[ Artikelns slut ]
Historieverket över Helsingfors stad ger den bilden av förhållandena i staden efter Stora Ofreden, att det tyska inslaget i borgerskapet framträdde mycket starkt och att det för sådana som härstammade från Finland eller Sverige var betydligt svårare att komma in i det ledande skiktet. En ändring inträdde omkring mitten av 1700-talet, då borgarsläkterna undergick en kraftig nyrekrytering, heter det. Mera får man inte veta i det sammanhanget. Frågan huru - och huruvida - de gamla tyska handelssläkterna assimilerades berörs inte, och varifrån de nya inhemska släkterna kom diskuteras inte heller. Man skulle ju tycka, att uppblomstringen omkring år 1750 kunde förtjäna en närmare genealogisk, social och ekonomisk analys. Men framför allt genealogiskt kan väl huvudstaden anses ha blivit ganska styvmoderligt behandlad - frånsett tabellerna över tolv av de mera bemärkta släkterna i staden på 1600-talet, som Ehrström publicerade för över 80 år sedan, har ingen systematisk utredning av borgarsläkter i Helsingfors gjorts. Denna uppsats gäller en enda bit i det stora pusslet: handels- och rådmannen Johan Gustaf Bocks härstamning.
Han nämns i själva verket i Helsingfors stads historia som exempel på det nya inslaget i stadens borgerskap vid 1700-talets mitt. Hans inflyttning hade dock skett redan ett tjugotal år tidigare; i den äldsta kommunionboken 1730-35 omtalas han som inneboende hos tullinspektör Johan Fritz och hans hustru Catharina Maria Sund. Som senare kommer att visas, var hon en nära anförvant till Johan Gustaf. Redan på 1740-talet var han etablerad som köpman, och senare skall han en period ha varit stadens största handlande. En statussymbol så god som någon var f.ö. det stenhus han lät bygga vid Stora Gatan - »det dåtida Helsingfors förnämsta privatbyggnad» - större och pampigare än det Sederholmska.
Hösten 1740 gifte han sig med Ulrika Kostfelt från Tolkby i Helsinge, dotter till handelsmannen Henrik Kostfelt, som hade dött c. 1734, och Elisabet Havemann.[1] Släkten Kostfelt hade kommit från Narva, så här övertogs faktiskt en gammal baltisk köpmannatradition genom gifte och bars framgångsrikt vidare av en från Finland härstammande måg, även om det inte var fråga om en omedelbar succession. Ulrika Kostfelt avled i Helsingfors 10.5.1782 och Johan Gustaf Bock 29.1.1788. I äktenskapet föddes 13 barn, bl.a. tre söner, av vilka två fick namnet Isak. Det var emellertid endast döttrarna som bildade familj, huset Bock utslocknade med sin stiftare. På mödernet kan däremot ett mycket stort antal efterkommande räkna Johan Gustaf Bock som sin anfader - bland dem Sukukirjas skapare Karl Axel Bergholm.
De sju gifta döttrarna ingick fem äktenskap med officerare eller personer i militär tjänst - en påminnelse om att Helsingfors var »den lilla staden med den stora fästningen». I Helsingfors stads historia heter det att handelsmannen Johan Burtz var gift först med Bocks dotter Vendela Katarina och efter hennes död omgift med systern Kristina, vilket inte är riktigt - Vendela Katarina var gift med handelsmannen Johan Holmberg.
