[ Selostus | Artikelns slut ]
I de kungliga kanslien tillkom också släktböcker med ett konträrt motsatt syfte. Det gällde att hålla reda på frälset, att mota dess anspråk och försök att slå under sig skattejorden. De mest bekanta är av Jakob Teit, men framförallt har Gustav Vasas handgångne Rasmus Ludvigsson och Karl XI:s kammarråd Peder Månsson Utter gjort sig kända som uppgörare av adliga genealogier, vilka tjänade kameralt och fiskaliskt syfte. Både Rasmus Ludvigsson och Utter kunde bygga på Brask.
Eric Anthoni har indragit hela det gamla släktboksmaterialet och frälsegenealogierna från 1500-talet och 1600-talets första decennier i sin bekanta 'Kring vår medeltidsgenealogiska forskning' (1947) och i sin stora bok om frälset och den tidiga adeln. Han värderar dem kritiskt, med hänsyn till syftet med tillkomsten, som dels var att bevaka frälsets jordintressen och maktställning, dels att kontrollera dess jordinnehav. Kritiskt använda ger de gamla släktböckerna och genealogierna många uppgifter, som ej finns på annat håll. Också Anthonis många uppsatser i Historisk tidskrift för Finland, vilka är förarbeten till 'Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel' (1970) utnyttjar det gamla samtida genealogiska materialet.
Eric Anthoni är ingalunda den första som fått ögonen upp för materialet ifråga. Redan Reinhold Hausen hade ingående studerat det för sina undersökningar om bl.a. det åländska frälset, från vilket den ovan nämnda Peder Månsson Utter förresten härstammade (Hausens avskriftssaml. i RA). Också Jully Ramsay hade nytta av denna typ av källmaterial för sina 'Frälsesläkter', om hon också - vilket Anthoni väl många gånger påpekat - utnyttjade det med föga kritik.
Några adliga släktböcker från Finland finns nu i Uppsala Universitetsbibliotek. Codex X.8 kallas finska adliga släkttavlor och är från 1600-talets mitt. Den innehåller några tillägg samt register av den kände 1700-talssamlaren Stiernmans hand. Codex X.9 är en 'Svensk-Finsk släktbok' med en del vapen (daterbar till 1620- och 1630-talen). Den tidigare är i vissa stycken överensstämmande med Codex H.12 (numera Genealogica 38) i Sveriges Riksarkiv, där för övrigt större delen av släktböckerna och de genealogiska uppteckningarna från det kungliga kansliet förvaras.
Betydelsefullare än andra släktböcker, också omslutande ätter från Finland, blev Johannes Messenius 'Theatrum nobilitatis suecanae' (1616), som genom att den blev tryckt spelade en större roll än de böcker som gömdes och glömdes i arkivens gömmor, enbart tillgängliga för professionella antikvarier som Bure och Peringskiöld. Den sistnämndas förtjänst, vid sidan av Stiernmans, var att mer systematiskt jämföra släktböcker och urkunder.
Vid sidan av det genealogiska intresset, som med olika utgångspunkter blomstrade vid hovet i Stockholm och kring rådsaristokratin i Mellansverige, ter sig materialet från Finland fattigt. Bland Kurckarna finns dock ett klart släktintresse, både hos presidenten Jöns Kurck och hans bror Axel, redan dokumenterat av W.G. Lagus i Åbo hovrätts historia I (s. 15). Kurckarna hörde till det högfrälse, som i det längsta blev Finland troget.
En påskyndande faktor för lågfrälset var riddarhusets instiftande 1626. Det gällde att kunna bevisa adlig börd för att få introduktion. Trots att Åbo hovrätts äldre arkiv till en stor del gått förlorat i Åbo brand, visar det lokala domboksmaterialet många fall av testimonier om frälsebörd (t.ex. nämnda av Jarl Gallén i hans undersökning om 'Spårar och Silverspårar' samt tidigare av Jully Ramsay s. 7, 35, 46, 103, 125, 202, 407). Också Yrjö Blomstedt har utnyttjat detta material, som visar ett ur nödtvång framsprunget genealogiskt intresse. Själv har jag i mina forskningar om Teit i Pernå kommit in på samma självbevarande och självhävdande forskningsmotiv och dess avläggare i dokumenten (Historiska och litteraturhistoriska studier 40, 1965). Det var också nu de äldsta adelsmatriklarna kom till. Den äldsta tryckta adelsmatrikeln för Sverige (1650) utgavs förresten av professor Michael Wexionius (Gyldenstolpe) i Åbo. Jag hänvisar till en undersökning i Historisk Tidskrift (Stockholm) 1935, ss. 136-139.
I tidens samhälle, där ätten och klanen var arvs- och försörjningsenhet vid sidan av gården, upplevdes släktförbindelserna överhuvud starka, om också medvetna litterära manifestationer är sällsynta i vår karga kulturmiljö. Anknytning till adeln var viktig också för de ofrälse. När småländske studenten Petrus Gyllenius redovisar sin släkt i 'Diarium Gyllenianum' (utg. av R. Hausen 1880-1882) knyter han an till sina adliga fränder i Sverige.
