[ Artikelns slut ]
Enligt den vedertagna utredningen av släkten Grabbe från Karis hade Måns Andersson till Grabbacka tre söner: Nils Grabbe, Klas Grabbe (till Horsbäck) och Jöran Månsson Grabbe (till Koskis i Kyrkslätt). På manslinjen fortsattes släkten endast genom den yngsta broderns son, Mårten Jöransson Grabbe. Dennes dotter Karin, gift med ryttmästaren Sigfrid Henriksson, blev stammor för ätten Silfverbögel.
De mycket knapphändiga uppgifter som t.ex. i Frälsesläkter lämnas om Klas och Jöran Grabbe är helt förenliga med dessa filiationer, men om materialet kompletteras börjar utredningen framstå som allt mindre trovärdig. Den förmodade yngsta brodern påträffas första gången ett trettiotal år senare än de två äldre bröderna. Hans innehav av Koskis är oväntat, ty gården hade genom byte tillfallit Klas Grabbe allena[1], och den borde inte ha ärvts av en bror till honom, utan av en dotter eller måg. Påfallande är det också att Jöran Månsson i samtida källor aldrig kallas Grabbe, medan Nils och Klas konsekvent använde sitt tillnamn. Och uppgifterna om Grabbarna frälsejord i Karis efter Klas Grabbes död tyder snarast på att Jöran Månsson var måg, inte bror till Klas. I Karis historia (s. 81) konstaterar Gardberg, att den bild som fogderäkenskaperna ger inte kan "fogas in i släkten Grabbe utan ändring av hittills antagna genealogiska förhållanden."
En källa som tydligen förbisetts i dessa sammanhang är riksarkivets Biographica. I denna samling finns i avskrift ett dombrev utfärdat av Nils Boije 2. 4. 1565, enligt vilket "Välbördig man Jöran Månsson bar fram sal. Klas Grabbes samt hans käre sons Isak Grabbes vittnesskrift att de unt och efterlåtit för:de Jöran Månsson med sin hustru Nilla Klasdotter Koskis gård." Samtidigt företeddes ett annat vittnesbrev som intygade, att Klas Grabbe med sin hustrus ja och samtycke dessutom hade gett Jöran Månsson "uti sytinge och för hullte tro tjänst, som han dem till dödedag bevisa skall, 1/2 skatt i Nevasby i Kyrkslätt." Det framhölls ytterligare, att ingen av syskonen till Jörans hustru skulle få fördriva honom från Koskis, men att han skulle vederlägga de andra syskonen annorstädes, var efter sin andel, om det befanns att Koskis gård låg för mera än vad som på hustru Nillas del belöpa kunde.
Den enkla förklaringen till Jöran Månssons innehav av Koskis är alltså att han var gift med Klas Grabbes dotter Gunilla. Dombrevet ger oss dessutom upplysningen att Klas Grabbe haft en son Isak, om vilken eljest ingenting är känt.
En likadan framställning av arvsrätten till Koskis finns i en inlaga från Ingeborg Grönfelt, ryttmästare Henrik Silfverbögels änka[2]. Hon förklarar, att Koskis vederkändes år 1629 och att hennes sal. man då inte var "bevärd med sådana skäl och skrifter över detta arvfallet, som först nu efter hans död är i dagsljuset komne, men då legat fördolde och han ej visst utav." Det pergamentsbrev hon åberopar är möjligen just det ovan citerade dombrevet. Enligt en släktlinea, som åtföljer hennes supplik, var Nilla Klasdotter gift med Jöran Månsson Bille; deras dotter Karin Bille, gift med Sigfrid Henriksson, ryttmästare, ofrälses man, var Ingeborg Grönfelts svärmor.
Elgenstierna följer i sina tabeller över ätten Silfverbögel Jully Ramsays arbete, men omnämner utan kommentar att också denna helt avvikande utredning existerar.