Men det var inte rådmannen själv, inte heller hans barn, utan hans härstamning som skulle bli föremål för denna utredning. En första ledtråd finner man i Helsingfors trivialskolas matrikel. I skolan inskrevs den 13 mars 1772 eleven Fridericus Michaelis Linderoos, son till en tyghusföreståndare, »natus Croneburgi anno 1758», heter det, och hans avunculus et nutritor - morbror och uppfostrare - var rådmannen Gustavus Bock. Rådfrågar man nu Croneburgs, d.v.s. Tavastehus kyrkböcker finner man en Fredrik Linderoos, vars far alldeles riktigt hette Mikael. Han var visserligen inte tyghusföreståndare utan tyghusskrivare, och modern hette, som man kunde vänta, Bock - Maria Elisabet Bock. Att födelseåret är 1757 och inte 1758, som matrikeln uppger, motsvarar den föreställning man bör ha om matriklars trovärdighet i sådana detaljer. Maria Elisabet Bock i Tavastehus skulle således ha varit syster till Johan Gustaf Bock i Helsingfors. Från Tavastehus härstammade hon tydligen inte, utan man blir tvungen att söka henne på annat håll, lämpligen i de närliggande församlingarna i Tavastland, och för den mödan blir man snart belönad: uppgiften om hennes vigsel med Mikael Linderoos finns i Tyrväntö församlings kyrkböcker 2.7.1752. Samma datum finns notisen antecknad också i moderförsamlingens, Hattula, vigsellängd. Och här kallas hon jungfru Maria Elisabet Bock från Månala. Hennes hemgård var Kartano rusthåll i Månala by av dåvarande Kulsiala socken.
Det är ur vår synpunkt otur att det var just i Tyrväntö familjen Bock var bosatt: efter Stora Ofreden börjar församlingens historieböcker först år 1730, och i dem finns flera luckor som sträcker sig över tiotals år; kommunionböckerna börjar först år 1769. Åldersuppgifterna om Johan Gustaf Bock och hans syskon bygger därför till största delen på andra källor än födelselängderna och är således mindre pålitliga.
Johan Gustaf skulle ha varit äldst i syskonskaran, född i oktober 1710 om man får tro Helsingfors kyrkböcker. Efter honom följde brodern Carl Christian, född 1714, påstår kommunionboken. Han gifte sig första gången i Luopiois 1.1.1749 med Christina Elisabet Procopaeus, dotter till ryttmästaren Carl Christiansson Procopaeus och Margareta Tackou. De hade bl.a. sonen Erik Adolf, och man tycker sig se att den merkantila läggningen hos släkten framträder också här. Erik Adolf blev nämligen hökare i Tavastehus, gift där 5.10. 1780 i sitt första gifte med rådmansdottern Maria Palenia. I de små förhållandena i Tavastehus blev han inte lika framgångsrik som farbrodern i Helsingfors, men tydligen tillhörde han det högre borgerskapet; en tid ägde han en del av det gårdskomplex som sedermera blev Karlberg. Carl Christian Bock avled hos sonen Erik Adolf i Tavastehus 5.7.1787. Huvuddelen av Kartano ärvdes av hans barn.
Kyrkböckerna har inga uppgifter om sonen Isak, som 1752 avstod från sin andel i Kartano till förmån för de då ogifta systrarna, men som 1758 var död, inte heller om sonen Bernhard, vars öden är obekanta; han levde 1758, men var tydligen inte då bosatt i Tyrväntö .[14]
Den följande i ordningen var tydligen just Maria Elisabet, gift Linderoos. Hon skall vid sin död i Tavastehus 20.10.1764 ha varit 37 år gammal, således född omkr. 1727. Efter hennes död övertog Linderoos hennes andel av Kartano rusthåll och bosatte sig där, titulerad rusthållare. Efter hans död där 25.1.1793 innehade deras barn denna andel.
Närmast efter henne följde systern Catharina Helena, född omkr. 1728. Hon gifte sig i Tyrväntö 24.7.1743 med rusthållaren på Mälkilä i Pälkäne, Adolf Wilhelm Lignberg; kyrkböckerna redovisar för tio barn i det äktenskapet. Något suspekt förefaller det att hon skulle ha gift sig redan vid femton års ålder. Kanske ordningsföljden mellan henne och Maria Elisabet ändå borde vara den motsatta. Adolf Wilhelm Lignberg avled i Pälkäne 5.3.1773 och hans änka Katarina Helena Bock 20.9.1794.
