm 1894, och i Svenskt Biografiskt lexikon av år 1927. För doktor Möllers del har den inte helt befogade tilltron till dokumentets äkthet lett till att hon vid utarbetandet av sin biografi över Helsingforsborgmästaren försett honom med en oriktig far.
Då de oriktiga uppgifterna i detta dokument har lett allvarliga forskare till förargliga misstag, är det skäl att här underkasta detsamma en noggrannare granskning. Tyvärr kan jag inte uppvisa originalet till borgmästarens »genealogie», jag tror att det har gått förlorat efter att ha gjort tjänst som underlag för 1800-talsutskriften. Ett original har med säkerhet funnits, och med ledning av de uppgifter som lämnas kan man utgå ifrån att borgmästaren har författat sin skrift år 1785. Detta år drunknade den äldste sonen Andreas Byström[5] och hans död omnämnes av fadern. Samma år lämnade den yngste sonen Thomas för alltid hemmet och fick då i avskedsgåva av sin far en utskrift av genealogin försedd med följande ingress: »Min kiära Thomas. Frugta Gud, ähra Öfverheten, Wörda din Far, kom ihåg at du haft Mor, vörda dess stoft, älska dina syskon och förglöm aldrig ditt Fädernesland.»[2]
Min åsikt är att det dokument som sonen Thomas fick av sin far år 1785, och som i sin tur gått i arv till hans sonson släktkrönikören, innehöll blott de uppgifter som upptar »avskriftens» huvuddel, de som rör Anders Byströms verksamhet, äktenskap, barn och allehanda förmaningar till dessa barn, medan uppgifterna om släktens härstamning har förvanskats. Den inledning, som bör underkastas diskussion, har följande lydelse:
»Under det Pästen grasserade i Est-Land retirerade sig en ung man, med Fru, och en son om två års ålder, tillika med en Piga, och Dräng uppå en Bot, och anlände till Pojo sockens skärgård, samt därifrån till Ansto (!) Järn-Bruk, i tankar att därstädes blifva befriad ifrån Päst-Smettan, men som deras equipage, och kläder förmodeligen varit infisierade, så blefvo Drängen, och Pigan först sjuka och dödde, hvarefter denna unga mann som hette Biestroem, se Klingspors Waffenbuch ( Biestram, flera stafningar, utg. 1882 sid. 12), tillika med sin Fru, blefvo afstängda från Gemenskap, med det freska Folket och äfven dödde af Päst-Smettan, samt all deras vackra Egendom, som de med sig förde, upbrände, på den tiden tog Pästen äfven i Finland mycket Folk med sig och Deras lilla son som ännu lefde qvar, emottog en Bruks-Smed vid namn Christer, och hade detta Barnet i smedjan och i röken, hvarigenom han behöll lifvet, och uppväxte hos samma Smed, samt lärde sig Smeds-Handtvärkeriet, blef Mästare, och gifte sig med Smeden Christers dotter, efter dem föddes min Far-Fars-Far. Dess Son, min Far-Far, och Far, alla efter varan, idkade Smeds-Handtvärket. Min far var Mäster Smed i Eknäs-Stad och min bror underhåller änu Werkstaden, Sedan jag gick uti skolan, lärde mig räkna och Skrifva, jämte Christendomen reste jag till Åbo, vid 13 års ålder 1737, och begaf mig i tjenst hos Rådmannen Christian Trapp, uppå dess Kram-Bod 1745.»[2]
Kursiveringen är min. Av stavning och skrivsätt att döma bör härstamningslegenden - en typisk flyktinglegend - tillskrivas Anders Byström själv, men säkert är det inte han som år 1785 har hänvisat till Klingspors Waffenbuch. Troligen återfinnes orden »som hette Biestroem» inte heller de i borgmästarens originalhandskrift.
Anders Byström var 52 år gammal när han författade sin »genealogie». Minnesfel är alltså förlåtliga. Han kan nämligen inte ha gått ut skolan och rest till Åbo år 1737, eftersom han inskrevs i Helsingfors trivialskola den 2 oktober 1738 och dimitterades 1742 »die - maji».[6] Flyttar man orden »Vid 13 års ålder 1737» till att hänföra sig till skolgångens början, blir kronologien den riktiga. Möjligt är att konfusionen uppkommit vid avskrivningen.