Släktnamnet Bille, som Jöran Månsson skulle ha burit fastän det inte finns något belägg för att han själv använde det, är inte okänt i Finland under förra delen av 1500-talet. En Bertil Bille i Pernå omtalas år 1532[3]. En frälsesläkt Bille har tydligen funnits i Ingå: Per Bille sålde omkr. 1510 3,5 stänger frälsejord i Bolstad till Olof Jakobsson[4]. Överlåtelsen skedde mot sytning på livstid, en förmån som Bille fick åtnjuta i närmare 30 år, ty han levde ännu i början av 1540-talet. Jöran Månsson kan tänkas ha varit en anförvant till honom, ty just i Bolstad påträffas han första gången i källorna 1552 som innehavare av frälsejord[5]. Han återfinns i rustningslängden bland "friborna" i Ingå 1554/55[6], hans landbonde i Bolstadby omnämns 1559 och 1561[7] osv. Vid ett jordbyte, som stadfästes i Ingå 13. 11. 1566[8] överlät han till hustru Margareta (Olofsdotter Stubbe) 4 stänger frälsejord i Bolstad mot 5 stänger frälsejord i Laitela by i Bjärnå. Han kallas vid detta tillfälle "Jöran Månsson till Koskis." Ingen av dessa jordöverlåtelser i Bolstad, inte heller Jöran Månssons innehav av frälsejord där, omtalas i Finlands Medeltidsfrälse.
Enligt en icke undertecknad avskrift utfärdades adelsbrev för Jöran Månsson 26. 2. 1564, då han fick ytterligare frälsejord i olika byar i Ingå. Orsaken till denna upphöjelse är dunkel. Jöran Månsson förefaller ju att ha hört till en helt oansenlig lokal lågfrälsesläkt, uppgifter om att han innehaft något officiellt värv saknas, och hans ingifte i Grabbesläktens anspråkslösare gren kan knappast ha varit ett tillräckligt motiv för nobilisering. Hos Schlegel & Klingspor kallas han i detta sammanhang "Göran Månsson till Kåskila" och förväxlas med Jöran Månsson till Nokia. Också den sistnämnde blev adlad, men det skedde först år 1573, och som orsak angavs då hans långvariga tjänstgöring som fogde på Nyslott.
Det är ibland omöjligt att skilja mellan dessa två samtida frälsemän med samma förnamn och patronym. I registret vid mönstringen i Tavastehus 6. 2. 1562[9] förekommer två Jöran Månsson och dessutom en "ung Jöran Månsson". En längd samma år[10] upptar däremot "Jören Månsson till Nåkee" och "Jören Månsson till Koskis"; i registret över adelns rusttjänst 1566[11] specificeras "Jören Månsson till Nåke" och "Jören Månsson, hövidsman för gårdsfanan." Den senare är naturligtvis identisk med "finske Jören Månsson", som efter sin landsman Tönne Olsson (Wildeman) fick befälet över gårdsfanan i början av år 1564 och innehade det till mitten av december 1566; under hans ledning deltog förbandet bl.a. i den blodiga drabbningen vid Axtorna 20. 10. 1565. Det finns inte något uttryckligt bevis för att finske Jören Månsson är densamme som Jöran Månsson till Koskis. För ett sådant antagande talar främst att hans tjänstgöring som chef för den kungliga livvakten skulle utgöra den efterlysta motiveringen för hans adlande 1564.
Jöran Månsson till Koskis omnämns i en förteckning över de "personer av adeln" som gett K.M:t silver och pengar 1569[12]. I fogderäkenskaperna påträffas hans namn till år 1571. Året därpå är Nilla Clausdotter skriven för Koskis. År 1574 finns hennes namn i mantalslängden, men enligt tiondelängden samma år är Henrik Lydiksson ("Jägerhorn") innehavare av Koskis. Likaså efterträder han kortvarigt Jöran Månsson som innehavare av dennes jord i Laitela[13].
Han har daterat ett brev "Koskis 8. 6. 1581"[14], och ännu 1582 betecknas Koskis som Henrik Lydikssons sätesgård, men 1583 nämns "hustru Nilla" ensam där, nu på "Mårten Grabbes sätegård". Den naturliga förklaringen synes vara, att Gunilla Klasdotter gifte om sig med fogden Henrik Lydiksson, att detta senare äktenskap var barnlöst och att Koskis övertogs av Jöran Månssons son Mårten sedan denna nått myndig ålder.