Systern nummer tre var Hedvig Sofia, född 26.5.1730 - hon nämns faktiskt i Tyrväntö doplängd, som börjar det året. Hon var en kort tid gift med handelsmannen Leonard Adrian i Helsingfors, död där 23.1.1753. Utan tvivel är hon också identisk med den Hedda Bock från Månala som 1755 - under äktenskapslöfte - fick en dotter med auditören Christian Hufvudsköld, en herre som inte låter sig inpassas i den adliga ättens tabeller, varför han ter sig lika tvivelaktig som äktenskapslöftet. Hon bodde under några år på 1750-talet hos brodern Johan Gustaf i Helsingfors och gifte sedan om sig där 28.9.1760 med notarien Petter Wetter, död i Helsingfors 5.7.1782. Hedvig Sofia bodde som änka i Helsingfors till sin död där 10.3.1791.
Yngst av systrarna var Anna Christina, född i Tyrväntö 13.10.1732, gift där 2.10.1763 med inspektorn på Haapaniemi gård Nils Procopaeus, bror till Christina Elisabet Procopaeus gift med Carl Christian Bock. De bägge paren var således dubbelt besvågrade. Anna Christina avled redan i november 1764 och Nils Procopaeus gifte före 1767 om sig med Maria Eleonora Leps, men han blev kvar som rusthållare på sin andel av Kartano, tills han 1779 flyttade till Karkku (se GSÅ VI, s. 92). - Sukukirja känner honom till namnet men ger honom ingen egen tabell, systern Christina Elisabet omnämns däremot inte alls.
Slutligen fanns ännu en son i familjen, Julius, död som ung i Tyrväntö, där han begrovs 3.3.1740. Detta var i korthet Johan Gustaf Bocks egen släktmiljö, som väl kan sägas vara tämligen enhetlig. Den domineras av välbeställda tavastländska rusthållare, och tre av de ingifta var karolinska officerares efterkommande, i likhet med de Bockska ättlingarna själva. Det är egentligen bara Hedvig Sofias bägge äktenskap som faller ur ramen.
Föräldrarna till denna syskonskara var löjtnanten Isak Bock och Helena Schulman - i Tyrväntö doplängder konsekvent kallad Schuman. Om Isak Bock har LEWENHAUPT några kortfattade data, bl.a. uppges 1688 som hans födelseår, och det stämmer också med kyrkbokens uppgift att han vid sin död 1751 var 63 år gammal. Att han och hans tre äldre systrar generöst kallas »literati» i kommunionboken år 1693, då han således skulle ha varit fem år, skall kanske inte tas så bokstavligt. Han finns omnämnd i ett rättsprotokoll från år 1703; bakgrunden var den, att granngårdens boskap tagit sig in på Kartanos ägor och gått illa åt ett rovland, vilket ledde till process. Parterna lyckades krångla till det triviala målet så att det måste hänskjutas till lagmansrätten, och inför denna högre instans uppträdde monsieur Isak Bock som sin mors fullmäktige och ingick förlikning. Monsieur Bock skulle då ha varit 15 år gammal.[2] Kanske han ändå var litet äldre än källorna uppger.
Enligt LEWENHAUPT gick Isak Bock i militärtjänst 1705 och hade 1709 avancerat till premiärfänrik vid Nylands ordinarie infanteri. Åtminstone vintern 1709 var han av en bevarad kvittens att döma i Finland.[13] Men sedan föreligger två motstridiga uppgifter om honom. Lewenhaupt påstår, att Isak Bock blev fången i Riga 1.7.1710, den dag staden kapitulerade. Men i LEONHARD KOGGs dagbok heter det att fänriken vid Nylands fördubblingsbataljon Isak Bock blev fången i Viborg 15.6.1710 då staden gav sig åt ryssarna. Det är väl denna senare uppgift som är den riktiga. LEWENHAUPTs misstag är lättförklarligt, om han å ena sidan visste att Bock tjänstgjorde vid Nylands ordinarie infanteriregemente och å den andra att en stor del av detta truppförband tillfångatogs i Riga 1710, följaktligen var det just då och där som Isak Bock blev krigsfånge. Det skulle då ha undgått Lewenhaupt att Bock transporterats till Nylands fördubblingsbataljon, som ju faktiskt var förlagd till Viborg 1710. Förbiseendet skulle vara desto ursäktligare som avlöningslistor saknas just för år 1710. Ur filiationens synpunkt spelar denna detalj naturligtvis ingen roll.