Verkligt mystisk är borgmästarens uppgift - om den nu är hans - om fadern och brodern. Ur andra och mycket tillförlitliga källor framgår nämligen, att Anders Byström bör ha varit son till borgaren och handelsmannen i Helsingfors, Anders Jacobsson Byström (1685-1734) och dennes andra hustru Engel Weiss (1695-1763). Detta par var tämligen välbärgat, ägde gård i staden och skepp i sjön, Anders Jacobsson Byström var därtill medlem av stadens äldste.[7] Visserligen dog han redan den 4 juni 1734[8] i Helsingfors, då Anders d.y. var bara elva år gammal, men hans änka Engel Weiss levde ända till den 11 januari 1763,[8] bosatt i samma stad som sonen Anders och hos sin dotter Brita, hans syster. Är det troligt att Anders Andersson Byström i sin egen biografi skulle ha uppgett en alldeles oriktig far och bror? Det fanns nämligen på den tid som kan komma i fråga två mästersmeder i Ekenäs: Anders Thomasson Bytare, som hade inflyttat från Antskog bruk år 1722 till Ekenäs och dött där år 1733.[9] Och denne mästersmed hade också, bland andra barn, en son, Thomas Bytström, född i Ekenäs 1728 och död där som mästersmed 1802.[9] Dessa två skulle alltså enligt »genealogiens» vittnesbörd vara Helsingforsborgmästaren Anders Byströms far och bror, medan andra dokument utsäger att borgmästaren var son till Helsingforsköpmannen Anders Jacobsson Byström och hans hustru Engel. Frågan om vems son han slutligen var kommer att diskuteras längre fram. För utredningen av släkten Byströms äldsta påvisbara led är det tillfyllest att fastslå, att vare sig borgmästaren var son till mästersmeden Anders Thomasson Bytare i Ekenäs eller till handlanden Anders Jacobsson Byström i Helsingfors, så härstammade han från samma smedssläkt i Antskog. Anders Bytströms och den äldre Anders Byströms inbördes släktskapsförhållande framgår tydligast genom en på följande sida uppställning:
De två Anders, som kan komma i fråga som fäder till borgmästaren Anders Andersson Byström i Helsingfors är i tabellen understreckade. Som man ser vore han i det ena fallet sonson, i det andra fallet sonsonsson till klensmeden vid Antskog, Thomas Eriksson.
För mig förefaller det uppenbart att »genealogiens» uppgift: »Min far var Mäster Smed i Eknäs-Stad och min bror underhåller änu Werkstaden» är ett tillägg av avskrivaren. Troligen hade borgmästaren själv i sin »genealogie» helt enkelt glömt att nämna sin föräldrar - till sin senare del påminner hans anteckningar om barnens födelser, deras faddrar mm. om det slags notiser som otaliga familjefäder i forna dagar införde i familjebibeln. När han sedan gjorde en utskrift för sin yngste sons räkning försåg han anteckningarna med en inledning, där myt och verklighet blandades om varandra på ett sätt som också det är vanligt i äldre släkters traditionsskatt. Men där fanns alltså en lucka, som det gällde att fylla. När överstelöjtnanten Thomas Erhard Byström för Örnbergs Släktkalenders räkning utarbetade sin släkts genealogi korresponderade han bl.a. med prästerskapet i Ekenäs och det var förmodligen då han fick uppgifterna om mästersmederna Anders Bytare och Thomas Bytström, som så förträffligt passade in som skarv i den förargliga luckan. Att han skrev sitt tillägg med en ortografi som påminde om borgmästarens har självfallet sövt senare forskares kritiska sinne. Också ÖRNBERG[11] synes helt kritiklöst ha accepterat flyktmytens orimliga tanke att ett två-års barn skulle ha känt till sitt namn och livet ut bevarat denna kunskap, som sedan i fyra generationer skulle gå som muntligt ärvd tradition tills en ättling äntligen omkring år 1700 skulle »återta» släktens ursprungliga namn »Bistroem». Överstelöjtnanten Byström utarbetade också på 1870-talet ett vapen för »ätten Byström i Sverige», baserat på den baltiska ätten Bistrams,[1] och var tydligen lyckligt okunnig om att hans släkt hade bildat sig sitt namn efter tidigare nyttjade släktnamn Bytare, Bytar och Bytström. Den flykt undan pesten, som han uppenbarligen trodde på, bör ha ägt rum omkring år 1600, alltså vid en tidpunkt då ätten Bistram ännu inte bosatt sig i denna del av världen.[12] Hela flyktlegenden torde kunna avfärdas såsom en för alla genealoger välbekant vandrande myt.