Jully Ramsay antog, att Gunillas äktenskap med Henrik Lydiksson var hennes första och enda. En besvärlig komplikation var slutsatsen att han genom detta gifte skulle ha blivit ägare till bl.a. Brännboda i Kimito, ty det finns ingen antydan om att Klas Grabbe skulle ha innehaft eller kunnat ärva jord där. Henrik Lydiksson hade emellertid varit gift tidigare: hans son Lydik Henriksson var Klas Åkessons tjänare redan år 1573 och måste således ha varit född i ett föregående äktenskap, från vilket också jordinnehavet i Kimito kan ha härrört.[22]
År 1575 företogs en rannsakning om "adelns skyldiga persedlar i Finland." Det befanns då, att hustru Karin till Koskis hade uppburit för stor ränta av en landbonde åren 1565-1570. Grotenfelt [15] och många forskare efter hans tid har ansett henne vara Jöran Månssons änka, en tolkning som är uppenbart oriktig. Efter Klas Grabbes död omtalas hustru Karin till Koskis också som innehavare av dennes frälsejord i Böle (Ryssböle) i Ingå, som aldrig hade varit i Jöran Månssons besittning. Det förefaller således snarast som om Karin hade varit änka efter Klas Grabbe. Visserligen skulle denne enligt "gamla släktböcker" ha varit gift med Elin, dotter till Anders Boije, inte med en Karin. I Ättartavlor återges uppgiften med dubbla frågetecken, vilket är välbetänkt eftersom framställningen där innebär att Klas Grabbe skulle ha ingått äktenskap med sin moster. Någon dotter med namnet Elin omnämns inte vid arvskiftet mellan de fem syskonen Boije 1537 [16]. De anspråk som Klas Grabbes barn försökte ställa på Drägsby i Borgå socken, till vilket gods de ansåg sig vara - på mödernet? - närmare berättigade än Olof Eriksson till Kiiala[17] kan inte heller motiveras med en härstamning från Boijarna. Det är således inte med säkerhet känt vad Klas Grabbes hustru hette, och någon invändning mot att hustru Karin till Koskis skulle ha varit hans änka kan inte resas med stöd av tillförlitliga källor.
Arvtagaren till Koskis, Nevas och Böle, Mårten Jöransson Grabbe, var utan tvivel son till Jöran Månsson. Medan fadern fått sitt släktnamn först trehundra år efter sin död - uppslaget kan hänföras till Lagus - använde sonen själv detta namn. För samtiden stod det klart att han hade antagit sin mödernesläkts namn: i fogderäkenskaperna 1590 heter det att Koskis, 1/2 skattmark gammalt frälse, hörer Mårten Jöransson, den de kalla Grabbe, till. Påståendet att han skulle ha dött omkring 1611 är oriktigt. Ännu i september 1614 har han på Esbogård egenhändigt undertecknat ett brev [18], och det framgår av fogderäkenskaper och förläningsregister att han alltjämt levde i början av 1620-talet. "Sal. Mårten Jörenssons arvingar" omtalas år 1623 första gången som innehavare av Koskis [19].
Gårdens följande ägare, Sigfrid Henriksson, som ansetts vara Mårten Grabbes måg, var således enligt Ingeborg Grönfelt gift med Mårtens syster Karin Jöransdotter (Bille). Det är uppenbart, att den senare versionen är den rätta. Sigfrid Henrikssons hustru kallas vid åtminstone tre olika tillfällen Karin Jöransdotter: i Sysmä dombok 1632, i mantalslängden 1634 (Koskipää) och i domboken 1638. Sistnämnda år begärde hon att av öde få uppta sex hemman i Ruskeala by. Och ännu under 1640-talet omnämns hon i domböckerna som "Gambell Moor på Koskipä" (1642) eller som "majorens moder" (1645). Ramsays uppgift att hon levde på Koskipää gammal och blind 1633 är svår att förena med den bild som domböckerna förmedlar.