Fänriken tycks det första året ha vistats i Gorodits, alltså i europeiska Ryssland, men förpassades 1711, som så många andra, till Solikamsk, som då räknades till Sibirien fastän staden ligger strax väster om Uralbergen. Och här fanns han ännu i december 1721, då han blev försträckt 3 rubler i nödhjälp.[3] Den långa marschen till Finland anträddes först 22.12.1721,[4] och hemmet nådde han inte förrän i maj 1722.
Här möter komplikationen, att hans andra son ju skall ha varit född 1714. Åldersuppgiften kan naturligtvis vara oriktig, men inte i så hög grad att han skulle ha varit född först efter faderns återkomst, ty redan 1733 har han själv besvär med att förneka sitt faderskap. Tänker vi oss att han skulle ha fötts före faderns fångenskap, och i så fall väl före Johan Gustaf, dvs. allra senast 1709, måste vi förutsätta att föräldrarna var uppseendeväckande unga. Återstår alternativet att Helena Schulman följde sin make i fångenskapen. Jag har inte kunnat finna något dokumentariskt stöd för tanken, men det kan erinras om att Helena Schulmans syster, Catharina Elisabet, råkade i rysk fångenskap och gifte sig - just i Solikamsk - 1712 med en fången svensk officer, löjtnant Lars Nybohm. Och Helenas farbror, Joachim Niklas Schulman blev jämte sin hustru fången i Viborg samtidigt som Isak Bock. Precedensfall skulle således finnas på närmaste håll. Fånglistorna är högst lakoniska i sådana sammanhang - efter en sorgfällig uppräkning av officerarnas namn, rang och truppförband följer en mera summarisk rubrik: »kvinnspersoner, änkor och pigor, summa 50». Det är allt man får veta om dem. - Om resonemanget är riktigt, skulle f.ö. också Johan Gustaf Bock ha varit född i Ryssland och tillbragt hela sin barndom där.[15]
I varje fall återkom Isak Bock våren 1722, tog avsked med löjtnants rang och slog sig ner som rusthållare på Kartano. Under hans långa bortvaro hade gården blivit illa medfaren. Det heter i ett protokoll,[5] att fienden ryssen honom år 1713 våldsammeligen avfört bl.a. 94 husdjur av olika slag, får och svin medräknade, 61 tunnor spannmål, en mängd husgeråd, jordbruksredskap, sängkläder till tre sängar, 60 daler i kontanter och kanske inte minst en brännvinspanna med hatt och pipa. Framför allt boskapsbeståndet och spannmålslagret förefaller kraftigt uppvärderade, men en av nämndemännen, som själv bodde i Månala, och ytterligare en där bosatt bonde, bekräftade att löjtnanten så blivit spolierad. Den ersättning kronan kunde ge var skattefrihet till år 1727; själv samtyckte han till frihetsår för sin augmentsbonde i Sahalax .[6] När han, samma år som han återkom från fångenskapen, jämte kapten Hans Boije gick i kaution för länsman Johan Alberti kallas han förmögen, vilket kanske i detta sammanhang skall tolkas ungefär som »besutten», men faktum är att trots de hårda öden som rusthållet genomgått påträffas i domböckerna ingenting som skulle antyda besvärliga ekonomiska förhållanden på Kartano - skatterester, pant- eller skuldsättning o.dyl. Bekymmer med ekonomin var ju eljest så ofta de återvändande karolinernas lott.
Några ord kan också sägas om löjtnantens hustru Magdalena Helena Schulman. Hon finns inte hos LEWENHAUPT omnämnd bland uppgifterna om Isak Bock, men däremot upplyser författaren att Berndt Gustaf Schulman, gift med Christina Gertrud Rundeel, hade dottern Helena, gift med Isak Bock. Hon härstammade således på mödernet från Finland, närmare bestämt Kangasala, där Rundeels hade sitt säteri Sorola, och på fädernet närmast från Ingermanland, den gren av ätten Schulman som i flera generationer ägde godset Novabura.