Ur en annan grund växer det egentliga genealogiska intresset i Finland. Medan adeln hos oss var fåtalig (jämfört med de flesta svenska landskap) och högadeln i stort sett absens från sina gods efter det riksstyret byråkratiserats och koncentrerats till Stockholm, hade en lokal prästklass skapats genom reformationen. De österbottniska prästernas genealogiska intressen är för välkända för att här refereras. Jag hänvisar till mina Sursillianaforskningar från 1950-talet. Denna 'prästgenealogi' var sammanvävd med den historisk-topografiska forskning, som blomstrade i slutet av 1700-talet. Redan J. R. Aspelin ger i företalet till Sukukirja en bild av det genealogiska intresset i Österbotten, givetvis med hänvisning till sin tids finsknationella intresse och vurm för finska släktnamn, som nu upptäcktes ha funnits bland det medeltida frälset (Yrjö-Koskinens forskningar) och bland borgerskapet i de äldre städerna. Bland Sukukirja-materialet och Fornminnesföreningens samlingar i Museiverket samt i Riksarkivets Biographica finns det en hel del släkttavlor, som indirekt återgår på äldre uppteckningar. Några konkreta exempel om det material, som finns eller funnits utanför de centrala samlingarna i Helsingfors är samtidigt på sin plats.
En släkttavla över Henrik Reins ättlingar, uppgjord 1723, fanns enligt Sivén hos professor Gabriel Rein. Målaren Mikael Topelius utförde ett stamträd över släkten Toppelius (Paul Nyberg i 'Från Kuddnäs till Björkudden' s. 5). Gabriel Enckell, kollega i Uleåborg, uppgjorde en förteckning över släkten Enckell (Lagus Studentmatrikel II, s. 27). Prosten Mathias Castrén i Kemi gjorde en utredning av sin släkt, som nu finns i kyrkoarkivet i Kemi (N:o 13 b, efter brevkoncepten). Alla dessa anteckningar kan ha något samband med arbetet på det som skulle bli Genealogia Sursilliana.
Jag tror att en systematisk genomgång av källmaterialet skulle visa att ett liknande genealogiskt intresse speciellt bland prästerna också fanns utanför Österbottens gränser. Georg Luther har i Genos 1950 skildrat en utredning av släkten Molander i östra Finland, som bygger på förlagor från ca. 1700 och kanske på andra från ännu äldre tid. Det är dock i Åbo-kretsen kring Porthan och framförallt Jakob Tengström som konkreta resultat i form av samlingar och publikationer först blir märkbara. Utom de stora historiska arbetena (herdaminnet, Åbo akademis lärare och hovrättens tjänstemän) får inte små initiativ för direkta praktiska behov glömmas. Jag tänker här på den prästmatrikel för Åbo stift som domkapitlet 1803 tog initiativ till. Borgå stift följde 1804 i spåren (A. J. Hornborg, Circulärbref, s. 68, 159). Att märka är att Borgå domkapitel redan 1740 infordrat förteckningar över prästerskapet 1719-1739 samt ålagt prästerna att insända årliga förteckningar till riksens ständers kontor. Syftet var väl dock då ännu närmast byråkratiskt. Det västra stiftet fick som känt sin prästmatrikel tryckt 1807 (N. M. Tolpo), men det östra fick vänta ända till 1842 (A. F. Sirén).
Tengströms stora samlingar i UB kan innehålla av forskningen obeaktade notiser (som t.ex. den om släkten Chydenius ursprung: Anders Chydenius mor hette enligt Tengström Elin Henriksdotter och bodde på Kytölä hemman i Nykyrko, Åbo-Björneborgs län, Hö II .9). Utom i dessa samlingar finns i UB annat material, t.ex. belägg för bl.a. Mathias Calonius personhistoriska intressen bevarade på samma plats (Hö II. 20 och 21).
Denna nya prästerliga och akademiska genealogi valde släkttavlan men också matrikelformen. Den var som J. R. Aspelin säger i företalet till Sukukirja inriktad på medelståndet (keskisääty), eller bättre uttryckt ståndspersonsklassen. Man kan då se Sukukirja som en borgerlig pendang till Wasastjernas Ättartavlor, i vilkas tillkomst Aspelin genom att ordna Riddarhusets släkttavelsamlingar hade en betydande del. Han kan mer än någon annan betraktas som portalgestalten i den moderna, historiskt-kritiska genealogin i Finland. Den ofrälse släktboken stod Aspelin närmare om hjärtat. Den omfattade det ofrälse byråkratiska skiktets ledande släkter och tillkom i ett skede, då det höll på att sammansmälta med adelsätterna och handelsborgarna till ett 'nationellt borgerskap', som gärna sökte sina förfäder i finsk bondemiljö.
Sukututkimuksen varhaisesta harrastamisesta Suomessa. Varhaisimmat säilyneet sukuselvityksemme laadittiin 1500-luvulla aatelisoikeuksien todistamista tai kumoamista varten. Ritarihuoneen perustaminen v. 1626 edisti tätä periintyviin säätyoikeuksiin kytkeytyvää sukututkimusta. Pappispiireissä 1600-luvulla virinnyt sukututkimusharrastus, jonka tunnetuin tulos on Genealogia Sursilliana, ei perustunut vastaavanlaisiin taloudellisiin intresseihin. Siitä, 1700-luvun paikallistutkimuksesta ja 1800-luvun kiinnostuksesta kansalliseen menneisyyteen virisi kiinnostus säätyläissukujemme laajempaan kartoitukseen ja niiden talonpoikaisten alkujuurien selvittämiseen. J. R. Aspelin kanavoi tämän kiinnostuksen sukutietojen keräykseksi ja maamme aatelittoman säätyläistön Sukukirjan julkaisutyöksi.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början | Selostus ]
Systematisk förteckning | 1976 års register | Årgångsregister