Ramsay uppger vidare att Mårten Grabbe hade sonen Berend Mårtensson Grabbe. Både patronym och släktnamn stöder visserligen detta antagande, och av en skrivelse 12. 3. 1600 synes det framgå att Mårten hade hustru och barn [20]. Men det skulle å andra sidan förutsätta, att Berend Grabbe var närmaste arvtagare till Koskis, och han nämns aldrig i sådant sammanhang. På inlagan från Ingeborg Grönfelt finns den med annan handstil - troligen i reduktionskollegiet - gjorde anteckningen "NB Mårten Grabbes till Koskis arvingar", vilket tyder på att dennes systerson åtminstone då ansågs vara den enda arvtagaren. Berend Mårtensson "Grabbe" tjänstgjorde som furir vid Karelska knapefanan 1617, avancerade slutligen till löjtnant och hade i förläning ett frälsehemman i Jockas (1661) [21]. Han förefaller således inte att ha varit en arvsberättigad son till Mårten Jöransson Grabbe.
[1] FMU 6337.
[2] Reduktionskollegiets arkiv, RA mikrof. FR 1055.
[3] Antell, K., Pernå sockens historia I s. 356.
[4] Hausen, R., Bidrag III s. 140.
[5] RA 3003:41v.
[6] HTF 1962 s. 168.
[7] Red.koll. arkiv, RA mikrof. FR 645; RA 3210:38.
[8] Hausen, R., Bidrag IV s. 333.
[9] Grotenfelt, K., Finska rusttjenst- och förläningslängder från åren 1537-1575, s. 90.
[10] Grotenfelt, K., a.a. s. 63 och 66.
[11] Grotenfelt, K., a.a. s. 98.
[12] Hjälpskattelängder, RA mikrof. FR 318.
[13] Generalsregistret, Bjärnå
[14] Skrivelser till kammaren, RA mikrof. FR 593.
[15] Grotenfelt. K., a.a. s. 315 och registret s. 339.
[16] Hausen, R., Bidrag III s. 484.
[17] HTF 1962 s. 35.
[18] Revals stadsarkiv, RA mikrof. Viro 1.
[19] RA 3624:7.
[20] RA Biographica, Grabbe.
[21] Medd. av arkivchef Kaj Duncker.
[22] Antagligen kom dock gården i släktens ägo först genom Lydik Henrikssons gifte med Gertrud Henriksdotter (Creutzhammar), vars far innehade frälse jord i Brännboda 1571-81.
Selostus
Grabbe vai Bille? Yrjö Maununpoikaa (k. n. 1571), joka Klaus Grabbelta peri Kirkkonummen Kosken rälssitilan, kutsutaan Jully Ramsayn teoksessa Frälsesläkter Klaun veljeksi. Vuodelta 1565 säilynyt tuomiokirje osoittaa kuitenkin, että Yrjö, joka ei käyttänyt Grabbe-nimeä, oli naimisissa Klaus Grabben tyttären, Gunilla Klauntyttären (eli 1583) kanssa ja että Klaulla oli lisäksi muutoin tuntematon poika Isak. Klaun vaimo ei liene ollut kirjallisuudessa mainittu Elin Boije, vaan Yrjön puolisoksi virheellisesti oletettu Karin. Eräässä 1600-luvun loppupuolella laaditussa Kosken omistajia koskevassa selvityksessä Yrjö Maununpoikaa sanotaan Bille-nimiseksi. Hän omisti rälssimaata Inkon Bolstadissa 1552 ja oli arvatenkin sen Per Billen sukulainen, joka mainitaan samassa kylässä 1500-luvun alkupuolella. Yrjön kuoltua Gunilla Klauntytär Grabbe solmi toisen avioliiton Jägerhorn-sukuun kuuluneen vouti Henrik Lydikinpojan (k. n. 1582) kanssa. Koski periytyi Yrjön pojalle Martti Yrjönpojalle (k. 1620/23), joka käytti äitinsä sukunimeä Grabbe. Seuraavan omistajan, aatelisen Silfverbögel-suvun kantaisän, ratsumestari Sigfrid Henrikinpojan (eli 1624) vaimo Karin (eli 1645) ei ollut Martin tytär, vaan hänen sisarensa.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1978 års register | Årgångsregister