På 1720-talet blev en anförvant till henne nära granne till familjen på Kartano, nämligen löjtnanten Otto Christoffer Schulman, ägare till Lautsia gård i Hauho. Det är klart att de bägge herrskapsfamiljerna umgicks med varandra och upprätthöll goda förbindelser - Otto Christoffer uppträder vid många olika tillfällen som Helena Schulmans ombud, och efter hennes död blev han jämte Carl Christian Bock förmyndare för den då ännu omyndiga (ogifta) dottern Anna Christina. Man kan inte tänka sig annat än att de två ättlingarna av samma stam ibland diskuterade sina barndomsminnen och sina gemensamma fränder i Baltikum - och naturligtvis fastställde de först och främst på vilket sätt de var släkt med varandra. De fann då att de var kusiner: Helenas far, majoren Berndt Gustaf Schulman, hade varit bror till Otto Christoffers far, majoren Henrik Johan Schulman. Vid två olika tillfällen anförs inför häradsrätten i Kulsiala jäv mot Otto Christoffer för att han var syskonebarn till Helena, och det försökte han inte ens vederlägga. Släktskapen borde ha varit just denna enligt den utredning som Otto Christoffer presterade då han 1738 tog säte och stämma på riddarhuset som medlem av den gamla ätten nr 176. Det är sedan en annan sak att hans utredning var oriktig, som bl.a. Carpelans Ättartavlor visar. Med en litet tillspetsad formulering kan man således säga, att två uttryckliga utsagor i en originalkälla, domboken, måste underkännas för att den tryckta källan skall stämma.
Enklast kommer man ju ifrån motsägelsen om man ser den som exempel på huru släkterna splittrades och familjebanden slets efter flykten från de baltiska provinserna: Otto Christoffer skulle ha trott, att hans far haft en bror, som hette Berndt Gustaf, vilket ingalunda var fallet, och Helena skulle ha trott, att hennes farbror Henrik Johan, som i själva verket dog sonlös 1701, skulle ha varit den Henrik Johan Schulman som stupade år 1713. Och varken Isak Bocks tjänstgöring i Viborg samtidigt med Joachim Niklas Schulman, som i varje fall måste ha känt till det rätta förhållandet, eller hans långa vistelse i Solikamsk samtidigt med svägerskan Catharina Elisabet, tycks ha gett honom någon vetskap om det rätta sammanhanget. Kanske det ändå är den rätta förklaringen. Ett alldeles likadant resonemang har redan föreslagits som förklaring på en an nan dunkel punkt i ätten Schulmans historia (Genos 1951, s. 31), och också här är Berndt Gustaf och hans syskonkrets inblandade. Vill man göra det besvärligare för sig, kan man å andra sidan fråga sig om majoren Berndt Gustaf borde klyvas i två lika benämnda personer. Helena Schulmans dödsdag har jag inte sett angiven - hon stod fadder i Tyrväntö ännu 15.3.1758, men bouppteckningen efter henne förrättades 9.10.s.å.
Johan Gustaf Bocks fädernehärstamning kan föras ännu en generation bakåt: hans farföräldrar var kaptenen vid Åbo infanteriregemente, Julius Bock, och Catharina Roling. Julius Bock har jag första gången påträffat i Viborgs läns regementes räkenskaper för år 1669, där det heter att han värvades som rustmästare 12.8.1668; han kallas då Julius Johansson.[7] Vid samma regemente tjänade han 1675 som fältväbel och 1678 som fänrik, men samma år avancerade han till löjtnant vid Åbo läns infanteri och kallas då Julius Johansson Bock. Vid samma tid börjar släktnamnet förekomma också i länsräkenskaperna: år 1681 kallas han ännu löjtnant Julius Johansson i Månala, men 1684 heter han här Julius Bock. Hans sista militära avancemang följde år 1682, då han som kapabel och välförtjänt officer blev kapten vid Åbo läns infanteriregemente. Den rangen hade han ännu vid sin död 15 år senare, i oktober 1697.