Vad vi har att hålla oss till är »genealogiens» uppgift att borgmästarens förfäder har varit smeder vid Antskog bruk. Via mantalslängder och församlingarnas historieböcker var det lätt att föra släkten två eller tre generationer bakåt från borgmästaren räknat och finna klensmeden vid Antskog, Thomas Eriksson. Och från honom kan släkten med samma källors hjälp föras ännu ett led bakåt. Man kommer då till släktens äldste hittills kände medlem, grytgjutmästaren vid Antskog bruk, Erich Israelsson, även kallad Mäster Erich Grytgjutare, och som sådan nämnd första gången i mantalslängden för år 1649 - fadersnamnet Israelsson nämnes först i mantalslängden för år 1655. Han var vid inflyttningen till Pojo en medelålders man, gift med Ingred. Paret hade redan år 1649 en son, Thomas, vuxen nog att tjänstgöra som faderns »dräng».[10]
Antskog bruk - Finlands nästäldsta efter Svartå - hade anlagts av Åboköpmannen Jacob Wolle år 1630. Tretton år senare hade den en gång mycket förmögne Wolles affärer råkat på obestånd, varför hans störste fordringsägare, Åboköpmannen Peter Thorwöst, fick häradsrättens dom på sin rätt att överta Antskog. Men först år 1648 fick han bergsamtets tillstånd att träda i full besittning av bruket. Samma år uppförde han ett manufakturverk längre nedåt strömmen, vid Fiskars. Antskog hade under Wolles tid haft enbart masugnsdrift. År 1649 flyttades manufakturverket från Fiskars till Antskog och de nödiga byggnaderna där uppfördes av en från Tyskland införskriven byggmästare Jonas Bodhe.[13]
Före år 1649 - alltså just det år då »Mäster Erich Grytgjutare» första gången upptas i mantalslängden för Antskog - hade något manufakturverk för bruksartiklar inte funnits i Finland. Det är föga troligt att mäster Erich hade varit en bygdens son, som fått sin långa lärlings- och gesällutbildning i Finland och redan före år 1649 vunnit sin mästarvärdighet här. Mera sannolikt är att Peter Thorwöst för sitt nyuppförda manufakturverk införskrev en grytgjutarmästare från Tyskland eller från Sverige. Namnen Erich och Ingred tyder snarast på svenskt ursprung. Det är möjligt att man vid en systematisk genomgång av mantalslängderna för de uppländska järnbrukens underhavande kunde påträffa Erich Israelsson Grytgjutare och den vägen leta sig bakåt till ett eller två äldre släktled.
Mäster Erichs söner blev - såsom också släkttraditionen vet berätta - smeder, och inom några grenar av släkten gick detta ämbete i arv intill femte led. Detta var helt naturligt i en tid, då sönerna från barnåldern gick i lära hos sina fäder, och då bruksägarna, genom att ständigt låta sina underhavande häfta i skuld till bruket, band dem och deras efterkommande vid samma arbetsplats och syssla.
När denna släkt i stället för patronymica började nyttja släktnamn, kallade sig dess medlemmar först Bytare (Bijtare, Bytar, Byting).[10] En medlem av släkten, den tidigare omtalade Helsingforsborgaren Anders Jacobsson, var den förste inom släkten som antog namnet Byström. Det skedde år 1701 i samband med hans flyttning från Pojo till Helsingfors. Hans frände, Anders Thomasson Bytare, behöll däremot både smedsyrket och namnet, när han år 1722 erhöll burskap i Ekenäs. Av hans barn nyttjade de äldre namnet Bytström från år 1742, den yngste sonen Thomas antog från år 1768 namnformen Byström.[9]
Och så kommer vi fram till frågan om vem som var Helsingforsborgmästarens far. Att man svävar i tvivelsmål om detta beror inte uteslutande på överstelöjtnanten Byströms tilläggsuppgifter i borgmästarens »genealogie», utan snarare på något så banalt som slarv från den kyrkobokförande prästens sida. Detta slags otur är något som släktforskare stundom drabbas av och aldrig upphör att förarga sig över.
I den tryckta litteraturen uppges oftast att Anders Byström var född i Helsingfors den 16 oktober 1723, eller möjligen den 16 oktober 1724. Stundom säges han vara född i Ekenäs 1723, utan närmare angivet datum. Sonsonssonen bidrar - utan angivande av källa - med uppgiften att borgmästaren var född i Ekenäs den 5 september 1723.
Går man till Ekenäs längd över födda, finner man ingen uppgift om att någon son till Anders Thomasson Bytare skulle ha fötts år 1723, däremot vet kommunionboken berätta att hans son Herman fötts detta år. Av de barn till smedsmästaren i Ekenäs, som kyrkböckerna upptar, finns ingen son med namnet Anders.[9] Helsingfors församlings doplängd avslöjar, att borgaren och handelsmannen där, Anders Jacobsson Byström, och hans andra hustru Engel Weiss, fått en son den 16 oktober 1723 och att denne i dopet fått namnen Johan Henrik.[8] Den 20 oktober följande år föddes parets dotter Brita,[8] vilket omöjliggör antagandet att hennes bror Anders skulle ha fötts fyra dagar tidigare. Alltså måste uppgiften att borgmästaren Anders Byström fötts 12 oktober 1724 vara oriktig. Och enligt doplängdernas vittnesbörd har Anders Jacobsson Byström - lika litet som fränden Anders Thomasson Bytström i Ekenäs - någon son vid namn Anders.