När han åtog sig att rusta för Kartano ryttarhemman, vilket skedde i slutet av 1670-talet, iklädde han sig en skyldighet som blev tyngre än väntat. Några år senare uppvaktar han kungliga kommissionen med en anhållan om att ett förlamat hemman i Månala måtte läggas under Kartano för att han skall kunna förmå vidmakthålla rustningen. Man fäster sig vid hans formuleringar i inlagan. »Jag förorsakas såsom en främling med denna min supplik inkomma», skriver han. Och om Kartano påpekar han att gården är i miserabelt skick »ehuru väl jag nu i denna tiden här måst mig uppehålla efter jag här i landet icke någon lägenhet haft».[11] Dessa vändningar kan väl knappast tolkas annorlunda än så att Julius Bock inte härstammade från Finland. Men är hans ursprung att söka i väster eller i söder? Några indicier pekar onekligen söderut. Det var ju till Viborgs inf. reg. han värvades, och i intet av de finska regementena var det ingermansländska och baltiska inslaget bland officerarna så stort som just här i de östligaste truppförbanden. Faktum är, att det år Julius Bock trädde i tjänst, hette hans kompanichef Johan Didrich Busselberg; fänrik i kompaniet var Gustaf Schlippenberg. Och den nyvärvade rustmästarens närmaste förman var Christoffer Duncker. Således alltigenom tyska namn. Hur exotisk härstamning sergeanten hade lämnar jag osagt - han hette Johan Kobra.
Bocks skrivelse till kungliga kommissionen kan inte ens åberopas som bevis på att han fullständigt behärskade svenska; han har undertecknat den med egen hand, men inte utskrivit, kanske inte heller stiliserat den själv.
Vid ett par tillfällen kallas han i regementschefernas skrivelser på 1690-talet Julius Jean Bock. Det innebar i första hand att Ludvig XIV:s präktiga slagskugga sträckte sig ända till de finska regementena, men om det samtidigt betydde att kapten Bock, född kanske omkring år 1650, verkligen var döpt till Julius Johan, utesluter dubbelnamnet åtminstone att han kan ha härstammat från finsk eller svensk allmoge eller rusthållarklass. Hans tämligen snabba militära karriär, till största delen under fredstid, tyder på ett gott socialt utgångsläge, möjligen på att han inte var den första i sin släkt som gick den banan.
Det bör väl i detta sammanhang påpekas, att just vid samma tid, omkring år 1680, två bröder, Erik och Isak Johanssöner i Hauho, antog namnet Bock. Vi stöter således på samma patronym Johan och på samma mindre vanliga förnamn Isak, och dessutom uppträder det ännu mindre vanliga förnamnet Julius bland denna Isak Johansson Bocks dotterbarn. I och för sig är väl släktnamnet Bock ungefär det sista som inbjuder till spekulationer av det slaget att man försöker tänka sig en släktskap mellan två personer bara för att de vardera heter Bock, så irriterande vanligt är namnet inte minst i militära sammanhang.
Betydligt större tyngd som argument har i detta fall de envist återkommande förnamnen Johan, Isak och Julius hos släkten Bock i Hauho och Bockarna i Tyrväntö. Vid första påseendet förefaller indiciet så uppenbart, att man vill förutsätta nära släktskap mellan dem. Men jag tror ändå att detta är en fälla som man inte skall falla i. Vår kapten Julius Bock skulle väl aldrig ha kommit på tanken att kalla sig »en främling» i Tyrväntö, om han härstammade från grannsocknen Hauho. Inte heller skulle han väl ha sagt att han »här i landet» ingen lägenhet haft. Jag skulle således helst avfärda de gemensamma förnamnen som ett egendomligt sammanträffande. Vad Hauho-Bockarna beträffar återgår Isak på proviantmästaren Isak Andersson (i Åbo), som genom gifte och förläningar fick olika gårdar i Hauho på 1610-talet, och Julius kan återgå på en löjtnant Julius Jakobsson i Laidikkala i Pälkäne, på vars gård en medlem av Isak Johanssons släkt var bosatt på 1600-talet, kanske i egenskap av måg. Jag har inte funnit minsta antydan om att kapten Julius Bock skulle ha haft något gemensamt med dem. Hans förvärv av rusthållet i Månala ger ingen ledning - det var gammal donationsjord, som återgick till kronan 1675, då den tidigare förläningstagarens dotter Elin Jakobsdotter dog. Uppgiften är hämtad ur Tyrväntö äldsta kommunionbok, som går så långt tillbaka i tiden som till år 1669.
I sitt äktenskap med Catharina Roling hade Julius Bock, som redan sagts, tre döttrar utöver sonen Isak. År 1696 omtalas den äldsta dottern Anna Lena som änka efter tullinspektor Erik Hjelmman i Tavastehus,[9] som hade begravts där 8.11.1695. Hon kan naturligtvis inte, såsom Uusi Sukukirja (III, s. 383) uppger, vara den första hustru till Erik Hjelmman, som avled 1693 och blev stammor för släkten Hjelmmans äldsta gren. Anna Lena bör m.a.o. ha varit född före år 1680, dvs. Julius Bock var troligen gift redan då han flyttade till Tyrväntö. Denna äldsta dotter gifte f.ö. om sig med handelsman Per Sund i Helsingfors, och det var hos hennes måg och dotter i detta andra äktenskap som Johan Gustaf Bock bodde sedan han flyttat till Helsingfors, alltså hos sin kusin och hennes man.[10]
Efter kaptenens död intercederade regementschefen hos K.Maj. för att utverka nådeår åt kaptenens efterlämnade änka i anseende till dess miserabla tillstånd. Så kort efter det stora nödåret 1696 var det säkert miserabelt också på Kartano. Men eljest var den en av socknens största, välmående gårdar, 1 1/4 mantal - ursprungligen hade den skattat för 1 1/2 mantal, en skattläggning som jämkades på 1680-talet. Sin ställning hade gården hävdat alltsedan den gavs i donation i mitten av 1610-talet. Under fru Rolings tid odlades Kartano av landbönder, som snart kom att »häfta i ansenlig skuld till herrskapet».
Gåtfull är tillsvidare också Catharina Rolings härstamning. Rahlingar och Rölingar träffar man inte sällan på, men namnet Roling förefaller mera tunnsått. Helt okänt var det visserligen inte i Finland vid dennatid - bergmästaren Daniel Starman var gift med Margareta Roling, dotter till kamrern i Riksens Ständers Bank Daniel Roling. Men han hade inte någon dotter som hette Catharina. Namnet Roling har uppenbarligen inte hemortsrätt i Finland, och jag har påträffat det endast i Stockholm, där välb. fru Helena Roling begrovs i Klara kyrka 1686; speciellt noterar jag förnamnet Helena, som ju också Julius Bocks äldsta dotter bar.
Vidare omtalas i Stockholm 1719 en Ingeborg Roling som avliden, och hennes man, hattmakaren Anders Fischer, skall redogöra för hennes systrar. Han måtte ha varit rätt ointresserad av sina svägerskors öden, ty det är mycket vaga upplysningar han har att ge. En avliden syster, Clara, hade varit gift med N. N. Enqvist, en annan, likaså avliden, gift med någon som hette Håkan - släktnamnet kunde hattmakaren inte påminna sig - och slutligen hade det funnits ännu en syster, som hette just Catharina Roling. Om henne visste hattmakaren bara att hon var »fånge i Moskva».[12] I så fall måtte hon ha flyttat till Finland eller Baltikum - civila fångar togs väl knappast i moderlandet, utom möjligen under krigets allra sista år. För det andra kan det ju tänkas att hattmakarens minne svek också på den här punkten. Han kan 1710 ha fått höra att Catharina Rolings son och kanske också svärdotter hamnat i rysk fångenskap, och på äldre dagar hade han därför en känsla av att denna svägerska associerade till begreppet fångenskap, varför han satte etiketten fånge på henne själv för att slippa bry sitt huvud längre. - Det kan tilläggas, att Catharina Roling sista gången omnämns i mantalslängderna år 1709.