När Anders Byström - den blivande borgmästaren - den 2 oktober 1738 inskrives i Helsingfors trivialskola, införes han i matrikeln såsom »filius demortui civis Helsingforsiensis».[6] Och när han fyra år senare anhåller om församlingens flyttningsbetyg - i avsikt att flytta till Fredrikshamn, vilket han emellertid inte gjorde - antecknas i församlingens räkenskapsbok, att hans mor, Engel Weiss, med tanke på hans välgång donerat till församlingen en mässkjorta och ett mässkläde.[14] Här är de första dokument med källvärde, som klart utsäger att Anders Andersson Byström var son till borgaren i Helsingfors, Anders Jacobsson Byström och dennes hustru Engel Weiss.
Enda gången parets son Johan Henrik nämnes är däremot i dopboken för år 1723. De dödas bok rymmer ingen anteckning om att denne Johan Henrik skulle ha dött, inte heller uppträder han i barnaboken, och aldrig i kommunionboken.
Den enda verkligt trovärdiga förklaringen synes därför vara, att Anders Andersson Byström faktiskt föddes i Helsingfors den 16 oktober 1723 som son till Anders Jacobsson Byström, att han i dopet fick namnet Anders, vilket prästen senare, när han förde in de under oktober månad döpta barnens namn, glömde bort och i misstag ersatte med Johan Henrik.
Och detta är inte den enda gången borgmästaren i Helsingfors har drabbats av ett prästerligt misstag. I Helsingfors stads historia nämnes att borgmästaren, trots sin stora barnskara, avled utan ättlingar.[7] Detta påstående har fullt stöd i kyrkböckernas vittnesbörd. Det visar sig nämligen att samtliga Anders Byströms barn - de var fjorton stycken - i Helsingfors församlings huvudbok är tjockt överstrukna med bläck utan minsta anteckning om bortflyttning eller dödsdatum.[8] Prästen som så raskt utplånade hans avkomma var hans motpart i många processer, kontraktsprosten Fredrik Collin. Av de fjorton barnen dog sex som små och äldste sonen ogift före fadern, men tre döttrar och fyra söner överlevde honom.
Genom sin dotter Eva, gift med borgaren och handelsmannen Johan Bockström, har borgmästaren efterlämnat ättlingar i Finland, bland dem några familjer Hinnerichsen, von Knorring och Zilliacus. Den yngste sonen Thomas blev emellertid i sitt äktenskap med Caroline Asping far till inte färre än tio barn och har genom dem gett upphov till en talrik avkomma i Sverige, där släkten Byström än i dag fortlever om än med få företrädare. Många av släktens medlemmar har under föregående sekel nått betydande ställningar i samhället, främst som militärer. Inslaget av musiker - både tonsättare och utövande konstnärer - samt skådespelare är också anmärkningsvärt stort.[1]
[1] Oscar Thomas Erhard Byström: Släktanteckningar i avskrift i fru Ulla Pauligs familjearkiv (UP)
[2] Anders Byström: Genealogie till mina Barns underrättelse i avskrift av O. T. E. Byström (UP).
[3] Fil.dr Sylvi Möller: Anders Byström. Föredrag inför Genealogiska Samfundet. Manuskript.
[4] EINARI MARVIA: Thomas Byström (Suomen säveltäjiä - Finlands tonsättare), Borgå 1965.
[5] Helsingfors församlings historieböcker i avskrift. RA.
[6] R. ROSÉN: Liber scholae Helsingforsensis, Hfrs 1936, s. 36.
[7] EIRIK HORNBORG: Helsingfors stads historia II, Hfrs 1950, s. 12, 80, 144-145.
[8] Helsingfors odelade församlings arkiv, kommunionböcker.
[9] Emmy Hultmans excerpter ur Ekenäs stads kommunionböcker och Raseborgs domsagas domböcker. Hfrs Stadsarkiv.
[10] Mantalslängder för Raseborgs län 1649, 1655, 1662, 1675 och 1691 (Sign.: 7949, 7962, 7974, 8013 och 8063) RA.
[11] Svenska Ättartal, utg. av L. M. V. ÖRNBERG, årg. 10, Sthlm 1894 samt Svenskt biografiskt lexikon, 1927.
[12] Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften, Estland II, Görlitz 1929, s. 34 ff.
[13] GABRIEL NIKANDER: Fiskars bruk (Herrgårdar i Finland II), Hfrs 1928, s. 36-38.
[14] Helsingfors odelade församlings arkiv, räkenskapsböcker.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1969 års register | Årgångsregister