Det är frestande att ta fantasin till hjälp när källorna börjar sina, och de hypoteser man då konstruerar kan lämnas åt sitt värde. Avsikten med denna uppsats var att ge den närmaste genealogiska bakgrunden till rådmannen Johan Gustaf Bock: på både fädernet och mödernet härstammade han från officerssläkter med inslag från frälset, och bara hans mormor var av rent inhemsk extraktion. I det avseendet var han säkerligen inte en typisk representant för det nya borgerskapet i Helsingfors i mitten av 1700-talet.
[*] Föredrag vid Genealogiska Samfundets årsmöte den 10 april 1972.
[1] RA 8162: 4, 8241: 371.
[2] RA öö 9: 154.
[3] RA mikrof. WA 2308-2309, IV: 42, X: 108 m.fl.
[4] Karolinska krigares dagböcker II s. 97.
[5] RA mikrof. Ed 3367: 343.
[6] RA 8169, 23.10. 1722, opag.
[7] RA mikrof. WA 2061: 238.
[8] RA mikrof. WA 2062: 411.
[9] RA öö 5: 83.
[10] Stockholms stadsarkiv, bouppt. eft. dödsfall -.11.1736/Bock.
[11] RA 6962: 159.
[12] Stockholms stadsarkiv, bouppt. eft. dödsfall -.5.1719/Roling.
[13] RA 8096: 72.
[14] RA mikrof. ES 3620, s. 61, bouppt. 9.10.1758.
[15] Tillägg i tryckningsskedet. Ett bevis för att Helena Schulman var i rysk fångenskap tillsammans med maken Isak Bock föreligger i domboken g 45, s. 209 på RA. Kapten Patrik Ogilwie vittnar 1748 i Helsingfors att han »vet det fru Helena Schulman, som år 1710 under fångenskapet i Ryssland blivit gift med löjtnant Isak Bock, verkligen är major Berendt Gustaf Schulmans dotter».
Selostus
Raatimies Johan Gustaf Bockin polveutuminen. Helsingin raatimies Johan Gustaf Bock (n. 1710-1788), joka on tunnettu Senaatintorin varrella sijaitsevan Bockin talon rakentajana, oli peräisin Tyrvännöstä, jossa hänen isänsä, luutnantti Isak Bock (1688? -1751) omisti Kartanon ratsutilan. Isak Bockin ja Helena Schulmanin muista lapsista asuivat poika Karl Christian Bock (s. n. 1714) sekä tyttäret Maria Elisabet (s. n. 1727, puoliso asevarikon kirjuri Mikael Linderoos) ja Anna Christina (s. 1732, puoliso Nils Procopaeus) Kartanossa. Kolmannen tyttären Catharina Helenan (s. n. 1728) puoliso oli Pälkäneen Mälkilän ratsutilallinen Adolf Vilhelm Lignberg ja neljäs, Hedvig Sofia (s. 1730) oli naimisissa Helsingissä ensin kauppias Leonard Adrianin (k. 1753) ja sitten kaupunginnotaari Petter Wetterin kanssa.
Isak Bockin isä, Turun läänin jalkaväkirykmentin kapteeni Julius Johansson Bock (k. 1697) tuli Kartanon omistajaksi 1670-luvun lopulla. Hän ei liene ollut sukua Hauhossa samaan aikaan eläneisiin Erik ja Isak Johansson Bockiin. Julius Bockin ja Catharina Rolingin vanhin tytär Anna Lena oli naimisissa ensin Hämeenlinnan tullinhoitajan Erik Hjelmmanin (k. 1695) ja sitten Helsingin kauppiaan Per Sundin kanssa.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1972 års register | Årgångsregister